lördag, augusti 3

Prince: "The Black Album"

Bob Dylan må vara den mest bootleggade artisten, om man inte räknar Grateful Dead som uttryckligen tillåtit egna inspelningar av sina konserter. Men ingen bootlegskiva är viktigare än "The Black Album".

Hur många romaner har till exempel döpts efter "Great White Wonder"?

Hanif Kureishis bok utspelar sig 1989, två år efter att "The Black Album" skulle ha getts ut. Den unge londonpakistaniern Shahid dras mellan två världar, en religiös och fundamentalistisk och en sekulär och intellektuell. Prince är en symbol för den frisläppta världen och förhållandet han inleder med sin universitetlärare, Deedee.

Men även Shahids fundamentalisktiska vänner gillar Prince och kontrollerar att han äger "The Black Album". Annars är man inget riktigt Prince-fan.

När "The Black Album" (romanen) gavs ut 1995 hade "The Black Album" (skivan) till slut getts ut på riktigt, om än ganska diskret. Frågan är hur omhuldad albumet hade varit utan de sju åren i limbo. Det är musik så tydligt inspelad som en reaktion på hiphop eller på kritik att Prince hade blivit för vit och poppig.

Exakt hur Prince svarar på det är inte klart, han verkar inte riktigt ha haft det klart för sig själv heller. Å ena sidan visa att han också är en hård jävel, men å andra sidan driva med rappare och å tredje sidan dessutom visa att han är en mycket skickligare musiker.

Prince lever ju i förvillelsen att det är en bra sak i sig att vara flink på sitt instrument, eller gärna flera. Det är han visserligen inte ensam om att tycka, men det gör det inte korrekt. På "The Black Album" ledde den här viljan att demonstrera sina talanger till "2 Nigs United 4 West Compton", ett sju minuter långt jam som nog var roligare att spela in än att lyssna på.

Inga kommentarer: