Som the Miracles sjöng: ibland måste man dansa för inte gråta. Och 2018 var väl ett sådant år, inte minst om man var Storbritanniens premiärminister.
Theresa May har försökt leverera på de lögner som Brexit-kampanjen spann. Men det går inte att göra alla nöjda om man lovat det omöjliga.
I augusti släpptes May iväg från pendlandet mellan Bryssel och regeringskollegorna. Hon åkte på afrikansk turné. Där passade hon på att i både Sydafrika och Kenya hänga med i dansuppvisningarna. Höften vickades, snurrar gjordes, armar och händer pekade både hit och dit.
Det var hysteriskt roligt - och faktiskt rörande. Man fick känslan av att May allra helst hade velat stanna kvar på varmare breddgrader och bara dansat loss. Dansa, dansa, dansa, för att hålla tårarna borta.
I Sverige var flossandet den största dansflugan sedan Macarena. Allt hade känts väldigt femtiotal om det inte var för att den här dansen inte spreds genom musik utan via ett spel.
Att det inte är helt lätt att flossa bevisades väl av att filmsnutten där Jan Björklund (i sin blå skjorta) visade upp sina skils blev viral. Utan svårighetsgrad var det väl mest varit en politiker som ville vara lite lättsam?
Årets bästa dansinsats var dock ändå en icke-dans. När Bobby Gillespie gästade BBC-programmet "This Week" i oktober för att prata om Brexit ombads gästerna att vara med i en avslutande dans. De två politikerna ställde upp, men Gillespie satt still.
Och hans blick sa allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar