Som tur är finns det ju fler som gör listor. Många av dem är nästan som mina, med med slagsidor åt andra håll, så det jämfört med min lista finns nytt att upptäcka eller bortglömt att påminnas om. Här är några tips:
Den som vill ha mer hiphop och sväng (från 23 olika länder, inte illa på 100 låtar!) kan lyssna på Andrés ”El Komandante” Zanzis lista.
Den som vill ha mer högkvalitativ radiopop (och inslag från Eurovision) kan lyssna på Anna Charlotta Gunnarsons lista.
Den som vill ha mer svensk hiphop kan lyssna på Gustav Gelins lista.
Den som vill ha mer indierock kan lyssna på Peter Alzéns lista.
Den som vill ha mer ambient kan lyssna på Stefan Zachrisons lista.
Den som vill ha mer klubb och jazz och tycker att ”en-låt-per-artist” är tråkigt (eller ens att en och samma låt bara får vara med en gång) kan lyssna på Stefan Thungrens lista.
Och den som bara vill ha en mycket längre spellista kan lyssna på Terry Ericssons 2023-lista, påfylld under hela året och mer än 11 timmar lång.
Innan nyår kommer min lista med 2023-musik för joggingrundan, som delvis även kan funka för festdansgolvet…
Medan creepy-faktorn tilltar är musiken lika finstämd hela tiden, lika lågmäld och försiktigt arrangerad.
Jag har ännu inte sett "Norm" på några årsbästalistor, förutom Aquarium Drunkards som ju är absurt lång. Men för mig är det solklart. Årets album: "Norm" av Andy Shauf.
I år sa vi hej då till Per Åhlin, Burt Bacharach, David Crosby, Doris Svensson, Cynthia Weil, Bettye Swann, Matthew Perry, Astrud Gilberto och Ingvar Hirdwall.
Och till Tina Turner, Lasse Berghagen, Robbie Robertson, Al Jaffee, Ryan O’Neal, Barrett Strong, Tom Verlaine, Ryuichi Sakamoto, Bobby Caldwell, Paul Reubens, Seymour Stein, Martin Amis, João Donato, Sinead O’Connor, Cormac McCarthy, Pugh Rogefelt, Michael Gambon, Andre Braugher, Trugoy, Harry Belafonte, Jane Bark, Inger Sandberg, Andy Rourke, Jane Birkin, Tony Bennett, Milan Kundera, Mary Quant, Lasse Wellander, Thomas Hellberg, Steve Mackey, Ahmad Jamal, Sixto Rodriguez, Barry Humphries, Linda Lewis, Shane McGowan, Lance Reddick, Wayne Shorter, Jeff Beck, Yukihiro Takahashi, Ampfiddler, Big Fred, Bernt Rosengren, Kenzaburo Oe, Slim Borgudd, Charles Gayle och Richard Belze och massa andra som jag har missat. Tack för allt.
2. Cava eller liknande bubbel
3 och framåt. En veritabel "long tail" av enstaka cocktails, alltså en "long cocktail", til exempel Paper Plane, Enzoni, Fitzgerald, L'Embrassadeurs, Expat, Boulevardier...
Det är dags att summera året för Bob Stanleys samlade output. I år var han synnerligen flitig.
Vi rangordnar allt han gett ut:
Årets bästa läsning var danska Solvej Balles "Om uträkning av omfång", de två första delarna i en tänkt romansvit om sju. Det fantastiska är att hon verkligen får mig att tro att det kommer fungera hela vägen att läsa om hur Tara Selter lever den artonde november om och om igen.
Andrev Waldens "Jävla karlar" och Jonas Hassen Khemiris "Systrarna" var båda väldigt bra, men jag är å andra sidan exakt rätt publik. Genom att vara ungefär i deras ålder så blir varje likhet (jag kan ha slagit exakt några av de golfbollar som Andrev letade fram i vattenhindret på Säters elfte hål) en identifikation och varje skillnad (som ju i ärlighetens namn är vanligare) blir en tankeställare.
