Joni 80: Court and Spark

Court and Spark (1974) 

Inblandade utöver Mitchell: Henry Lewy (ljudtekniker), L.A. Express (kompband) och många andra musiker, inklusive José Feliciano, Graham Nash, David Crosby, Wayne Perkins - och så Cheech & Chong på kör.

Nästan så sammanhållet att det kan kallas temaalbum. Från kärlekens inledande tvekan till stolt galenskap, via kärleksfull Geffenparodi - och otroliga låtar som uppgivna “Down to You”. Att det slutligen ballar ur förlåts. Den slicka ljudbilden med studiomusikerrävar blommar ut fullt och helt rimligt blev “Help Me” en topp-10-hit (Mitchells enda).

Betyg: fem Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: For the Roses

For the Roses (1972) 

Inblandade utöver Mitchell: Henry Lewy (ljudtekniker), Tom Scott (blås), Wilton Felder (bas), Russ Kunkel (trummor), Bobbye Hall (slagverk), Bobby Notkoff (stråkar), James Burton (gitarr), Graham Nash (munspel) och Stephen Stills ("rock'n'roll band")

Mitchell sträcker ut stegen, blir mer vindlande och mer musikaliskt ambitiöst. Det kräver mer av lyssnaren för att hänga med både i musiken (som testar jazz och Beethoven) och de filosofiska, snärtiga, svartsynta texterna. Men det är värt det. “Blonde in the Bleachers” är en av hennes allra bästa låtar.

Betyg: fem Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Blue

Blue (1971) 

Inblandade utöver Mitchell: Henry Lewy (ljudtekniker), James Taylor (gitarr), Russ Kunkel (trummor), Stephen Stills (bas), Sneaky Pete Kleinow (pedal steel)

Självutlämnande berättelser, ibland rent skinnflådda. De ljusare stunderna och humorn är välbehövliga. Mitchell hade haft omvälvande år med flera relationer (Nash, Taylor, Cohen) med bittra slut. Och bortlämnade dottern i fem år gamla “Little Green” var ett aldrig läkande sår. Mitchell visade vägen: hippieeran var slut, här börjar sjuttiotalets introspektion.

Betyg: fem Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Ladies of the Canyon

Ladies of the Canyon (1970) 

Inblandade utöver Mitchell: Henry Lewy (ljudtekniker), diverse människor på blås, stråkar, congas och bl.a. CSN&Y på kör

Övergången till en något större inramning med piano och lagom mycket komp passar väl med fantastiska sånginsatser av Mitchell. Ett riktig hippiealbum, men även pekorala ”For Free” är ju fin. Många låtar är orättvist bortglömda pärlor. Tyvärr är några andra uttjatade. Försök lyssna på “Big Yellow Taxi” med nya öron…

Betyg: fyra svaga Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Clouds

Clouds (1969) 

Inblandade utöver Mitchell: Paul A. Rothchild (producent på ett spår), Stephen Stills (bas), Henry Lewy (ljudtekniker) 

Ofta rätt dyster stämning, med några spår som inte är riktigt starka nog att bära upp sitt allvar. Flera låtar var tidigare gjorda av andra artister men här finns de enda versioner man behöver. Till exempel är “I Don’t Know Where I Stand” fantastisk och stakar ut Mitchells väg framåt. 

Betyg: tre starka Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Song to a Seagull

Song to a Seagull (1968) 

Inblandade utöver Mitchell: David Crosby (producent), Stephen Stills (bas på ett spår) 

Sparsmakat debutalbum, nästan helt akustiskt. Crosby har kritiserats - inklusive av Mitchell - för sin tekniska okunnighet som gett dåligt ljud. Men det är en väldigt fin debut, trots att både texterna och sångstil ibland är väl högtravande och folksångarrenläriga. En diss av exmaken Chuck hade väl blivit mer slagkraftig utan sagometaforer? 

Betyg: tre starka Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni Mitchell 79 år och 10 månader

 

Om två månader fyller Joni Mitchell 80 år. Som en av de allra bästa artisterna, och en som har gett eko i fortsatta generationer av artister, är hon värd all uppmärksamhet. Det ska bli intressant att se om hon får några helsidor i dagstidningarna. 

Någon av er kanske minns att Extra allt uppmärksammade Mitchells 70-årsdag med en temavecka, där olika skrymslen av karriären skärskådades i ett trettiotal inlägg. Det var stort och smått, kanske faktiskt allra mest smått. 

