måndag, september 30

Fast i västra flygeln



Tyvärr har jag ingen aning om "Chernobyl" eller "Succession" är årets tv-serie. Eller om det är "Berlin Babylon" eller "Fleabag" eller någon annan. Jag har fastnat i att se om "West Wing".

Och det är ju inte lika världsfrånvänt som det hade kunnat bli. Det är en nyttig kontrast till alla andra nyheter från Vita huset,  en påminnelse om att det för inte ens tjugo år sedan fanns en annan verklighet, om än i fiktionen. Allt är inte möjligt att gå tillbaka till, som det långsammare nyhetsflödet. Annat vill man inte ha tillbaka, som att sexuella trakasserier snarast försvaras. Men en amerikansk president med moraliska tvivel vore ju kul att få tillbaka.

Som kommentator och bollplank till återseenden har jag inte bara min sambo, utan också podden "West Wing Weekly" som sedan 2016 har gått igenom ett avsnitt i veckan. Snart är Josh Malina (som spelade Will Bailey i serien) och Hrishikesh Hirway framme vid slutet, medan vi är ganska precis i mitten.

"The West Wing" blir väl steg för steg av med sin gloria som "världens bästa tv-serie", men påverkan på politiknördar är fortsatt stark. Som när någon av Theresa Mays talskrivare för två år sedan snodde några textrader ur ett av president Bartlets tal. Den pompösa, amerikanska retorik som Aaron Sorkin via Sam Seaborn lägger i Bartlets mun verkar ingen någonsin ifrågasätta i podden, som om den är ofarlig bara den kommer från en "god" person. Snarare får de gåshud. Kanske för att vad som helst är bättre än Trumps twitterrants.

Någon specifik Trumpliknande figur fanns väl aldrig i "The West Wing"? När Aaron Sorkin skulle skapa en republikan som är oförklarligt framgångsrik för att vara så puckad blev det Robert Ritchie, som kandiderar mot Bartlet inför andra mandatperioden. Ritchie delar Trumps förmåga att säga obegripliga saker och få applåder för dem, men är i slutändan mer trög än farlig. En gång när Sorkin gästade "West Wing Weekly" sa han:

"Hey, what I wouldn't give to have Rob Ritchie in the White House right now."