Johanna Frids "Haralds mamma" och Lyra Ekström Lindbäcks "Moral" var båda god läsning, men hade kunnat vara mer. Mamman fick jag aldrig riktigt grepp på, inte Harald heller. "Moral" hade kunnat bli en verklig post-MeToo-roman, men fastnade i det knepiga med att berätta och om autofiktionens fällor och det är väl inte nytt? Hanna Bervoets "Sakerna vi såg" var helt ny i den värld som skildrades, inhyrda moderator på ett socialt medium, men nådde inte riktigt ända fram.
Jag borde vara oerhört intresserad av världen som Curtis Sittenfelds "Romantic Comedy" skildrade, ett inte ens maskerat men omdöpt "Saturday Night Live". Men jag har redan läst samma källor som Sittenfeld om miljön och själva handlingen var tunn som ett cuecard med uttjatade catchphrases. Den som vill ha lättläst kan snarare tryggt vända sig till Richard Osman och fjärde delen i "Thursday Murder Club"-serien.
Bästa faktaboken i år vad Bob Stanleys "Bee Gees - Children of the World", men mer om den i en senare lucka. Édouard Louis "Att förändras - en metod" kan väl inte helt kallas en faktabok eftersom han medger att han slagit samman ett par personer och därmed bryter illusionen. Jag kan tycka att innan man skriver en reviderad version av den livshistoria man redan presenterat så ska man låta det gå mer än några få år.
Märkligast läsning i år var den tunnaste respektive den tjockaste boken, som jag inte hade prioriterar att läsa om någon beskrivit dem för mig, så då är det ju bra att jag bara läste dem ändå. Danske Rasmus Daugbjergs "Troll" är en saga på riktigt. Britten Richard Milwards "Man-Eating Typewriter" är en udda - och ofta väldigt äcklande - gåta om en slags kultledare i det sena sextiotalets London som skriver sin självbiografi på polari, gayvärldens kodspråk. Inget för den kräsmagade. Antagligen äter jag aldrig mer foie gras, men det är kanske bara bra.
Det är en väldig spridning i stil, så alla borde hitta någon.
Vi går på klubben med Romy, The Blessed Madonna, Neil Frances, Aphex Twin, Everything But the Girl och Joe Goddard som remixar Jesse Ware.
Vi hänger på popverandan med Vasas flora och fauna, The Clientele, Andy Shauf, Unknown Mortal Orchestra, Real Estate och The Lemon Twigs.
Vi tar även igen oss rätt länge i singer/songwriter-salongen med Adrianne Lenker, Julie Byrne, Jana Horn och Julia Jacklin.
Vi smyger ner i någon slags inte särskilt stökig jazzkällare med Matthew Halsall, Alabaster DePlume och Brandee Younger.
Vi är på efterfest med DJ Koze, Låpsley, Huw Marc Bennett och Beverly Glenn-Copeland.
Det är funky med Payfone, det är flirty med Kali Uchis, det är finskt med Krunegård.
Det är lättlyssnat med Troye Sivan, Jungle, Billie Eilish och Kalle J. Det är svårare grejer med Burial och eh... tja, nej det är faktiskt inte så mycket svåra saker, om man inte tycker att Kieran Hebden och William Tylers tio minuter långa "Darkness, Darkness" är svår, men varför tänka så?
Så oroa dig inte, njut bara. Här är nästan sju timmar: Extra allt 2023.
I år skulle man tydligen ha sådana här stora röda stövlar. De var all over New York Fashion Week och blev virala. Som tur var hette de Big Red Boots, så det var lätt att minnas.
Vilka övriga modetrender har varit vet jag inte. Oversized? Och ungdomarnas 90-talsstil har väl glidit över till 00-talsstil, med comeback för Juicy Couture? För kostymer håller väl den smala stilen fortfarande sitt grepp hårt om många, även de som växt ur dem på bredden?
Jag hade dock inga stora röda skor, utan mina gamla skor och även i övrigt mina gamla kläder, med undantag för TSPTR:s Snobbentröjor, särskilt det nya Hot Chip-samarbetet. Att inte köpa nya kläder blir allt mer ett statement, dock i mitt fall oavsiktligt.
Det är helt enkelt tio bra covers från året samt originalversionerna (med undantag för en Neil Young-låt som ju inte finns på Spotify.)