Nu har ett decennium gått. Joni Mitchell har haft det jobbigt med hälsan, men kommit tillbaka, inte minst som modeförebild. Hon förtjänar en hyllning även vid denna födelsedag och den här gången kan det väl vara värt att fokusera på själva skivorna. 

Under de kommande veckorna tänkte jag därför kortfattat gå igenom alla Joni Mitchells album, de 19 studioalbumen och några “officiella” liveskivor utgivna direkt efter att de spelats in (diverse samlingsboxar och ihopsamlade arkivinspelningar etc tänkte jag skippa). Så följ med på en snabbgenomgång, från debuten för 56 år sedan ända fram till inspelningen av Mitchell återkomst till konsertscenen i somras. Varje album får en recension på exakt 50 ord. 

Nu för tiden finns ju knappt något av Joni Mitchell på Spotify. Men det är värt att skaffa ett Tidalkonto bara för att enkelt höra den här musiken. (Man får ju även till exempel en annan kanadensare som Neil Young på köpet.)

Musikåret 2023 - andra kvartalet

Andra fjärdedelen av musikåret gick snabbt. Mycket hann jag inte ens lyssna på. Jag har till exempel ännu inte fått grepp om Paul Simons enspåralbum.

Och det andra kvartalet är ju svårt - det börjar till och med innan våren ens startat och slutar efter midsommar, så musiken täcker in allt från snö till damm till hägg och syrén och semester. Låtarna från tidigt i april känns väldigt gamla i slutet av juni. Så kanske blev de 25 spår som hamnade på spellistan lite viktade mot de nyare? 

Ingen har kanske missat att Blur gjort comeback, att Eddie Chacon sjunger om morgonsolen och att Romy nu gör riktig solodebut. Men kanske har Greg Mendez, Nico Paul och Jana Horn gått dig förbi? Och har du hört samarbetet mellan Kieran Hebden och William Tyler?

Varsågoda: Extra allt 2023 Q2!

Beyoncé är ribban

Jag såg ju Beyoncé på Friends arena i onsdags och borde väl skriva något om det. Men kanske skulle det kunna räcka med att återanvända den nästan exakt tio år gamla texten om konserten på Globen?

Få se nu vad jag skrev då... "sjöng fantastiskt", "maximering av show", "sjunga liggande på flygel", "hitskavalkad", "copywriterlyrik i mellanspelsfilmerna" - tja, allt det där gällde ju nu också.

Men den här gången var det ju ännu mer maxat. För även om Beyoncé var stor 2013 så har hon lyckats bli ännu större, inte minst genom att bara hålla sig kvar på toppen. Hon har släppt ännu fler hyllade album, hon har varit personlig, hon har utforskat nya stilar, hon har gjort rösten till en animerat lejon, hon har haft så många hits på Billboard att det bara är Paul McCartney och Michael Jackson som slår henne.

Hon är så stor att de numera urgamla Destiny's Child-låtarna bara behöver skymta förbi i ett klädbyte, utan mer utrymme än blinkningarna till Britney Spears, Jackson Five eller Diana Ross. Beyoncé har gått vidare. (Hon skippade också egna hits som "Single Ladies", "Halo" och "Irreplaceable".) De nyaste låtarna är de bästa och det gäller inte bara singlarna.

Och hon är framför allt så stor att scenshowen kan vara ännu mer påkostad och uppblåst än för tio år sedan. Det är nu nästan för mycket. För många tempodödande klädbyten, inflation i dekor. I slutet av de mer än tre timmarna är man mätt på silverglittrande jättegrejer som rullas ut. Ett snäckskal, nåja. Dansande industrirobotar, de var ju med redan tidigare. En till häst? Den förra var ju större. Och när Beyoncé flyger över publiken är det liksom bara väntat.

Det riktiga högbudgetinslagen är väl däremot kanske de 18 dansarna (eller hur många det var). Det är inte alla som har råd att betala för så mycket samlad repetitionstid. Dansarna ges dessutom generöst med utrymme och möjlighet att vara individer, inte en enda ansiktlös bakgrund till stjärnan.

Jag ser fram emot att se Mrs Carter i någon idrottslada om ytterligare tio år, för att se hur långt hon kommit då. Min gissning är att det då finns minst två robotar som är med och dansar på riktigt.

Vårig spellista

Termometern når knappt över tio grader, så kanske får vi tvinga fram våren med musik. Då ska det vara flöjter och lätta toner, men så klart gärna lite sväng också. 

Och det ska vara en försiktig försmak av sommaren, men inte för mycket.

