Av de ynka sex filmer (bottenrekord!) jag såg på årets Stockholm filmfestival handlade två om Palme och i två åkte James Murphy taxi.
Det var en slump, men Murphy är precis en sådan person som dyker upp överallt. Snabbkurs: James Murphy är hjärnan i punkdiscogruppen LCD Soundsystem och en av männen bakom DFA Records. En spindel i 00-talets musiknät.
Filmen "Shut Up and Play the Hits" handlar om LCD Soundsystems allra sista konsert, förra våren på Madison Square Garden. Murphy ville sluta medan flaggan var i topp, innan han blev för gammal för att göra annat. (Äntligen tid för ultimate fighting?) Minns ni att man tyckte att James Murphy var gammal redan när debuten "Losing My Edge" släpptes? Jag är nu flera år äldre än han var då.
Konserten är visserligen fint filmad, men höjdpunkterna i "Shut Up..." är scenerna dagen efter, med en urlakad Murphy. Vad ska han göra nu? Han går ut med med hunden, han tar en kaffe med managern, han åker till Madison Square Gardens förråd. Där står all bandets utrustning, som nu ska säljas. Han stirrar på syntarna, trummorna. Han gråter.
Det är väldigt sorgligt.
James Murphy tvingas konfronteras med sitt beslut att döda LCD Soundsystem. Gör han det av alldeles rätt skäl eller är det bara svepskäl? Är det modigt eller bara fegt? Så grubblar han och kan inte låta bli. Murphy är väldigt självmedveten, men också medveten om att han är självmedveten. Det har ju stått klart länge och det var ju ur det som "Losing My Edge" kom. Han verkar tänka väldigt mycket, ofta tänka alldeles för mycket. På så sätt liknar han inte sin rollfigur i festivalens andra film, "The Comedy".
"The Comedy" är ett lustmord på tomhet dold under cynism. Tim Heidecker (från humorduon Tim and Eric) spelar en numera lönnfet medlem av den ironiska generationen. Han lever på ärvda pengar och bor på en segelbåt i East River. Han hänger med sina hipsterkompisar i Brooklyn (däribland Murphy, Eric Wareheim och Richard Swift), som inte någonsin orkar ha ett allvarligt samtal, knappt ha ett samtal över huvud taget. Men ändå lyckas Heideckers obehaglige rollfigur charma människor och få med sig tjejer till sin båt. En av dem får ett epileptiskt anfall. Han iakttar, blasé.
Så "The Comedy" är ingen komedi, utan genomgående lågintensivt obehaglig. Det var tryckt stämning bland hipsterpubliken (i brist på bättre ord) på Bio Rio. Inte ens scener som tagna ur sammanhanget skulle vara roliga lockade till fniss.
I "The Comedy" åker Heidecker, Wareheim och Murphy taxi och beter sig som bortskämda svin mot chauffören för att han inte vill spela hiphop. I "Shut Up and Play the Hits" åker Murphy taxi ensam och vrider och vänder på om han gjorde rätt när han lade ner bandet.
Att inte tänka alls eller att tänka alldeles för mycket - vilket är egentligen sorgligast?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar