söndag, december 31

Låtar för löpspåret (eller dansgolvet)

För den som vill avsluta 2023 eller inleda 2024 med att springa har jag slängt ihop en spellista med låtar från året som passar i löpspåret. Allra bäst kanske den funkar för att orka slita det där sista kilometrarna på en långrunda, snarare än att sprinta i början.

Varsågoda: Extra allt löphits 2023

Kanske funkar spellistan även för vissa sorters nyårsdansgolv, men egentligen finns det mer att hämta i Extra allt 2023 (flera av låtarna är mer i båda listorna). Och för vilostunden efter löpningen - eller för en trött nyårsdag - finns passande musik i Extra allt chillar 2023.

Gott nytt år!

fredag, december 29

Ännu fler 2023-listor

Jag har - inte oväntat - redan hunnit ångra vilka 100 låtar som fick vara med på spellistan Extra allt 2023. Hur kunde jag glömma Damien Jurado och Baxter Dury? Och borde Lana Del Reys ”A&W” fått vara med?  Och André 3000, var det taskigt att han bara fick vara med på chillistan?

Som tur är finns det ju fler som gör listor. Många av dem är nästan som mina, med med slagsidor åt andra håll, så det jämfört med min lista finns nytt att upptäcka eller bortglömt att påminnas om. Här är några tips: 

Den som vill ha mer hiphop och sväng (från 23 olika länder, inte illa på 100 låtar!) kan lyssna på Andrés ”El Komandante” Zanzis lista

Den som vill ha mer högkvalitativ radiopop (och inslag från Eurovision) kan lyssna på Anna Charlotta Gunnarsons lista

Den som vill ha mer svensk hiphop kan lyssna på Gustav Gelins lista

Den som vill ha mer indierock kan lyssna på Peter Alzéns lista

Den som vill ha mer ambient kan lyssna på Stefan Zachrisons lista

Den som vill ha mer klubb och jazz och tycker att ”en-låt-per-artist” är tråkigt (eller ens att en och samma låt bara får vara med en gång) kan lyssna på Stefan Thungrens lista.

Och den som bara vill ha en mycket längre spellista kan lyssna på Terry Ericssons 2023-lista, påfylld under hela året och mer än 11 timmar lång.

Innan nyår kommer min lista med 2023-musik för joggingrundan, som delvis även kan funka för festdansgolvet…

söndag, december 24

Julkalendern: "Norm"

I de tolv spåren på "Norm" berättar Andy Shauf - i första och ibland i andra person - om Norm, en slacker och en stalker - och en kidnappare. Det som i början och vid en första lyssning är vanlig kärlekslängtan spårar ur.

Medan creepy-faktorn tilltar är musiken lika finstämd hela tiden, lika lågmäld och försiktigt arrangerad.

Jag har ännu inte sett "Norm" på några årsbästalistor, förutom Aquarium Drunkards som ju är absurt lång. Men för mig är det solklart. Årets album: "Norm" av Andy Shauf.

lördag, december 23

Julkalendern: Hej då

 

I år sa vi hej då till Per Åhlin, Burt Bacharach, David Crosby, Doris Svensson, Cynthia Weil, Bettye Swann, Matthew Perry, Astrud Gilberto och Ingvar Hirdwall.

Och till Tina Turner, Lasse Berghagen, Robbie Robertson, Al Jaffee, Ryan O’Neal, Barrett Strong, Tom Verlaine, Ryuichi Sakamoto, Bobby Caldwell, Paul Reubens, Seymour Stein, Martin Amis, João Donato, Sinead O’Connor, Cormac McCarthy, Pugh Rogefelt, Michael Gambon, Andre Braugher, Trugoy, Harry Belafonte, Jane Bark, Inger Sandberg, Andy Rourke, Jane Birkin, Tony Bennett, Milan Kundera, Mary Quant, Lasse Wellander, Thomas Hellberg, Steve Mackey, Ahmad Jamal, Sixto Rodriguez, Barry Humphries, Linda Lewis, Shane McGowan, Lance Reddick, Wayne Shorter, Jeff Beck, Yukihiro Takahashi, Ampfiddler, Big Fred, Bernt Rosengren, Kenzaburo Oe, Slim Borgudd, Charles Gayle och Richard Belze och massa andra som jag har missat. Tack för allt.

fredag, december 22

Julkalendern: Fredagsdrink

1. Negroni (dock aldrig annars med en Snobben sittande på isbiten, iförd sin nightcap - haha, fattar ni?)

2. Cava eller liknande bubbel

3 och framåt. En veritabel "long tail" av enstaka cocktails, alltså en "long cocktail", til exempel Paper Plane, Enzoni, Fitzgerald, L'Embrassadeurs, Expat, Boulevardier...

torsdag, december 21

Julkalendern: Bob Stanley-året

Det är dags att summera året för Bob Stanleys samlade output. I år var han synnerligen flitig.

