I morgon börjar Extra allts traditionsenliga julkalender, för åttonde (!) gången. Varje dag fram till jul tar vi - tillsammans med årets julvärd, Peppermint Patty - upp en sak som vi kommer minnas med 2012.
Att fröken Patricia Reichardt är ciceron betyder däremot inte att hon har fått bestämma innehållet i kalendern. Så varken sandaler, att somna i skolbänken eller Charlie "Chuck" Brown kommer vara med på listan.
Vad blir det då för saker? Tja, eftersom ni är trogna läsare och julkalendern blir mer förutsägbar för varje år så kan ni nog redan gissa. Och kom ihåg: följ julkalendern ända in till julafton, för några av de saker som varit allra bäst sparar vi till sist.
fredag, november 30
torsdag, november 29
Jessie Ware & Supermix
Jessie Ware har gjort ett av årets album. Oddsen är väl inte så höga på att hon kommer vara topp fem på till exempel The Guardians årslista, de gillar ju saker som känns urbrittiska. "Devotion" är en urbrittisk samling låtar, med ett öga mot USA, i skärningspunkten mellan Beyoncé och The xx.
På måndag står 28-åringen Ware på scen i Stora salongen på Berns, med svenska Faye som förband.
Dessutom, och det är ju därför jag skriver om det, som discjockeys kommer vi i Supermix-trion att hålla samman kvällen. Kanske håller vi oss kring den där skärningspunkten, där med Sade och Rhye och Solange och No Kids och Tracey Thorn, men vi kan lika gärna ta några skär åt sidan och hamna någon helt annanstans.
När ni ändå har er Supermix-kalender uppslagen, skriv upp fredag 14 december på Babylon, Björns trädgård. Mellan klockan åtta och midnatt spelar vi folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
onsdag, november 28
torsdag, november 22
En annan serievärld
Debatterna om "Lilla Hjärtat" och Tintin verkar inte riktigt ta slut. Senast i dag har ju Stina Wirsén gått ut och gjort ännu en sorgsen pudel. Kanske är det ett sundhetstecken att vissa diskussioner får ta tid. Att Twitter inte har medfört halveringstid på ett dygn för viktiga frågor.
Efter att kultursidorna nu pratat om avbildningar av folk från Afrika söder om Sahara trodde jag att nästa världsdel skulle bli Asien. Det blev lite backlash efter ordvitsande om Mo Yan, men inte så mycket mer.
Asiater är visserligen inte så missgynnade i just serier. Det är svårt att gå till Serietekets hyllor och hitta en afrikansk motbild till "Tintin i Kongo", men de ostasiatiska alternativen till "Blå lotus" finns överallt.
Mycket av den japanska seriekulturen finns däremot bara på japanska. En tidigare bortglömd mästare som de senaste åren har fått spridning i den engelskspråkiga världen är Yoshihiro Tatsumi. Bland hans verk finns en hel del som om det inte var skrivet och ritat av en japan lugnt skulle kunna anses som nidbilder.
Inte i hans självbiografiska "A Drifting Life" från 2008, som är en lågmäld berättelse om en ung mans tidiga karriär som serietecknare. Det är en riktig tegelsten, där kanske onödigt många rutor går åt till att beskriva de exakta förutsättningarna i Japans seriebransch under femtiotalet.
Tatsumi ansträngde sig för att komma bort från att serier var något för barn, som inte fick innehålla vuxna ämnen och filmiska berättartekniker. I stället för "manga" uppfann han genren "gekiga". Att det inte är för barn märks väldigt tydligt i hans serienoveller från slutet av 60-talet och början av 70-talet, som har börjat återutges i samlingsvolymer av kanadensiska förlaget Drawn & Quarterly.
Att de först nu finns på engelska är otroligt, eftersom de är helt fantastiska.
Inklämda i trånga japanska storstäderna svettas Tatsumis huvudkaraktärer, som nästan alltid är män i 25-30-årsåldern med liknande, neutrala utseenden.
De har arbeten längst ner i det växande industrilandet Japan. Ibland räcker det inte ens att de jobbar vid löpande bandet i en fabrik för att poängen ska gå fram. Tatsumi låter flera gånger huvudpersonen vara avsloppsrensare och gå runt i underjorden bland allt som japanerna vill spola bort. Tydligare symbolik finns inte.
Andra världskrigets spöke dyker också upp. I "Hell" (1971-72, ovan) är det en fotograf som paradoxalt nog får stor framgång med en bild från Hiroshima. Det är inte atombombens ruiner som är titelns helvete, det är hans samvetskval under alla åren efter.
