söndag, december 30

Dansa ut 2018!



Visst var väl ändå 2018 ett riktigt fint musikår? Det visar sig inte minst i att det har varit lätt för folk att få till fullspäckade spellistor, utan att behöva överlappa varandra.

När ni har lyssnat klart på Extra allt 2018 är det här ett par av de spellistor där ni kan hitta timtal av fantastisk musik:
Vanligaste låten? Det verkar vara "This Is America" med Childish Gambino - jag tror vi kan utropa den till årets hit, eller åtminstone årets mest zeitgeistiga låt.

Gott nytt år, hörni! Vi ses 2019.

måndag, december 24

Julkalendern: Tirzah



Det har inte varit någon spänning i år, om det någonsin är det, om vilket som skulle bli Årets Album på i Extra allts julkalender 2018. Redan i oktober kändes det klart.

Tirzahs ”Devotion” är den musik jag lyssnat mest på i år. Jag behöver inte ens Spotifys statistik för att bevisa det, men den bekräftade det jag trodde.

Albumet är ett samarbete mellan vokalisten och textförfattaren Tirzah Mastin och producenten Mica Levi, som annars kallar sig Micachu. De är britter, men det hörs så fort musiken börjar.

Tirazh har tidigare gjort klubbmusik, visserligen introvert men ändå. Men med sina släpiga, småskeva beats eller piano (”Holding On” är enda undantaget) är ”Devotion” en hemmaskiva. För folk som är i sådan relationskris, hjärtesorg eller desperation att de inte orkar gå på klubb.

Eller går dit, men mest står bredvid dansgolvet i ett hörn och maler samma tankar runt, runt. I det bedjande titelspåret sjunger duettpartnern Coby Sey ”so listen to me” ungefär tjugofem gånger.

Och jag lyssnade.

söndag, december 23

Julkalendern: Fejka dina köp



Dagen före julafton och du har fortfarande inte fixat den där sista julklappen? Det är lugnt. Bara photoshoppa in den tänkte prylen på ett foto med mottagaren.

Då kan mottagaren sprida bilden på social medier och det är faktiskt näääääästan som att ha fått grejen på riktigt.

Som hon influencern som i år lyckades med att få uppmärksamhet både för att hon poserade med pasta i Venedig men gjorde väldigt tydligt att hon inte åt den på riktigt OCH att riktigt uselt photoshoppa in sig på bilder i Paris.

Det konstiga är att hon tydligen befann sig i Paris. Varför ens åka dit om det ändå ska klippas och klistras? Ta pengarna (till att betala en bättre fotomanipulatör) och stanna på marken, detta flygmotståndets år. Och samma med pastan, varför ens beställa den på riktigt? Det finns väl gratis bilder av spaghetti på Google.

I år lanserade också en stor, men okreddigt klädkedja en "digital kollektion". Kläder som du bara kan bli påklädd med på en bild. Och tur det, de såg förskräckliga ut.

Man är någon sorts hållbarhet på spåren här, men jag vet inte vilken. Är den att ingen köper grejer, utan bara låtsas ha dem genom digitala attrapper? Eller är det att influencers konsumerar åt oss, genom att åka världen runt och göra saker vi inte har råd med?

Eller en tredje väg: influencers åker runt och gör att all konsumtion ser så hemsk ut att man själv tappar lusten?

lördag, december 22

Julkalendern: Hejdå





Tack för allt tvingades vi i år tyvärr säga till Aretha Franklin, Philip Roth, France Gall, Tom Wolfe, Penny Marshall, Stan Lee, Richard Swift, Rick Hall och Lill-Babs.

Och dessutom till Stephen Hawking, Mort Walker, Tony Joe White, Bernardo Bertolucci, Neil Simon, Karin Liungman, Milos Forman, Pete Shelley, Mac Miller, Dolores O’Riordan, Charles Aznavour, Burt Reynolds, VS Naipaul, Steven Bochco, Johannes Brost, Jerry Williams, Mark E Smith, Avicii, Hugh Masekela, Dennis Edwards, John Mahoney, Johann Johannson, Danny Kirwan, Craig Mack, Bob Dorough, Ursula K LeGuin, Edwin Hawkins, Matt ”Guitar” Murphy, Roy Hargrove, Wah Wah Watson och XXXTentacion.

fredag, december 21

Julkalendern: Årets låtar

Nu är det dags! Ett hundra av de bästa låtarna från året som gått, i lyssningsvänlig ordning!

