onsdag, juli 31
Prince: Joni
Prince - A Case Of You (A Tribute To Joni Mitchell) from Pascal ONoff on Vimeo.
Är det någon som vet varför Prince valde att stryka den första tredjedelen av texten när han spelade in Joni Mitchells "A Case of You"?
Var det för att han som amerikan inte kunde sjunga om Kanada?
Prince älskar Joni Mitchell, ända sedan han som ung var den ende icke-vita personen i publiken när hon spelade i Minneapolis. Även servitrisen Dorothy Parker i "The Ballad of Dorothy Parker" gillar Joni, med "Help Me" som favoritsång.
Joni Mitchell besvarar kärleken. Hon har sagt att av alla artister hon influerat så är Prince den hon gillar mest. Trots det tackade hon nej till den låt som Prince skrev åt henne 1986, "Emotional Pump". Matt Thorne säger i sin bok att det är oklart om det berodde på texten var för uttryckligt sexuell eller helt enkelt för banal. Joni Mitchell är ju - som bekant - varken det ena eller det andra.
Prince: Blandband
Andres Lokkos artikel i Pop #22 avslutades med två Prince-blandband. Det vill säga avfotograferade kassettomslag med 28 låttitlar. Även de finns att läsa på Pop vi minns.
Den lilla kassettbandsnostalgi som väcks av att se dem i dag avtar direkt när man inser att det var så här nära man kom Spotify-listor 1996. Hur hjälpt blev man av att bli informerad av det här urvalet?
Inte för att det är särskilt mycket enklare i dag. Utbudet av Prince på Spotify är okej, men inte heltäckande, inte oväntat för den återutgivningssnåle artisten. Bara delar av "Sign 'O' the Times"-albumet är tillgängligt. "Black Album" eller "Emancipation"-albumet finns inte alls, inte heller "The Gold Experience" och därför ingen "The Most Beautiful Girl in the World". Sedan finns ju inte särskilt mycket av 2000-talets Prince, men det kanske ni klarar er utan.
En Spotify-version av Lokkos urval blir därför även den hyfsat ohjälpsam, men här är den ändå: Gigolos Get Lonely Too, vol. I & II.
Prince: Personen vs artisten
Man vet att man läste tidningen Pop en aning för intensivt när man 17 år senare ska komma ihåg vilket nummer som hade Prince-intervjun och tänker “det var den gången de hade fel papper och trycket blev lite konstigt, det var den gången med det gula Blur-omslaget, alltså vintern 1996-97”. Så går man ner i källaren och hämtar den tidningen.
Behovet av ett sådant detaljminne minskar i takt med att bloggen Pop vi minns digitaliserar artiklar ur Pop. Prince-texten ur Pop #22 finns här. Andres Lokko argumenterar för att Prince mest kommer bli ihågkommen för sin funk, inte för sin poppiga stunder. "Cream" kommer att åldras bättre än "Raspberry Beret". Det är möjligen sant, även om jag själv föredrar den sistnämnda av just de låtarna.
Det är däremot inte för den tesen som artikeln är minnesvärd.
Lokkos intervju genomfördes på Paisley Park den 14 november 1996. Tre veckor tidigare hade Boy Gregory, Princes och hans dåvarandes fru Maytes son, dött bara en vecka gammal. Boy Gregory hade Pfeiffers syndrom typ 2, en medfödd missbildning av kraniet.
Lokko vet inget om det när han frågar Prince hur hans musik påverkats av att ha blivit förälder.
Först när artikel ska skrivas får Lokko höra och letar i sina anteckningarna efter något, men hittar bara svammel om Gud och faraoner. Han tröstar sig i slutet av artikeln med följande stycke:
"Fast jag ville prata med honom om musiken, så egentligen hörde det kanske inte hit. Någonstans tror jag att Prince håller med. Hade hans son varit vid liv hade han nog inte velat prata om honom i alla fall. Hans familj har inget med hans artisteri att göra och jag hade inte tänkt rota i det hur som helst."
När jag läste Pop #22 som 19-årig skolpojke reagerade jag inte nämnvärt på det, men som 35-årig pappa sätter jag i halsen. Skulle inte sonens död påverka Prince alls? Skulle det alltså finnas en professionell artist-Prince och en fullständigt separat privatperson? Det tror jag inte ens att de mest hårdföra kritikerna till autencitetskravet på musiker anser. Men det är typiskt att behandla Prince så, som en skicklig musiker, en lysande showman, en knasig superstjärna, långt borta från en privatperson.
Vad säger det över huvud taget om Prince att han genomled en promotionarbete i november 1996? Är musiken hans enda tröst, är det därför han är så maniskt produktiv? Eller är han bara väldigt bra på att stänga av?
"Så egentligen hörde det kanske inte hit"... Så skrev den 29-årige Lokko, men jag undrar om 46-årige pappa Lokko skulle vinkla artikeln på samma sätt.
Behovet av ett sådant detaljminne minskar i takt med att bloggen Pop vi minns digitaliserar artiklar ur Pop. Prince-texten ur Pop #22 finns här. Andres Lokko argumenterar för att Prince mest kommer bli ihågkommen för sin funk, inte för sin poppiga stunder. "Cream" kommer att åldras bättre än "Raspberry Beret". Det är möjligen sant, även om jag själv föredrar den sistnämnda av just de låtarna.
Det är däremot inte för den tesen som artikeln är minnesvärd.
Lokkos intervju genomfördes på Paisley Park den 14 november 1996. Tre veckor tidigare hade Boy Gregory, Princes och hans dåvarandes fru Maytes son, dött bara en vecka gammal. Boy Gregory hade Pfeiffers syndrom typ 2, en medfödd missbildning av kraniet.
Lokko vet inget om det när han frågar Prince hur hans musik påverkats av att ha blivit förälder.
Först när artikel ska skrivas får Lokko höra och letar i sina anteckningarna efter något, men hittar bara svammel om Gud och faraoner. Han tröstar sig i slutet av artikeln med följande stycke:
"Fast jag ville prata med honom om musiken, så egentligen hörde det kanske inte hit. Någonstans tror jag att Prince håller med. Hade hans son varit vid liv hade han nog inte velat prata om honom i alla fall. Hans familj har inget med hans artisteri att göra och jag hade inte tänkt rota i det hur som helst."
När jag läste Pop #22 som 19-årig skolpojke reagerade jag inte nämnvärt på det, men som 35-årig pappa sätter jag i halsen. Skulle inte sonens död påverka Prince alls? Skulle det alltså finnas en professionell artist-Prince och en fullständigt separat privatperson? Det tror jag inte ens att de mest hårdföra kritikerna till autencitetskravet på musiker anser. Men det är typiskt att behandla Prince så, som en skicklig musiker, en lysande showman, en knasig superstjärna, långt borta från en privatperson.
Vad säger det över huvud taget om Prince att han genomled en promotionarbete i november 1996? Är musiken hans enda tröst, är det därför han är så maniskt produktiv? Eller är han bara väldigt bra på att stänga av?
"Så egentligen hörde det kanske inte hit"... Så skrev den 29-årige Lokko, men jag undrar om 46-årige pappa Lokko skulle vinkla artikeln på samma sätt.
tisdag, juli 30
Prince: Bästa balladen
Andra kan prata om "The Question of U", "The Morning Papers", "Nothing Compares 2 U" eller "The Most Beautiful Girl in the World", men den allra bästa balladen Prince har gjort är ändå "Sometimes It Snows in April".
Det är dessutom en av hans allra mest Joni Mitchell-inspirerade stunder. Vilket alltså är en bra sak.
Prince: En bok
Prince är en gåta. Ett enigma inslaget i en rebus, i mitten av en kärlekssymbolformad labyrint, inlåst bakom Paisley Parks höga stängsel.
Det finns massor om honom som skulle behöva redas ut och förklaras. Inte minst hans eget intresse av dimridåer.
Hur har han som på 80-talet var moralens väktares främste fiende hanterat att bli kristen på gamla dagar? Var hans krig mot Warner Bros befogat eller bara paranoia? Hur påverkades Prince av sonens död? Av faderns död?
I den senaste av böcker som skrivits om honom, Matt Thornes “Prince”, besvaras tyvärr ingen av dessa frågor.
För Matt Thorne är det allra viktigaste egenskapen hos Prince nämligen att han är oerhört produktiv. Det är en så viktig egenskap att den överskuggar allt annat. Boken är därför en genomgång av Princes karriär genom en diskussion om allt han producerat: utgivet, outgivet, sidoprojekt, liveversioner, skrotade album. Inte någon regelrätt förteckning av inspelningssessioner av typen "A Revolution in the Head", som refereras på baksidan, men inte heller någon ordentlig biografi.
