Det finns massor om honom som skulle behöva redas ut och förklaras. Inte minst hans eget intresse av dimridåer.
Hur har han som på 80-talet var moralens väktares främste fiende hanterat att bli kristen på gamla dagar? Var hans krig mot Warner Bros befogat eller bara paranoia? Hur påverkades Prince av sonens död? Av faderns död?
I den senaste av böcker som skrivits om honom, Matt Thornes “Prince”, besvaras tyvärr ingen av dessa frågor.
För Matt Thorne är det allra viktigaste egenskapen hos Prince nämligen att han är oerhört produktiv. Det är en så viktig egenskap att den överskuggar allt annat. Boken är därför en genomgång av Princes karriär genom en diskussion om allt han producerat: utgivet, outgivet, sidoprojekt, liveversioner, skrotade album. Inte någon regelrätt förteckning av inspelningssessioner av typen "A Revolution in the Head", som refereras på baksidan, men inte heller någon ordentlig biografi.
Thorne, som är författare till ett par romaner, är ett stort Prince-fan. För honom har Prince alltid rätt, men samtidigt väldigt ofta fel. Alltid rätt därför att Prince som Ett Stort Geni ska få ha sitt privatliv i fred, ofta fel för att han inte gör samma val som Thorne skulle ha gjort.
För Thorne finns det den artist som Prince skulle ha kunnat vara. Om han bara tagit bort det-eller-det spåret, om han bara ändrat låtordningen på ett album, om han bara fortsatt spela med the Revolution, om han fortsatt utforska en viss musikalisk inriktning - då, minsann, då hade Prince varit den artist som han är i Thornes hjärna.
Men varför Prince är den han faktiskt är, i verkligheten, det får vi läsare tyvärr veta alldeles för lite om. Det här är en biografi där en så grundläggande uppgift som föremålets födelsedatum inte ens skrivs ut. Vi förväntas redan veta det.
Matt Thorpe kanske firar 7 juni varje år med en frukost av sjöstjärna, kaffe och lönnsirap, men vi som inte riktigt är där behöver läsa en annan bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar