måndag, december 10

Julkalendern: Snille och smak



Någon som är sugen på ytterligare en text om Svenska Akademien? Nä, trodde väl inte det.

Jag ska därför inte sälla mig till den skara av folk som skrivit eller sagt ytterligare en grej om den här soppan, trots att de borde ha funderat ett varv till. Ja, jag tänker på till exempel författaren Stina Otterberg (Horace Engdahls nuvarande sambo), litteraturvetaren Ebba Witt Brattström (Horace Engdahls före detta hustru) och akademiledamoten Horace Engdahl (Horace Engdahls sämste PR-person).

Men idag blir det ju så klart ett varv till, eftersom det väldigt tydligt idag inte delas ut något Nobelpris i litteratur. Och det är bra. Det är bra att det inte går att låtsas som att allt är som vanligt.

Vi tar en gammal bok ur hyllan i stället och tänker på att en positiv sak i alla fall var att det blev möjligt att utträda ur Akademien så att Kerstin Ekman till slut fick gå ur klubben hon inte velat vara med i under nästan trettio år. Grattis, Kerstin.

söndag, december 9

Julkalendern: Årets drink

Årets enskilt bästa drink var den här rönnbärs-Negronin på Fäviken magasinet i juli.

Till viss del beror det så klart på omgivingen och stämningen. Och sedan hjälper det ju att man inte kan återskapa den hemma.

Därför fick det oftast bli Old Fashioned.

fredag, december 7

Julkalendern: Dataskydd

Så här i juletider sjunger vi väl allihop:

"He's making a list
He's checking it twice
He's gonna find out who's naughty or nice
Santa Claus is in contravention of article 4 of the General Data Protection Regulation (EU) 2016/679"

Hur som helst, många mail fick man ju där i maj, från företag och organisationer man inte hade en aning om att man hade att göra med.

Vem som kom på detta julsångsskämt vet jag inte. Det var i alla fall inte jag. Kanske var det den här twittraren.

torsdag, december 6

Julkalendern: Troye



För ganska exakt tre år sedan stötte jag för första gången på namnet Troye Sivan.

Då i form av en flera hundra meter lång kö av tonårstjejer på Drottninggatan, som alla väntade på att han skulle dyka upp i en skivaffär. Jag gick hem och googlade namnet. Han var visst tjugoårig aussie, som gjort sig ett namn på YouTube och i talangjakter.

Nästan parodiskt typisk 10-talsstjärna.

Nu sitter jag här med två av Sivans låtar på den långa listan som ska kapas ner till årets 100 bästa. Eftersom jag tillämpar strikt en låt per artist så måste jag någon gång välja. Ska det bli "The Good Side" eller "Dance to This" - det får ni veta senare i december. Men någon av dem blir det, han ryker inte helt. Så bra är det ju faktiskt.

Hur hamnade jag här? Hur mycket mer mogen och lyssningsvärd har pojkpopen blivit? (Förra året var det ju Harry Styles solodebut som var riktigt fin.) Eller är det mitt behov av lagom lättsmält musik som ökat? Har jag blivit Gradvall?

Hur som helst, jag gör tydligen som Troye och Ariana sjunger i "Dance to This" och dansar i kökslampornas sken. Till vad som helst som är på radion.

tisdag, december 4

Julkalendern: Snail Mail



Snail Mail är Lindsey Jordan, som föddes 1999.

Det vill säga cirka fem år efter att till exempel Liz Phair och Pavement och andra spelade in musik som lät ungefär så här. Det är ett väldigt bra skydd mot mina mörka tankar om att jag uppfattar det här som bra enbart av för att återuppleva något.

Och förresten lyssnade jag inte ens på Liz Phair på den tiden.

måndag, december 3

Julkalendern: Om krisen kommer

Årets mest uppmärksammade och omskämtade trycksak? Inte någon skandalmemoar, inte något nummer av ett modemagasin, utan broschyren "Om krisen eller kriget kommer".

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut nästan fem miljoner exemplar och bad alla förbereda sig. Undrar hur mycket försäljningen av kokt kött i konservburk ökade?

Tyvärr fanns ingen beskrivning av den verkliga kris som många svenska män hamnade mitt i under sommaren: hur lagar man sommarmat när det är grillförbud?

Likt årets julvärd Woodstock på mönstret här bredvid irrade de omkring med ett grillspett redo, utan glöd, utan riktning. Kanske blev det köttkonserv till middag?

söndag, december 2

Julkalendern: Jorja



Det är ovanligt  med en låt som i originalversion är fantastisk på ett sätt, för vissa situationer, och i remixversionen är fantastisk på ett helt annat sätt, för andra situationer.

Men så var det i år med Jorja Smith och hennes Stormzy-gästade "Let Me Down".  Ursprungligen en storslagen gråtballad och en småstuffig sommardänga i remix av Shy FX. Skratta eller gråta - välj själv.



lördag, december 1

Julkalendern: Dansa (eller inte)



Som the Miracles sjöng: ibland måste man dansa för inte gråta. Och 2018 var väl ett sådant år, inte minst om man var Storbritanniens premiärminister.

Theresa May har försökt leverera på de lögner som Brexit-kampanjen spann. Men det går inte att göra alla nöjda om man lovat det omöjliga.

I augusti släpptes May iväg från pendlandet mellan Bryssel och regeringskollegorna. Hon åkte på afrikansk turné. Där passade hon på att i både Sydafrika och Kenya hänga med i dansuppvisningarna. Höften vickades, snurrar gjordes, armar och händer pekade både hit och dit.

Det var hysteriskt roligt - och faktiskt rörande. Man fick känslan av att May allra helst hade velat stanna kvar på varmare breddgrader och bara dansat loss. Dansa, dansa, dansa, för att hålla tårarna borta.



I Sverige var flossandet den största dansflugan sedan Macarena. Allt hade känts väldigt femtiotal om det inte var för att den här dansen inte spreds genom musik utan via ett spel.

Att det inte är helt lätt att flossa bevisades väl av att filmsnutten där Jan Björklund (i sin blå skjorta) visade upp sina skils blev viral. Utan svårighetsgrad var det väl mest varit en politiker som ville vara lite lättsam?

Årets bästa dansinsats var dock ändå en icke-dans. När Bobby Gillespie gästade BBC-programmet "This Week" i oktober för att prata om Brexit ombads gästerna att vara med i en avslutande dans. De två politikerna ställde upp, men Gillespie satt still.

Och hans blick sa allt.