Vi rangordnar allt han gett ut:

9. Saint Etienne ”Songs for Hermione” (röd tiotumssingel) 
Två soundtracklåtar från 2022. Samlarkuriosa.
 
8. ”Winter of Discontent” (samlingsskiva)
Njo, en bra historielektion om den brittiska DIY-musik som följde efter punken. Mer intressant än bra.
 
7. ”Incident at a Free Festival” (samlingsskiva)
Bevisar hur mycket groove det fanns i brittisk sjuttiotalsrock, även bland banden som aldrig riktigt lyckades bli superstjärnor. Mycket här är fantastiskt och vissa artister hade jag ingen som helst aning om, men annat är tungfotad rock och låttitlar som ”Meat Pies ’Ave Come But Band’s Not Here Yet” och ”Big Boobs Boogie”. 
 
6. ”Latin Freestyle - New York/Miami 1982-83” (samlingsskiva) 
Oväntat härlig samling av högenergisk men ofta mörk dansmusik, som var oerhört inflytelserik.
 
5. Saint Etienne ”Built on Sand - Rarities 1994 - 1999” (splatterfärgad vinyl)
En del spår är redan välbekanta för en Saint Etienne-nörd, som deras kandidat till Bondlåt, men det är hur som helst alltid roligt att höra allt Sarah, Bob och Peter sprutade ur sig under denna väldigt kreativa period.
 
4. “London A-Z 1962-73” (samlingsskiva) 
Låtar om London från "the long sixties" är ju en väldigt lös pitch för en samling, men när Stanley får välja så fritt så blir det ju otroligt.
 
3. ”Tribal Rites of the New Saturday Night - Brooklyn Disco 1974-5” (samlingsskiva)
Musiken som den riktiga Tony Manero dansade till, om han nu hade funnits och inte varit påhittad av Nik Cohn i sitt reportage som lånat ut sin titel. Den här skivan önskade man ju aldrig tog slut. Och som tur är finns mer musik i samma typ att hitta på Spotify, men fyra av de här 22 låtarna gör inte det.
 
2. ”Folk, Funk and Beyond - the arrangements of John Cameron” (samlingsskiva) 
En underskattad hjälte uppmärksammas. Cameron arrangerade, skrev, producerade massor under sextio- och sjuttiotalet. Här trängs Donovan, Francoise Hardy, flöjtgeniet Harold McNair, Hot Chocolate och Ella Fitzgerald.
 
1. ”Bee Gees - Children of the World” (bok) 
Ingen i hela världen var mer lämpad att skriva en heltäckande bok om bröderna Gibb än Bob Stanley. Ett eget kapitel i "Yeah Yeah Yeah" räckte inte, så här går han på djupet. Det är ju omöjligt att förklara varifrån talang kommer, men däremot ger Stanley i alla fall förklaring till alla underliga och felaktiga val som bröderna gjorde och som ställde till det för dem. Bee Gees blev min fjärde mest lyssnade artist på Spotify i år, tack vare denna bok.

onsdag, december 20

Julkalendern: Årets läsning

Hur många böcker från i år har jag hunnit med egentligen? Rätt många ändå, men man har ju ändå alltid läst för få.

Årets bästa läsning var danska Solvej Balles "Om uträkning av omfång", de två första delarna i en tänkt romansvit om sju. Det fantastiska är att hon verkligen får mig att tro att det kommer fungera hela vägen att läsa om hur Tara Selter lever den artonde november om och om igen.

Andrev Waldens "Jävla karlar" och Jonas Hassen Khemiris "Systrarna" var båda väldigt bra, men jag är å andra sidan exakt rätt publik. Genom att vara ungefär i deras ålder så blir varje likhet (jag kan ha slagit exakt några av de golfbollar som Andrev letade fram i vattenhindret på Säters elfte hål) en identifikation och varje skillnad (som ju i ärlighetens namn är vanligare) blir en tankeställare.

Johanna Frids "Haralds mamma" och Lyra Ekström Lindbäcks "Moral" var båda god läsning, men hade kunnat vara mer. Mamman fick jag aldrig riktigt grepp på, inte Harald heller. "Moral" hade kunnat bli en verklig post-MeToo-roman, men fastnade i det knepiga med att berätta och om autofiktionens fällor och det är väl inte nytt? Hanna Bervoets "Sakerna vi såg" var helt ny i den värld som skildrades, inhyrda moderator på ett socialt medium, men nådde inte riktigt ända fram.

