I wasn't really looking for some more than some company on the dance floor. Girl, I didn't know you could get down like that. Like a monkey with a miniature cymbal, the joy of repetition really is in you.
Love is to share, mine is for you. Be a star and fall down somewhere next to me.
Oh, I'm scared of the middle place between light and nowhere. You think I'd leave your side, baby? You know me better than that.
Stop looking for answers in everyone's face. We are the innovators. They are the imitators.
I am yours now, so now I don't ever have to leave. Jag är inte mycket, inte mycket att titta på, men du kommer aldrig behöva ljuga igen.
...och med det: gott nytt år från Extra allt!
torsdag, december 31
lördag, december 26
Sista nyåret
De som förlorar mest på det nya decenniet, det måste väl vara de som har tillverkat sådana här glasögon?
För ja, 2010-glasögon funkar ju, trots bristande symmetri.
Men sedan är det verkligen kört.
För ja, 2010-glasögon funkar ju, trots bristande symmetri.
Men sedan är det verkligen kört.
torsdag, december 24
onsdag, december 23
Julkalendern: The xx
Den biografiska tolkningen av konstnärliga verk, det är väl något vi har försökt komma ifrån under 00-talet? Men med The xx debutalbum är det svårt att låta bli.
Jag kan inte hålla mig från att tänka att Romy Madley Croft och Oliver Sim sjunger om sig själva, om sitt eget förhållande. De sjunger ju i duett och i dialog och i stämmor och i kanon. De har sagt att de skrivit texterna tillsammans genom att skicka rader fram och tillbaka. Är de ihop? Har de varit? Kommer de bli?
Jag har inte läst något om hur det egentligen förhåller sig, om det över huvud taget förhåller sig. När jag såg dem spela i New York i oktober letade jag efter tecken. Kanske något ögonkast dem emellan vid någon särskild textrad, lite som när Stevie Nicks kramade Lindsey Buckingham under "Sara".
Men det var så mycket folk att det var kört att uppfatta subtiliteter. Några kramar var det inte tal om. Kanske tåflörtande, men det hade jag ingen chans att märka. Jag såg knappt huvudet på minsta medlemmen, nu avhoppade Baria Qureshi. (Märkte ni hur jag liksom så där i förbifarten lyckades få in ett "joråsatte, jag såg den kortlivade originaluppsättningen av the xx i New York i oktober '09..."?)
Den biografiska tolkningen spricker lite på att alla covers The xx har gjort passar in så väl bland de egna: Womack & Womacks "Teardrops", Aaliyahs "Hot Like Fire", Kylas "Do You Mind" och Candi Statons "You Got the Love", en coverremix på Florence + the Machines cover.
Allt handlar om kärlek, osäkerhet, åtrå, otrohet. Det är bilder i ritkol, torra och grå. The xx berättar lågmält och precist. Ibland får en stavelse ligga och vänta en stund innan den släpps ut.
Det här är inte bara årets popalbum, det är årets kärleksroman.
tisdag, december 22
Julkalendern: Årets låtar
Begränsningar utmanar. Så utifrån det jämna talet 50 stycken, principen ett bidrag per artist och sedan tyvärr utifrån vad som finns på Spotify: här är årets låtar.
måndag, december 21
Julkalendern: Grisfebern
Årets doft är inte någon dyrbar parfym från något exklusivt modehus. Årets doft är handsprit. Den verkliga arbetsmiljörisken på mitt kontor har inte varit smittan, utan stanken av desinfektion.
Svininfluensan fick oss att göra helt nya saker. Vi började handsprita oss till och med på krogtoaletter. Som om man över huvud taget borde trängas i en bar om man vill undvika att få influensa.
En annan helt ny sak var att Jens Lekman fick plats på kvällstidningarnas löpsedlar, efter att han i juni skrivit i sin blogg om hur han fått svinet i Sydamerika. "Peoples eyes were kind but determined, they read 'Poor you, I really wish you all the best but if you come near me or my kid I will have to stab you with this plastic fork'."
Men en sak var precis som vanligt. Vi svenskar fick tillfälle att klaga på vårt välfärdssystem ("när kommer det där vaccinet egentligen?" och "köerna till sprutan var ju Sovjetlånga!") och samtidigt vara stolta över det ("i Frankrike, där har dom inte ens börjat vaccinera"). Den är väl i princip en nationaltradition, den schizofrenin. Mot den hjälper inga mängder handsprit.
söndag, december 20
lördag, december 19
Julkalendern: Supermix
Det har blivit många onsdagskvällar på El Mundo i år. Ikväll avslutar vi Supermix-året med en lördagsspecial. Men förutom att klackarna är lite mer fast förankrade i taket så blir det nog ganska likt sig. Supermix har för mig varit - och är - rätt mycket en rad skivspisaraftnar. Vi själva och folk vi gillar har kommit och tagit med sig den musik de vill spela.
Adrian tog med sig Villalobos och techno, Kakan tog med sig Dixie Chicks och Steve Earle, Henrik tog med sig Doobie Brothers och Foreign Bond, etc. Den vanligaste frågan har varit "Vad är det här för band?", från oss och från intresserade bargäster.
Och ibland är svaren på den fråga lite svåra att tro på. Speciellt ofta när de kommit från Sara, som måste kolla i sina papper vad det där bandet som hon hittade i dag egentligen hette. Och nya band har i år hetat väldigt konstiga saker.
Jag har gjort ett försök att strukturera lite i floran, som en Linné för MySpace.
Hippieaktigt:
Wave Machines
Visions of trees
Volcano Choir
Yarn owl
Kindness
Hippieaktigt på svenska:
Kråkesölv
Skriet
Syket
Lugnet
Vidderna
Djuret
Hajen
Korallräven
Udda kombinationer:
Crystal Stilts
Dominant Legs
Egyptian Hip hop
Radiant Dragon
Rainbow Arabia
Neon Indian
Surfer Blood
Pink Skull
Spirit Spine
Death and Vanilla
Skämtsamt:
Monsters of Folk
Phenomenal Handclap Band
Meanderthals
Crêpes
Joy Orbison
Cleast Eatwood
Jo, alla de här namnen finns. Vilka har jag missat? Vi kan väl prata om det ikväll, på El Mundo. Det är ju en till anledning att komma dit. Att Johan Borgert spelar, det vet ni redan.
Jo, alla de här namnen finns. Vilka har jag missat? Vi kan väl prata om det ikväll, på El Mundo. Det är ju en till anledning att komma dit. Att Johan Borgert spelar, det vet ni redan.
fredag, december 18
Julkalendern: Autotunes död?
Kommer vi kunna kommer minnas 2009 som året då autotunern slutligen dog som populärmusikgimmick? De två forna "Best of Both Worlds"- kollegorna Jay-Z och R. Kelly gör i alla fall sitt bästa på sina senaste singlar.
Jay-Z släpper ur sig syrligheter i "D.O.A (Death of Autotune)" om kollegor som sjunger för mycket. För att bevisa sin poäng nynnar han själv lite falskt.
Men R. Kelly visar också att man klarar sig utan autotune på "Echo". Det går lika bra att joddla. Likt ekot mellan alperna förväntas kvinnan sedan att besvara hans stön.
Vilken taktik - joddling eller falsknynnande - som fungerar bäst återstår att se. Själv gillar jag joddlandet.
Jay-Z släpper ur sig syrligheter i "D.O.A (Death of Autotune)" om kollegor som sjunger för mycket. För att bevisa sin poäng nynnar han själv lite falskt.
Men R. Kelly visar också att man klarar sig utan autotune på "Echo". Det går lika bra att joddla. Likt ekot mellan alperna förväntas kvinnan sedan att besvara hans stön.
Vilken taktik - joddling eller falsknynnande - som fungerar bäst återstår att se. Själv gillar jag joddlandet.
Att använda sin arena
Jag erkänner att jag känner - och gillar - Per Perstrand, vilket ju spelar in, men den här Johan Croneman-texten är banne mig väldigt underlig vilken utgångspunkt man än har.
torsdag, december 17
Julkalendern: El Perro Del Mar
Oavsett om det varit på MySpace, i iPoden, på Supermix, i min nya stereo, på Fasching, på Popaganda eller akustiskt i en skivbutik på Manhattan, så har den här alltid gripit tag i mig.
Årets svenska låt.
Jag önskar att den aldrig tog slut.
onsdag, december 16
Julkalendern: Pengar man inte har
Ett inställt köp är också ett köp, som Lundell skulle ha sagt. Det har aldrig varit mer sant än 2009.
Det är ju lätt att säga att man ska köpa något med pengar man inte har. Ett sånt här "riktigt skitår" ansågs den inställningen så uppfriskande att även tokbud fick uppmärksamhet.
Det kan ju vara en skön stil, att ibland gapa efter för mycket. Framåtanda. Lite sisu. Etc. Och jag tror inte att Koenigsegg gav sig in i Saabaffären enbart för att få gratis PR för sitt företag. Helt gratis var ju ändå inte uppmärksamheten.