Thorne, som är författare till ett par romaner, är ett stort Prince-fan. För honom har Prince alltid rätt, men samtidigt väldigt ofta fel. Alltid rätt därför att Prince som Ett Stort Geni ska få ha sitt privatliv i fred, ofta fel för att han inte gör samma val som Thorne skulle ha gjort.
För Thorne finns det den artist som Prince skulle ha kunnat vara. Om han bara tagit bort det-eller-det spåret, om han bara ändrat låtordningen på ett album, om han bara fortsatt spela med the Revolution, om han fortsatt utforska en viss musikalisk inriktning - då, minsann, då hade Prince varit den artist som han är i Thornes hjärna.
Men varför Prince är den han faktiskt är, i verkligheten, det får vi läsare tyvärr veta alldeles för lite om. Det här är en biografi där en så grundläggande uppgift som föremålets födelsedatum inte ens skrivs ut. Vi förväntas redan veta det.
Matt Thorpe kanske firar 7 juni varje år med en frukost av sjöstjärna, kaffe och lönnsirap, men vi som inte riktigt är där behöver läsa en annan bok.
Det finns massor om honom som skulle behöva redas ut och förklaras. Inte minst hans eget intresse av dimridåer.
Hur har han som på 80-talet var moralens väktares främste fiende hanterat att bli kristen på gamla dagar? Var hans krig mot Warner Bros befogat eller bara paranoia? Hur påverkades Prince av sonens död? Av faderns död?
I den senaste av böcker som skrivits om honom, Matt Thornes “Prince”, besvaras tyvärr ingen av dessa frågor.
För Matt Thorne är det allra viktigaste egenskapen hos Prince nämligen att han är oerhört produktiv. Det är en så viktig egenskap att den överskuggar allt annat. Boken är därför en genomgång av Princes karriär genom en diskussion om allt han producerat: utgivet, outgivet, sidoprojekt, liveversioner, skrotade album. Inte någon regelrätt förteckning av inspelningssessioner av typen "A Revolution in the Head", som refereras på baksidan, men inte heller någon ordentlig biografi.
Thorne, som är författare till ett par romaner, är ett stort Prince-fan. För honom har Prince alltid rätt, men samtidigt väldigt ofta fel. Alltid rätt därför att Prince som Ett Stort Geni ska få ha sitt privatliv i fred, ofta fel för att han inte gör samma val som Thorne skulle ha gjort.
För Thorne finns det den artist som Prince skulle ha kunnat vara. Om han bara tagit bort det-eller-det spåret, om han bara ändrat låtordningen på ett album, om han bara fortsatt spela med the Revolution, om han fortsatt utforska en viss musikalisk inriktning - då, minsann, då hade Prince varit den artist som han är i Thornes hjärna.
Men varför Prince är den han faktiskt är, i verkligheten, det får vi läsare tyvärr veta alldeles för lite om. Det här är en biografi där en så grundläggande uppgift som föremålets födelsedatum inte ens skrivs ut. Vi förväntas redan veta det.
Matt Thorpe kanske firar 7 juni varje år med en frukost av sjöstjärna, kaffe och lönnsirap, men vi som inte riktigt är där behöver läsa en annan bok.
måndag, juli 29
Prince: Bästa alias
1. Alexander Nevermind
2. Joey Coco / J Coco
3. (kärlekssymbolen)
4. Christopher
5. Jamie Starr
6. Paisley Park
7. Camille
8. Freddie "The Phantom"
9. Skipper
10. Rocker Happyfeller
11. Tora Tora
12. Gemini
13. The Artist Formerly Known As Prince / TAFKAP / Taffy
14. The Artist
Prince: My Name is PR(ince)
Fortfarande när Prince kommer på tal så återkommer frågan “Heter han så nu igen?”.
Osäkerhet även 13 år efter att Prince slopat symbolen och återgått till sitt dopnamn. Och frågan kommer hänga kvar länge.
Det säger en hel del om hur marginaliserad Prince är i dag. Han fortsätter att släppa skivor och turnera, men han gör det under radarn och det är delvis självvalt.
Allra mest säger det däremot om vilket ofantligt genomslag det fick när han 1993 skrotade sitt namn. Vilken bomb! PR-värdet går inte att överskatta. Inget annat identitetsbyte kan komma i närheten - inte Puffy, inte Snoop, inte ens Cassius Clay. De tog sig bara andra namn, som enkelt går att skriva och uttala. Amatörer.