Jag borde vara oerhört intresserad av världen som Curtis Sittenfelds "Romantic Comedy" skildrade, ett inte ens maskerat men omdöpt "Saturday Night Live". Men jag har redan läst samma källor som Sittenfeld om miljön och själva handlingen var tunn som ett cuecard med uttjatade catchphrases. Den som vill ha lättläst kan snarare tryggt vända sig till Richard Osman och fjärde delen i "Thursday Murder Club"-serien.

Bästa faktaboken i år vad Bob Stanleys "Bee Gees - Children of the World", men mer om den i en senare lucka. Édouard Louis "Att förändras - en metod" kan väl inte helt kallas en faktabok eftersom han medger att han slagit samman ett par personer och därmed bryter illusionen. Jag kan tycka att innan man skriver en reviderad version av den livshistoria man redan presenterat så ska man låta det gå mer än några få år.

Märkligast läsning i år var den tunnaste respektive den tjockaste boken, som jag inte hade prioriterar att läsa om någon beskrivit dem för mig, så då är det ju bra att jag bara läste dem ändå. Danske Rasmus Daugbjergs "Troll" är en saga på riktigt. Britten Richard Milwards "Man-Eating Typewriter" är en udda - och ofta väldigt äcklande - gåta om en slags kultledare i det sena sextiotalets London som skriver sin självbiografi på polari, gayvärldens kodspråk. Inget för den kräsmagade. Antagligen äter jag aldrig mer foie gras, men det är kanske bara bra.




tisdag, december 19

Julkalendern: Årets låtar

Nu är den till slut här: den enda musiksammanfattning du behöver. Eller nja, här är i alla fall de enligt mig 100 bästa låtar från 2023. Det är en-låt-per-artist-princip, de är inte rangordnade utan ligger i en lyssningsvänlig ordning.

Det är en väldig spridning i stil, så alla borde hitta någon.

Vi går på klubben med Romy, The Blessed Madonna, Neil Frances, Aphex Twin, Everything But the Girl och Joe Goddard som remixar Jesse Ware.

Vi hänger på popverandan med Vasas flora och fauna, The Clientele, Andy Shauf, Unknown Mortal Orchestra, Real Estate och The Lemon Twigs.

Vi tar även igen oss rätt länge i singer/songwriter-salongen med Adrianne Lenker, Julie Byrne, Jana Horn och Julia Jacklin.

Vi smyger ner i någon slags inte särskilt stökig jazzkällare med Matthew Halsall, Alabaster DePlume och Brandee Younger.

Vi är på efterfest med DJ Koze, Låpsley, Huw Marc Bennett och Beverly Glenn-Copeland.

Det är funky med Payfone, det är flirty med Kali Uchis, det är finskt med Krunegård.

Det är lättlyssnat med Troye Sivan, Jungle, Billie Eilish och Kalle J. Det är svårare grejer med Burial och eh... tja, nej det är faktiskt inte så mycket svåra saker, om man inte tycker att Kieran Hebden och William Tylers tio minuter långa "Darkness, Darkness" är svår, men varför tänka så?

Så oroa dig inte, njut bara. Här är nästan sju timmar: Extra allt 2023.

måndag, december 18

Julkalendern: Television

Topp fem tv-serier som avslutades 2023 utan att jag var ikapp - eller ens hunnit börja se dem: 

  1. Succession 
  2. The Crown 
  3. Barry 
  4. The Muppets Mayhem 
  5. Ted Lasso (eller fortsätter den?)

lördag, december 16

Julkalendern: Årets mode

I år skulle man tydligen ha sådana här stora röda stövlar. De var all over New York Fashion Week och blev virala. Som tur var hette de Big Red Boots, så det var lätt att minnas.

Vilka övriga modetrender har varit vet jag inte. Oversized?  Och ungdomarnas 90-talsstil har väl glidit över till 00-talsstil, med comeback för Juicy Couture? För kostymer håller väl den smala stilen fortfarande sitt grepp hårt om många, även de som växt ur dem på bredden?

Jag hade dock inga stora röda skor, utan mina gamla skor och även i övrigt mina gamla kläder, med undantag för TSPTR:s Snobbentröjor, särskilt det nya Hot Chip-samarbetet. Att inte köpa nya kläder blir allt mer ett statement, dock i mitt fall oavsiktligt.

fredag, december 15

Julkalendern: Årets covers

Årets allra bästa låtar får ni vänta på tills nästa vecka. Men en liten spellista ska ni få redan nu: Extra allt covers 2023.

Det är helt enkelt tio bra covers från året samt originalversionerna (med undantag för en Neil Young-låt som ju inte finns på Spotify.) 