Här hittar vi tolkningar av gamla örhängen från Jai Paul, Bruce Springsteen, Nick Drake, Philemon Arthur & the Dung - och en trevlig Cranberriescover som fick hänga med.
Som vanligt har man i framsållandet av bra covers fått vada igenom forsar av onödiga bokstavstrogna versioner av låtar som alla redan har hört. Eller så är det bara ett fortsatt ålderstecken, att man inte tycker det finns anledning att presentera en låt för en ny publik. Kanske borde jag bara tycka att det var kul för Tracey Chapmans bankkonto att Luke Combs fick en jättestor USA-hit med "Fast Car"? Och att det aldrig kan finnas för många "These Days", "West End Girls" eller "Harvest"?
Neil Young gjorde för övrigt ett helt album med covers på sig själv, där kanske "Birds" hade platsat på spellistan, om den bara funnits på Spotify.
Som uppföljning på gårdagens lucka om konserter, vilka konserter hade bäst merch och vilka hade sämst?
Bäst:
Sämst:
Omissade konserter:
Missade konserter:
Jann Wenner, grundaren av tidningen Rolling Stone, grävde ner sig allt djupare i sin roll som passé rockgubbe när han skulle förklara varför hans intervjubok bara innehöll vita män.
Scott Adams, skaparen av Dilbert, uttalade sig rasistiskt.
Russell Brand, konspirationsteoretiker och allmänt läskig person som man ju trodde var allmänt bortkastad för länge sedan, blev kanske till slut borträknad efter anklagelser om bland annat våldtäkt.
Danny Masterton från ”That 70s Show" blev i alla fall starkt bortförd från offentligheten, dömd till 30 år i fängelse.
Jonah Hill hade också betett sig som ett svin, men har han blivit cancellerad?
Lizzo är inte helt utkastad, men inte heller lika omhuldad som tidigare efter att hennes dansare i höstas avslöjat hur illa hon betett sig mot dem.
Däremot är Zlatan fortfarande inte cancellerad (tror jag, men jag följer inte fotboll) och Zara Larsson verkar också segla förbi små misstag då och då (det var något med en tröja med ett tveksamt black metal-band). Och hur är det med Kanye Wests sluttande plan av allt fler idiotier?
Dessutom: några som 2023 blev brutalt cancellerade och avklippta från all framtida form av näring var Promoes dreads.
Det blev allra tydligast när André 3000 släppte sitt första album helt i eget namn. Han ville inte göra rap - han ville spela flöjt. Inte heller funkig flöjt, utan new age-ig. Väldigt långt ifrån “Hey Ya”, men det blev ändå ett par miljoner lyssningar på Spotify.
“New Blue Sun” är inte heller ett album att skämta bort (även om Leslie Jones utbrott om att “white people are winning - y’all done turned André 3000 into Jethro Tull” var roligt). Jag har haft gott sällskap av André 3000 på morgonbussen, tillsammans med en bok. Det är nog inte heller helt fel att ta ett varmt bad eller en långsam promenad. Synd bara att André valde flamsiga låttitlar.
Inte bara från hiphopen vallfärdade man till chill. Från alla håll görs lugn och lugnande musik. Många genrer kan så klart passa för att chilla: jazz, ambient, easy listening, postrock, klassiskt, folk, psyk, mysfunk, avant-garde, electronica, knas. Samt alla typer av korsningar dem emellan.
Och ungefär så bred är den spellista som jag har satt ihop: Extra allt chillar 2023
Det är knappa tre timmar musik att ta det lugnt till. Men jag har låtit några småstökiga partier få följa med, så allt är inte musik att somna till. Jag har också tagit med några låtar med - flämt! - sång.
Allt är från året som gått, med ett enda undantag. En av 2023 års allra bästa framgrävda och återutgivna låtar har fått följa med: Cinnamon Soulettes “I’ll Show You How”. Den släpptes av hittills dimhöljda upphovspersoner på sjuttiotalet i Seattle, men låtar som om det kommer från ett tidlöst paradis.
Fyll badkaret, bädda ner dig eller sätt dig i fåtöljen. Det finns ingen ursäkt att inte ta det lugnt.