Han som skulle köpa The Pirate Bay, däremot, det var redan från början ett skämt. Det skulle inte gå.
Jag önskar att jag hade kunnat köra den stilen på Bergmanauktionerna. Jag ville ju verkligen köpa de där möblerna, den där stereon, sprattelgubben, Guldbaggen, för att inte tala om huset på Fårö. Jag behövde bara fixa pengarna först, men misslyckades. Kanske borde jag försökt hitta kinesisk finansiering?
Det är ju lätt att säga att man ska köpa något med pengar man inte har. Ett sånt här "riktigt skitår" ansågs den inställningen så uppfriskande att även tokbud fick uppmärksamhet.
Det kan ju vara en skön stil, att ibland gapa efter för mycket. Framåtanda. Lite sisu. Etc. Och jag tror inte att Koenigsegg gav sig in i Saabaffären enbart för att få gratis PR för sitt företag. Helt gratis var ju ändå inte uppmärksamheten.
Han som skulle köpa The Pirate Bay, däremot, det var redan från början ett skämt. Det skulle inte gå.
Jag önskar att jag hade kunnat köra den stilen på Bergmanauktionerna. Jag ville ju verkligen köpa de där möblerna, den där stereon, sprattelgubben, Guldbaggen, för att inte tala om huset på Fårö. Jag behövde bara fixa pengarna först, men misslyckades. Kanske borde jag försökt hitta kinesisk finansiering?
Supermix julavslutning
El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. OBS! Lördag kl. 18-00.
Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Supermix-året avslutas med en lördagsspecial. Vi plockar fram våra festligaste skivor och är glada för att vi inte behöver gå till jobbet dagen efter.
Som en extra julklapp är vi stolta att presentera en akustisk spelning med Johan Borgert och delar av hans Holy Madre.
Vi har följt Johan Borgert länge, ända sedan han var "Veckans babe" i Expressen Fredag, som sångare i Faluns indiestoltheter Scott. Sedan skrev han vackert bittert i "Känningar sen förr". Efter en utflykt till engelskan är han nu tillbaka på svenska, bland annat i nya singeln "Hot om sex", tidstypiskt smooth, men ännu mer typiskt Borgertsk.
Den 24 februari släpper Johan Borgert & Holy Madre skivan "Nu är jag ett as". På El Mundo kommer vi att få höra både nya och gamla låtar.
Senast vi tog paus lämnade vi er med en Spotify-lista. Det gör vi nu också, kolla här.
PS: All I want for Christmas is a Facebook-grupp med nya bilder från Supermixsäsongen.
måndag, december 14
söndag, december 13
Julkalendern: Twitter
Årets Internet är antagligen Google Wave. Eller rättare sagt, det är antagligen nästa års Internet, men med tanke på att vi lever i det nextopiska samhället så är det därmed årets.
Än så länge är däremot de flesta kvar i stadiet "jaha, nu har jag fått min invite och skaffat Wave, men vad ska jag göra med det?" Så årets Internet får väl ändå sägas vara det stora genombrottet för Twitter.
Vid den här tiden förra året var de svenska Twitteranvändarna få, några månader senare var Twitter räddningen för de som hoppat över Facebook. Nu var de ikapp igen!
Bland årets Twitterhändelser märks stödet till de oppositionella i Iran, bl.a. uppmaningen att ställa in sin tidszon till Teheran, för att göra det svårare att spåra de som verkligen rapporterade därifrån. Hillary Clinton uppmuntrade twittrande, men erkände att hon "wouldn't know a Twitter from a tweeter".
För mig var årets Twitterhändelse en icke-händelse. Niklas Strömstedt skrev något om fåglar, jag svarade att han borde köra på dom och begrava dom, nånstans vid en sjö. Jag väntar fortfarande på hans reaktion.
Svensksspråkiga Twitter domineras av mediebranschen, så mycket att det kan kännas som ett privat sammanhang. Men akta dig för att använda ditt twittrande på samma sätt som din Facebook-status! Inte bara dina vänner läser, utan också Kjell Häglund. När du har deadlinepress och river ihop en krönika som han inte gillar kommer han använda ditt twittrande emot dig.
Än så länge är däremot de flesta kvar i stadiet "jaha, nu har jag fått min invite och skaffat Wave, men vad ska jag göra med det?" Så årets Internet får väl ändå sägas vara det stora genombrottet för Twitter.
Vid den här tiden förra året var de svenska Twitteranvändarna få, några månader senare var Twitter räddningen för de som hoppat över Facebook. Nu var de ikapp igen!
Bland årets Twitterhändelser märks stödet till de oppositionella i Iran, bl.a. uppmaningen att ställa in sin tidszon till Teheran, för att göra det svårare att spåra de som verkligen rapporterade därifrån. Hillary Clinton uppmuntrade twittrande, men erkände att hon "wouldn't know a Twitter from a tweeter".
För mig var årets Twitterhändelse en icke-händelse. Niklas Strömstedt skrev något om fåglar, jag svarade att han borde köra på dom och begrava dom, nånstans vid en sjö. Jag väntar fortfarande på hans reaktion.
Svensksspråkiga Twitter domineras av mediebranschen, så mycket att det kan kännas som ett privat sammanhang. Men akta dig för att använda ditt twittrande på samma sätt som din Facebook-status! Inte bara dina vänner läser, utan också Kjell Häglund. När du har deadlinepress och river ihop en krönika som han inte gillar kommer han använda ditt twittrande emot dig.
lördag, december 12
fredag, december 11
torsdag, december 10
Julkalendern: Nya namn
- Herta Müller - Nobelpristagare i litteratur
- Anna Anka - lyxhustru
- Christian von Koenigsegg - bilman
- Anna Odell - mest omskrivna konstnär
- Freida Pinto - skådespelare ("Slumdog Millionaire")
- Erika Ascot - fejkad bloggare
- Adiam Dymott - sångare
- Erik Hassle - frisyr
- Sara Paborn - författare
- Susan Boyle - tant i brittiska "Idol"
- Mayer Hawthorne - soulsångare
- Mélanie Laurent - skådespelare ("Inglourious Basterds")
- Alden Ehrenreich - skådespelare ("Tetro")
- Andrew Wyatt - sångare i Miike Snow
- Morgan i Ullared
onsdag, december 9
Julkalendern: Rävar på bio
Uppifrån och ned:
"Chaos reigns"-räven i "Antichrist"
Mr. Fox i "Fantastic Mr. Fox"
Megan Fox i "Transformers: De besegrades hämnd"
I musikvärlden var det mest andra djur, men vi fick åtminstone Marcus Joons band Korallräven (kända från Marcus Joons "året i övrigt"-spalt i Sonic).
tisdag, december 8
Supermix med Oturs-Emma
El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.
Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Denna vecka gästas Supermix av Emma Bates, singelaktuell som Otur (förhandslyssna här). Enligt egen utsago är Emma en sucker för fransk house men även mera minimalt och elektroniskt.
Jag kommer köra Warpaint och fundera på om det är en massiv Björk-revival på gång. Sara vill spela nytt med Midlake, Animal Collective, Hot Chip och rysk electro med Taras 3000. Fredrik väger upp allt det nya med Big Star, Bandit och Barrabas.
Nästa vecka är det dags för stor säsongsfinal och då växlar Supermix tillfälligt från lill-lördag till stor-lördag. Julavslutning för Supermix på El Mundo lördagen den 19:e december.
PS: Om en svart katt korsar ens väg betyder det otur, men inte om man går med i Facebook-gruppen
Julkalendern: "Kjell" säsong 2
Björn Carlberg och Daniel Eskils har gjort den bästa svenska muppserien för vuxna någonsin i svensk tv. Men inte ens när "Kjell" i sin andra säsong flyttade från ZTV till SVT blev det särskilt mycket hubburuhubburu (som Kjell själv kanske skulle ha sagt).
"Kjell" har helt enkelt inte blivit den succé det förtjänar att bli. Men jag tror inte att Kjell skulle deppa ihop för det, det gjorde han inte ens när han blev vräkt. Utebliven framgång berör inte heller hans travtokiga mamma Birgitta eller hennes pojkvän Peter, som är hemlig agent, undercover som hockeytränare, tror han. De tar sig igenom allt, pratandes med sig själva, peppande sig framåt.
Som när Birgitta ser sig själv i badrumsspegeln: "Är jag värdig Peter? Jag är baske mig ett kap! Ett kap! Jag är som en myrslok i sängen! Jag tufsar, rufsar och flyger! Så röker jag också. Som en rökare."