Jag samlade ihop Véronique Sanson, Joyce Moreno, Yusef Lateef, Kevin Morby, Virke, Dionne Warwick, Doris Monteiro, Yo La Tengo, Os Tincoas och The Sweet Enoughs och ett gäng till, för en knappt tre timmar lång spellista. Kanske passar den till förplanterandet inomhus, promenaden eller kommande kaffestunder i solen. Om den kommer.

Varsågoda: Extra allt vår 2023 

PS: tidigare våriga spellistor finns här och här.

PS2: bild lånad från den fantastiska Rozenn Brecard.

Våren i Paris

 

 

Det är vår igen. Åtminstone i Paris.

 

Och kanske är det en vår av upplopp igen. Troligen blir nog inte det här lika mycket av ett vägskäl som våren 1968. Men vem vet vad lite pensionsreformsprotester kan leda vidare till? Då, 1968, var väl den tändande gnistan ett missnöje med att studentbostäderna inte tillät besök av motsatta könet.

Hur som helst så hoppas jag att parisarna hinner lugna ner sig tillräckligt för att mitt besök i staden ska kunna fungera. I kväll kliver vi på tåget. Jag ska tillbaka till Paris för första gången på väldigt länge. (Och barnen ska dit för första gången någonsin, men det är en annan sak.)

Faktum är att jag aldrig i mitt liv har varit borta från Paris så här länge. Minns trogna läsare när jag åkte dit titt som tätt? Detta blir nu mon grand retour. Då får inte ligga sopor överallt eller brännas bildäck, jag ska ju spankulera med en baguette under armen på boulevarderna. Sous les paves? Je m'en fiche.

För att ladda upp har jag läst massa böcker om Paris. Och så lyssnar jag naturligtvis på fransk musik. Inte minst på Stanley&Wiggs samlingsskiva "Paris in the Spring" från 2018. Den återger inte soundtr... pardon, la bande orginale till studentrevolten 1968, utan mestadels vad som följde. Hur fransk pop efter den där våren inte kunde återgå till det vanliga. Musiken blev mindre glättig, fick mörkare drag, men med en bibehållen fransk elegans och ofta väldigt funky (uttala det med fransk brytning). Kanske skulle den utvecklingen skett oavsett hur många gatstenar som kastats, men ändå.

Allt från "Paris in the Spring" finns inte på Spotify, vilket ju så klart är själva poängen med en samling från Ace Records. Vissa spår finns dock och dem har jag samlat ihop. Dessutom har jag byggt ut med ytterligare låtar som skulle kunna platsa på en uppföljare.

Varsågoda: Paris in the Spring prolongé

Har ni tips på fler låtar?

Musikåret 2023 - första kvartalet

Det har varit en bra start på musikåret. Det märktes på att det var svårt att skära ner listan på de bästa låtarna från januari, februari och mars till enbart 25 stycken. Men till slut så.

Och nästan lika svårt var det att välja ett enda spår från det album jag hittills lyssnat mest på: Andy Shaufs "Norm". Vid en första lyssning kanske det framstår som en samling mysiga sånger om olycklig kärlek och längtan. Men sedan spetsar man öronen, inser att det ju är en sammanhängande berättelse, ger orden uppmärksamhet... och blir lite förskräckt. Norm är inte en så härlig person... utan en stalker. Hör efter själva. Men även som enstaka sång funkar "Halloween Store" så klart utmärkt.

Och i övrigt är det Everything But the Girls återkomst, Unknown Mortal Orchestra starkaste låt på länge, Roísín Murphys soulsamplande samarbete med DJ Koze, snyggt samplande av Rome Fortune (men varifrån?), Steve Masons pianolån från Charlatans, ett par remixer, Dina Ögon, Channel Tres får vara med två gånger (för ena gången är han bara featuring), Lil Yachty, Fever Ray som låter mer som The Knife än nästan någonsin och så min kompis Thomas and the Terrible Truth som låter mer som syskonen Dreijer än någonsin.

Varsågoda: Extra allt 2023 Q1!

Oscarsresultaten

En vecka senare - och jag har inte sett Oscarsgalan i efterhand. Så det kommer ju inte bli av. Men jag kan ju vara rätt nöjd med årets tippning: nio rätt och två korrekta garderingar.

Jag föll bland annat på Jamie Lee Curtis, jag trodde inte helt på att peruken och glasögonen och polotröjan och häftapparaten i pannan skulle räcka, men okej då.

