lördag, mars 7

The Zombies, Debaser Medis

Det finns mycket att klaga på med the Zombies spelning på Debaser Medis i torsdags, så mycket att jag måste börja med att säga att jag ändå är nöjd.

Det var värt det. Colin Blunstone har fortfarande en sagolik röst, trots att åren gått. Han rör sig fortfarande vid mikrofonen på ett underligt och underbart sätt, precis som här. Några av deras låtar var det alldeles otroligt att höra live, som ”Beechwood Park” och ”Care of Cell 44” och så klart ”Time of the Season”.

Mycket av konserten var däremot en uppvisning i abnormt dålig smak. Trummisen satt och bankade, vilket väl passade fint i Argents sjuttiotalsrockare "Hold Your Head Up", men sämre i ”Time of the Season”.

Än värre var gitarristen, som slängde in virtuosa pudelsolon så fort han fick chansen. Alla skräpmätare slog i taket när han i sitt solo i ”She's Not There”, som i original ju är helt utan gitarrsolo, tyckte att det var lämpligt att efter att ha spelat lite på gitarrhalsen även inkorporera ”Smoke on the Water”-riffet.

Det är en stor kontrast till Arthur Lees sista besök i Stockholm. Han framträdde som Love, men det var bara han kvar av originalmedlemmarna. De andra var betydligt yngre kompmusiker, ur en generation som vuxit upp med, kanske till och med lärt sig spela till ”Forever Changes”. Där ändrades ingenting. Låtarna, arrangemangen och Arthur Lees röst fick stå i centrum. Nostalgiskt och bakåtblickande, visst. Men det är ju vad det ska vara. Framför allt ska det vara fritt från Deep Purple.

Precis som jag förutspått drog Rod Argent fram ”God Gave Rock'n'Roll To You” på slutet. Jag har aldrig tänkt på the Zombies som rock'n'roll, men som tur var slapp det bli det sista vi fick höra från Colin Blunstones stämband. I stället avslutade de med den allra första låt the Zombies spelade in, "Summertime".

Det var ett värdigt avslut. Det var så finstämt att trummisen för en gångs skull lät bli att banka och gitarristen avstod från ett pudelsolo.

1 kommentar:

Z sa...

så förälskad i bandet och deras tid som jag är, är jag alldeles för blind för att klaga. tyckte det var underbart! så gott 60-talet som i alla fall JAG kan komma. men visst var gitarristen wrong time, wrong place.
så synd att de inte körde Hung Up On A Dream!
och du måste vara världens lyckligaste människa om du har sett Love, eller ja, Arthur Lee, uppträda live!