Med sina dödfödda projekt och idiotiska optimism i aldrig sinande monologer är de karikatyrer av jobbiga människor som inte fattar nånting. Och samtidigt inspirerande förebilder. Fler borde tjafsa tillbaka när jobbiga leksaksfåglar ska hålla på och härmas.
måndag, december 7
Julkalendern: Fever Ray
För att jag älskar låtar som nämner diskmaskinstabletter. För att jag älskar konserter som är som schamantillställningar. För att jag älskar laser. För att jag älskar Karin Dreijers röst.
söndag, december 6
Julkalendern: Konserter
Bradford Cox (Atlas Sound på Music Hall of Williamsburg, 21 oktober)
I kväll spelar Taken by Trees på Kägelbanan. Jag kommer nog inte vara där. Och det känns mindre jobbigt än förut. Det går inte en vecka utan en missad konsert i Stockholm, ibland är det flera samma kväll.
Konserter jag inte missade:
Frida Hyvönen på Dramaten, Morrissey på Manchester Apollo och Hovet, Lionlove på Pet Sounds Bar, The Zombies på Debedis, Lacrosse på Debaser Slussen, Lucksmiths på Debaser Slussen, Deerhunter på Way Out West, Hajen på Popaganda, Markus Krunegård och Mauro Scocco på Popaganda, Washed Out på Santo's Party House, Atlas Sound på Music Hall of Williamsburg, The xx på Apple Store Soho, Sonjagon på Släpp fångarna loss, Fever Ray på Way Out West, Fleetwood Mac på Globen, El Perro Del Mar på Fasching och Popaganda och Other Music, Grizzly Bear på Way Out West och Debedis.
Konserter jag missade:
Ariel Pink's Haunted Grafitti på Strand, Bear Quartet på Strand, Anna Järvinen på Strand, Nas på Way Out West, Loney Dear på Släpp fångarna loss, Bart Davenport på Landet, J. Tillman och Malcolm Middleton på Debaser Slussen, Girls på Debaser, Malcolm Middleton på Debeaser, Monsters of Folk på Filadelfiakyrkan, Markus Krungegård och Mauro Scocco på Cirkus.
Konsert min mamma gick på, men inte jag:
Bruce Springsteen på Stadion
Konsert min syster gick på, men inte jag:
U2 på Ullevi
Konsert en massa kompisar gick på, men inte jag:
Madonna på Ullevi
Konsert jag gav bort min biljett till:
Antony & the Johnsons på Cirkus
Konserter jag nästan missade:
ASS på Dieselverkstadens bibliotek, Broadcast på Music Hall of Williamsburg (för när vi kom dit hade Atlas Sound gjorts till huvudband och Broadcast till förband och skulle precis börja spela)
Konsert jag tyvärr inte missade:
Jonathan Johansson på Strand
Konserter jag inte missade:
Frida Hyvönen på Dramaten, Morrissey på Manchester Apollo och Hovet, Lionlove på Pet Sounds Bar, The Zombies på Debedis, Lacrosse på Debaser Slussen, Lucksmiths på Debaser Slussen, Deerhunter på Way Out West, Hajen på Popaganda, Markus Krunegård och Mauro Scocco på Popaganda, Washed Out på Santo's Party House, Atlas Sound på Music Hall of Williamsburg, The xx på Apple Store Soho, Sonjagon på Släpp fångarna loss, Fever Ray på Way Out West, Fleetwood Mac på Globen, El Perro Del Mar på Fasching och Popaganda och Other Music, Grizzly Bear på Way Out West och Debedis.
Konserter jag missade:
Ariel Pink's Haunted Grafitti på Strand, Bear Quartet på Strand, Anna Järvinen på Strand, Nas på Way Out West, Loney Dear på Släpp fångarna loss, Bart Davenport på Landet, J. Tillman och Malcolm Middleton på Debaser Slussen, Girls på Debaser, Malcolm Middleton på Debeaser, Monsters of Folk på Filadelfiakyrkan, Markus Krungegård och Mauro Scocco på Cirkus.
Konsert min mamma gick på, men inte jag:
Bruce Springsteen på Stadion
Konsert min syster gick på, men inte jag:
U2 på Ullevi
Konsert en massa kompisar gick på, men inte jag:
Madonna på Ullevi
Konsert jag gav bort min biljett till:
Antony & the Johnsons på Cirkus
Konserter jag nästan missade:
ASS på Dieselverkstadens bibliotek, Broadcast på Music Hall of Williamsburg (för när vi kom dit hade Atlas Sound gjorts till huvudband och Broadcast till förband och skulle precis börja spela)
Konsert jag tyvärr inte missade:
Jonathan Johansson på Strand
lördag, december 5
Julkalendern: Femtio ord om verklighetens folk
Köksborden
"Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."
Göran Hägglund
fredag, december 4
torsdag, december 3
Julkalendern: Grizzly Bear
Chris Taylor, Ed Droste, Daniel Rossen, Christopher Bear
"Veckatimest" var ett av årets mest hett efterlängtade album. Och det levde upp till förväntningarna. Bara det ger Grizzly Bear en plats i julkalendern. Men dessutom vill jag göra avbön för förra gången.
Det här är nämligen inte i första gången som Grizzly Bear är med i Extra allts julkalender. Jag skäms lite för att lägga in en länk, men... (skruvar obekvämt på mig) ...okejrå: läs här.
Det fel jag gjorde då, i december 2006 när jag hyllade förra albumet "Yellow House", var att påstå att Ed Droste var ledaren för Grizzly Bear. Även om jag sedan gjorde en poäng av att det som hördes på skivan var en grupp, så gav jag ändå bilden av att Grizzly Bear var Ed Droste med komp.
Kanske var det så någon gång från början, men alla som lyssnat på "Veckatimest" har hört hur det är nu för tiden. Alla som var på Debaser Medis förra veckan vet att de stod på rad på scenen, alla fyra i Grizzly Bear.
Många kan inte ta till sig musik skapad av grupper som ställer sig på rad. De måste ha ett enda (manligt) geni längst fram, gärna mentalsjukt eller substansberoende, annars blir de förvirrade och vet inte vem de ska begära autograf av. Därför kommer de aldrig att kunna greppa Grizzly Bear, att det spelar roll vad de gör alla fyra. På Debaser har de varsin mikrofon och de använder dem alla fyra för att prata med publiken.
Men de sjunger också. Och det är ju därför vi älskar dem. Vi och Beyoncé och Jay-Z.
Som bonus, en av årets bästa låtar:
Grizzly Bear - "Cheerleader"
Och som ytterligare bonus, en remix som inte är en av årets bästa, men däremot ny, för er som redan lyssnat er mätta på originalet:
Grizzly Bear - "Cheerleader" (Neon Indian 'Studio 6669' Remix)
onsdag, december 2
Julkalendern: Spikmatta
"Camilla Läckbergs senaste är faktiskt riktigt bra!"
tisdag, december 1
Supermix med Vampire Weekend-premiär
El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.
Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Inför veckans Supermix har vi lyckats övertala den eminente Magnus Högmyr att komma förbi El Mundo med ett alldeles rykande färskpressat ex av Vamipre Weekends kommande skiva "Contra". Vill du också tillbringa 40 minuter i populärkulturens absoluta framkant så ser du till att vara på plats till 19.00 då vi spelar upp skivan i sin helhet.
Resten av kvällen hjälper Magnus till med skivspelandet och enligt honom själv blir det elektriskt, eklektiskt och en och annan krautdänga. Och så lite Beach House, CFCF och T. Rex "Hot Love" på franska.
Kommande kvällar:
09/12 - Gäst-DJ Emma Bates
19/12 - OBS!! LÖRDAG! Julavslutning
PS: Who gives a fuck about a Facebook-grupp, I've seen those English dramas too
måndag, november 30
Julkalendern sammanfattar 2009
2008 var det nyvalde Barack Obama, Fleet Foxes, Björn Gustafsson, Spotify, "Blind". Visst känns det som länge sen?
I morgon börjar Extra allt sammanfatta 2009 med en julkalender. Lite grann som Anna Ankas på Aftonbladet. Fast bara lite.
En sak per dag. Saker som gjorde vårt år, vare sig vi ville det eller inte. Vad tror ni det blir?
I morgon börjar Extra allt sammanfatta 2009 med en julkalender. Lite grann som Anna Ankas på Aftonbladet. Fast bara lite.
En sak per dag. Saker som gjorde vårt år, vare sig vi ville det eller inte. Vad tror ni det blir?
George & Randall
Det är ju inte helt filmfestivalmässigt att gå och se något amerikanskt som ändå kommer upp på bio förr eller senare. Varför slösa festivaltid? Nåja, jag var i alla fall inte för upptagen med att se filmstjärnefilmer för att hinna med "Dogtooth", den fantastiska grekiska film som vann Stockholm filmfestivals bronshäst.
Men allt kan inte vara grekiskt drama, ibland behövs filmer där förtexterna lovar George Clooney och Randall Poster. Tur då att Stockholms filmfestival hade två filmer med båda de namnen, Wes Andersons dockanimerade "The Fantastic Mr Fox" och Jason Reitmans flygbonussamlande "Up in the Air".