Oscarstippningen

Har det verkligen gått ett år sedan sist? Vad blir det för skandal i år då, när kuvert med fel vinnare och misshandel i direktsändning redan känns väldigt gjorda och passé? Kanske helt oväntade vinnare? Nej, det tror jag inte. Därför gissar jag nästan helt enligt favoritryktena. Och i det ingår att "Triangle of Sadness" blir helt utan statyett.

Bästa film: "Everything Everywhere All at Once"
Gardering: "All Quiet on the Western Front"
Kommentar: Favoriten vinner.
 
Bästa regissör: The Daniels för "Everything Everywhere All at Once"
Gardering: Steven Spielberg för "The Fabelmans"
Kommentar: Det är uppochnervänt när de här nykomlingarna med sina reklamfilmsklipp spöar Spielberg, men så kommer det nog ändå att bli.

Bästa kvinnliga huvudroll: Michelle Yeo i "Everything Everywhere All at Once"
Gardering: Cate Blanchett i "Tár"
Kommentar: Yeo drar ju hela filmen, släpar dess överpackade bagage med sig hela vägen, så eftersom akademin gillar filmen så måste de ju gilla henne.

Bästa manliga huvudroll: Brendan Fraser i "The Whale"
Gardering: Colin Farrell i "The Banshees of Inisherin"
Kommentar: Everyone loves a comeback, det gäller ju oavsett vilken av dessa två som vinner.

Bästa kvinnliga biroll: Angela Bassett i "Black Panter: Wakanda Forever"
Gardering: Jamie Lee Curtis i "Everything Everywhere All at Once"
Kommentar: Svårtippat. Kan Jamie Lee Curtis möjligen få för lång och trogen tjänst? (Och för att hon i god Oscarsvinnande strategi fulade ner sig.)

Bästa manliga biroll: Key Huy Quan i "Everything Everywhere All at Once"
Gardering: Brendan Gleeson i "The Banshees of Inisherin"
Kommentar: Som sagt, alla gillar en comeback. Kanske blir det här det närmaste Spielberg kommer en Oscar det här året? Alltså att en barnskådis han upptäckte nu har vuxit upp och får pris.

Bästa originalmanus: The Daniels för "Everything Everywhere All at Once"
Gardering: Martin McDonagh för "The Banshees of Inisherin"
Kommentar: För min del får McDonagh gärna vinna, men mer är liksom alltid MER. How could less be more?

Bästa manus efter förlaga: Sarah Polley för "Women Talking"

Gardering: Edward Berger, Lesley Peterson & Ian Stokell för "All Quiet on the Western Front"
Kommentar: Borde väl vara givet?

Bästa internationella film: "All Quiet on the Western Front" (Tyskland)
Gardering: "Argentina, 1985" (Argentina)
Kommentar: Svårt.

Bästa animerade långfilm: "Guillermo del Toro's Pinocchio"
Gardering: "Marcel the Shell with the Shoes On"
Kommentar: Här har jag ingen aning.

Bästa originalsång: "Lift Me Up" från "Black Panther: Wakanda Forever" 

Gardering: "Naatu Naatu" från "RRR"
Kommentar: Svårt att tippa här, för vill man få rätt måste man stänga borta hjärtat och bara använda huvudet. "Lift Me Up" är ju inte jättebra, men "Naatu Naatu" är jätteirriterande, ännu mer irriterande än det obligatoriska bidraget från Lady Gaga. Varför är ingen av Billie Eilishs boybandlåtar från "Turning Red" nominerade?

Bye Burt

Eden Rock · The Burt Bacharach Songbook

För den som fortfarande går och tänker på alla melodier som Burt Bacharach skrev, uppvirvlade av att han gick bort nyligen, så rekommenderar jag den här mixen av Albin "Eden Rock" Lindström.

Hej då, Doris!

Jag nås av den sorgliga nyheten att artisten Doris Svensson har gått bort, 75 år gammal. Hennes album "Did You Give the World Some Love Today Baby?" är mer än bara sitt titelspår och håller fortfarande. Hennes coola röst är tidlös.

För tjugo år sedan blev jag tillräckligt engagerad av en plagierad Doris-liknande låt i en reklamfilm att jag letade rätt på Doris för att intervjua henne till mitt pappersfanzine. 

Hon var inte den enda Doris Olsson i Göteborg, men jag tror hon var den första i min folkbokföringslista jag ringde till. Som tur var innan handbollsmatchen på tv hade börjat. Hon var väldigt trevlig - och så kunde jag bocka av "bli kallad 'vännen' av Doris".