Här hittar vi tolkningar av gamla örhängen från Jai Paul, Bruce Springsteen, Nick Drake, Philemon Arthur & the Dung - och en trevlig Cranberriescover som fick hänga med.

Som vanligt har man i framsållandet av bra covers fått vada igenom forsar av onödiga bokstavstrogna versioner av låtar som alla redan har hört. Eller så är det bara ett fortsatt ålderstecken, att man inte tycker det finns anledning att presentera en låt för en ny publik. Kanske borde jag bara tycka att det var kul för Tracey Chapmans bankkonto att Luke Combs fick en jättestor USA-hit med "Fast Car"? Och att det aldrig kan finnas för många "These Days", "West End Girls" eller "Harvest"?

Neil Young gjorde för övrigt ett helt album med covers på sig själv, där kanske "Birds" hade platsat på spellistan, om den bara funnits på Spotify.

torsdag, december 14

Julkalendern: Alla är Swifties

Det är verkligen inte fel av Time Magazine att utse Taylor Swift till årets person. Men det kan ju leda till en del tankar om vad som egentligen är viktigt här i världen och vilka som egentligen påverkar och/eller speglar tidsandan.

Men de reflektionerna tar jag inte här och nu, jag har inte tid att reda ut ens hur jag själv tänker.

Jag har ju inte ens läst vad Time Magazine skriver. Det kan vara så att de helt enkelt kände att det var dags för ett lite mer kulturellt val av person, efter många decennier av världsledare och inflytelserika näringslivstoppar. Det är också kul att Swift poserar med en katt, eftersom filmen "Cats" väl är hennes karriärs mest tydliga (enda?) flopp.

Att Swift blir den första enskilda underhållaren på detta omslag (Bono inkluderades för ett par år sedan som en av många välgörare) är också en passande avslutning på hennes fortsatta ångvältande av musikvärlden. 

Finns det några rekord som Taylor Swift INTE har slagit under 2023? Rekordturné, rekordturnéfilm, rekord på streamingtjänsterna. Och olika rekord på olika Billboardlistor. Bland annat är hon den första artisten som varit toppartist i årssammanfattningar i tre olika decennier.

Det finns mycket som pekar på att hon kommer kunna utöka det rekordet när vi kommit till 2030-talet. Vilket sorts 30-tal det blir kommer däremot avgöras mer av de tidigare årens Person of the Year.

onsdag, december 13

Julkalendern: Årets merch

Som uppföljning på gårdagens lucka om konserter, vilka konserter hade bäst merch och vilka hade sämst?

Bäst:

  • Michel Polnareff - man kunde ha ruinerat sig på muggar, skivor, dockor, peruker, men jag köpte bara ett programblad och en t-shirt - självklart med tre stycken Polnareff som visar rumpan
  • Romy - en karbinhake!

Sämst:

  • Beyoncé - bara svartvita och astråkiga grejer som alla såg ut som piratkopior 
  • Håkan Hellström - oändligt många olika t-shirts, ingen snygg, flera riktigt fula. Jag råkade dock köpa en keps.

tisdag, december 12

Julkalendern: Omissade och missade konserter

Omissade konserter: 

  • Låpsley på Nalen - fint
  • Beyoncé på Friends - överdådigt
  • Michel Polnareff på Arena Hall 7 i Genève - oväntat livligt
  • Elton John på Tele2 - fint farväl
  • Håkan Hellström på Stockholms stadion - oväntat härligt
  • Sessa på Fasching - mysigt
  • Theoz, Dolly Style och Kiana på Annexet - bra röj i låg- och mellanstadiepubliken, sämre mellansnack från scenen
  • Vasas flora och fauna på Göta lejon - finurligt men kort
  • Romy på Kägelbanan - livsglädje

Missade konserter: 

  • Dry Cleaning på Debaser 
  • Courtney Marie Andrews på Strand 
  • Aldous Harding på Berns 
  • Frank Ocean på Coachella 
  • Nas och Wu-Tang Clan på Globen 
  • Aphex Twin på Rosendal 
  • Rick Astley spelar Smiths på Glastonbury 
  • Animal spelar trummor med My Morning Jacket på Newport 
  • Popsicle på Stockholms kulturfestival 
  • Hela Stockholms jazzfestival 
  • Beth Orton på Nalen 
  • Feist på Cirkus Madonna på Tele 2

måndag, december 11

Julkalendern: Cancellistan

Det är svårt att hålla rätt på vilka som har gjort bort sig under året och därmed blivit allmänt cancellerade. Kanske för att många som blir offentlig och officiellt strukna är personer som man själv redan har strukit för länge sedan.

Jann Wenner, grundaren av tidningen Rolling Stone, grävde ner sig allt djupare i sin roll som passé rockgubbe när han skulle förklara varför hans intervjubok bara innehöll vita män.

