fredag, augusti 30

Popaganda: El Perro Del Mar



Det finns en anledning till att vi avslutar den här Popaganda-uppladdningen med El Perro Del Mar. Hon har nämligen funnits med under hela Extra allts levnad. 

Det andra inlägget över huvud taget på Extra allt handlade om hennes låt "Party". Den kommer vi nog inte få höra ikväll på Eriksdalsbadet (hon spelade den inte ens i mars 2005, även om "Dog" hängde kvar till 2009), men det gör absolut ingenting. Sedan dess har Sarah Assbring släppt så mycket fantastisk musik.

Väntan har varit spänd inför hennes skivor, från "From the Valley to the Stars" till "Pale Fire". Vartåt är hon på väg? Vilka associationer ska hennes musik väcka den här gången?

Vi har aldrig blivit besvikna och Extra allt har inte snålat med hederbetygelserna. "Change of Heart" var den bästa låt som gjordes i Sverige 2009 och "Pale Fire" var det bästa album som gjordes i Sverige 2012.

Och en gång drämde jag till rejält och kallade henne "Göteborgs Carole King". Men nu för tiden bor hon ju i Midsommarkransen. Verkar det stalker-aktigt att jag vet det? För även om jag följer henne noga, så följer jag henne inte på det sättet.

torsdag, augusti 29

Popaganda: Hot Chip



Hot Chip är tacksamma att skriva om. Det finns alltid något att nämna, de tar ju aldrig paus. Som apor med cymbaler bara fortsätter de att kasta ur sig musik.

Om inte med Hot Chip så med solo- eller sidoprojekt som Alexis Taylors "Rubbed Out"-album, About Group, Fainting By Numbers, 2 Bears, en remix, ett oväntat samarbete, en radiocover, en solocover eller ett gästinhopp på en cover som någon kompis gör.

Handlar det inte om musik kan det ha fått ur sig en handduk eller kanske bara en ordvits.

Dessutom är de ju på besök i Sverige stup i kvarten. Jag har nästan glömt att det fanns en tid när en Hot Chip-spelning i Sverige kändes långt borta och det var bittert att ha missat deras första besök. Möjligen är tillgången på Hot Chip numera så god att jag blivit blasé. För Extra allt har väl inte ens nämnt senaste singeln "Dark and Stormy"?

Inför lördagens konsert kan ni ju ladda upp på samma sätt som inför Slottsskogen förra året, med Lilla Hot Chip-listan.

onsdag, augusti 28

Popaganda: Håkan Hellström



Visst har Extra allt också varit del av den Håkan-hysteri som vi själva raljerat om. För när Håkan Hellström släpper en skiva, då vill varenda tidning ha honom på omslaget.

(Håkan tackar dessutom ja till alla förfrågningar. Det är så man når dom: svennarna, pilkastarna.)

Dessutom: när Håkan har släppt nytt, då måste varenda en in i debatten och reda ut vartifrån han har lånat den här gången.

Men som sagt, vi ska inte kasta första stenen, för Extra allt har också skrivit ofta om Håkan. Om musiken, texterna på detaljnivå, texternas tema eller skivomslaget. Vi har till och med klämt till med ett aprilskämt om Håkan.

När Håkan har konsert, då går man dit. På hockeyarenor, i baskethallar, på nöjesfält, på skivbutik, på julbord, på studentnation och nu på lördag - på ett kommunalt poolområde. Jag lär inte bli besviken den här gången heller.

tisdag, augusti 27

Popaganda: The xx



Extra allt har följt the xx från debuterande kvartett (som jag hann se live) till hyllad trio som alla vill göra covers på.

Jo alla. Samtliga. El Perro Del Mar, Hercules & Love Affair, Gorillaz, Shakira och så den till synes oändliga ryska dockan "You Got the Love". Och så remixerna, där ju Four Tet lyckats bäst.

Kanske är det för att den musik den gör passar till så mycket, till så många sammanhang. Den kan funka i helgstökiga barer (som på Tranan eller Debaser Slussen) och den kan funka att somna till. Jag tror att det kommer plats på Eriksdalsbadet också.

För oavsett omgivning så skär deras musik igenom. Det finns något speciellt i de två rösterna och ljuden runt omkring dem, till och med de mer och mer uttjatade oljefaten. Det finns en spänning, en lågmäld dramatik. Jag har skrivit om vad som gör dem speciella många gånger, till exempel här och här, men försökt hålla mig kort. Försökt vara lika sparsam som the xx är.