George Clooney behöver ingen presentation, jag hoppas att jag inte heller behöver försvara hans många glidiga, charmigt leende insatser, men Randall kanske ni inte tänkt på. Han är "musical supervisor" och har ordnat med musiken till alla Wes Andersons filmer, "I'm Not There", "I Shot Andy Warhol", "Zodiac", en del Ben Stiller-filmer och en massa mer. Han har lyft fram många bortglömda musikaliska skatter.
Wes Anderson är ju en regissör som bryr sig om musiken. Jag älskar scenen i "The Royal Tenenbaums" när Luke Wilson och Gwyneth Paltrow ligger i ett inomhustält och lyssnar på Rolling Stones "Between the Buttons"-album. Jag tror det är första, och enda, gången jag sett en film där de verkligen lyssnar på ett album, flera låtar i rad från samma skiva spelas i bakgrunden. Ett vardagligt sätt att lyssna på musik, men annars helt frånvarande i filmer. Underligt.
För en musiknörd finns det alltid mer att lyssna efter i Randall Posters musikval. Som en Elliott Smith-låt vid ett självmordsförsök ("The Royal Tenebaums"), musik av de bråkande Kinks-bröderna Davies i en film om bråkade bröder ("The Darjeeling Limited) eller musik av separerade artistparet Kate McGarrigle och Loudon Wainwright III i en film om separerande föräldrar ("The Squid and the Whale").
Wes och Randall har med Rolling Stones även i "Mr Fox" (den här gången "Street Fighting Man"). Dessutom två Beach Boys och en specialkomponerad banjolåt av och med Jarvis Cocker. I "Up in the Air" är det Crosby, Stills & Nash och återigen Elliott Smith. Och, i eftertexterna, en Graham Nash-demo från 1971.
För även om Randall Poster även har valt musik till filmer med 30- och 50-talsmiljöer så är det ändå alltid 70-talet han återvänder till. Även i en film som "Up in the Air" som utspelar sig i nutid.
Men allt kan inte vara grekiskt drama, ibland behövs filmer där förtexterna lovar George Clooney och Randall Poster. Tur då att Stockholms filmfestival hade två filmer med båda de namnen, Wes Andersons dockanimerade "The Fantastic Mr Fox" och Jason Reitmans flygbonussamlande "Up in the Air".
George Clooney behöver ingen presentation, jag hoppas att jag inte heller behöver försvara hans många glidiga, charmigt leende insatser, men Randall kanske ni inte tänkt på. Han är "musical supervisor" och har ordnat med musiken till alla Wes Andersons filmer, "I'm Not There", "I Shot Andy Warhol", "Zodiac", en del Ben Stiller-filmer och en massa mer. Han har lyft fram många bortglömda musikaliska skatter.
Wes Anderson är ju en regissör som bryr sig om musiken. Jag älskar scenen i "The Royal Tenenbaums" när Luke Wilson och Gwyneth Paltrow ligger i ett inomhustält och lyssnar på Rolling Stones "Between the Buttons"-album. Jag tror det är första, och enda, gången jag sett en film där de verkligen lyssnar på ett album, flera låtar i rad från samma skiva spelas i bakgrunden. Ett vardagligt sätt att lyssna på musik, men annars helt frånvarande i filmer. Underligt.
För en musiknörd finns det alltid mer att lyssna efter i Randall Posters musikval. Som en Elliott Smith-låt vid ett självmordsförsök ("The Royal Tenebaums"), musik av de bråkande Kinks-bröderna Davies i en film om bråkade bröder ("The Darjeeling Limited) eller musik av separerade artistparet Kate McGarrigle och Loudon Wainwright III i en film om separerande föräldrar ("The Squid and the Whale").
Wes och Randall har med Rolling Stones även i "Mr Fox" (den här gången "Street Fighting Man"). Dessutom två Beach Boys och en specialkomponerad banjolåt av och med Jarvis Cocker. I "Up in the Air" är det Crosby, Stills & Nash och återigen Elliott Smith. Och, i eftertexterna, en Graham Nash-demo från 1971.
För även om Randall Poster även har valt musik till filmer med 30- och 50-talsmiljöer så är det ändå alltid 70-talet han återvänder till. Även i en film som "Up in the Air" som utspelar sig i nutid.
Med Poster och Clooney vet man vad man får. I både "The Fantastic Mr Fox" och "Up in the Air" valde Poster 70-talspärlor, medan Clooney firade av sitt leende. Eller, i "Mr Fox" var det ju en rävdocka som firade av själva leendet, men ändå.
torsdag, november 26
Inget nytt i "Metropia"
Sex år har det tagit att göra "Metropia". Att bygga upp ett dystert, regnigt, årstidslöst Europa år 2024. Att animera, visserligen i med hjälp av datorer, men ändå bildruta för bildruta.
Sex år av idogt arbete för 150 personer. Slit. Finansieringsproblem. Magsår. Borde man då inte utgått från ett bättre manus?
För oavsett om "Metropia" är en dystopi eller - som regissören Tarik Saleh sa när han blev intervjuad efter en visning i söndags på Stockholms filmfestival - en bild av världen vi redan lever i, så vill man ju få höra något man inte hört förut.
Det är snyggt gjort, men ingenting överraskar i "Metropia". Det är i princip "1984" utan nyspråk och med den eventuella udden riktad mot marknadskrafter. Vem som ska få asyl i Europa avgörs genom ett lekprogram på TV. Europas tunnelbanesystem är ihopkopplad, oklart varför, oklart om det ska anses bra eller dåligt. Alla är övervakade via sina tv-apparater. Dessutom säljs ett schampoo som tränger sig in i hjärnan och sänder en röst som berättar för dig hur du ska tycka. Huvudpersonen, en uttråkad man, en slav, en nobody, blir intresserad av en snygg kvinna och hamnar mitt i en uppgörelse som sträcker sig långt in i maktens centrum, yada yada.
Det unika är kanske att all den här tankekontrollen inte verkar ha något syfte. De rika knösusar som får övervakningen presenterad för sig verkar mest vilja se lite nakna bröst. Där har man möjligt något, ett tillägg till "1984", att de med makt till slut kommer utföra tankekontroll för tankekontrollens skull, för att det är möjligt.
Men det görs inte något särskild poäng av det. Det gjordes faktiskt ingen poäng över huvud taget. Så mycket arbete, så lite sagt.
Sex år av idogt arbete för 150 personer. Slit. Finansieringsproblem. Magsår. Borde man då inte utgått från ett bättre manus?
För oavsett om "Metropia" är en dystopi eller - som regissören Tarik Saleh sa när han blev intervjuad efter en visning i söndags på Stockholms filmfestival - en bild av världen vi redan lever i, så vill man ju få höra något man inte hört förut.
Det är snyggt gjort, men ingenting överraskar i "Metropia". Det är i princip "1984" utan nyspråk och med den eventuella udden riktad mot marknadskrafter. Vem som ska få asyl i Europa avgörs genom ett lekprogram på TV. Europas tunnelbanesystem är ihopkopplad, oklart varför, oklart om det ska anses bra eller dåligt. Alla är övervakade via sina tv-apparater. Dessutom säljs ett schampoo som tränger sig in i hjärnan och sänder en röst som berättar för dig hur du ska tycka. Huvudpersonen, en uttråkad man, en slav, en nobody, blir intresserad av en snygg kvinna och hamnar mitt i en uppgörelse som sträcker sig långt in i maktens centrum, yada yada.
Det unika är kanske att all den här tankekontrollen inte verkar ha något syfte. De rika knösusar som får övervakningen presenterad för sig verkar mest vilja se lite nakna bröst. Där har man möjligt något, ett tillägg till "1984", att de med makt till slut kommer utföra tankekontroll för tankekontrollens skull, för att det är möjligt.
Men det görs inte något särskild poäng av det. Det gjordes faktiskt ingen poäng över huvud taget. Så mycket arbete, så lite sagt.
måndag, november 23
Do you hear an angel?
Jag fick inte se Monsters of Folk i Filadelfiakyrkan i torsdags, för jag var i Malmö på EU-konferens. Så jag missade Jim James, men å andra sidan slapp jag ju Conor Oberst.
Jag får trösta mig med My Morning Jackets gästspel i gårdagens "American Dad". Observera att det troligen inte är en kunnig gitarrist som har animerat Jim James vänsterhand.
lördag, november 21
onsdag, november 18
Supermix med Babyman och Kakan
El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.
Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Denna vecka gästas Supermix på El Mundo av Kakan Hermansson och Tobias Hansson (Locash, Cookie Jar etc.). Kakan och Tobbe kommer spela den glittrigaste r'n'b:n, mainstream country och väldigt dudiga hiphoplåtar.