Som vanligt: en låt per artist. Men eftersom jag räknar Four Tet som remixare så fick han vara med två gånger. Sådana fördelar kan man få om man är en Extra allt-favorit sedan lääääänge.

Annars är det god spridning.

Från Against All Logic till ZHU.

Från sovlåtar med Cat Power till partystartare med The Phenomenal Handclap Band.

Från Tony Molinas inte ens två minuter långa Byrds-aktiga "Nothing I Can Say" till Lana Del Reys nästan tio minuter långa slowburner "Venice Bitch".

Från veteraner som Paul McCartney, Hall & Oates och Toni Braxton till nya förmågor som Snail Mail, Okay Kaya, dijon och MorMor.

Från alldeles runt knuten med södermalmska Miljon till så långt bort som nyazeeländska Unknown Mortal Orchestra. Och så några blandningar av långt bort och nära, som Siri Karlsson feat. Solo Dja Kabaco.

Varsågoda: Extra allt 2018.

torsdag, december 20

Julkalendern: Årets läsning



Av någon anledning har alla böcker jag läst som getts ut under 2018 varit svenska. (Vilka har ens de största utländska boksläppen varit, på engelska eller i översättning? Rachel Cusk?) Men jag klagar inte på svenskheten, för alla de nio var så pass bra att jag kan rekommendera dem - om än olika mycket - som julklappar om du har några kvar att köpa.

Hyllade "Händelsehorisonten" av Balsam Karam var ju bra, men ändå konstigt redigerad. Kastar man om kronologin i en berättelse ska det väl vara för att göra det mer spännande, inte tvärtom? Ge den till nån som tvångsmässigt ha läst allt som DN Kultur gillar.

Fredrik Apollo Asplunds "Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus" är en kulturgärning i sin beskrivning av klubbvärlden på tidigt 90-tal. Särskilt de svenska miljöerna och människorna skulle jag gärna läst mer om. Ge den till någon som kan skilja Swedish House Mafia från house.

Mirja Unges "Jag går och lever", Ida Lindes "Mördarens mamma" och särskilt Sara Stridsbergs "Kärlekens Antarktis" var de språkligt bästa. Ge dem till någon som tycker det är viktigare HUR det är skrivet än vad som händer. Och som klarar av misär.

Maria Maunsbachs "Bara ha roligt" innehöll en annan typ av misär, en att skratta åt. Ge den till sen singel under 30, i jakt på förhållandet de aldrig haft. Är den bekant med Malmös geografi är det en fördel, jag hade lite svårt att identifiera mig med promenadsträckorna.

Identifikationen var enklare i tre andra: vardagligt feelgood-roliga "Pappaklausulen" av Jonas Hassen Khemiri, fartfyllda och också roliga "Blixtra, spraka, blända" av Jenny Jägerfeld och rakt-på-sak-ärliga "Låt oss hoppas på det bästa" av Carolina Setterwall. Ge Khemiri till någon som behöver slappna av lite i småbarnsstressen. Ge Jägerfeld till någon som vill ha böcker där det händer saker konstant. Och ge Setterwall till någon som gillar "Maken". För faktiskt: i en hisspitch så är "Låt oss hoppas på det bästa" en bok om sorg, men det är också en relationsbeskrivning, väldigt kalibrerad för  min generation av 70-talister.

onsdag, december 19

Julkalendern: Missade konserter



Topp fem konserter jag missat i år:
  1. 75-årshyllningen till Joni Mitchell i LA (där hon själv dök upp på scen inte för att sjunga utan för att sjungas för, men ÄNDÅ: Joni livs levande!)
  2. Soccer Mommy på Melodybox i Hökmossen
  3. Teenage Fanclub på Electric Ballroom i London (Gerard Loves tre sista spelningar med bandet)
  4. Ghostface Killah på Broken Dreams (jo, stället heter passande så) i Borlänge
  5. El Perro Del Mar på Dramaten (när brandlarmet gick)

tisdag, december 18

Julkalendern: Återkomster



Även om 2018 var året när Michel Polnareff släppte sitt första studioalbum på 28 år och Sade släppte två nya låtar och Lemonheads likaså och Popsicle spelade ihop igen och Hall & Oates uppmanade Philly att inte glömma bort dem - trots allt detta så går musikvärldens comebackpris till Chaka Khan.

måndag, december 17

Julkalendern: Nya namn


  • Greta Thunberg, klimataktivist
  • Balsam Karam, författare
  • Wera von Essen, författare
  • Karin Smirnoff, författare
  • Octavian, rappare
  • Saweetie, rappare
  • Imenella, rappare
  • Vera Hotsauce, artist

söndag, december 16

Julkalendern: CD-samlingar



"Köper du fortfarande CD?" är en fråga jag får ibland. Jo. Men inte ny musik.

