söndag, september 29

Tack för igår!



Ett stort tack till alla för igår! Årets Släpp fångarna loss-festival blev precis som de tidigare en glad fest för en god sak. Vi fyllde Tellus och drog ihop ett bra stöd till Amnesty International, som också fick en hel del nya medlemmar under kvällen.



Tack till Azure Blue, Taxi Taxi!, Elias One Man Band och Armand Mirpour som ställde upp och spelade gratis. Det var som vanligt väldigt speciellt att få se er så här tätt inpå. Nästa gång man får se Azure Blue är på Debaser Medis.



Tack till Rafa Almasri, som berättade om hur det är att vara på landsflykt från Syrien där hon som journalist är stämplad som "terrorist". För henne är mänskliga rättigheter inget abstrakt begrepp. Vill man höra mer om Rafa så deltar hon i ett möte på Amnestys sekretariat, Alnsögatan 11, imorgon måndag klockan 18.



Tack till alla andra som hjälpte oss genomföra den här kvällen: Tellus (särskilt Mahmoud!), Landet och alla våra vänner som hjälpte till på olika sätt. Till exempel David Appelgren, som även i år tog fantastiska bilder (trots att Armand Mirpour och hans musiker spelade belysta av stearinljus...), bland annat de ni ser här. Fler bilder kommer upp på Släpp fångarna loss-sidan.



Och tack till alla som kom, så många jag kände att jag inte hann prata med alla. Och tack till er som dansade loss på efterfesten på Landet, där jag försökte balansera allas låtönskningar...

Höstsöndag



Jag tillbringar en nöjd men trött och mulen söndag med Kristofer Anderssons höstspellista "en sommar går förbi, den är alltid lika kort".

När den är slut kommer jag nog gå vidare med att lyssna på min höstlista från förra året. Efter det kommer jag kanske, kanske orka börja göra en egen lista för den här hösten. Men "Dream River" finns ju inte på Spotify, så komplett kan den ju ändå aldrig bli.

lördag, september 28

Djungelhettan



Och i kategorin "Artister som medvetet försöker göra sig ogooglingsbara"så kan vi nu - efter bland annat Girls och Bang Gang - lägga till den mjuka soulen från Londongruppen Jungle.

Första singeln hette "Platoon", som filmen som utspelar sig i djungeln. Nya andrasingeln heter "The Heat", som... tja, hettan i just djungeln.

måndag, september 23

Inför SNL s39



På lördag börjar den 39:e säsongen av "Saturday Night Live". Här är några förhoppningar:

- Att även om Cecily Strong nu blir medankare (eh... "co anchor") i Weekend Update så får hon någon chans att göra "Girl You Wish You Hadn't Started A Conversation With At A Party", förra säsongens roligaste karaktär.

- Att nykomlingarna Beck Bennet, John Milhiser, Kyle Mooney, Noël Wells och Brooks Wheelan hittar sina platser bättre än vad till exempel Aidy Bryant gjorde förra året. En strid ström av servitrisroller med en replik, kan inte vara kul.

- Att serien visar att den kan klara av att förlora två tredjedelar av ensemblen på två år (inklusive alla "stjärnor") utan att allt faller sönder till "roliga timmen". Det har varit tillräckligt ojämnt som det varit, så marginalerna för försämring är inte så stora.

- Att Lorne Michaels anlitar Rättviseförmedlingen för bättre könsbalans. Förra säsongen hade 16 manliga värdar, men bara 5 kvinnliga. Bland de musikaliska gästerna var det ännu värre. Det var bara Rihanna, Brittany Howard i Alabama Shakes och tjejen i Lumineers som inte hade snopp. För de tre första avsnittet verkar det bra: Tina Fey, Miley Cyrus, Katy Perry och Arcade Fire med Régine Chassagne.

- Att Tony Hale får vara värd någon gång. Och Aubrey Plaza. Och Lena Dunham.

- Och - som alltid - att Timberlake dyker upp.

söndag, september 22

Festa för en god sak



På lördag är det för sjunde året dags för Släpp fångarna loss - en fest för mänskliga rättigheter. 

Vi fyller Stockholms mest intima konsertlokal, Tellus biocafé i Midsommarkransen, med maximalt bra musik, trevliga människor och god stämning.

I år spelar Azure Blue, Taxi Taxi, Armand Mirpour och Elias One Man Band (från Elias & the Wizzkids). Dessutom kommer Rafa Almasri och berättar kort om sina erfarenheter som journalist i Syrien.

Efter Tellus fortsätter vi med dans och fest på Landets övervåning (i närheten vid Telefonplan) till klockan 01.

Inträdet är 120 kronor. Som vanligt går all vinst till Amnesty Internationals viktiga arbete för mänskliga rättigheter.

lördag, september 21

Bilderna på Bill

Example

Precis som många andra har jag ägnat den senaste veckan åt att lyssna på Bill Callahans nya skiva, "Dream River". Den är precis så bra som ni läst. Drömskt, flygande, vackert, roligt.

Jag har ju tidigare berättat om min intervju med honom oktober 1997. Men nu har jag också hittat de foton jag tog då, i påse tillsammans med massa andra vattenskadade papperskopior. Förvara inte foton i källare med läckande väggar.

Men där sitter han, den då 31-årige Callahan i Lacostetröja, med ett glas rödvin på ett blueshak vid St Eriksplan.

Att tänka på det här intervjutillfället gör mig mer ledsen ju fler år som går. Det gnager. En försutten chans att verkligen prata med Bill Callahan. I stället var jag en jobbigt påflugen fanzinekille som visserligen bjöd på vin, men som störde i hans vilotid inför konserten på Studion. I stället för samtal fick jag tvåstaviga svar.

Om jag hade vetat att jag även 16 år senare skulle springa till skivbutiken för att höra hans nya musik, skulle jag ha skärpt mig då och ställt bättre frågor?

Och hade det då kunnat göra honom mer pratsam?

Example

Amstell!



Det här med att Simon Amstell ska komma till Stockholm i vår...

måndag, september 9

En riskrecension

Visst har man blivit mer intresserad av att lyssna på Aviciis debutalbum "True" av att läsa Jan Gradvalls recension i fredags.

Han tar i från tårna. Fem av fem. "Genialt". "Sin generations 'Thriller'".

Fast tja, sedan är det få positiva adjektiv. "Livsbejakande", inte mycket mer. "Tar stora musikaliska risker", det är ju inte automatiskt något positivt, men för Gradvall är det tydligen så nu. Till och med "lastbilsflak med fulla studenter" tycker han är positivt.

Visst sätter Gradvall sin egen trovärdighet på spel här, men det gör det bara mer spännande. Visst hyllar han den här skivan lite extra för att han vet att det retar folk att krama det svenska arenahouse-undret? Han vill hellre vara den som hyllar sin tids kommersiella musik, eftersom det finns chans att omvärlden kommer se på den som Abba. Risken att den kommer ses som någon av sjuttiotalets alla usla, men populära grupper, den får man ta.

Risken för kritik i nutiden hanterar Gradvall genom att antyda att folk som inte gillar Avicii är fördomfulla. Och en del av världens problem. Eller kanske övertolkar jag slutklämmen.

Men som sagt: nu blir det spännande att höra albumet.

torsdag, september 5

En riktig rökare till video



Om du bara ska lyssna på de sex sista minutrarna av en enda veckogammal låt den här kvällen, låt det bli de sex sista av "Golden Arrow" med Darkside, Nicolas Jaars och Dave Harringtons projekt.

Torsdagkvällar är perfekta för att öva sina allra låååååångsammaste discosteg.

onsdag, september 4

Allt ni redan visste om Popaganda



För det är ju flera dagar sedan och passé?

För ni har väl redan läst allt om att the xx klarade av att göra en stor scen intim? Och att Romy Madley Croft kom av sig och blottade en mindre allvarlig sida? Och att den som skötte kameran till bildskärmarna i början inte hade fattat att the xx är ett band med tre huvudpersoner?

Och ni har hört om El Perro Del Mars dubbiga framträdande?

Och ni har fått veta om att Hot Chip var de mest dansanta medelålders männen som stått på en scen på ett badområde innan mörkrets infall? Alltså i fullt dagsljus så att man såg att de ser ut som en pappagrupp? Och att de bjöd på en hitkavalkad? Och att publiken längst fram redan då dominerades av sjömansklädda Håkan-fans?

Och ni har redan gissat att Håkan Hellström var knäckande än en gång, även för oss som stod extremt långt bak? Att en Håkan Hellström-konsert är den mest tillåtande på att sjunga med? Men att han nu har så stor karriär att välja ifrån att det inte bara är en eller två av ens favoritlåtar han väljer bort, utan fyra eller fem, eftersom han inte vill hoppa över "Känn ingen sorg...", "Ramlar" och "Klubbland".

Och ni visste väl redan att i bjärt kontrast med 2005 fanns inte ens en langosvagn, vilket ju självklart var en bra grej, förutom att den mat som fanns var det långa köer till och så sålde den slut. En food truck utan mat är faktiskt bara en truck.