Och i april såg jag Emma Broomé röja runt och nästan välta Orionteatern när hon var Anna Karenina på Bollnäsmål, i en sådan där föreställning där man ville att till och med ljusdesignern skulle få komma ut och bocka.
Men årets bästa teater var ändå Klungans "Monstrets tid" på Stadsteatern. På ett rutigt golv, framför nästan "Twin Peaks"-iga draperier, i felsydda kostymer och runt ett väldigt stort ägg utspelade sig scener som från en feberdröm. Många välbehövda förlösande skratt, tack vare tre män som så självklart behärskar allt de gör att de nu också kunde kosta på sig att ibland tappa kontrollen.
För som jag minns det så hade 2015 års "The Magic Whip" sina stunder, men de var inte så många. Eller? Jag får gå tillbaka och lyssna igen, se om jag missade något då. Jag tror inte det. Jag tror att 2015 skulle Damon Albarn inte ha sjungit en låt som "Barbaric" så avslappnat som han gjorde i år.
Nu hoppas jag att det abrupt avbrutna gitarrgnisslet på "The Heights" inte blir det sista man hör av Blur.
:max_bytes(150000):strip_icc()/new-trader-joes-locations-GettyImages-626536634-085edcfda9e842d6afc6fab757289058.jpg)
Andy Shauf "Catch Your Eye"
Årets bästa resa gick till Paris. Efter mitt livs längsta uppehåll återvände jag dit, med familjen. C'était fantastique, men nästa gång vill jag inte åka dit under en så riktigt intensiv besökhelg som påsken.
Det var köer överallt. Inte bara på muséer eller till turistiska sevärdheter, utan även för att komma in på Shakespeare & Co. Däremot som tur var inte till Yayoi Kusamas tillfälliga jättestaty av sig själv målandes prickar på Luis Vuitton-butiken vid Point Neuf.
Några få avstickare till ställen som inte krävde förbokade
timeslot-biljetter och väntande lyckades vi också hinna med. Vissa av dem hade
vi till och med hittat i boken "Don't Be A Tourist in Paris". Andra var gamla bekanta. Jag
blev till exempel glad av att upptäcka att några av de affärer för begagnade skivor
som jag brukade rota runt i för tjugo år sedan ännu finns kvar, som
Crocodisc på Rue des Ecoles, med smockfulla backar vinyl. Och några
kvarter bort ligger La Dame Blanche, kanske främst för den som letar
efter jazz. Men jag hittade en fin Michel Polnareff.
Vi vuxna hann ta varsin drink (okej, två var) på Harry's American Bar. Det lilla utrymme vi hade i bagaget för att släpa hem saker lade jag på sprit. Av att titta i Parisamerikanen David Lebovitz "Drinking French" blir man ju frustrerad av att inte kunna få tag på vissa franska specialdrycker i Sverige. Tyvärr hade Maison du Whisky vid Odéon en pågående renovering i källaren, så utbudet var lite mindre än vanligt. Men jag köpte lite Parisproducerad Amer, så småskalig att inte ens Lebovitz skrivit om den.
Några andra flaskinköp gjordes på La Féderation Francaise de l'Apero. Det låg precis bredvid Hotel Grand Amour, där vi bodde en natt. Inte billigt, men rekommenderas. Hela området kring Rue du Fabourg Saint-Denis verkade livligt, men inte anpassat för sällskap med en sjuåring.
Så problemet blir nu att lyckas prioritera in fler Parisresor. Det finns massor nytt eller halvnytt att upptäcka. Det nyöppnade Serge Gainsbourg-muséet gick vi bara förbi. Samma sak med Collection Pinchaud eller Gehry-ritade Foundation Louis Vuitton...
Och man vill ju gärna kunna ta även en tredje drink. Eller bläddra mer bland jazzskivorna.
Singer/songwritern Julie Byrne var borta i sex år. Hon avbröt arbetet med ny musik när samarbetspartnern och tidigare pojkvännen Eric Littman gick bort, bara 31 år gammal.
I år kom hon tillbaka. Och albumet "The Greater Wings" är fantastiskt - stort, sorgligt, vackert.