Trycket från ett skuldtyngt och tillväxtrusande samhälle har gjort alla i Tatsumis serier från den här tiden sexuellt frustrerade. Eller så har de underliga fetischer, som mannen i "Click Click Click" (1971-72, ovan) som gillar stövlar. Oftare är det däremot mer obehagligt, som en kvinna som hållits som sexslav av nio män i rad eller en man som återvänder till samma offentliga toalett för att titta på klottret.
Tidigare i sin karriär ritade Tatsumi mer traditionellt spänningsserier. Det äldsta verket som D&Q har återutgivit är "Black Blizzard", en noirdeckare om en tragisk pianist, oskyldigt misstänkt för mord. Efter en tågkrasch är han på rymmen med en annan fånge, ihoplänkade i handbojor. Tillsammans har de ingen chans att hålla sig undan, så någon av dem måste hugga av sig handen. Och han som är pianist!
Det allra senaste den nu 77-årige Tatsumi har gett ut är "Fallen Words". Den bygger på japanska folksagor och är visserligen vacker, men mindre intressant.
Dessutom är den historiska bilden av Japan mer bekant. Vi har sett den gamla samurajvärlden och vi har sett det moderna "Lost in Translation"-Japan. Tatsumis 70-talsnoveller är så fascinerande just för att det visar övergången.
Gå till Serieteket på Kulturhuset, de har allting. Än så länge i alla fall.
onsdag, november 21
Murphyfestival
Av de ynka sex filmer (bottenrekord!) jag såg på årets Stockholm filmfestival handlade två om Palme och i två åkte James Murphy taxi.
Det var en slump, men Murphy är precis en sådan person som dyker upp överallt. Snabbkurs: James Murphy är hjärnan i punkdiscogruppen LCD Soundsystem och en av männen bakom DFA Records. En spindel i 00-talets musiknät.
Filmen "Shut Up and Play the Hits" handlar om LCD Soundsystems allra sista konsert, förra våren på Madison Square Garden. Murphy ville sluta medan flaggan var i topp, innan han blev för gammal för att göra annat. (Äntligen tid för ultimate fighting?) Minns ni att man tyckte att James Murphy var gammal redan när debuten "Losing My Edge" släpptes? Jag är nu flera år äldre än han var då.
Konserten är visserligen fint filmad, men höjdpunkterna i "Shut Up..." är scenerna dagen efter, med en urlakad Murphy. Vad ska han göra nu? Han går ut med med hunden, han tar en kaffe med managern, han åker till Madison Square Gardens förråd. Där står all bandets utrustning, som nu ska säljas. Han stirrar på syntarna, trummorna. Han gråter.
Det är väldigt sorgligt.
James Murphy tvingas konfronteras med sitt beslut att döda LCD Soundsystem. Gör han det av alldeles rätt skäl eller är det bara svepskäl? Är det modigt eller bara fegt? Så grubblar han och kan inte låta bli. Murphy är väldigt självmedveten, men också medveten om att han är självmedveten. Det har ju stått klart länge och det var ju ur det som "Losing My Edge" kom. Han verkar tänka väldigt mycket, ofta tänka alldeles för mycket. På så sätt liknar han inte sin rollfigur i festivalens andra film, "The Comedy".
"The Comedy" är ett lustmord på tomhet dold under cynism. Tim Heidecker (från humorduon Tim and Eric) spelar en numera lönnfet medlem av den ironiska generationen. Han lever på ärvda pengar och bor på en segelbåt i East River. Han hänger med sina hipsterkompisar i Brooklyn (däribland Murphy, Eric Wareheim och Richard Swift), som inte någonsin orkar ha ett allvarligt samtal, knappt ha ett samtal över huvud taget. Men ändå lyckas Heideckers obehaglige rollfigur charma människor och få med sig tjejer till sin båt. En av dem får ett epileptiskt anfall. Han iakttar, blasé.
Så "The Comedy" är ingen komedi, utan genomgående lågintensivt obehaglig. Det var tryckt stämning bland hipsterpubliken (i brist på bättre ord) på Bio Rio. Inte ens scener som tagna ur sammanhanget skulle vara roliga lockade till fniss.
I "The Comedy" åker Heidecker, Wareheim och Murphy taxi och beter sig som bortskämda svin mot chauffören för att han inte vill spela hiphop. I "Shut Up and Play the Hits" åker Murphy taxi ensam och vrider och vänder på om han gjorde rätt när han lade ner bandet.
Att inte tänka alls eller att tänka alldeles för mycket - vilket är egentligen sorgligast?
Höstpoolen
Poolside - Seasons Change (Fall/Winter 2012 Mixtape) by Poolside
Det somriga sommarbandet Poolside försöker bevisa sin höstrelevans med den här mixen. Och jorå, det funkar att hänga bredvid bassängen även när den är tömd och övertäckt.
Det somriga sommarbandet Poolside försöker bevisa sin höstrelevans med den här mixen. Och jorå, det funkar att hänga bredvid bassängen även när den är tömd och övertäckt.
lördag, november 17
torsdag, november 15
Var varsam
Det ger inget bra intryck av mig, men det som hos mig fastnat allra mest av "Call Girl" är varken äcklet över Sverige -76 eller ilska över att upphovsmännen duckar för att ta ärekränkningsdebatten - det är Bee Gees.
Jag är glad att softrockmästerverket "Fanny (Be Tender With My Love)" fick en sådan fin tonårsscen och att texten användes för att förstärka ovarsamheten hos Dagmar Glans, som bryskt lyfte nålen från "Main Course" på skivspelare. Hon tog Bee Gees från ungdomarna. Tidigare har jag förknippat den låten med en bilresa längs Siljan, nu ser jag den scenen framför mig.
"Nights on Broadway" kommer jag kanske förknippa lite mer med ett diskotek vid Slussen. Men tyvärr, Jimmy Fallon och Justin Timberlake har för all framtid förstört möjligheten att ta den på allvar.
Jag är glad att softrockmästerverket "Fanny (Be Tender With My Love)" fick en sådan fin tonårsscen och att texten användes för att förstärka ovarsamheten hos Dagmar Glans, som bryskt lyfte nålen från "Main Course" på skivspelare. Hon tog Bee Gees från ungdomarna. Tidigare har jag förknippat den låten med en bilresa längs Siljan, nu ser jag den scenen framför mig.
"Nights on Broadway" kommer jag kanske förknippa lite mer med ett diskotek vid Slussen. Men tyvärr, Jimmy Fallon och Justin Timberlake har för all framtid förstört möjligheten att ta den på allvar.
söndag, november 11
lördag, november 10
Palmefestival
Det blev Palme-tema på inledningen av årets filmfestival i Stockholm. Palme är överallt, även utanför filmen som heter så.
I "Call Girl" är det Magnus Krepper som spelar Pal... eller tja, det är ju inte Palme, men det är väldigt tydligt att det inte heller inte inte är Palme. Varken "Palme", "Fälldin", "Geijer" eller "Ebbe Carlsson" heter det, men de heter just inget annat heller.
Trots höga förväntningar blev jag helt bortblåst av hur skickligt Marcimain och van Hoytema hade återskapat 1976. Ibland glömde jag bort att det här var en nyinspelad film. Tillsammans med fantastiska skådespelare (och casting) och musik (både originalmusiken och Bee Gees) är det ett riktigt mästerverk.
Även Måns Månssons "Hassel - Privatspanarna" är snygg, men på det grovkorniga VHS-sättet. Den pensionerade Roland Hassel hänger med folk som försöker lösa Palmemordet, men verkar själv vara ganska ointresserad. Eller så är han bara förundrad över hur de andra, icke-poliserna, tar sig an uppgiften.
När de på mordplatsen genomför en rekonstruktion av händelserna 28 februari 1986 är de mer upptagna av exakt vad Lisbeth sa till ambulanspersonalen än vart mördaren kan ha tagit vägen. Bara Hassel står och sneglar uppåt Tunnelgatan, medan den åldrade privatspanaren Sven Anér har somnat inne i gamla Dekorimalokalen,
Jag tänkte under filmen att Måns Månsson underskattar privatspanarna, att de nog faktiskt har koll på huruvida rulltrappan fungerade under mordnatten. Men efter filmvisningen, som självklart är på Grand på Sveavägen, så var det frågestund. Och verkligheten bevisade än en gång att den slår allt.
Måns Månsson verkade inte vilja säga så mycket. Lars-Erik Berenett vankade av och an på scenen och var tveksam till hela filmen. Täppas Fogelberg (som är med i filmen, när Hassel ringer "Ring P1") intervjuade, men det är svårt för en blind person att hålla isär vem som är vem på scenen. Så han tar tag i närmaste person, som Sven Anér, och frågar honom hur det kändes att återvända till en gammal roll. Anér svarar, för han förstår ändå inte vad som händer.
Sedan meddelar Anér vem som mördade Palme, varpå en man i publiken reser sig upp, jublar och applåderar. När det blir dags för första publikfrågan är det en av fesitvalvolontärerna som ger just den mannen mikrofonen. Han tillåts snacka på ett tag, om lönnmord och Säpo. Sedan får Göran Lambertz (också med i filmen) komma upp ur publiken och svara på en fråga från Täppas, men åtminstone en som var avsedd för honom.
Innan någon hinner dra fram Gubb-Jan Stigsson ur rockärmen så avslutas det som måste bli den konstigaste frågestunden på årets festival. Förhoppningsvis satt Marcimain i salongen och gjorde research för en kommande biopic om Ebbe Carlsson. David Dencik har ju redan värmt upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)