Få andra band som debuterat under Extra allts livstid har gjort så starkt intryck. Om ens något.

måndag, augusti 26

Popaganda: Jens Lekman



Jens Lekman älskar musik. Därför har han ofta figurerat på Extra allt som någon vars musiktips jag skickar vidare, som "Bim Bam Busse" eller hans sommarmix i valstakt.

Eller som någon som gör intressanta covers, som Paul Simons "Homeless", japanska Nagisa Ni Tes "Me on the Beach", Scout Nibletts "Your Beat Kicks Back Like Death" eller Lee Hazelwoods "Come Home to Me" tillsammans med Tracey Thorn.

Det är som om jag inte gillar hans egen musik, men det gör jag ju. Kanske allra mest "A Postcard to Nina" från 2007, en fin novellsång om vad man kan vara beredd att göra för en vän. Allra bäst är den i sin förlängda version med talade partier.

Jag är glad att han klarade sig undan svininfluensan.

söndag, augusti 25

Popaganda: Taken By Trees



Det är mycket möjligt att jag inte hinner till Eriksdalsbadet redan till kvart över tre på lördagen. Det är mycket möjligt att jag inte ens skyndar mig. För det är alltid förknippat med viss nervositet att se Taken By Trees spela live.

Sympatinervositet, eftersom Victoria Bergsman verkat så pressad i den utsatta situationen, ända sedan Concretes-tiden.

Allra bäst gör hon sig ändå på skiva. Om det här har jag skrivit förut på Extra allt, som i den här texten när hon precis debuterat som Taken By Trees. Där passade jag också på att klaga på hennes engelska uttal. Och här klagade jag på hur hon pratade om sina paktistanska musiker i en intervju. Men det visade sig sedan att de fick den cred de förtjänade i skivomslaget, så det var jag som hade förhastat mig.

Jag vet inte varför jag så ofta inte kunnat låta bli att klaga på Taken By Trees. Jag tycker ju att hon fortsatt göra fin musik, även på senaste skivan. Även om hon har glidit med i tidstypiska stilar så har hon alltid satt sitt eget avtryck, oavsett om det varit egna låtar eller covers (verkliga eller önskade). Och tja, hennes uttal är väl en del av det...

lördag, augusti 24

Popaganda: Amason



Amason är en supergrupp med bland annat Gustav Ejstes från Dungen och Pontus Winnberg från Miike Snow. Men framför allt med Amanda Hollingby Mattsson, som annars kallar sig Idiot Wind (tidigare Hajen och Jaw Lesson).

Trots att hennes skivor säljs i New York, känns det som om hon fortfarande väntar på ett genombrott, även fyra år efter förra gången hon spelade på Popaganda. För hennes skull ska man kanske vara missnöjd, men det betyder ju å andra sidan att man får chans att se henne på nära håll.

fredag, augusti 23

Popaganda: Jessie Ware



En oväntad kontrast mellan den slickt urbana musiken och en gullig "gu' va kul å va' här asså"-attityd i mellansnacken visade Jessie Ware upp när hon spelade på Berns i vintras. Jag tyckte hon gjorde årets bästa radioballad förra året.

Sedan dess har hon inte släppt mycket nytt, några bonuslåtar och gästspel. De har varit mer uptempo, som "Imagine It Was Us" eller "Confess to Me" tillsammans med Disclosure. Lite trist, jag föredrog det mer suggestiva. Undantaget är den nya versionen av Miguels "Adorn", men den lär hon väl knappast köra på Eriksdalsbadet.

Popaganda



Om en vecka börjar Popaganda-festivalen i Stockholm. Det har alltid varit en sympatisk tillställning, från starten som gratisfestival vid universitetet till dagens version.

Att festivalen numera hålls i mina egna kvarter gör att jag kommer gå, oavsett line-up. Eller nej, förra året gick jag inte, när det största de hade att erbjuda var Thåström. Honom måste ha brytt sig om förut för att bry sig om nu (på det sätt som gjorde att jag ändå gick till Popaganda för att se Belle & Sebastian i sin extroverta upplaga och Saint Etienne mitt på ljusan dagen).