Här är den, artikeln ur Tymplig januari 2003: 

Doris och smöret 

Det har hänt förut. Man ser en reklamfilm på TV och efteråt tänker man ”Var inte det där en 'Ray of Light' med Madonna? Hur kan hon sälja sin låt till en schamporeklam?” 

Men nästa gång man ser reklamen inser man att det inte är Madonnas låt, bara musik som ska låta väldigt, väldigt mycket som Madonnas låt. 

Så att när du själv nynnar med, ett ljudspår ovanpå TV:ns - då blir det Madonna. 

Fast billigare för schampobolaget. 

En kompis kallar fenomenet "sound-alikes". Och jag har kunnat smälta det. Schampobolaget kan få blåsa Madonna, hon behöver inte mer pengar. 

Men nu senast har det drabbat någon jag bryr mig om: Doris Svensson. 

I de här reklamerna för Lätt & Lagom där killar köper fettsnålt smör och deras tjejer tar det som en pik och blir arga, där spelas i bakgrunden något som låter som Doris ”Did You Give The World Some Love Today, Baby” från 1970. 

Men det är inte den. Det är en annan låt, med samma ackordföljd, smått ändrad melodi och annan text. 

Kort historisk bakgrund: Doris Svensson från Göteborg var aktiv ungefär när sextiotalet blev sjuttiotal och svensk popmusik började bli på riktigt. 

Hennes album ”Did You Give The World Some Love Today Baby” kom 1970. Hon kompades där av bland annat Berndt Egerbladh och Janne Carlsson på både covers och fina Egerbladh-kompositioner. 1996 kom skivan på CD med tio extra låtar från Doris tidigare karriär som var mindre soul och mer pop. 

Nu har alltså Lätt & Lagom snott titellåten från den skivan. Lite mysig soulpop så där, ovanpå de mysiga bilderna. 

När Tymplig får tag på Doris Svensson, numera Olsson, sitter hon hemma och väntar på att handbollsmatchen mellan Sverige och Ungern ska börja. 

Hon kände igen introt till låten direkt första gången hon såg Lätt & lagom-reklamen på TV, men blev förvånad när sången kom in. 

– Jag trodde ju att det var min röst som skulle komma, så jag blev lite paff. 

– Det finns ju miljoner låtar, men så tar de den och gör en ny text. Det är lite märkligt, men de kanske är lite för lata. Tydligen får man göra så här, men inte vet jag. 

Varför tror du de snodde just den här låten till en smörreklam ? 

– Men hur skulle jag kunna veta det, vännen? Jag tycker bara att det är ett bevis på att det är en bra låt. Det kanske var någon som gillade låten, men ville ha en annan text. Jag har inte lyssnat på texten, de kanske sjunger om smöret. 

För Doris musik har faktiskt använts i reklam tidigare, bland annat för IKEA. Fast då har det verkligen varit med Doris, inget substitut. Dessutom fick hon namnge programmet ”Doris” på P3, där en av hennes låtar var signaturmelodi. 

Erik Ström, produktchef för Lätt & Lagom på Arla foods (ni vet, de har en Arla cow som symbol), hänvisar mig till reklambyrån ANR.BBDO. Där är Joakim Brinkenberg ansvarig för Lätt & Lagom-filmerna. 

– Det är specialskriven musik, skriven av någon på stan i Stockholm. 

 Joakim Brinkenberg menar inte en gatumusikant. Han menar inte heller att låten är snodd från Doris, som han känner till och har hört. ­

– Man söker en speciell stämning i reklamen, till den här prövade vi med allt från David Bowie till hissmusik. 

Kan det vara så att man väljer en låt med en passande känsla och sedan ber någon skriva något som låter ungefär som likadant? 

– Ska man vara krass så är det ju så. Det är ju ens eget samvete som får sätta gränsen och sedan finns det ju juridiska prejudikat. Men egentligen borde du prata med produktionsbolaget om det här… 

Jag försöker få fatt i produktionsbolaget, men de är väldigt upptagna. 

Enligt skivkonvolutet är ”Did You Give The World Some Love Today, Baby” skriven av Norman L. Martin. Vem det är vet inte ens Doris Olsson. Vid inspelningen fick hon bara noterna och texten i handen av skivbolaget som tyckte att den skulle passa henne. 

Doris har inte hört någon annan inspelning av låten. Den enda inspelning jag funnit några tecken på är en med Pat Boone. 

Vem Norman L. Martin egentligen är spelar kanske mindre roll. Men lever han så borde han kanske traska upp till Arla foods och räcka över en Arla lawsuit.