Scott Adams, skaparen av Dilbert, uttalade sig rasistiskt.

Russell Brand, konspirationsteoretiker och allmänt läskig person som man ju trodde var allmänt bortkastad för länge sedan, blev kanske till slut borträknad efter anklagelser om bland annat våldtäkt.

Danny Masterton från ”That 70s Show" blev i alla fall starkt bortförd från offentligheten, dömd till 30 år i fängelse.

Jonah Hill hade också betett sig som ett svin, men har han blivit cancellerad?

Lizzo är inte helt utkastad, men inte heller lika omhuldad som tidigare efter att hennes dansare i höstas avslöjat hur illa hon betett sig mot dem.

Däremot är Zlatan fortfarande inte cancellerad (tror jag, men jag följer inte fotboll) och Zara Larsson verkar också segla förbi små misstag då och då (det var något med en tröja med ett tveksamt black metal-band). Och hur är det med Kanye Wests sluttande plan av allt fler idiotier?

Dessutom: några som 2023 blev brutalt cancellerade och avklippta från all framtida form av näring var Promoes dreads.

söndag, december 10

Julkalender: Årets chill

Det är goda tider för musik att chilla till. Alla vill spela chill, vara ambient, flyta bort i friheten. 

Det blev allra tydligast när André 3000 släppte sitt första album helt i eget namn. Han ville inte göra rap - han ville spela flöjt. Inte heller funkig flöjt, utan new age-ig. Väldigt långt ifrån “Hey Ya”, men det blev ändå ett par miljoner lyssningar på Spotify.

“New Blue Sun” är inte heller ett album att skämta bort (även om Leslie Jones utbrott om att “white people are winning - y’all done turned André 3000 into Jethro Tull” var roligt). Jag har haft gott sällskap av André 3000 på morgonbussen, tillsammans med en bok. Det är nog inte heller helt fel att ta ett varmt bad eller en långsam promenad. Synd bara att André valde flamsiga låttitlar.

Inte bara från hiphopen vallfärdade man till chill. Från alla håll görs lugn och lugnande musik. Många genrer kan så klart passa för att chilla: jazz, ambient, easy listening, postrock, klassiskt, folk, psyk, mysfunk, avant-garde, electronica, knas. Samt alla typer av korsningar dem emellan. 

Och ungefär så bred är den spellista som jag har satt ihop: Extra allt chillar 2023

Det är knappa tre timmar musik att ta det lugnt till. Men jag har låtit några småstökiga partier få följa med, så allt är inte musik att somna till. Jag har också tagit med några låtar med - flämt! - sång. 

Allt är från året som gått, med ett enda undantag. En av 2023 års allra bästa framgrävda och återutgivna låtar har fått följa med: Cinnamon Soulettes “I’ll Show You How”. Den släpptes av hittills dimhöljda upphovspersoner på sjuttiotalet i Seattle, men låtar som om det kommer från ett tidlöst paradis. 

Fyll badkaret, bädda ner dig eller sätt dig i fåtöljen. Det finns ingen ursäkt att inte ta det lugnt.

lördag, december 9

Julkalendern: Årets teater

Igår såg jag Isabelle Huppert göra en monolog på franska på Dramatens stora scen. Det var en styrkeuppvisning från henne, men som helhet lite utmattande även för publiken.

Och i april såg jag Emma Broomé röja runt och nästan välta Orionteatern när hon var Anna Karenina på Bollnäsmål, i en sådan där föreställning där man ville att till och med ljusdesignern skulle få komma ut och bocka.

Men årets bästa teater var ändå Klungans "Monstrets tid" på Stadsteatern. På ett rutigt golv, framför nästan "Twin Peaks"-iga draperier, i felsydda kostymer och runt ett väldigt stort ägg utspelade sig scener som från en feberdröm. Många välbehövda förlösande skratt, tack vare tre män som så självklart behärskar allt de gör att de nu också kunde kosta på sig att ibland tappa kontrollen.

fredag, december 8

Julkalendern: Blur

2023 har ju varit ett starkt år för musikaliska återkomster (se här och här), så kanske borde jag inte vara överraskad men det kändes ändå oväntat att Blur skulle släppa ett så pass starkt album.

För som jag minns det så hade 2015 års "The Magic Whip" sina stunder, men de var inte så många. Eller? Jag får gå tillbaka och lyssna igen, se om jag missade något då. Jag tror inte det. Jag tror att 2015 skulle Damon Albarn inte ha sjungit en låt som "Barbaric" så avslappnat som han gjorde i år.