I år har Popaganda förvandlats till ett för tidigt firande av Extra allts tioårsjubileum. Inte de allra nyaste artisterna (för dem får man åka till Way Out West, eller snarare Stay Out West), men några av de senaste årens bästa svenska och utländska. Många gamla bekanta.

Som en uppvärmning går vi därför igenom Extra allt-arkiven om Popagandas artister, en om dagen.

torsdag, augusti 22

Bekännelse

Examplez

I bland önskar jag att Washed Out blir en riktigt, riktigt stor artist, bara för att den där spelningen jag såg med honom på Santo's Party House i New Yorks Chinatown hösten 2009, den som var hans andra någonsin, att den ska bli historisk.

Sen lyssnar jag lite mer på hans musik och så skäms jag.

Det var bara det.

Eller vänta, i nästa del: jag bekänner att jag skriver om fyra år gamla chillwave-konserter på Extra allt bara för att jag kom att tänka på det och för att NÅNTING ska man ju fylla bloggen med. Och så skäms jag.

onsdag, augusti 21

Ta hit Bill

Det är trist att den här dokumentären om Bill Callahan har funnits ute ett tag nu, men inte visats i Sverige eller varit möjlig att köpa eller se streamad eller... tja, nåt alls, vad jag vet. Om någon där ute vet bättre, skriv en kommentar.

Ibland behöver man helt enkelt lite Bill.

fredag, augusti 16

Kalifornisk spellista #2

Example

Nu är vinterns resa till Los Angeles spikad, så jag slängde ihop ytterligare en kalifornisk spellista: California 100 #2.

Några låtar jag glömde bort förra gången, några som det kom önskemål om, ytterligare låtar från samma artister som var med förra gången. 100 låtar med många hits ("It Never Rains In Southern California", "Hold On", "Don't Mess With My Man"), några gamla Extra allt-favoriter ("Brad and David's Theme", "Truck Stop Girl", "Bobby California"), några covers ("Lotta Love", "Harvest Moon", "For What It's Worth") och några nyare låtar ("The Wire", "Pretend You Love Me", "Super Rich Kids").

Men självklart gör det lite ont att en hel del kalifornisk inte finns på Spotify. Eagles, Essra Mohawk, John Phillips "Wolf King of L.A."-album, Merry-Go-Round, Best Coasts "Sun Was High (So Was I)"... För att inte tala om Hultsfreds-versionen av Red House Painters "Cruiser".

Men lyssna på de 100 låtarna som faktiskt finns och tänk på det som Dr Dog sjunger: "California, though you're far away, your love is here today".

Och räcker inte det, lyssna på den lista jag gjorde i juni: California 100.

torsdag, augusti 15

Apropå "The Black Album"...



...och att det inte är så många bootlegskivor som har fått ge namn till böcker, så köpte jag häromdagen det här urtjusiga exemplaret av Joan Didions "The White Album" från 1979.

Varför har ingen någon litterär motsvarighet till Danger Mouse gjort en mashup mellan de här två böckerna? Eller nej, har jag gett Dave Eggers eller Jonathan Safran Foer en idé nu?

söndag, augusti 11

Fortfarande knivigt

För mig som inte var på Way Out West så är det ju dumt att försöka säga något om the Knifes framträdande, men jag kan nästan, nästan säkert säga att den bild som DN publicerade i dag inte föreställer Karin Dreijer.

Eftersom jag inte var där kan jag inte säga om syskonen Dreijer var med på scenen. Det kunde jag ju inte ens göra med säkerhet efter att ha varit i Hangaren i Alby.

Men enligt Gaffa så pratade Karin Dreijer med publiken i Slottsskogen. Så vad vet jag.

torsdag, augusti 8

Lilla Neil Young-listan

Example

God morgon! Eller snarare go' morron, goa gôbbar! I kväll börjar Way Out West. Jag missar det.

Jag försöker trösta mig med att jag ju redan sett The Knife och Beach House och Cat Power och Tame Impala och Håkan Hellström och ja, en massa av dom andra också. Men inte Alicia Keys, inte Phosphorescent, inte Haim, inte Giorgio Moroder, inte Ducktails...

Men Neil Young & Crazy Horse såg jag ju faktiskt alldeles nyss, så det behöver jag inte sakna.

Oavsett om ni ska på Way Out West eller inte, här är ett urval ur Neil Youngs långa karriär. Som uppladdning eller tröst, här är Lilla Neil Young-lista.