Bob hund verkar på senare tid vara mindre intresserade av att göra bra musik och mer inne på att få PR genom att ge ut skivor i ett exemplar eller auktionera bort alla sina saker. Ett enklare sätt att få uppmärksamhet skulle ju vara att säga att nu heter de inte Bob hund, nu heter de hundsymbolen.
Det hade varit en bra nyhet. Om inte Prince redan slagit rekordet.
Osäkerhet även 13 år efter att Prince slopat symbolen och återgått till sitt dopnamn. Och frågan kommer hänga kvar länge.
Det säger en hel del om hur marginaliserad Prince är i dag. Han fortsätter att släppa skivor och turnera, men han gör det under radarn och det är delvis självvalt.
Allra mest säger det däremot om vilket ofantligt genomslag det fick när han 1993 skrotade sitt namn. Vilken bomb! PR-värdet går inte att överskatta. Inget annat identitetsbyte kan komma i närheten - inte Puffy, inte Snoop, inte ens Cassius Clay. De tog sig bara andra namn, som enkelt går att skriva och uttala. Amatörer.
Bob hund verkar på senare tid vara mindre intresserade av att göra bra musik och mer inne på att få PR genom att ge ut skivor i ett exemplar eller auktionera bort alla sina saker. Ett enklare sätt att få uppmärksamhet skulle ju vara att säga att nu heter de inte Bob hund, nu heter de hundsymbolen.
Det hade varit en bra nyhet. Om inte Prince redan slagit rekordet.
söndag, juli 28
Prince: Min första skiva
Min första skiva med Prince... den kan jag inte minnas lika lätt som med Beyoncé eller Springsteen. Jag hade inga skivor med Prince när jag var liten. Jag gillade Michael Jackson och saxofonerna hos Orup, så Prince hade väl varit en logisk fortsättning, men jag var för feg.
Mina tidigaste minnen av Prince är från affischerna som min kompis storebror hade i sitt rum. De var väl från Okej, som spelade på att Prince var “den fräcke” och Michael Jackson “den snälle”.
Vi småsyskon valde Michaels sida.
Från Okej gick rykten på skolgården om att Prince låtsades ha sex med sin gitarr på scenen. Eller “sex”, det sa man väl inte i lågstadiet. Och kanske var det inte med sin gitarr utan faktiskt med en kvinna, jag minns inte ryktet. Men jag minns darrningen det orsakade. Prince var helt enkelt för snuskig.
Inte på ett käckt eller larvigt snuskig som Sabrina eller äckelframkallande som WASP med sina köttslamsor, utan faktiskt pirrande på riktigt. Prince kändes farlig.
Och det var han ju. Och är. “Darling Nikki” är fortfarande så utmanande att Rihanna kan köra den på konserter. Den faran har åldrats bättre än Sabrina och WASP.
Mina tidigaste minnen av Prince är från affischerna som min kompis storebror hade i sitt rum. De var väl från Okej, som spelade på att Prince var “den fräcke” och Michael Jackson “den snälle”.
Vi småsyskon valde Michaels sida.
Från Okej gick rykten på skolgården om att Prince låtsades ha sex med sin gitarr på scenen. Eller “sex”, det sa man väl inte i lågstadiet. Och kanske var det inte med sin gitarr utan faktiskt med en kvinna, jag minns inte ryktet. Men jag minns darrningen det orsakade. Prince var helt enkelt för snuskig.
Inte på ett käckt eller larvigt snuskig som Sabrina eller äckelframkallande som WASP med sina köttslamsor, utan faktiskt pirrande på riktigt. Prince kändes farlig.
Och det var han ju. Och är. “Darling Nikki” är fortfarande så utmanande att Rihanna kan köra den på konserter. Den faran har åldrats bättre än Sabrina och WASP.
Prince
Om en vecka spelar Prince i Stockholm, för första gången på elva år.
Som en uppladdning inför Stockholm Music & Arts kör vi en Prince-vecka här på Extra allt.
På grund av semester blir den här förberedelsen inte lika intensiv som dem inför Springsteen eller Beyoncé. Jag har heller inte orkat mig igenom någon intensiv återstudie av hela Prince katalog. Inte bara för att den är gigantiskt, utan också för att den - ärligt talat - innehåller så mycket skräp på senare tid.
Men det blir ändå något. Prince Rogers Nelson är en av de allra största.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)