Sådan där småplastlådor köper jag när de innehåller samlingar, främst från Ace, Numero Group eller Soul Jazz Records.

Av årets bästa samlingsskivor har Bob Stanley och Pete Wiggs (från Saint Etienne) stått bakom tre: "When the Day Is Done", "Paris in the Spring" och "State of the Union". I den första samlas arrangemang av Robert Kirby, mest känd för samarbeten med Nick Drake (bland annat på spåret som gett samlingen sin titel, trots att just den inte är med), men även hjälpte Sandy Denny, John Cale och Vashti Bunyan. En bortglömd hjälte.

"Paris in the Spring" och "State of the Union" sammanfattar två omställningar: fransk popmusik som mognar åren efter 68-upproren och amerikanska "vuxen"-artister som ifrågasätter fosterlandet och livet i skuggan av Vietnamkriget och miljöförstöringen. Popartisters andra (eller tredje) karriär är alltid intressanta och Stanley & Wiggs har gjort lysande urval.

Men bara för att försöka motbevisa att jag inte enbart är ett partiskt Bob Stanley-fan så utnämner jag "Basement Beehive" till årets samling. Numero Group samlar udda girl groups från 60-talet: de bortglömda, de ratade, de som aldrig riktigt fick chansen. Många fantastiska guldkorn - börja med "Forever Is A Long Long Time" med The Voices. ("Basement Beehives" finns på Spotify, men då får du inte den fina lådan och bookleten.)

Jag känner mig sällan så ur takt med tiden som när jag beställer de här CD-skivorna. Jag gör det visserligen på nätet, men det sker genom att klicka på "CD" i stället för det digitala alternativet precis bredvid. Så väntar jag någon vecka och då dimper de ner.

Och Ace Records brukar skicka med reklamvykort för skivan man precis köpt. Men att pränta ett sådant, köpa en frimärke och lägga det på lådan för att tipsa en vän - så långt har jag inte gått. Än.

lördag, december 15

Julkalendern: Against All Logic



Nicolaas Jaar gjorde ett av årets bästa album under pseudonymen Against All Logic. Housemusik om housemusik.

Fast hur ofta har housemusik barnkörer som sjunger på tyska?

fredag, december 14

Julkalendern: Kulturdebatter vi helst sluppit


  1. Är Jordan B Peterson den viktigaste personen i världen?
  2. Vill Greta Thurfjell bli hemmafru?
  3. Behövs en blå jättepenis på Kungsholmens husväggar?
  4. Är Mr Cools (tre år gamla låt) pedofiluppmaning eller pedofilsatir?
  5. Har Frej Larson hotat en polis eller en akvariefisk?
  6. Blir Banksy intressant igen om han förstör en tavla?
Och utom tävlan: allt om Svenska Akademien.

torsdag, december 13

Julkalendern: Neneh

Om någon hade kommit till mig från framtiden, från 2018, till mitt elvaåriga jag 1989, när jag satt på mitt rum och lyssnade på "Raw Like Sushi" och kände mig cool för att jag hade valt den som mitt köp när vi var i en tysk skivbutik på sommarens bilsemester, om någon hade kommit och sett mig där när jag satt och var tacksam för att Kjell Alinge hade spelat låtarna och tjatat om på "Eldorado" i P3, när jag försökte rappa med, om någon hade kommit och sagt att om 29 år skulle jag fortfarande lyssna på samma artist, som släppt en av det årets bästa skivor - igen! - att hon var mormor men lika cool.

Om det hade hänt, om någon hade kommit till mitt elvaåriga jag från 2018 och sagt så, då hade jag nog sagt... "har Pierce Brosnan fått spela James Bond än?" För även om jag lyssnade på Neneh Cherry så var jag nog som elvaåring ändå mer intresserad av Bond.

onsdag, december 12

Julkalendern: Stå upp för nåt



Om jag fick bestämma skulle Netflix lägga tjugo gånger mindre pengar på att producera standup-specialer och i stället köpa in några filmer utanför kategorierna "Prutthumor" och "Liknar 'American Pie 7'".