Det är framför allt lugna låtar. Så slå på den redan nu och sätt dig ner till frukosten, häll upp kaffet, rosta brödet, stek lite kanadensisk bacon.

Eller om du behöver äta frukost på stående fot kan du ju göra som Neil Young skrev till Stephen Stills i ett av rockhistoriens mest minnesvärda telegram: eat a peach.

onsdag, augusti 7

Pass Le Corbusier

Jag hade missat det här med att en Le Corbusier-lampa tydligen var Kanye Wests största inspirationskälla för albumet "Yeezus".

Men för att leda till så nattsvart musik måste väl lampan ha varit släckt?

tisdag, augusti 6

Prince: Skeppsholmen



Dåligt:
- Det inledande hårdrockspartiet. Eller vad man nu ska kalla det. Jag har läst recensenter som kallat det allt från Led Zeppelin till Yngwie Malmsteen. Men en kille bredvid mig i publiken sa till sin kompis att det lät som Deep Purple. Och om det inte redan varit taget så är det ju ett väldigt Prince-igt namn på ett rockprojekt.
- Att så mycket av publikinteraktionen gick ut på att be oss ropa "Stockholm!", för jo tack, vi vet ju att det är här vi är.
- Merchandisen. Asfula svartvita t-shirts.

Neutralt:
- Att få vänta i sextiominuter efter utsatt tid på att en av världens största musiker ska dyka upp på en scen rakt framför näsan på en ljuvlig sommarkväll. Det kunde knappt jag, som hade begynnande värmeslagsmigrän, tycka var särskilt jobbigt, så jag förstår inte varför det störde folk. Men för dom som vill ha allt just-nu-på-sekunden-direkt kan jag rekommendera sådana medryckande kulturupplevelser som streamad tv och e-böcker.

Bra:
- Den fantastiska, långsamma versionen av "I Could Never Take the Place of Your Man", som åtgärdade hurtigheten, det enda felet med originalinspelningen. Måste leta efter den här versionen på någon liveskiva eller bootleg.
- Slap basen i "She's Always in My Hair".
- "Nothing Compares 2 U" som känns även med skämtsamt ändrad text ("tell me baby, where did Prince go wrong?").
- Att Prince faktiskt kan hålla på och gitarrlarva sig längre innan det blir irriterande, jämfört med andra artister.
- Det avslutande hitmedleyt, som inte kan bli annat än ett fyrverkeri trots att det är en så underlig sak, publikfriande och publikföraktande samtidigt. Men visst var han bättre på Way Out West för två år sedan?

söndag, augusti 4

Prince: Lilla listan


Som en sista uppladdning inför Prince på Skeppsholmen: här är en liten lista. Jag försökte verkligen att - som med Lilla lugna Bruce-listan - få ner det till 20 låtar. Men det gick inte.

Som Prince själv brukar säga under sina medleyn: "Too many hits".

Så här är den 21 låtar långa Lilla Prince-listan. Som kanske borde ha fått heta Lilla lila Prince-listan.

Nu lyssnar vi alla på den, spelar basket hela dagen och så ses vi i kväll.

lördag, augusti 3

Prince: "Parade"



När Pride-paraden i dag har dragit genom Stockholm passar det ju bra att påminna om att "Parade" har det finaste omslaget av Princes alla album.

Så enkelt, så sexigt och samtidigt sensuellt. Och när jag säger enkelt så menar jag själva utsidan, inte insidans collage.

Pricken över i:et är hur de två spegelvända bilderna av Princes överkropp möts, exakt passat så att hans navel är cirkelrund och mitt på kanten. Man kan alltid vända huvudet mot sin skivhylla och se Princes navel.

Prince: "The Black Album"

Bob Dylan må vara den mest bootleggade artisten, om man inte räknar Grateful Dead som uttryckligen tillåtit egna inspelningar av sina konserter. Men ingen bootlegskiva är viktigare än "The Black Album".

Hur många romaner har till exempel döpts efter "Great White Wonder"?

Hanif Kureishis bok utspelar sig 1989, två år efter att "The Black Album" skulle ha getts ut. Den unge londonpakistaniern Shahid dras mellan två världar, en religiös och fundamentalistisk och en sekulär och intellektuell. Prince är en symbol för den frisläppta världen och förhållandet han inleder med sin universitetlärare, Deedee.

Men även Shahids fundamentalisktiska vänner gillar Prince och kontrollerar att han äger "The Black Album". Annars är man inget riktigt Prince-fan.

När "The Black Album" (romanen) gavs ut 1995 hade "The Black Album" (skivan) till slut getts ut på riktigt, om än ganska diskret. Frågan är hur omhuldad albumet hade varit utan de sju åren i limbo. Det är musik så tydligt inspelad som en reaktion på hiphop eller på kritik att Prince hade blivit för vit och poppig.

Exakt hur Prince svarar på det är inte klart, han verkar inte riktigt ha haft det klart för sig själv heller. Å ena sidan visa att han också är en hård jävel, men å andra sidan driva med rappare och å tredje sidan dessutom visa att han är en mycket skickligare musiker.

Prince lever ju i förvillelsen att det är en bra sak i sig att vara flink på sitt instrument, eller gärna flera. Det är han visserligen inte ensam om att tycka, men det gör det inte korrekt. På "The Black Album" ledde den här viljan att demonstrera sina talanger till "2 Nigs United 4 West Compton", ett sju minuter långt jam som nog var roligare att spela in än att lyssna på.

fredag, augusti 2

Prince: "The Future"



Efter att Thomas lagt "Batman"-skivan längst ner på sin lista igår måste jag ändå försvara "The Future", öppningsspåret och sista singeln. Prince demonstrerar med all önskvärd tydlighet att det går att dansa till dystopier.

Prince: Sveriges Prince



Var det Orup? Han och Glenmark hade ju helt klart saxfonerna i "Girls & Boys" i åtanke när de satte ihop "Stanna hos dig".

Stefan Thungren skrev i SvD 2010: "Prince-funk, fast utan Prince, kan vara en av de mest allergiframkallande funksorterna, och Orups debutalbum har dessvärre många sådana stunder." Det hindrade inte många av oss från att älska det albumet när det begav sig. Det toppade svenska försäljningslistan i nästan två månader innan positionen övertogs av... riktige Prince med "Lovesexy". Efter det tog Orup steg vidare, mot till exempel Pet Shop Boys.

Eller var det Eric Gadd? Han hade ju mer uttalad sexighet och mer falsett. Gadd har heller aldrig hymlat med sin Prince-beundran och sagt att han som yngre ville bli större än Prince.

På senare år blir det mer otydligt. Kanske Christian Waltz ett tag och så Juvelen. Vart tog han vägen? Och Robyn gjorde en cover på "Jack U Off". Och så Albin Gromer.

Och nu för tiden - någon har föreslagit att Midnight Boy är Skånes Prince, men det låter ju inte särskilt souligt.

Hela Sveriges Prince är fortfarande, eller snarare igen, självklart ingen annan än Kaah. Comebacksingeln "Vill bara leka mer" är ju rena rama pastischen. Jag föredrar "Dom tittar när jag dansar", "Faller till noll" eller "Innan du går", men ser fram emot nya skivan.

Prince: Jai Paul


Det är många som kan (och kanske vill) kallas "en nutida Prince". D'Angelo, Ginuwine och Maxwell är väl överspelade, nu handlar det framför allt om The-Dream. Jag har ju tidigare skrivit om hur hans "Yamaha" låter som "I Would Die 4 U".

Men jag skulle ändå sätta britten Jai Paul allra högst. Lyssna bara på covern på Jennifer Paiges "Crush".

När "Crush" läcktes i våras som del av ett påstått debutalbum sas först att det var en fejk, men sedan att det demoversioner som ingen borde fått höra än. Men ändå ryktas det om att det var Jai Paul själv som släppte dem. Bråk med skivbolaget? Snart skriver han "Slave" i ansiktet och byter namn till en krumelur...

Framför allt är det musiken som gör att Jai Paul är en Prince. Ett hypereffektivt groove uppnått med små insatser: knappt mer än trummaskin och synth. En sångsinsats som liknar en hand på väg upp för ditt lår. Och så ett onödigt, ekvilibritstiskt gitarrsolo ovanpå allt.

Den officiellt släppta demoversionen av Jai Pauls "Jasmine" var enligt många, inklusive Supermix, en av 2012 års bästa låtar. När demos låter så fantastiska, vem behöver något annat?

torsdag, augusti 1

Prince: Bästa B-sidan

Example

Andra kan prata om "She's Always in My Hair", "Erotic City" eller "How Come U Don't Call Me Anymore", men den allra bästa B-sida som Prince har släppt är ändå "17 Days".

Eller som den egentligen heter: "17 Days (the rain will come down, then U will have 2 choose. If U believe, look 2 the dawn and U shall never lose)". Bara titeln!

Det är inte bara den bästa B-sidan, det är en av hans allra bästa låtar alla kategorier. Jag kan knappt föreställa sig hur det måste ha varit 1984 för de som att efter att ha knockats av "When Doves Cry" på radion sprungit och köpt singeln, lyssnat fram och tillbaka på A-sidan och först därefter vänt på vinylen för att höra om bonusspåret var nåt att ha och så knockas IGEN.

Prince: En lista

Example

Min vän Thomas Ågren gillar popens udda fåglar: Ayers, Bowie, Rundgren, Zappas doo-woop-skiva "Crusing With Ruben & the Jets" och även Prince. Jag bad honom rangordna Princes första tolv album, den verkligt gyllene eran. Men först får han berätta om hur han introducerades till Prince:

När jag gick i 8-9:an hade jag en kompis som hette James. Han hade en några år äldre storebror som var lite av en what we in Sweden call a "snajdare".

Han tog hem lådor med billiga märkeskläder och prylar och sålde till sina vänner och bekanta. Han visste "allt" om stereos. I hans rum hörde jag Prince för första gången. Jag visste ju vem Prince var, men hade aldrig lyssnat. Alla på skolgården visste ju att han var snuskig och konstig.

Jag hade nog aldrig riktigt hört funk förut. I och för sig. Jag hade hört väldigt lite. Jag spelade av alla Prince-skivorna på kasett i nian. Det här var 1990 och jag lyssnade inte direkt på cool musik. Jag lyssnade på den märkliga blandningen av Prince och Midnight oil. Det här var innan jag köpte "Loveless", eftersom framsidan såg ut som nåt jag inte hade hört. Sen blev jag ett indiekid, som under några år faktiskt brydde sig lite för mycket om vad som var coolt. Men, trots att jag då uppfattade Prince som extremt ocool kunde jag inte släppa honom. :-)

Vilka skivor som var bäst har ändrats till och från, men ungefär så här är det. Anyhoo. Här är listan.

1. "Sign 'o' the Times" (1987)
Prince är här så kreativ och träffsäker att man blir mörkrädd. Nästan varenda i denna eklektiska samling låtar är ett guldkorn. Ett sånt där album där artisten gör vad som helst och allt blir rätt. Beatles "Abbey Road", Ween "Quebec", Queen "A day at the races". Ett sprakande fyrverkeri. "Housequake". Ha ha ha. Han spenderar 2 minuter att boasta om det nya groove som finns. Sen när han tycks presentera det är det en orgelton med phaser, men det funkar.

2. "Parade: Music from the motion picture Under the cherry moon" (1986)
Lysande. Det känns som Prince har valt att glömma bort allt om musikproduktion och börjar
om från början. Låt virveln ligga med baklängesreverb längst fram i ljudbilden. Visst. Släng in en klarinett nånstans i bakgrunden...och så lite andra instrument. Spara inte på reverben på den där akustiska gitarren. Så där ja. Get with the program guys. It's 1986!! Experimentera!

3. "Purple Rain" (1984)
Ett mästerverk och ögonblicket då Prince blir världsstjärna. Och allt behövde göra var pop! Hmm. Vad säga? "We have gathered here today to get through this thing called life"

4. "Around the World in a Day" (1985)
Ännu en av mina favoritskivor. Man får förlåta honom dom 8 lite pinsamma minutrarna av "Temptation" på slutet av skivan, men annars: från titelspåret "Around the world in a day", "Paisley Park", "Condition of the heart" med sin flytande inledning, något som Flaming lips hade kunnat använda om dom hade kört ut den i omloppsbana. Ah.

5. "For You" (1978)
Enligt legenden ska Prince ha spelat alla instrument på debuten, stråkar, blås, trummor, tutti. Och han får till väldigt organiska grooves och det svänger. Jag har lyssnat väldigt mycket på den här, vilket måste betyda att den är bra.

6. "1999" (1982)
Här fulländar han utvecklingen som började på dirty mind. Raka trummaskiner och mer minimalistiska groove. Som om inte ens Prince under 80-82 kan undgå den kosmiska vibe som också gav Joy Division, New Order och folk av deras... "ilk". Eller ja... dom har säkert inget med varandra att göra. Grandmaster Flash.. I dunno. Man vet aldrig med Prince. I will shut up. I vilket fall. Lysande. Stepping stone to further greatness.

7. "Lovesexy" (1988) 
En helgjuten skiva med ett helgjutet sound. Inte alls lika eklektisk som de sikivor som föregick den. Prince och Cat sjunger och adresserar varann i texterna. Känns lite som en scenshow, men visst, han förnyade sig igen, och rakt igenom en bra skiva.

8. "Controversy" (1981)
Fortsätter utecklingen mor 1999 som började på "Dirty Mind". "Ronnie, talk to Russia", "Jack U Off". Visst finns här controversy. Allvarligt. Goofing off here. Gå genast till Spotify och lyssna på "Jack U Off". There are things you can't unhear. :-)

9. "Dirty Mind" (1980)
"I just wanna lay you down. In my daddys car" - Ja, Prince är fortfarande ett kiddo :-) Här börjar Prince leka med vad som ska bli hans MO ett tag. De raka snabba trummaskinsbeatsen som utgör grunden i lite mer minimalistiska grooves. Det här är bra skivor. De är inte dåliga för att de ligger så här långt ner. Det är bara inte lika bra som de längre upp.

10. "Prince" (1979)
Tja. Den här känns lite mindre pretentiös och ambitiös än debuten. Han har fortfarande inte börjat leka med de raka trummaskins-grooven. Hmm. Jag försöker skriva några rimliga kommentarer, men de här brottstyckena är knappt informationsbärande. "Still waiting"... "People say I'm too young, but people don't know". Vi vet Prince! :-D

11. "Graffiti Bridge" (1990)
Vad var Graffiti Bridge egentligen? Jag väljer att inte googla och minns nå film, eller? Och "the new power generation" var hans nya band. Skivan sålde bra och hade några riktigt stora hits. "Thieves in the Temple". "New Power Generation". Bättre än Batman i min bok.

12. "Batman" (1989)
1989 gör Prince musiken till filmen "Batman" med Micheal Keaton och Jack Nicholson. Jag gick på filmen och fick en burk med Batman-läsk som smakade apelsin. Jag har säkert kvar den burken nånstans i en låda i mitt föräldrahem. Kompetent, men Prince la nog inte ner sin själ i det här. Återvänder inte så ofta till den här skivan.

Prince: Wendy & Lisa



Jag upptäcker att den aldrig klättrade högre än 64-platsen på Englandslistan, men sommaren 1989 var  “Lolly Lolly” en viktig singel för mig. Kanske mest för att min äldre kusin tyckte om den.

När jag nu lyssnar på den så förstår jag varför Wendy & Lisa inte fick riktig fart på sin solokarriär efter att Prince upplöst the Revolution. Det här var inte tillräckligt bra. Kanske hade de behövt mer hjälp av Prince, som inte skrev eller producerade deras musik. "Lolly Lolly" har han däremot mixat.

Som delar av the Revolution har de däremot satt ett avtryck i musikhistorien. De fick till och med credit som medkompositörer av ett par låtar, ovanligt för att var Prince. En annan sorts påverkan hade Wendys tvillingsyster Susannah Melvoin, som sjöng i Princes sidoprojekt The Family. Hon och Prince var förlovade, men det tog slut och det var om henne han skrev "Nothing Compares 2 U".

Wendy & Lisa var ett par privat, men är det inte längre. De jobbar däremot fortfarande tillsammans som kompositörer av tv-musik. Wendy har dessutom skaffat sig en ny Lisa i sitt liv. Det är ingen mindre än Lisa Cholodenko, som skrev och regisserade "The Kids Are All Right".

Och ni minns väl Joni Mitchell-scenen i den filmen? När jag ser den igen kommer jag att inte kunna låta bli att försöka se om Bennings karaktär är inspirerad av Mitchell-fantasten Prince.

PS: Wendys och Susannahs far, Mike Melvoin, var studiomusiker i legendariska the Wrecking Crew och spelade på Beach Boys "Pet Sounds", på Jackson 5:s "ABC" och dessutom med Frank Sinatra, Laura Nyro, Stan Getz och Mupparna. Och Ted Gärdestad.