onsdag, augusti 29

Moran och Gradvall

Example

Om Caitlin Moran är så här pratsam även med en finsk bakfylla, då kan man förstå att hon får mycket gjort.

När Jan Gradvall intervjuade henne ikväll på Kulturhuset berättade hon att närmast jobbar hon med manus till filmversionen av "How to Be a Woman", en sitcom om tre feta tonårstjejer i Wolverhampton och en romantrilogi. Samtidigt som sina ordinarie tre krönikor i veckan till The Times, dårå.

Hon har inga särskilda tider när hon skriver. Hon skriver alltid.

Så kan man bli även om man blir "home schooled", vilket för hennes del innebar att hon och hennes sju yngre syskon kollade på "Ghostbusters" och slängde lera på huset. "But didn't the authorities come to your house?" frågar Gradvall folkhemsindignerat.

Kanske är den den frågan som gör att Moran konfronterar Gradvall med hur gulligt ansikte han har. "Du är som Jultomten!"

tisdag, augusti 28

Vad jag lärde mig under semestern





Eh... ja, det var väl inte så mycket i år.

Det är väl egentligen det som är poängen med semester?

torsdag, augusti 9

Uppladdning

Example

Inför ikväll kan ni ju lyssna på Lilla Hot Chip-listan. Tyvärr finns inte deras Fleetwood Mac-cover på Spotify, så den får ni lyssna på nån annanstans, till exempel här.

PS: Bilden är fem år gammal.

Way Out Nästan

Way Out West är ju som ofta sagt "den nya sortens rockfestival". Inte för att man inte kan tälta. Inte heller för att all mat är vegetarisk. Utan för att man redan från början kan vara helt säker på att inte få se alla artister man vill.

Det går inte att glida mellan en halv spelning med några till en halv spelning med några andra. Det går nämligen inte att ta sig från Slottsskogen till klubbarna tillräckligt snabbt och vissa klubbar går det inte att komma in på alls. Det är bara att acceptera.

Därför är det dags att sammanställa listan. I år kommer jag att missa och sakna åtminstone El Perro Del Mar, King Krule, Lightships, How to Dress Well, Mazzy Star, Chromatics, Django Django och John Maus. Eller åtminstone några av dem.

Det är bara att acceptera. Men det känns bittert ändå.

Modernt liv är skräp

Example

Om jag hade åkt tillbaka i tiden till 1993/94 och sagt till mitt sextonåriga jag att kalendern visar år 2012 första gången jag ser Blur live, då skulle den lillkillen, helt klädd i brun manchester, inte tro sina öron. Det låter så oansvarigt av alla mina äldre jag, att inte ha tagit chansen.

Men så är det. Jag missade i och för sig Hultsfred 1994 på grund av att jag var på andra sidan jordklotet just då, men något senare tillfälle borde jag kanske kunnat tagit?

Å andra sidan: direkt efter "Modern Life Is Rubbish" och "Parklife", de två lysande, genomengelska album som fick mig att bära brun manchester, direkt efter dem kom "The Great Escape". Det enda det albumet fick mig att göra var att skämmas över att jag gillat Blur, fram till ungefär "Coffee & TV".

Att inte se ditt favoritband exakt när det skulle vara allra viktigast för dig, det leder till att du får ser dem 18 år senare. Blur 2012 kan nog bli en bra konsert ändå, men det är ju en nostalgitillställning. Det äldre jaget kan inte låta bli att känna sig... äldre. Så kanske borde jag kliva ur tidsmaskinen och skälla ut mitt yngre jag för att åsamka mig detta.

En arvtagare!

Jag vet inte hur många av er som vet om att Extra allt sedan drygt en vecka har en arvtagare. En liten (men lång) tjej som ännu inte heter något.

Och vem behöver namn? Kanske borde hennes föräldrar strunta i det över huvud taget. Alla vet ju att Byrds och Mark Rothko döpte sina bästa verk till "Untitled".