Är "The Last of Us" lika mycket snabbt övergående tv-hype som "Squid Game"?
Är det rätt att i efterhand göra ändringar i efterhand av Roald Dahls böcker?
Är det rätt att göra en fortsättning på "Fawlty Towers" eller är John Cleese bara girig?
Kan man läsa Lena Anderssons romaner även om hon tycker att fattiga kan äta havregryn?
Är det rätt eller fel att Linda Skugge har ett Only Fans-konto?
Är det rätt eller fel att skriva en massa tidningstexter om Linda Skugges Only Fans-konto?
Är det rätt eller fel att inte bry sig om Linda Skugges Only Fans-konto?
Ler Simon J Berger för mycket i ”Historien om Sverige”?
Finns det några andra saker man kan spåna fram att debattera om eller klaga på i ”Historien i Sverige”?
Är svenska författare självupptagna eller bara dåliga?
Vem skriver Camilla Läckbergs böcker?
Jo visst, exakt det hände väl också på biograferna - men årets händelse var ändå att "Barbie" och "Oppenheimer" hade premiär samtidigt och skulle tävla om publiken.
Vinnaren var inte oväntad.
Det är lättare att få barn och tonårspojkar att betala
biljettpriset för att se en feministisk "Lego the Movie"-variant än ett
atombombsdrama, men ändå - det gjorde att tonårspojkar gick och såg en
feministfilm.
Att det dessutom blev en grej att inte behöva välja, att kunna ta både-och, det är skönt att vi har nått dit. Att ingen behöver vara enbart rosa eller enbart atombombstestbrun.
Däremot känns "Barbie"-succén som starten på en jobbig Mattelfilmflodvåg.
"And I'm here at your door / And I've been here before"
då måste hon väl veta att alla tänker att den där tidigare gången vid dörren var den här:
"I step off the train / I'm walking down your street again / Past your door / But you don't live there anymore"
Eller hur?
Och Everything but the Girls återkomst med "Nothing Left to Lose", första singeln på mer än två decennier, avslutas med textrader som passar bättre 2023 än några andra:
"Kiss me while the world decays / Kiss me while the music plays"
Däremot blir man verkligen glad ända in i själen när det mitt i allt elände dyker upp en upplyftande berättelse ur samtiden. Som att allt kulturliv i västra Sverige inte är bajskonst med allmänt tjafs på Götaplatsen eller räddhågsna kulturhuschefer i Borås - det är också skötsamma biblioteksbesökare i Göteborg.
Genom en dörr som lämnats olåst kunde flera hundra göteborgare under allhelgonahelgen komma in på stadsbiblioteket som egentligen var stängt. Där inne satte de inte igång med att orsaka skadegörelse, föra störande oljud eller sälja knark - de lånade bara böcker.
Sådant som ett bibliotek är till för. Så enkelt det kan vara ibland. Så fint.
På fredag inleds Extra allts julkalender, där vi för 19:e gången sammanfattar året som har gått. En lucka i taget, i år med Snobben som julvärd.
Ni som har följt varje julkalender kommer att känna igen er - men förhoppningsvis inte för mycket. Det finns alltid risk för att upprepa sig, eftersom årets händelser och trender bara är fortsättningen på förra årets. Nedbrytningen av Twitter (förlåt, X menar jag) och AI:s uppgång var med i förra årets julkalender, så de kan inte dyka upp igen. Synd, för det är ju inte direkt händelselöst på de två områdena.
Men julkalendern ska kännas exklusivt 2023, som det som har definierat det här året. Ni kan ju börja gissa redan nu.
Och jag hann klart med min två månaders genomlyssning av hennes samtlig album, med en recension för varje på exakt 50 ord. Sammanfattande slutsats: hon hade en fantastisk streak där i början av sin karriär, men drog sedan i väg i kombinationer av hybris, uttråkning, ilska, sorg och påtvingad kommersialisering - följt av mer ilska, en hel del dåliga val, men sedan en viss återkomst.
