måndag, juli 31

Två hembyggda dass

Example

Jag var på bröllop utanför Torsby, i de värmländska skogarna, tidigare i somras. För att tillgodose de hundratalet gästernas behov utan att överbelasta rören hade det byggts två tillfälliga dass av masonit. Ett ritat av en arkitekt, ett skapat av en konstnär. Gissat själva vilket som är vilket.

Den sluttande dörren på konstnärens dass pallade inte särskilt många besök innan den blev omöjlig att öppna.

Funktion - vision: 1-0.

Tillbaka

Example

Nu är semestern snart slut och Extra allt återgår kanske mer till sitt normaltillstånd. Vilket det nu kan vara... I alla fall lite tätate uppdateringar än senaste månaden.

Vi kommer väl fortsätta skriva om det vi brukat skriva om: dumma saker vi läst i tidningar, Hot Chip, Curtis Vodka, superhjältefilmer, vuxenindie, Hot Chip, annat som ni redan läst om i Rodeo, Woody Allen, böcker vi läst, saker vi hittat på Youtube, Sigur Rós, mupparna, Jane Fonda, folk som dött, en och annan MP3:a, bilder från Adrians heta nätter i Stockholm.

Kanske kommer vi till och med under hösten skriva något om Hot Chip. Vi ska fundera på det.

torsdag, juli 20

Peace & Love & Curtis Vodka






















De två Frank Black

ExampleExample

Nu ska jag skryta om hur smart jag är.

Men först lite om hur hjälpsamma vänner jag har. Min vän Tobbe har en underlig vana när han spelar Trivial Pursuit. Han ger gärna ledtrådar till det andra laget. Väldigt, väldigt långsökta ledtrådar. Oftare leder de fel än rätt, men det är ändå en underlig vana att försöka hjälpa motståndarna.

Så vi satt där för ett par veckor sen, kvällen efter Sigur Rós-konserten, på verandan i Hjortnäs. Medan solljuset försvann bakom Siljanhoristonten försökte vi avsluta ett TP-parti innan Johan måste åka hem till Borlänge för att få lite sömn innan morgondagens arbete.

Johan och jag var i lag och Tobbe läste frågan ”Vad hette huvudpersonen i Chris Carters tv-serie ’Millenium’?” Eftersom jag inte gillade ”Arkiv X” såg jag inte ett enda avsnitt av den serien. Jag kunde visserligen föreställa mig ansiktet på skådisen, visste att han var med i ”Alien”, men det hjälpte ju inte Johan.

Så kom Tobbe med sin ledtråd: ”Kanonkula”.

Först sedan sade det mig ingenting. Sedan började jag tänka på den enda kanonkula som någonsin betytt något för mig – ”Cannonball” med The Breeders. Så jag tänkte The Breeders och Kim Deal, som ju var med i The Pixies, och där var ju Black Francis med också, han som senare kallat sig Frank Black (fast egentligen heter han Charles Michael Kittridge Thompson IV).

Så jag svarade Frank Black. Och det var rätt.

Kanske kommer Tobbe sluta ge ledtrådar nu.

Gatukonst på Östermalm, del 7

Example

tisdag, juli 18

Mail från Anders

Hej

Det finns flera sätt att förlora alla sina telefonnummer på.

Antingen tappar man bort telefonen eller så blir den stulen på någon badstrand eller krog.

Man kan även svälja sim-kortet som Morten Mus gjorde. Efter det blir det till att leta i sitt eget bajs.

Här kommer ytterligare ett alternativ:

Man låser inte telefonen innan man stoppar den i fickan. Sedan lyckas låret i samarbete med de tighta Cheap Monday-jeansen (man är väl indie) att radera varenda jävla kontakt. Två års kontakter rätt åt skogen.

Mvh Anders

torsdag, juli 13

Imorgon...

...är det den fjortonde juli och det är sista dagen att skicka in till Jens Lekmans beattävling.

Första pris är ju bara en plats på gästlistan när Jens spelar i Chicago 30 juli, och dit tänker jag ändå inte åka, då kommer jag vara på väg tillbaka från fjällen.

Så då spelar det inte så stor roll att jag har semester, odlar semesterskägget med målet att få till det bättre än förra årets och inte alls har tid att göra ett bidrag. Men alla andra samplare, sätt igång!

tisdag, juli 4

En bruten gren på Plattan

Example

Efter middagen i fredags på Fridas altan pratade vi om civilkurage. Det där om att man borde säga till när någon beter sig illa på tunnelbanan. Att vi fortsätter att säga ”att dom där skinheadsen fick hålla på och säga så där, och ingen gjorde nåt, är det inte hemskt” utan att själv vara de som säger något. Det där gamla vanliga. Vi lovade alla att skärpa oss.

Idag testades jag och misslyckades. Men kanske var det okej ändå.

Under den soliga eftermiddagen går jag uppför Drottninggatan. En man står och hänger i en gren på trädet bakom Kulturhuset, vid Barcelonas uteservering. Han är i fyrtioårsåldern, vit t-shirt, svarta Adidassbyxor, gympaskor, en mobil hängande kring halsen. Han hoppar och rycker i den smala grenen tills en halvmeter bryts av.

Ingen runtomkring säger något. Att det fina trädet blir skadat tillåts passera. Även av mig, men jag följer efter honom när han småspringer upp mot Sergels torg. Inte ska han väl slå någon med den där lilla pinnen? Om jag säger till, blir det mig han slår då?

I farten sliter han av de stora löven och slänger dem omkring sig. Han stannar upp lite och böjer sig ner för att plocka upp något från gatan.

Målet för språngstegen är trappan ner mot plattan. Mannen viftar undan några sittande och börjar kolla mellan trappstegen. Aha, han har tappat ner något där. Det han plockat upp är ett tuggummi, som han fäster på grenens ände. Han börjar lirka med pinnen. Man måste ändå beundra hans rättframma hajkighet.

Nu börjar jag bli riktigt intresserad, vad fan är det han tänker få fast på tuggummit? Även andra är intresserade, en kompis till honom kommer upp från plattan och frågar hur det går. Och då är det inte längre någon tvekan om att han tillbringar en del tid på plattan. Kompisen ser ut som någon ur ”Det sociala arvet”.

Jag börjar tro att mannen faktiskt hade kunnat tänka sig att slå mig med pinnen.

Jakten efter det där han tappat går så där. Han verkar inte nå så långt som han har tänkt sig med pinnen. En liten kvist som växer ut är i vägen.

Men det löser han lätt. Han drar upp byxorna, rullar ner tubsockorna och tar fram en kniv.

Folk som har knivar i tubsockorna... javetefan, men plötsligt fick jag lite mindre dåligt samvete för att jag inte ingrep. Och ingen människa skadades ju, bara ett träd.

Jag står där i solen och ser honom arbeta frenetiskt i kanske fem minuter, utan resultat. Sedan går jag, medan han med hjälp av kniven skalar barken av grenen. Jag förstår faktiskt inte varför en barklös gren skulle funka bättre.

Dallas Austin benådas

Dallas Austin är den ende r’n’b-producent jag döpt ett fanzine efter.

(Fast egentligen var det efter bilmärket. Men sen hade vi en TLC-referens på baksidan av första numret, så efter det kör vi med lite historierevisionism.)

Så det känns liksom personligt när Dallas Austin nu enligt MTV News verkar klara sig ifrån fyra år i dubaiskt fängelse. Han erkände ju kokaininnehavet, men har benådats av shejken. Kanske shejken gillar TLC. Eller Madonna. Eller Sugababes.

måndag, juli 3

Sigur Rós, Dalhalla 28 juni - text

Rubriken i Dala-Demokraten dagen efter löd ”Trivsamt, Sigur Ros”. Eftersom de glömt accenten så innehöll den rubriken bara ett korrekt ord. För trivsamt är verkligen helt fel beskrivning. Ta hellre fram de gamla vanliga, ”suggestivt”, ”trolskt” och ”hypnotiskt” (som alla finns i Borlänge tidnings recension).

Killen från Dala-Demokraten kan inte ha varit kvar till slutet. Det går verkligen inte att använda ordet ”trivsamt” om manglet i sista låten från ”( )”-skivan.

Men tidigare på kvällen, det var trivsamt. Vi hittar våra platser, sätter oss på våra sittunderlag, dricker termoskaffe ur picknickkorgen, oj det fanns bullar också! Och så hejar vi på alla gamla bekanta. Inte så stor skillnad mot om vi i stället gått på Himlaspelet i Leksand. När musiken börjar märks skillnaden. Få i Himlaspelet spelar elgitarr med stråke.

Visst kan man, som Håkan Steen i Aftonbladet, säga att blåskvartettens entré i roddbåt under ”Sé Lest” är det enda tillfället när det gamla kalkbrottets unika förutsättningar verkligen används. Och visst, ljushowen kommer inte det minsta till sin rätt.

Men det är att vara lite väl kräsen. Det kändes rätt unikt bara att få sitta där, lyssna på Sigur Rós och se de små, små molnen på dalahimlen färgas rosa av solnedgången.