Sara kommer göra sitt bästa för att bevisa för oss andra att hon inte hittar på när hon hävdar att banden på veckans topp-3 heter saker som Othello Woolf, Penguin Prison och Pina Chulada. Jag tänker spela gammal festmusik med Karen Carpenter och ny festmusik med Hot Chip. Fredrik låter sig inspireras av Matthew Burgess & Jolyon Greens samling Originals Vol. 4 och laddar upp med Hypertension och The Younger Half.
Kommande kvällar:
25/11 - Midlake-special. Smygpremiär för kommande skivan och utlottning av konsertbiljetter.
02/12 - Supermixtrion spelar musiken vi gillar bäst just nu.
09/12 - Gäst-DJ Emma Bates
PS: If he makes you feel like a Facebook-grupp, say oh oh oh
tisdag, november 17
Gamla nyheter
Ibland avstår jag från att skriva om något på Extra allt för att det är för gammalt. Någon veckas fördröjning kan vara tillräckligt för att jag ska skita i att ta upp er dyrbara tid med något ni kanske redan visste.
Det känns till och med lite gammalt att nu på tisdagen kommentera en krönika från Aftonbladet i söndags. Men jag gör ett undantag, eftersom Markus Larsson i just den krönikan skriver om något som är FEM ÅR GAMMALT.
Och nej, det blir inte bättre av att han är helt öppen med att så lång tid har gått. Det blir heller inte bättre av att resten av utrymmet upptas av "Idol" och "Twilight" (som han - chock! - ogillar) och Springsteen (som han - chock and the E Street Band - gillar).
Det känns till och med lite gammalt att nu på tisdagen kommentera en krönika från Aftonbladet i söndags. Men jag gör ett undantag, eftersom Markus Larsson i just den krönikan skriver om något som är FEM ÅR GAMMALT.
Och nej, det blir inte bättre av att han är helt öppen med att så lång tid har gått. Det blir heller inte bättre av att resten av utrymmet upptas av "Idol" och "Twilight" (som han - chock! - ogillar) och Springsteen (som han - chock and the E Street Band - gillar).
måndag, november 16
fredag, november 13
I gårdagens pop quiz var vi...
där jag fick hoppa in som vikarie.
Den 10 december är det vi som ställer frågorna.
onsdag, november 11
tisdag, november 10
Supermix med hela Extra allt
El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.
Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Den här gången vågar vi lova att det äntligen blir lite ordning på taktmixandet på El Mundo. Veckans gäst-DJ är ingen mindre än min Extra allt-kollega Adrian Nilsson (Mykonoz etc)!
Adrian är så populär på Supermix att han till och med givits ett smeknamn av Marcus i baren. Vad Marcus kallar Adrian och varför får ni reda på om ni beger er till Stockholms trevligaste bar onsdag kväll.
Adrian låter hälsa att han kommer spela musik av den goda sorten. En gnutta Marc Houle, Harmonia & Eno '76 och någon hit från Shackletons senaste skiva! Jag gör denna vecka ett försök att omfamna musikstilar man kan ge prefixet "blogg" och kommer därför kanske spela inte bara en utan flera The Twelves-remixar. Sara laddar för Pet Sounds Music Quiz på torsdag (som tre av fyra från veckans Supermix är med och arrangerar) med att spela en massa låtar som kommer att vara med där. Eller inte. Fredrik plockar för säkerhets skull med sig både Steely Dan och Carole King.
Nästa vecka:
18/11 - Gäst-DJ:s Tobias Hansson och Kakan Hermansson (Locash etc.)
PS: Försök taktmixa Facebook-gruppen om du kan!
Wear the Wild Things
I helgen kräktes en kompis på min "Where the Wild Things Are"-tröja.
Jag förlät ganska snabbt, för det var en av mina allra yngsta kompisar, fem månader gammal. Men ändå, tröjan luktade barnkräk och jag bytte till skjorta.
Nu ligger Max och vildingarna i smutskorgen. Hinner jag ens tvätta och ha den på mig igen innan jag ser Spike Jonze-filmen? Spelar det roll? Om filmen är bra, då kan jag bära tröjan med stolthet. Och om filmen är dålig, då kan jag bära tröjan som en supporter av Maurice Sendaks bok. Jag kan låtsas som att tröjan inte alls är kopplad till filmen, nej nej, det här är inte Hollywood-merch förklätt till barndomsnostalgi, det här ÄR barnnostalgi, det här är en originaltröja tryckt på sjuttiotalet och jag har alltid ägt den.
Fast kanske ska jag sluta helt att ha på mig så många barnsliga tröjor. Mupparna, Peanuts-gänget, vildingar. Är jag ett viljelöst barn som får kläder med gulliga tryck utvalda efter föräldrarnas barndomshangups? Med tillägget att jag är både barn och förälder på samma gång.
Jag förlät ganska snabbt, för det var en av mina allra yngsta kompisar, fem månader gammal. Men ändå, tröjan luktade barnkräk och jag bytte till skjorta.
Nu ligger Max och vildingarna i smutskorgen. Hinner jag ens tvätta och ha den på mig igen innan jag ser Spike Jonze-filmen? Spelar det roll? Om filmen är bra, då kan jag bära tröjan med stolthet. Och om filmen är dålig, då kan jag bära tröjan som en supporter av Maurice Sendaks bok. Jag kan låtsas som att tröjan inte alls är kopplad till filmen, nej nej, det här är inte Hollywood-merch förklätt till barndomsnostalgi, det här ÄR barnnostalgi, det här är en originaltröja tryckt på sjuttiotalet och jag har alltid ägt den.
Fast kanske ska jag sluta helt att ha på mig så många barnsliga tröjor. Mupparna, Peanuts-gänget, vildingar. Är jag ett viljelöst barn som får kläder med gulliga tryck utvalda efter föräldrarnas barndomshangups? Med tillägget att jag är både barn och förälder på samma gång.
måndag, november 9
Nostalgi...
Det här är kul! Någon har slängt upp en blogg med gamla artiklar från Pop. Ja, den Pop, den gamla tidningen altså. Utan Pop ingen Extra allt tror jag man nog skulle kunna säga.
Read it and weep.
Read it and weep.
fredag, november 6
onsdag, november 4
Extra Allt Exclusive
Straight out of "Högmyrs-musik-pr-maskin" har vi fått lov att lägga upp Johan Borgert & Holy Madre's fin-fina låt "Hot om sex" och när det är bra så är vi inte sena med att låta oss bidra med goda tips!
Johan Borgert & Holy Madre - Hot om sex
Johan när en något speciell plats i min högst personliga musikhistoria från Scott med "superhitten" Skott ihjärtat, 1997, till när jag på min 23 (?) årsdag fick Borgert-boxen i present av Anders Neuman, barndomskompis med Johan Borgert. En box med 5 cd med demoinspelningar. Den boxen ligger fortfarande i mitt iTunesbibliotek trots att jag säkert har gått igenom 10 st datorbyten.
Många av de demoinspelningarna ligger idag uppe på Holy Madre's blogg. Ladda ner och begrunda!
Supermix #25
El Mundo, Erstagatan 21. Onsdag kl. 19-00.
Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Till i kväll har Sara satt ihop en best of-samling med Niklas Strömstedts mest baleariska ögonblick. Fredrik tar med sig nya grejer från bland andra Yeasayer, Arthur Russell och Sambassadeur. Själv tänker jag spela musik med retrofuturistiska kvinnoröster.
Kommande kvällar:
11/11 - Gäst-DJ Adrian Nilsson (Mykonoz, Extra allt etc.)
18/11 - Gäst-DJ:s Tobias Hansson och Kakan Hermansson (Locash etc.)
PS: Körde på en Facebook-grupp och begravde den, nånstans vid en sjö
Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Till i kväll har Sara satt ihop en best of-samling med Niklas Strömstedts mest baleariska ögonblick. Fredrik tar med sig nya grejer från bland andra Yeasayer, Arthur Russell och Sambassadeur. Själv tänker jag spela musik med retrofuturistiska kvinnoröster.
Kommande kvällar:
11/11 - Gäst-DJ Adrian Nilsson (Mykonoz, Extra allt etc.)
18/11 - Gäst-DJ:s Tobias Hansson och Kakan Hermansson (Locash etc.)
PS: Körde på en Facebook-grupp och begravde den, nånstans vid en sjö
tisdag, november 3
Róisín tillbaka
Róisín Murphy lade upp en ny singel på sin MySpace igår, "Orally Fixated". Och nja, det är i alla fall ingen omedelbar hit. Stökigt och bökigt, särskilt på slutet med ett gitarrsolo. Remixa!
måndag, november 2
Nutidstips om forntid
Om jag var en 17-åring som klickat på SvD:s musikquiz med rubriken ”Kommer du ihåg musikvärlden oktober 2009?” skulle jag nog bli ganska besviken när jag märkte att det inte behövdes kunskap om Muse, Markus Krunegård, Florence + the Machine, David Guetta, Lady Gaga, Trey Songz, Darin och annat som var aktuellt i oktober 2009, utan i stället om ett Bowiealbum från 1969, en musikalfilm från 1978, sjuttiotalsbandet Suicide och åttiotalssinglar av Kim Wilde och a-Ha.
söndag, november 1
I Strages hemstad
Jag tillbringar Halloween i den gamle gothen Fredrik Strages hemstad Linköping. I veckan hade Östgöta-Corren följt med hemvändaren till sitt bevarade pojkrum, komplett med "Batman Returns"-affisch och bilder på Kafka, Laura Palmer och annat som ansågs djupt på det tidiga 90-talet (ej på nätet).