Jag betygsatte ju varje album som en helhet. Kanske var jag lite väl hård mot "Hejira" (som väl egentligen är en femma) och "Don Juan's Reckless Daughter" (som väl egentligen är en trea). Men även på de sämre albumen så finns det ofta något spår som är värt att höra. Därför satte jag snabbt ihop en spellista med en låt per album. Det är inte en samlad "greatest hits", kanske inte ens de bästa låtarna från vissa skivor (hur väljer man bästa låt från "Court and Spark"?) - men det är en behändig snabbversion av karriären.
För dig som har Tidal, varsågod: Joni Mitchell 80!
Inblandade utöver Mitchell: Brandi Carlile (sång och frekventa utrop), Jess Wolfe (sång), Holly Laessig (sång), Taylor Goldsmith (gitarr, sång), Blake Mills (gitarr, kör), Marcus Mumford (sång, slagverk), Celisse (gitarr, sång), Phil Hanseroth (bas, kör), Tim Hanseroth (gitarr, kör) m.fl.
Mitchells överraskningsframträdande ordnades av Carlile, som dock borde ha backat lite till i stället för att hojta sönder låtarna. Trots det blir “Both Sides Now” tårframkallande. Visst behöver Mitchell ibland hjälp med sjungandet, men hennes garv smittar. En del av de andras hyllningsversioner är okej, men “Help Me” blir slaktad.
Betyg: två starka Joni (av fem alltså)
Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas), Greg Leisz (pedal steel), Brian Blade (trummor), Bob Sheppard (sax), Paulinho Da Costa (slagverk), James Taylor (gitarr)
Mitchells farväl med oförändrat temat: sorgsen ilska för stort och smått i hela världen. Miljöförstöring och krig och fanatism, maktfullkomlighet, mobiltelefoner, köpcenter, trafikdårar… Den onödiga canjuversion av ”Big Yellow Taxi” är ett eko från när miljöprotestsånger kunde kosta på sig humor. Enstaka spår, som “Strong and Wrong”, påminner om storhetstiden.
Betyg: två starka Joni (av fem alltså)
Inblandade utöver Mitchell: Vince Mendoza (arrangör, dirigent), Larry Klein (bas), Herbie Hancock (piano), Billy Preston (orgel), Wayne Shorter (sax), Brian Blade (trummor) och mer än 100 andra musiker och körsångare
Med föregående albums recept gör Mitchell en orkesterhyllning till sig själv. Sångrösten mår bra och får stöd av arrangemangen. Flera gamla låtar är riktigt intressanta i nytolkningar (inte minst “The Dawntreader” med 34 år på nacken), men inte alla. Sållning hade behövts, det är mastigt med mer än två timmar.
Betyg: tre svaga Joni (av fem alltså)
Mitchell som standardscrooner fungerar - helt väntat - väl. Orkesterarrangemangen är mäktiga och smäktande, om än inte nyskapande men det är väl inte heller poängen. Egentligen är hela albumets genomgång av klassiska kärlekssånger en enda lång uppbyggnad mot den avslutande versionen av titelspåret - skrivet som brådmogen 23-åring, nu framfört med livserfarenhetens tyngd.
Betyg: tre Joni (av fem alltså)
Ett genomgående svävande ljud, med trist syntetisk eftersmak på grund av Mitchells nya leksak för att digitalt stämma om gitarren. Ljuspunkter finns men är rätt få. ”Man from Mars” skrevs som en 60-talspastisch, men lyckas långsamt framflytande att låta tidlös. ”Lead Balloon” är däremot tyvärr lika tungfotad som titeln antyder.
Betyg: två Joni (av fem alltså)
Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (orgel, bas), Wayne Shorter (sax), Michael Landau (gitarr), Carlos Vega (trummor), Jim Keltner (trummor), Greg Leisz (pedal steel), Steuart Smith (gitarr), Seal (kör) m.fl.
Murrigt, dämpat album som visserligen har sina stunder, men kunde skalats av ännu mer. “Magdalene Laundries” döljs i atmosfäriska ljuddimmor. Shorters sax låter ibland opassande munter bredvid Mitchell som är allt mer pessimistisk (och hes). “Sex Kills” är en ändlös klagan om hemskheter, men låten glömmer att nämna sig själv.
Betyg: tre svaga Joni (av fem alltså)
