En annan serievärld

Debatterna om "Lilla Hjärtat" och Tintin verkar inte riktigt ta slut. Senast i dag har ju Stina Wirsén gått ut och gjort ännu en sorgsen pudel. Kanske är det ett sundhetstecken att vissa diskussioner får ta tid. Att Twitter inte har medfört halveringstid på ett dygn för viktiga frågor.

Efter att kultursidorna nu pratat om avbildningar av folk från Afrika söder om Sahara trodde jag att nästa världsdel skulle bli Asien. Det blev lite backlash efter ordvitsande om Mo Yan, men inte så mycket mer.

Asiater är visserligen inte så missgynnade i just serier. Det är svårt att gå till Serietekets hyllor och hitta en afrikansk motbild till "Tintin i Kongo", men de ostasiatiska alternativen till "Blå lotus" finns överallt.

Mycket av den japanska seriekulturen finns däremot bara på japanska. En tidigare bortglömd mästare som de senaste åren har fått spridning i den engelskspråkiga världen är Yoshihiro Tatsumi. Bland hans verk finns en hel del som om det inte var skrivet och ritat av en japan lugnt skulle kunna anses som nidbilder.



Inte i hans självbiografiska "A Drifting Life" från 2008, som är en lågmäld berättelse om en ung mans tidiga karriär som serietecknare. Det är en riktig tegelsten, där kanske onödigt många rutor går åt till att beskriva de exakta förutsättningarna i Japans seriebransch under femtiotalet.

Tatsumi ansträngde sig för att komma bort från att serier var något för barn, som inte fick innehålla vuxna ämnen och filmiska berättartekniker. I stället för "manga" uppfann han genren "gekiga". Att det inte är för barn märks väldigt tydligt i hans serienoveller från slutet av 60-talet och början av 70-talet, som har börjat återutges i samlingsvolymer av kanadensiska förlaget Drawn & Quarterly.

Att de först nu finns på engelska är otroligt, eftersom de är helt fantastiska.



Inklämda i trånga japanska storstäderna svettas Tatsumis huvudkaraktärer, som nästan alltid är män i 25-30-årsåldern med liknande, neutrala utseenden.



De har arbeten längst ner i det växande industrilandet Japan. Ibland räcker det inte ens att de jobbar vid löpande bandet i en fabrik för att poängen ska gå fram. Tatsumi låter flera gånger huvudpersonen vara avsloppsrensare och gå runt i underjorden bland allt som japanerna vill spola bort. Tydligare symbolik finns inte.



Andra världskrigets spöke dyker också upp. I "Hell" (1971-72, ovan) är det en fotograf som paradoxalt nog får stor framgång med en bild från Hiroshima. Det är inte atombombens ruiner som är titelns helvete, det är hans samvetskval under alla åren efter.



Trycket från ett skuldtyngt och tillväxtrusande samhälle har gjort alla i Tatsumis serier från den här tiden sexuellt frustrerade. Eller så har de underliga fetischer, som mannen i "Click Click Click" (1971-72, ovan) som gillar stövlar. Oftare är det däremot mer obehagligt, som en kvinna som hållits som sexslav av nio män i rad eller en man som återvänder till samma offentliga toalett för att titta på klottret.



Tidigare i sin karriär ritade Tatsumi mer traditionellt spänningsserier. Det äldsta verket som D&Q har återutgivit är "Black Blizzard", en noirdeckare om en tragisk pianist, oskyldigt misstänkt för mord. Efter en tågkrasch är han på rymmen med en annan fånge, ihoplänkade i handbojor. Tillsammans har de ingen chans att hålla sig undan, så någon av dem måste hugga av sig handen. Och han som är pianist!



Det allra senaste den nu 77-årige Tatsumi har gett ut är "Fallen Words". Den bygger på japanska folksagor och är visserligen vacker, men mindre intressant.

Dessutom är den historiska bilden av Japan mer bekant. Vi har sett den gamla samurajvärlden och vi har sett det moderna "Lost in Translation"-Japan. Tatsumis 70-talsnoveller är så fascinerande just för att det visar övergången.

Gå till Serieteket på Kulturhuset, de har allting. Än så länge i alla fall.