Men stadens bokhandlare verkar inte bry sig så mycket om Strage. I den ena bokaffären vet man inte ens vem han är. "Fredrik vem?" frågar expediten innan han slår i datorn, som säger nej. I den andra affären har man "Strage txt", men gömd allra längst in, anonymt instucken i en hylla.
Kanske var bokhandlaren beredd att stöta sig med en bygdens son, som ändå troligen inte säljer så mycket, för att vårda relationen med en topplisteförfattare, Jan Guillou. I intervjun i Östgöta-Corren erkänner Fredrik Strage det verkliga skälet till att han ställde in sin medverkan vid en författarafton i hemstaden. Guillou skulle vara där och Strage var rädd att de fortfarande har en beef sedan Arn-grejen. Som tur var för Strage hade han en höggravid fru att använda som officiell ursäkt.
Men stadens bokhandlare verkar inte bry sig så mycket om Strage. I den ena bokaffären vet man inte ens vem han är. "Fredrik vem?" frågar expediten innan han slår i datorn, som säger nej. I den andra affären har man "Strage txt", men gömd allra längst in, anonymt instucken i en hylla.
Kanske var bokhandlaren beredd att stöta sig med en bygdens son, som ändå troligen inte säljer så mycket, för att vårda relationen med en topplisteförfattare, Jan Guillou. I intervjun i Östgöta-Corren erkänner Fredrik Strage det verkliga skälet till att han ställde in sin medverkan vid en författarafton i hemstaden. Guillou skulle vara där och Strage var rädd att de fortfarande har en beef sedan Arn-grejen. Som tur var för Strage hade han en höggravid fru att använda som officiell ursäkt.
onsdag, oktober 28
Supermix från kl 21
El Mundo, Erstagatan 21. Onsdag kl. 21-00.
Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Jag är tillbaka från ett besök i New York, men knappt utan ny musik, för det säljs samma skivor i Soho som i Sofo. Så det blir The xx och Young Marble Giants. Sara kör rock'n'roll med Ty Segall, väldigt Sincerely Yours-ish Visions of Trees och nya Tricky-singeln! Fredrik firar att Öster är tillbaka i Superettan och spelar fotbollsspelarfavoriter som Rod Stewart, Dire Straits och Whitney Houston.
I kväll börjar vi först klockan 21, eftersom det är en annan grej på El Mundo innan. För dig som inte riktigt vet vad du ska göra mellan 19 och 21 har vi satt ihop en halvtimmeslång mix på Pacemaker. Mixen består av blandade Supermix-favoriter och hittas här. Förslagsvis lyssnar du på den fyra gånger innan du beger dig till Erstagatan.
PS: Medan du lyssnar på mixen, gå med i Facebook-gruppen
Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Jag är tillbaka från ett besök i New York, men knappt utan ny musik, för det säljs samma skivor i Soho som i Sofo. Så det blir The xx och Young Marble Giants. Sara kör rock'n'roll med Ty Segall, väldigt Sincerely Yours-ish Visions of Trees och nya Tricky-singeln! Fredrik firar att Öster är tillbaka i Superettan och spelar fotbollsspelarfavoriter som Rod Stewart, Dire Straits och Whitney Houston.
I kväll börjar vi först klockan 21, eftersom det är en annan grej på El Mundo innan. För dig som inte riktigt vet vad du ska göra mellan 19 och 21 har vi satt ihop en halvtimmeslång mix på Pacemaker. Mixen består av blandade Supermix-favoriter och hittas här. Förslagsvis lyssnar du på den fyra gånger innan du beger dig till Erstagatan.
PS: Medan du lyssnar på mixen, gå med i Facebook-gruppen
lördag, oktober 24
Kändisar i NYC
I dag kräver jag utjämning mellan svenska och amerikanska kändisar. Hittills har vi sprungit på Neneh Cherry, Alexander Skarsgård, Idol-Daniel och Robert Aschberg från Sverige, men den enda amerikan som inte varit helt vanlig har varit Hilary Duff.
Om Alexander ändå hade haft sin påstådda romans Evan Rachel Wood med sig, lite Woody Allen-koppling så där hade ju varit trevligt. Men det hade han inte.
I stället: Hilary Duff.
Om Alexander ändå hade haft sin påstådda romans Evan Rachel Wood med sig, lite Woody Allen-koppling så där hade ju varit trevligt. Men det hade han inte.
I stället: Hilary Duff.
onsdag, oktober 21
EPDM i NYC
Jag hade inte tänkt gå dit, men jag var ändå i kvarteren och det går inte att höra "Change of Heart" för många gånger. Så igår kväll vid åtta ställde jag mig i kön till Other Music på East 4th Street och fick höra El Perro Del Mar spela akustiskt.
Men jag avstod i alla fall från att ropa "Heja Mariatorget!"
Men jag avstod i alla fall från att ropa "Heja Mariatorget!"
tisdag, oktober 20
NBC-nörd
Ration smaklöshet / smakfullhet är inte vad den borde vara i NBC:s butik på Rockefeller Plaza.
Därför köper jag inga souvenirer från "Seinfeld", "30 Rock", "The Office" eller "Saturday Night Live" (även om "More Cowbell"-koskällan, inkl. trumpinne, för 20 dollar var frestande).
Men jag var tvungen att köpa den här tröjan. Den har inte har så mycket koppling till Rockefeller Plaza. Men den har koppling till mig. Nördsmurfen, smurfnörden.
Därför köper jag inga souvenirer från "Seinfeld", "30 Rock", "The Office" eller "Saturday Night Live" (även om "More Cowbell"-koskällan, inkl. trumpinne, för 20 dollar var frestande).
Men jag var tvungen att köpa den här tröjan. Den har inte har så mycket koppling till Rockefeller Plaza. Men den har koppling till mig. Nördsmurfen, smurfnörden.
Glassbloggen i New York
Ett tips till Siaglass: i stället för att påstå att glassen är blandad med nyponsorbet, när det egentligen är jordgubbssylt, varför inte göra som min New York-kompis Erica? Kombinera hallonsorbet med Key Lime Graham Cracker-glass.
Det kanske verkar jobbigt att köpa två olika byttor från Ciao Bella och lägga upp i tallriken, men det var värt det. Ett bättre välkomnande till en stad kan man väl inte få än en nyuppfunnen efterrätt?
Det kanske verkar jobbigt att köpa två olika byttor från Ciao Bella och lägga upp i tallriken, men det var värt det. Ett bättre välkomnande till en stad kan man väl inte få än en nyuppfunnen efterrätt?
lördag, oktober 17
New York-läsning
Det här är tyvärr boken jag tar med när jag nu åker till New York City: John David Californias "60 years later - Coming through the Rye".
Alltså uppföljaren till JD Salingers "Catcher in the Rye", skriven under snabbt avslöjad pseudonym av Fredrik Colting, som gett ut den på sin eget förlag.
"Tyvärr" eftersom det känns som att spotta New York i ansiktet att komma dit och ha med sig en sån här tafsning på en av de klassiska skildringar av staden. Men jag måste komma igenom den här boken, jag måste bli säker på om den är så meningslös som jag hittills har uppfattat den.
Fast samtidigt, det känns ju som att slå ett slag för yttrandefriheten att ta med boken in i USA, eftersom JD Salinger har lyckats få den förbjuden där. Egentligen är det ju bara fan fiction och på så sätt underhållande. Fredrik Colting älskar antagligen orginialboken lika mycket som jag. Men om han gör det, varför kunde han inte bara låta bli? Inte för att respektera JD Salinger, utan för att respektera oss andra fans, vi som känner oss tvungna att ta oss igenom boken, bara för att veta hur den är.
Varför kunde inte Colting hålla sig till att vara ett fan på det sätt jag tänker vara. Alltså genom att fråga taxichaufförer vad de tror händer med ankorna i Central Park på vintern: "I mean, does somebody come around in a truck or something and take them away, or do they fly away by themselves - go south or something?"
Alltså uppföljaren till JD Salingers "Catcher in the Rye", skriven under snabbt avslöjad pseudonym av Fredrik Colting, som gett ut den på sin eget förlag.
"Tyvärr" eftersom det känns som att spotta New York i ansiktet att komma dit och ha med sig en sån här tafsning på en av de klassiska skildringar av staden. Men jag måste komma igenom den här boken, jag måste bli säker på om den är så meningslös som jag hittills har uppfattat den.
Fast samtidigt, det känns ju som att slå ett slag för yttrandefriheten att ta med boken in i USA, eftersom JD Salinger har lyckats få den förbjuden där. Egentligen är det ju bara fan fiction och på så sätt underhållande. Fredrik Colting älskar antagligen orginialboken lika mycket som jag. Men om han gör det, varför kunde han inte bara låta bli? Inte för att respektera JD Salinger, utan för att respektera oss andra fans, vi som känner oss tvungna att ta oss igenom boken, bara för att veta hur den är.
Varför kunde inte Colting hålla sig till att vara ett fan på det sätt jag tänker vara. Alltså genom att fråga taxichaufförer vad de tror händer med ankorna i Central Park på vintern: "I mean, does somebody come around in a truck or something and take them away, or do they fly away by themselves - go south or something?"
torsdag, oktober 15
En annan Supermix-trio
Vi hade en utsänd korrespondent i Berlin i helgen, som skickade den här bilden. Någon i den tyska huvudstaden har stulit vår idé: en tjej och två killar som är glada och bjuder på Supermix.
tisdag, oktober 13
Supermix #22
El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.
Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Tom Pyls gästspel på veckans Supermix är tyvärr inställt på grund av sjukdom, så Supermixtrion kör själva. Vi skickar några musikaliska ”krya på dig”-hälsningar som hörs hela vägen från El Mundo till Toms sjuksäng.
Sara skickar gammelrock med raggartendenser, typ Mattias Alkberg & Nerverna och Tame Impala. Fredrik tar med sig Toba, Bamboo och nytt med The Emperor Machine. Jonas spelar Washed Out och annat tillbakalutat, men smådansigt.
Kvällens avslutande vampyrtryckare blir "Slow Life", Grizzly Bears duett med Victoria Legrand från Beach House, från nya Twilight-filmen. Åderlåtning kanske ändå är det bästa mot influensan?
Nästa gång:
21/10 - Gäst-DJ Karin Ringqvist (Cosy Recordings)
PS: Kom ihåg Facebook-gruppen
söndag, oktober 11
Frågor efter Fleetwood
Exakt hur övertänd är Lindsey Buckingham när han håller på och skriker och stampar och larmar och gör sig till?
Exakt hur fantastisk anser Lindsey Buckingham att han själv är?
Exakt hur ogärna vill den skygge John McVie egentligen stå på den här scenen inför tusentals människor?
Hur hade det låtit utan den extra trummis som sitter halvt dold bakom förstärkarna?
Om man nu ska ha en hemlig extratrummis som inte presenteras ihop med övriga i kompbandet, varför är han då bara HALVT dold?
Hur är körsångerskan som heter Nicks släkt med Stevie? (Lori visar sig vara Stevies svägerska.)
Hur mycket av det Mick Fleetwood ropar under sitt trumsolo är nonsens och hur mycket är riktiga ord, uttalade på någon sorts pidginengelska?
Hur fruktansvärt lysande är inte "Storms"?
Varför uppskattar den absolut största delen av publiken vilken låt som helst som "rockar" så oerhört mycket mer än en lysande ballad?
Är det grupptryck som gör att jag tycker det, eller var gitarrekviblibrismen i "I'm So Afraid" faktiskt svängig på riktigt?
Vad var det som hände i det avbrutna och sedan återupptagna introt till "Stand Back"? Fel på synten? Stevie borta från scenen?
Återigen: hur jävla bra är inte "Storms"?!?
Exakt hur fantastisk anser Lindsey Buckingham att han själv är?
Exakt hur ogärna vill den skygge John McVie egentligen stå på den här scenen inför tusentals människor?
Hur hade det låtit utan den extra trummis som sitter halvt dold bakom förstärkarna?
Om man nu ska ha en hemlig extratrummis som inte presenteras ihop med övriga i kompbandet, varför är han då bara HALVT dold?
Hur är körsångerskan som heter Nicks släkt med Stevie? (Lori visar sig vara Stevies svägerska.)
Hur mycket av det Mick Fleetwood ropar under sitt trumsolo är nonsens och hur mycket är riktiga ord, uttalade på någon sorts pidginengelska?
Hur fruktansvärt lysande är inte "Storms"?
Varför uppskattar den absolut största delen av publiken vilken låt som helst som "rockar" så oerhört mycket mer än en lysande ballad?
Är det grupptryck som gör att jag tycker det, eller var gitarrekviblibrismen i "I'm So Afraid" faktiskt svängig på riktigt?
Vad var det som hände i det avbrutna och sedan återupptagna introt till "Stand Back"? Fel på synten? Stevie borta från scenen?
Återigen: hur jävla bra är inte "Storms"?!?
lördag, oktober 10
Buckingham och McCartney
Ibland har jag försökt sätta mig in i hur det är för folk som inte helhjärtat älskar Paul McCartney.
Det gör ju jag, sväljer honom hel med fru och frisyr och allt. Men det finns de som inte växt upp med det vita albumet och därför tycker att "Rocky Racoon" är töntig. De som inte pallar de underligare stunderna på soloalbumen. De kanske inte tycker direkt illa om McCartney, men de tycker han är lite jobbig och föredrar Lennon eller Harrison.
Jag har svårt att förstå deras reaktioner på McCartney, varför de inte bara kan slappna av. Men nu har jag kommit på tricket. Jag ska tänka att de kommit precis så långt med sina känslor inför Paul McCartney som jag kommit med mina inför Lindsey Buckingham.
För visst, jag gillar ju Buckingham, men det är en hatkärlek. Jag föredrar alltid Nicks och McVie. De sjunger bättre, de har bättre texter (inget "lay me down in the tall grass and let me do my stuff"), de är inte lika knasiga.
Buckingham verkar självgod, tror att vi alla älskar den där hårda blicken han har, hans uppknäppta skjortor. Jag har därför inte gett hans soloalbum särskilt mycket tid. Jag tycker att Buckinghams stompiga låtar på "Tusk" kommer och stör i de andras finstämdhet. Men när jag hör mig själv tänka det så inser jag att det är som att klaga på McCartneys stick i "A Day in the Life". Helt meningslöst. "What Makes You Think You're the One" är ju en riktig rökare, bara lite felplacerad efter "Sara".
Så jag tänker växa upp. Jag tänker låta min kärlek till Lindsey Buckingham blomma ut. Omfamna honom helt. Men bara om han sköter sig i Globen i kväll. I det ingår att inse att om någon är stjärnan i kollektivet Fleetwood Mac, så är det Stevie Nicks.
Det gör ju jag, sväljer honom hel med fru och frisyr och allt. Men det finns de som inte växt upp med det vita albumet och därför tycker att "Rocky Racoon" är töntig. De som inte pallar de underligare stunderna på soloalbumen. De kanske inte tycker direkt illa om McCartney, men de tycker han är lite jobbig och föredrar Lennon eller Harrison.
Jag har svårt att förstå deras reaktioner på McCartney, varför de inte bara kan slappna av. Men nu har jag kommit på tricket. Jag ska tänka att de kommit precis så långt med sina känslor inför Paul McCartney som jag kommit med mina inför Lindsey Buckingham.
För visst, jag gillar ju Buckingham, men det är en hatkärlek. Jag föredrar alltid Nicks och McVie. De sjunger bättre, de har bättre texter (inget "lay me down in the tall grass and let me do my stuff"), de är inte lika knasiga.
Buckingham verkar självgod, tror att vi alla älskar den där hårda blicken han har, hans uppknäppta skjortor. Jag har därför inte gett hans soloalbum särskilt mycket tid. Jag tycker att Buckinghams stompiga låtar på "Tusk" kommer och stör i de andras finstämdhet. Men när jag hör mig själv tänka det så inser jag att det är som att klaga på McCartneys stick i "A Day in the Life". Helt meningslöst. "What Makes You Think You're the One" är ju en riktig rökare, bara lite felplacerad efter "Sara".
Så jag tänker växa upp. Jag tänker låta min kärlek till Lindsey Buckingham blomma ut. Omfamna honom helt. Men bara om han sköter sig i Globen i kväll. I det ingår att inse att om någon är stjärnan i kollektivet Fleetwood Mac, så är det Stevie Nicks.
fredag, oktober 9
Ignobel
Norrmän är så jävla dumma. Dom tror att Obama på riktigt är en figur ur "West Wing"!
Men dom blandar ihop Santos med Bartlet och inte ens då lyckas de ge honom rätt Nobelpris. Ekonomipriset var det ju Barlet hade! Fast det får inte norrmännen dela ut, och vet ni varför? Jo, för att det ger man till folk när de verkligen har haft en chans att åstadkomma något.
PS: Nej, jag menar inte alla norrmän. De flesta norrmän är inte dumma. Till exempel inte du, Kenneth.