Nu hoppas jag att det abrupt avbrutna gitarrgnisslet på "The Heights" inte blir det sista man hör av Blur.


torsdag, december 7

Julkalendern: Vardaglig poplyrik om butiker

"Ser man på, den gamla björnen har vaknat
Det är vår, nu vill den ha nya kläder
Du har tur, det finns en billig outlet
De har allt, för kranskommuns-talanger"
Vasas flora och fauna "Ett torg där man blåser bort"
 Nu
"Let's go to Trader Joe's
You're as sweet as lemon tea
You're mushy like pumpkin pies
Mmmmmm
In my bag like grocery
Meet me in the yogurt aisle"
Dana and Alden feat. Cinya Khan "Let's Go to Trader Joe's"
 
"I thought I saw you at the grocery store
I followed you all the way to the door
But you never did turn”
Andy Shauf "Catch Your Eye"

"I started my car and as I did
I wondered if I'd locked the house
Walked back and found that I hadn't
But now my keys were in the car
Walked to the car, pulled the handle
And it snapped back, at least, I'd locked one door
Reached my hand through the open window
Pulled the lock, forgot about the house
And drove to the Halloween store"
Andy Shauf "Halloween Store"

onsdag, december 6

Julkalendern: Våren i Paris

Årets bästa resa gick till Paris. Efter mitt livs längsta uppehåll återvände jag dit, med familjen. C'était fantastique, men nästa gång vill jag inte åka dit under en så riktigt intensiv besökhelg som påsken.

Det var köer överallt. Inte bara på muséer eller till turistiska sevärdheter, utan även för att komma in på Shakespeare & Co. Däremot som tur var inte till Yayoi Kusamas tillfälliga jättestaty av sig själv målandes prickar på Luis Vuitton-butiken vid Point Neuf.

Några få avstickare till ställen som inte krävde förbokade timeslot-biljetter och väntande lyckades vi också hinna med. Vissa av dem hade vi till och med hittat i boken "Don't Be A Tourist in Paris". Andra var gamla bekanta. Jag blev till exempel glad av att upptäcka att några av de affärer för begagnade skivor som jag brukade rota runt i för tjugo år sedan ännu finns kvar, som Crocodisc på Rue des Ecoles, med smockfulla backar vinyl. Och några kvarter bort ligger La Dame Blanche, kanske främst för den som letar efter jazz. Men jag hittade en fin Michel Polnareff.

Vi vuxna hann ta varsin drink (okej, två var) på Harry's American Bar. Det lilla utrymme vi hade i bagaget för att släpa hem saker lade jag på sprit. Av att titta i Parisamerikanen David Lebovitz "Drinking French" blir man ju frustrerad av att inte kunna få tag på vissa franska specialdrycker i Sverige. Tyvärr hade Maison du Whisky vid Odéon en pågående renovering i källaren, så utbudet var lite mindre än vanligt. Men jag köpte lite Parisproducerad Amer, så småskalig att inte ens Lebovitz skrivit om den.

Några andra flaskinköp gjordes på La Féderation Francaise de l'Apero. Det låg precis bredvid Hotel Grand Amour, där vi bodde en natt. Inte billigt, men rekommenderas. Hela området kring Rue du Fabourg Saint-Denis verkade livligt, men inte anpassat för sällskap med en sjuåring.

Så problemet blir nu att lyckas prioritera in fler Parisresor. Det finns massor nytt eller halvnytt att upptäcka. Det nyöppnade Serge Gainsbourg-muséet gick vi bara förbi. Samma sak med Collection Pinchaud eller Gehry-ritade Foundation Louis Vuitton... 

Och man vill ju gärna kunna ta även en tredje drink. Eller bläddra mer bland jazzskivorna.

tisdag, december 5

Julkalendern: Julie Byrne

Singer/songwritern Julie Byrne var borta i sex år. Hon avbröt arbetet med ny musik när samarbetspartnern och tidigare pojkvännen Eric Littman gick bort, bara 31 år gammal. 

I år kom hon tillbaka. Och albumet "The Greater Wings" är fantastiskt - stort, sorgligt, vackert.

måndag, december 4

Julkalendern: Kulturdebatter vi helst vill glömma

Får man prata på bio eller är Zara Larsson bara jobbig?

Är "The Last of Us" lika mycket snabbt övergående tv-hype som "Squid Game"?

Är det rätt att i efterhand göra ändringar i efterhand av Roald Dahls böcker?

Är det rätt att göra en fortsättning på "Fawlty Towers" eller är John Cleese bara girig?

Kan man läsa Lena Anderssons romaner även om hon tycker att fattiga kan äta havregryn?

Är det rätt eller fel att Linda Skugge har ett Only Fans-konto?

Är det rätt eller fel att skriva en massa tidningstexter om Linda Skugges Only Fans-konto?

Är det rätt eller fel att inte bry sig om Linda Skugges Only Fans-konto?

Ler Simon J Berger för mycket i ”Historien om Sverige”?

Finns det några andra saker man kan spåna fram att debattera om eller klaga på i ”Historien i Sverige”?

Är svenska författare självupptagna eller bara dåliga?

Vem skriver Camilla Läckbergs böcker?

söndag, december 3

Julkalendern: Barbenheimer

Det var väl ändå härligt med ett filmår som inte definierades av att sju franchisefilmer överlappade varandra och det inte uppstod konsensus om det bara var gôtt med lite popcornrullar eller om det faktiskt fick vara nog nu av Marvelfilmflodvågen?

Jo visst, exakt det hände väl också på biograferna - men årets händelse var ändå att "Barbie" och "Oppenheimer" hade premiär samtidigt och skulle tävla om publiken.

Vinnaren var inte oväntad. 

Det är lättare att få barn och tonårspojkar att betala biljettpriset för att se en feministisk "Lego the Movie"-variant än ett atombombsdrama, men ändå - det gjorde att tonårspojkar gick och såg en feministfilm.

Att det dessutom blev en grej att inte behöva välja, att kunna ta både-och, det är skönt att vi har nått dit. Att ingen behöver vara enbart rosa eller enbart atombombstestbrun.

Däremot känns "Barbie"-succén som starten på en jobbig Mattelfilmflodvåg.

lördag, december 2

Julkalendern: EBTG

När Tracey Thorn sjunger så här:

"And I'm here at your door / And I've been here before" 

då måste hon väl veta att alla tänker att den där tidigare gången vid dörren var den här:

"I step off the train / I'm walking down your street again / Past your door / But you don't live there anymore"

Eller hur?  

Och Everything but the Girls återkomst med "Nothing Left to Lose", första singeln på mer än två decennier, avslutas med textrader som passar bättre 2023 än några andra: 

"Kiss me while the world decays / Kiss me while the music plays"

fredag, december 1

Julkalendern: Biblioteket i Göteborg

2023 var året då man nästan fick lust att skaffa en prenumeration på en sådan där skygglappstidning som bara innehåller "goda nyheter". Men det gjorde man så klart inte eftersom det är löjligt. (Och det är kanske därför det inte längre finns några sådana tidningar, eller finns de kvar?)

Däremot blir man verkligen glad ända in i själen när det mitt i allt elände dyker upp en upplyftande berättelse ur samtiden. Som att allt kulturliv i västra Sverige inte är bajskonst med allmänt tjafs på Götaplatsen eller räddhågsna kulturhuschefer i Borås - det är också skötsamma biblioteksbesökare i Göteborg. 

Genom en dörr som lämnats olåst kunde flera hundra göteborgare under allhelgonahelgen komma in på stadsbiblioteket som egentligen var stängt. Där inne satte de inte igång med att orsaka skadegörelse, föra störande oljud eller sälja knark - de lånade bara böcker.

Sådant som ett bibliotek är till för. Så enkelt det kan vara ibland. Så fint.

tisdag, november 28

Extra allt sammanfattar året!

På fredag inleds Extra allts julkalender, där vi för 19:e gången sammanfattar året som har gått. En lucka i taget, i år med Snobben som julvärd. 

Ni som har följt varje julkalender kommer att känna igen er - men förhoppningsvis inte för mycket. Det finns alltid risk för att upprepa sig, eftersom årets händelser och trender bara är fortsättningen på förra årets. Nedbrytningen av Twitter (förlåt, X menar jag) och AI:s uppgång var med i förra årets julkalender, så de kan inte dyka upp igen. Synd, för det är ju inte direkt händelselöst på de två områdena.

Men julkalendern ska kännas exklusivt 2023, som det som har definierat det här året. Ni kan ju börja gissa redan nu.

tisdag, november 7

Joni Mitchell 80 år

Så i dag fyller Joni Mitchell 80 år - grattis! 

Och jag hann klart med min två månaders genomlyssning av hennes samtlig album, med en recension för varje på exakt 50 ord. Sammanfattande slutsats: hon hade en fantastisk streak där i början av sin karriär, men drog sedan i väg i kombinationer av hybris, uttråkning, ilska, sorg och påtvingad kommersialisering - följt av mer ilska, en hel del dåliga val, men sedan en viss återkomst.

Jag betygsatte ju varje album som en helhet. Kanske var jag lite väl hård mot "Hejira" (som väl egentligen är en femma) och "Don Juan's Reckless Daughter" (som väl egentligen är en trea). Men även på de sämre albumen så finns det ofta något spår som är värt att höra. Därför satte jag snabbt ihop en spellista med en låt per album. Det är inte en samlad "greatest hits", kanske inte ens de bästa låtarna från vissa skivor (hur väljer man bästa låt från "Court and Spark"?) - men det är en behändig snabbversion av karriären.

För dig som har Tidal, varsågod: Joni Mitchell 80!

Joni 80: Joni Mitchell at Newport

Joni Mitchell at Newport (2023) 

Inblandade utöver Mitchell: Brandi Carlile (sång och frekventa utrop), Jess Wolfe (sång), Holly Laessig (sång), Taylor Goldsmith (gitarr, sång), Blake Mills (gitarr, kör), Marcus Mumford (sång, slagverk), Celisse (gitarr, sång), Phil Hanseroth (bas, kör), Tim Hanseroth (gitarr, kör) m.fl.

Mitchells överraskningsframträdande ordnades av Carlile, som dock borde ha backat lite till i stället för att hojta sönder låtarna. Trots det blir “Both Sides Now” tårframkallande. Visst behöver Mitchell ibland hjälp med sjungandet, men hennes garv smittar. En del av de andras hyllningsversioner är okej, men “Help Me” blir slaktad.

Betyg: två starka Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

måndag, november 6

Joni 80: Shine

Shine (2007) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas), Greg Leisz (pedal steel), Brian Blade (trummor), Bob Sheppard (sax), Paulinho Da Costa (slagverk), James Taylor (gitarr)

Mitchells farväl med oförändrat temat: sorgsen ilska för stort och smått i hela världen. Miljöförstöring och krig och fanatism, maktfullkomlighet, mobiltelefoner, köpcenter, trafikdårar… Den onödiga canjuversion av ”Big Yellow Taxi” är ett eko från när miljöprotestsånger kunde kosta på sig humor. Enstaka spår, som “Strong and Wrong”, påminner om storhetstiden.

Betyg: två starka Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

söndag, november 5

Joni 80: Travelogue

Travelogue (2002) 

Inblandade utöver Mitchell: Vince Mendoza (arrangör, dirigent), Larry Klein (bas), Herbie Hancock (piano), Billy Preston (orgel), Wayne Shorter (sax), Brian Blade (trummor) och mer än 100 andra musiker och körsångare

Med föregående albums recept gör Mitchell en orkesterhyllning till sig själv. Sångrösten mår bra och får stöd av arrangemangen. Flera gamla låtar är riktigt intressanta i nytolkningar (inte minst “The Dawntreader” med 34 år på nacken), men inte alla. Sållning hade behövts, det är mastigt med mer än två timmar.

Betyg: tre svaga Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

fredag, november 3

Joni 80: Both Sides Now


Both Sides Now (2000)

Inblandade utöver Mitchell: Vince Mendoza (arrangör, dirigent), Mark Isham (trumpet), Wayne Shorter (sax), Herbie Hancock (piano) och cirka 80 andra musiker

Mitchell som standardscrooner fungerar - helt väntat - väl. Orkesterarrangemangen är mäktiga och smäktande, om än inte nyskapande men det är väl inte heller poängen. Egentligen är hela albumets genomgång av klassiska kärlekssånger en enda lång uppbyggnad mot den avslutande versionen av titelspåret - skrivet som brådmogen 23-åring, nu framfört med livserfarenhetens tyngd.

Betyg: tre Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

onsdag, november 1

Joni 80: Taming the Tiger

Taming the Tiger (1998)

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas), Wayne Shorter (sax), Michael Landau (gitarr), Brian Blade (trummor), Mark Isham (trumpet), Femi Joya (tal), Greg Leisz (pedal steel)

Ett genomgående svävande ljud, med trist syntetisk eftersmak på grund av Mitchells nya leksak för att digitalt stämma om gitarren. Ljuspunkter finns men är rätt få. ”Man from Mars” skrevs som en 60-talspastisch, men lyckas långsamt framflytande att låta tidlös. ”Lead Balloon” är däremot tyvärr lika tungfotad som titeln antyder.

Betyg: två Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

lördag, oktober 28

Joni 80: Turbulent Indigo

Turbulent Indigo (1994) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (orgel, bas), Wayne Shorter (sax), Michael Landau (gitarr), Carlos Vega (trummor), Jim Keltner (trummor), Greg Leisz (pedal steel), Steuart Smith (gitarr), Seal (kör) m.fl.

Murrigt, dämpat album som visserligen har sina stunder, men kunde skalats av ännu mer. “Magdalene Laundries” döljs i atmosfäriska ljuddimmor. Shorters sax låter ibland opassande munter bredvid Mitchell som är allt mer pessimistisk (och hes). “Sex Kills” är en ändlös klagan om hemskheter, men låten glömmer att nämna sig själv.

Betyg: tre svaga Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.