Men ändå har jag under 2018 blivit glatt överraskad av två sådana standup-specialer.

Adam Sandler har kört ner sitt rykte så mycket att han överträffar förväntningarna trots att hans "100 % Fresh" till stor del består av pappa-, sex- och toalettskämt. För han verkar ha gått in i medelåldern på ett bra sätt, där han inte behöver låtsas som att hans liv handlar om annat än att dra runt hemma, kolla på dotterns basketmatch och köa med familjen på Disneyland - men å andra sidan inte heller låtsas som att han skäms för att ha blivit medelålders.

Det är larvigt, men det är också fint. Men riktigt upp till "100 Fresh" har han inte nått, just nu är den på 92 procent på Rotten Tomatoes.

Uppe vid högsta betyg är däremot "Nanette". Det är välförtjänt. Australiska Hannah Gadsby fick ett internationellt genombrott med denna käftsmäll. Humor som är allvarlig, men inte på det där sättet som jag minns att Schyfferts "The 90s" buhu-låtsades vara rannsakande.

Gadsby berättar att hon tvekar om hon orka skämta längre. Hon vet inte om hon orkar försöka göra självnervärderande punchlines av all skit hon varit med, från tonåren som lesbisk på det konservativa Tasmanien till nu, som kvinna i en värld av män som inte skärper sig.

Det bästa ögonblicket är mot slutet, när hon mästerligt balanserat publiken mellan jobbighet och förlösande skratt, och drar någon ironisk referens till sin sexuella läggning och lägger till "det där var sista skämtet". Sedan kör hon lite mer ilska.

Men det allra sista skämtet har det inte blivit. Gadsby har inte lagt humorn på hyllan. Och jag är mindre negativ till Netflix standup-avdelning.

tisdag, december 11

Julkalendern: "Roll Back"



Den har snart ett år på nacken och jag har lyssnat på den mycket, mycket - men den låter fortfarande fint.

måndag, december 10

Julkalendern: Snille och smak



Någon som är sugen på ytterligare en text om Svenska Akademien? Nä, trodde väl inte det.

Jag ska därför inte sälla mig till den skara av folk som skrivit eller sagt ytterligare en grej om den här soppan, trots att de borde ha funderat ett varv till. Ja, jag tänker på till exempel författaren Stina Otterberg (Horace Engdahls nuvarande sambo), litteraturvetaren Ebba Witt Brattström (Horace Engdahls före detta hustru) och akademiledamoten Horace Engdahl (Horace Engdahls sämste PR-person).

Men idag blir det ju så klart ett varv till, eftersom det väldigt tydligt idag inte delas ut något Nobelpris i litteratur. Och det är bra. Det är bra att det inte går att låtsas som att allt är som vanligt.

Vi tar en gammal bok ur hyllan i stället och tänker på att en positiv sak i alla fall var att det blev möjligt att utträda ur Akademien så att Kerstin Ekman till slut fick gå ur klubben hon inte velat vara med i under nästan trettio år. Grattis, Kerstin.

söndag, december 9

Julkalendern: Årets drink

Årets enskilt bästa drink var den här rönnbärs-Negronin på Fäviken magasinet i juli.

Till viss del beror det så klart på omgivingen och stämningen. Och sedan hjälper det ju att man inte kan återskapa den hemma.

Därför fick det oftast bli Old Fashioned.

fredag, december 7

Julkalendern: Dataskydd

Så här i juletider sjunger vi väl allihop:

"He's making a list
He's checking it twice
He's gonna find out who's naughty or nice
Santa Claus is in contravention of article 4 of the General Data Protection Regulation (EU) 2016/679"

Hur som helst, många mail fick man ju där i maj, från företag och organisationer man inte hade en aning om att man hade att göra med.

Vem som kom på detta julsångsskämt vet jag inte. Det var i alla fall inte jag. Kanske var det den här twittraren.

torsdag, december 6

Julkalendern: Troye



För ganska exakt tre år sedan stötte jag för första gången på namnet Troye Sivan.

Då i form av en flera hundra meter lång kö av tonårstjejer på Drottninggatan, som alla väntade på att han skulle dyka upp i en skivaffär. Jag gick hem och googlade namnet. Han var visst tjugoårig aussie, som gjort sig ett namn på YouTube och i talangjakter.

Nästan parodiskt typisk 10-talsstjärna.

Nu sitter jag här med två av Sivans låtar på den långa listan som ska kapas ner till årets 100 bästa. Eftersom jag tillämpar strikt en låt per artist så måste jag någon gång välja. Ska det bli "The Good Side" eller "Dance to This" - det får ni veta senare i december. Men någon av dem blir det, han ryker inte helt. Så bra är det ju faktiskt.

Hur hamnade jag här? Hur mycket mer mogen och lyssningsvärd har pojkpopen blivit? (Förra året var det ju Harry Styles solodebut som var riktigt fin.) Eller är det mitt behov av lagom lättsmält musik som ökat? Har jag blivit Gradvall?

Hur som helst, jag gör tydligen som Troye och Ariana sjunger i "Dance to This" och dansar i kökslampornas sken. Till vad som helst som är på radion.

tisdag, december 4

Julkalendern: Snail Mail



Snail Mail är Lindsey Jordan, som föddes 1999.

Det vill säga cirka fem år efter att till exempel Liz Phair och Pavement och andra spelade in musik som lät ungefär så här. Det är ett väldigt bra skydd mot mina mörka tankar om att jag uppfattar det här som bra enbart av för att återuppleva något.

Och förresten lyssnade jag inte ens på Liz Phair på den tiden.

måndag, december 3

Julkalendern: Om krisen kommer

Årets mest uppmärksammade och omskämtade trycksak? Inte någon skandalmemoar, inte något nummer av ett modemagasin, utan broschyren "Om krisen eller kriget kommer".

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut nästan fem miljoner exemplar och bad alla förbereda sig. Undrar hur mycket försäljningen av kokt kött i konservburk ökade?

Tyvärr fanns ingen beskrivning av den verkliga kris som många svenska män hamnade mitt i under sommaren: hur lagar man sommarmat när det är grillförbud?

Likt årets julvärd Woodstock på mönstret här bredvid irrade de omkring med ett grillspett redo, utan glöd, utan riktning. Kanske blev det köttkonserv till middag?

söndag, december 2

Julkalendern: Jorja



Det är ovanligt  med en låt som i originalversion är fantastisk på ett sätt, för vissa situationer, och i remixversionen är fantastisk på ett helt annat sätt, för andra situationer.

Men så var det i år med Jorja Smith och hennes Stormzy-gästade "Let Me Down".  Ursprungligen en storslagen gråtballad och en småstuffig sommardänga i remix av Shy FX. Skratta eller gråta - välj själv.



lördag, december 1

Julkalendern: Dansa (eller inte)



Som the Miracles sjöng: ibland måste man dansa för inte gråta. Och 2018 var väl ett sådant år, inte minst om man var Storbritanniens premiärminister.

Theresa May har försökt leverera på de lögner som Brexit-kampanjen spann. Men det går inte att göra alla nöjda om man lovat det omöjliga.

I augusti släpptes May iväg från pendlandet mellan Bryssel och regeringskollegorna. Hon åkte på afrikansk turné. Där passade hon på att i både Sydafrika och Kenya hänga med i dansuppvisningarna. Höften vickades, snurrar gjordes, armar och händer pekade både hit och dit.

Det var hysteriskt roligt - och faktiskt rörande. Man fick känslan av att May allra helst hade velat stanna kvar på varmare breddgrader och bara dansat loss. Dansa, dansa, dansa, för att hålla tårarna borta.



I Sverige var flossandet den största dansflugan sedan Macarena. Allt hade känts väldigt femtiotal om det inte var för att den här dansen inte spreds genom musik utan via ett spel.

Att det inte är helt lätt att flossa bevisades väl av att filmsnutten där Jan Björklund (i sin blå skjorta) visade upp sina skils blev viral. Utan svårighetsgrad var det väl mest varit en politiker som ville vara lite lättsam?

Årets bästa dansinsats var dock ändå en icke-dans. När Bobby Gillespie gästade BBC-programmet "This Week" i oktober för att prata om Brexit ombads gästerna att vara med i en avslutande dans. De två politikerna ställde upp, men Gillespie satt still.

Och hans blick sa allt.