Men dom blandar ihop Santos med Bartlet och inte ens då lyckas de ge honom rätt Nobelpris. Ekonomipriset var det ju Barlet hade! Fast det får inte norrmännen dela ut, och vet ni varför? Jo, för att det ger man till folk när de verkligen har haft en chans att åstadkomma något.
PS: Nej, jag menar inte alla norrmän. De flesta norrmän är inte dumma. Till exempel inte du, Kenneth.
onsdag, oktober 7
Skriv till Strage
Den alltid lysande Johanna Koljonen startar bloggen Brev till Fredrik Strage. Dit kan man skicka in saker man vill säga "den nördiga musikbevakningens Truman Capote", som Johanna kallade honom i sin recension av "Strage text".
Om bloggen tror hon att "det blir lite som Darin-fanfic, fast sannolikt nonfiction och kanske lite mer polemiskt."
När ska vi starta bloggen Brev till Johanna Koljonen?
Om bloggen tror hon att "det blir lite som Darin-fanfic, fast sannolikt nonfiction och kanske lite mer polemiskt."
När ska vi starta bloggen Brev till Johanna Koljonen?
tisdag, oktober 6
Supermix rimmar på Stevie Nicks!
El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.
Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Veckans Supermix på El Mundo kretsar till stor del kring Fleetwood Macs spelning i Globen på lördag. Vi spelar noga utvalda Fleetwood Mac-favoriter, såväl demos som megahits, men blandar givetvis med helt sprillans ny musik också. Supermix är ingen nostalgitillställning. Kommer du förbi får du dessutom reda på vem som får Nobelpriset i litteratur och hur det går i helgens VM-kvalmatch mellan Danmark och Sverige.
Relaterat:
Fleetwood Mac-special i P3 Pop
Tävla om biljetter till konserten
Fleetwood Mac-efterfesten på 1900
Kommande Supermixkvällar:
14/10 - Gäst-DJ Tom Pyl (Julia)
21/10 - Gäst-DJ Karin Ringqvist (Cosy Recordings)
PS: Facebook-gruppen only happens when it's raining
fredag, oktober 2
Post-digitalt
Kanske kommer jag tvinga mig själv att läsa Rasmus Fleischers "Det postdigitala manifestet". Det är spännande med vad som kommer efter att Internet öppnat dammluckorna och så mycket finns tillgängligt så lätt och för så många. Hur påverkar det vårt musiklyssnande, kommer vi hantera den totala tillgängligheten genom att frivilligt bygga upp nya begränsningar?
Det kan bli otroligt intressant. Men jag vill veta om hela boken är som det lilla jag har hört om den (som att det inte skulle finnas bra postdigital musikkritik) eller som det som kortfattat refereras till exempel här. Det är så mycket blaha blaha, i Martin Aagårds ord "flummigt".
”Musik handlar i slutändan alltid om gemenskap” säger Fleischer. Ja, det låter kanske rimligt, men nej, det håller ju inte. Det går att säga tvärtom ("musik handlar i slutändan alltid om den egna upplevelsen"), det går att säga det om vilken kulturform som helst ("teater handlar i slutändan alltid om gemenskap") och det går att säga tvärtom om vilken kulturform som helst ("litteratur handlar i slutändan alltid om den egna upplevelsen").
Är hela boken så, då handlar det ju plötsligt bara om Fleischers eget musiklyssnande i det postdigitala samhället. Att just han vill gå på konsert, att just han hellre vill läsa musikkritik om "fenomen, situationer, prylar eller grupper av människor som har sköna grejer på gång". (flummigt!)
Och handlar det bara om Fleischer själv, då borde boken heta "Mitt postdigitala manifest om mig själv".
Det kan bli otroligt intressant. Men jag vill veta om hela boken är som det lilla jag har hört om den (som att det inte skulle finnas bra postdigital musikkritik) eller som det som kortfattat refereras till exempel här. Det är så mycket blaha blaha, i Martin Aagårds ord "flummigt".
”Musik handlar i slutändan alltid om gemenskap” säger Fleischer. Ja, det låter kanske rimligt, men nej, det håller ju inte. Det går att säga tvärtom ("musik handlar i slutändan alltid om den egna upplevelsen"), det går att säga det om vilken kulturform som helst ("teater handlar i slutändan alltid om gemenskap") och det går att säga tvärtom om vilken kulturform som helst ("litteratur handlar i slutändan alltid om den egna upplevelsen").
Är hela boken så, då handlar det ju plötsligt bara om Fleischers eget musiklyssnande i det postdigitala samhället. Att just han vill gå på konsert, att just han hellre vill läsa musikkritik om "fenomen, situationer, prylar eller grupper av människor som har sköna grejer på gång". (flummigt!)
Och handlar det bara om Fleischer själv, då borde boken heta "Mitt postdigitala manifest om mig själv".
torsdag, oktober 1
Brottstycken från gårdagens Supermix
”Är det här Boz Scaggs? Det är ju exakt samma bakgrund som i ’Georgia’!”
Ett glatt gäng har fått för sig att tala engelska varannan mening.
”Million Dollar Bill” med Whitney Houston kan vara höstens handklappsrökare på Supermix. Och den handlar om en miljondollarsedel, inte om en man som heter William och har en miljon dollar.
Jag blir påmind om ett smeknamn, som tur var inte ett smeknamn jag nånsin varit i närheten av att få. Ett smeknamn jag glömt bort trots att det egentligen är oförglömligt.
Bra sätt att inleda samtal: ”Döh!” (som i ett göteborgskt ”du!”), ”Egentligen borde jag inte säga det här…” samt ”Alltså, du som är tjej…”
Det råder delade meningar i Supermixtrion om Veronica Maggio. Ni vet vilken sida jag står på.
Tillfällig överhettning av förstärkaren ledde till tillfälligt dåligt ljud och en tillfälligt tappad sug hos en i Supermixtrion att spela bra musik.
Gammal Bear Quartet och ny Bear Quartet.
Gammal Fleetwood Mac och ännu äldre Fleetwood Mac, fast i Cosmo Vitelli-version.
Local Natives är som sagt årets Midlake, men det är ännu oklart vilken som är deras ”Roscoe”.
Taktmixarskola med Sveriges 70:e bäste DJ.
”Vad är det här för jävla Silvia-musik?” (Om det avslutande blocket västkustmusik, kombinerat med bakvänd vinkning.)
Ett glatt gäng har fått för sig att tala engelska varannan mening.
”Million Dollar Bill” med Whitney Houston kan vara höstens handklappsrökare på Supermix. Och den handlar om en miljondollarsedel, inte om en man som heter William och har en miljon dollar.
Jag blir påmind om ett smeknamn, som tur var inte ett smeknamn jag nånsin varit i närheten av att få. Ett smeknamn jag glömt bort trots att det egentligen är oförglömligt.
Bra sätt att inleda samtal: ”Döh!” (som i ett göteborgskt ”du!”), ”Egentligen borde jag inte säga det här…” samt ”Alltså, du som är tjej…”
Det råder delade meningar i Supermixtrion om Veronica Maggio. Ni vet vilken sida jag står på.
Tillfällig överhettning av förstärkaren ledde till tillfälligt dåligt ljud och en tillfälligt tappad sug hos en i Supermixtrion att spela bra musik.
Gammal Bear Quartet och ny Bear Quartet.
Gammal Fleetwood Mac och ännu äldre Fleetwood Mac, fast i Cosmo Vitelli-version.
Local Natives är som sagt årets Midlake, men det är ännu oklart vilken som är deras ”Roscoe”.
Taktmixarskola med Sveriges 70:e bäste DJ.
”Vad är det här för jävla Silvia-musik?” (Om det avslutande blocket västkustmusik, kombinerat med bakvänd vinkning.)
tisdag, september 29
Femtio ord
Sus
Tillbaka på kontoret efter långhelgen lyser den lilla gröna lampan och jag stänger av datorhögtalarna. Riktade mot min tomma stol har de brusat svagt i ett par dygn.
Se inte på det som energislöseri.
Se på det som en konstinstallation. ”Nästantystnad för frånvarande byråkrat.” Någonstans finns säkert någon symbolik.
Raiders of the Lost Ark
Om jag inte hade varit i Budapest i går skulle jag självklart gjort verklighet av planerna på en flash mob på Bergmanauktionen.
Med hatt och piska och skinnpaj skulle vi ha stövlat in på Bukowskis, ett hundratal Indiana Jones-kopior. Ökensanden skulle ha dammat från våra axlar. Vårat skäggstubb skulle ha varit perfekt.
Och så skulle vi ha gått fram till objekten och tyst ha väst fram vårt budskap:
"It belongs in a museum."
Med hatt och piska och skinnpaj skulle vi ha stövlat in på Bukowskis, ett hundratal Indiana Jones-kopior. Ökensanden skulle ha dammat från våra axlar. Vårat skäggstubb skulle ha varit perfekt.
Och så skulle vi ha gått fram till objekten och tyst ha väst fram vårt budskap:
"It belongs in a museum."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)