fredag, november 30

Julkalendern 2007


Vi vet att ni har väntat, som ett gäng tioåringar den 23'e. Svårt att sova, vaknar klockan 6 på morgonen med förväntan i ögonen. Pirret, skall jag få den där legoborgen, Barbiedockan eller kanske en radiostyrd bil som man har sett ut i hobbexkatalogen.

Men nu är väntan över (tja, snart iallafall) det är dags för mig och Jonas att sammanfatta 2007 i Extra allt's årliga julkalender. En lucka per dag, en sanning om 2007 från två sjuttiotalister med varsin proffesur i populärkultur och onödigt vetande. Håll i er hipsters, här skall det summeras som det inte har summerats sedan förra året, eller året före det!

Imorgon kör vi igång!

Ps. Jag lirar på Indigo, minsta baren med det största hjärtat och bästa ljudet ikväll. Ta med en vän och droppa förbi för lite fin musik i höstmörkret. Kommer att bli riktigt mysigt, kanske kommer du att få höra sådana dängor som denna: Soft Machine - Over 'n' Above

torsdag, november 29

En fot i samtiden

Efter att jag har skrivit om Kjell Höglund, Thor Modéen och "kultiga" (blä för det ordet) Anita Lindblom-låtar kan man ju fråga sig om jag har tappat kontakten med nutiden.

Svaret är: ja, kanske.

Men då kan jag meddela att jag idag skulle sortera raderna i ett Excel-dokument. Först efter värdena i kolumn D, sedan kolum F, sedan kolumn A. Så såg jag det: DFA. Och den kopplingen fick hela sorterande att kännas bättre. Så helt out of the loop är jag väl ändå inte.

PS: Fast DFA = samtid? Nja...

onsdag, november 28

Cigarettes

Apropå det jag skrev för två veckor sen om den vetenskapliga upptäckten att musik handlar om droger, så har jag hela tiden tänkt lägga upp den här låten från 1963:

Anita Lindblom - ”Cigarettes”


Rader som ”Njut en aning nikotin, dina nervers medicin” hade antagligen fått mätinstrumenten på University of Pittsburgh School of Medicine att slå i topp och behöva omkalibreras.

måndag, november 26

Thor Modéen - värd att minnas

Example

Jag och två likasinnade såg om två av Thor Modéens filmer i lördags, ”Pensionat Paradiset” (1937) och ”Sexlingar” (1942). Till detta drack vi pilsner, vad annars?

Tidskänslan i de där filmerna är så otroligt stark. Här är det skämt om ransoneringskort, lyx var att äta biffstek till frukost och en gång skulle man skratta åt den här senaste flugan som kallas ”studiecirkel”. (I den tre minuter längre originalversionen av ”Pensionat Paradiset” finns tydligen även ett nazistanknutet skämt, men det har SVT aldrig vågat visa.) Så pratar alla roligt också: ”sjajas”, ”hojtarolja”, ”Colorado-claro”, naturligtvis ”alla tiders” och dessutom ett ”släng in dom i negernumret, vetja”.

Så okej, alla skämt fungerar inte och allt runtomkring kanske inte är toppen, även om det fungerar förvånansvärt bra som underhållning även nu. ”Pensionat Paradiset” är ju alltså sjuttio år gammal! Och Thor Modéen är alltid lysande. Varje sak han säger, varje blick han ger ifrån sig. Hur han nervöst tuggar i sig en cigarr när han tvingas lyssna på en falsksjungen aria. Och så paradnumret i ”Pensionat Paradiset”, hans egen sånginsats ”En äkta mexikanare” av Jules Sylvain. I sin iver att bevisa att han gillar ”kvinnor och handgemäng” smashar han i princip hela rummet och avslutar med att ha sönder flygeln.

Jag skulle velat lägga upp ett klipp här, men det enda med Thor Modéen på Youtube är en scen tillsammans med Alice Babs. Jag gillar inte henne, för mig är hon en gammal åttiotalstant i paljettklänning, och jag försöker helst hålla henne och Modéen isär tidsmässigt. Att Thor Modéen tragiskt dog i gulsot 1950, bara 52 år gammal, är en av de saker som behåller honom i dåtiden. Hur såg Thor Modéen ut i färg? Ja, det behöver vi aldrig få veta.

Vad kallas det här fenomenet egentligen? Finns det ingen gemensam och allmänt accepterad term, typ ”Nick Drake-fenomenet”? (På den vuxne Nick Drake finns det ju inte ens rörliga bilder!)

Det är trist att Thor Modéen inte finns alls på Youtube, eller en enda film med honom på dvd. (Filmerna vi såg har jag på VHS, inspelat från SVT.) Jag börjar undra hur många vi är i dagens Sverige om bryr oss om honom egentligen. Är det bara jag, mina pilsnerfilmsvänner i Uppsala och så Ulf Larsson? Han är värd ett bättre öde.

fredag, november 23

Varför detta mode, hela tiden?


Jag hade för en tid sedan en diskussion om varför "alla" svenska musikertjejer skall hålla på och profilera sig som modeförebilder på ett och annat sätt. Nina Persson väljer kläder till Pub och alla artiklar om och med henne handlar om kläder och inget om musik. Tror jag knappt minns att hon faktiskt är musiker vid det här laget. Sahara Hotnights blogg som fanns på Aftonbladet handlade mer om deras shoppingturer än själva turnelivet (fast det kanske var shoppingen som var turnelivet?). Sahara Hotnights - Maria intervjuas även hon om sin stil och hennes kvaliteter som musiker hängs på som en stilig accessoar.

När hände detta? Räcker det inte att vara musiker för att få uppmärksamhet längre utan måste det till lite fashion för att få nödvändigt spaltutrymme i pressen. Jag tycker det är trist. Mest för att jag är så urbota less på allt mode och fashion som trycks ner i min hals hela tiden. Det känns inte som man kommer undan. Kan man bli hyffsat stor musiker i Sverige utan denna "fashion-prägel", jag tvekar fan. Jag menar den typen av mode som man läser om i olika modebloggar typ Ebba von S eller hon Elin kling på Sturelan.se alltså den mer vardagliga modeestetiken ala Marc Jacobs, Filippa K, Acne och Whyred och sånt. Inget extravagant eller annat imageskapande utan med en tydlig förebild från diverse Hollywood "it-girls".

2007 krävs det att man är med i minst en MQ-kampanj för att du skall vara en lyckad musiker.

Farnaz skriver kul i sin blogg om Lykke Li och hennes målgrupp! Kul läsning. Kul blogg.

måndag, november 19

Musik som hör ihop

Example

Det är precis sånt här folk med för många skivor och för mycket tid borde ägna sig åt att sätta ihop. Och så kan de se till att få betalt av ett nedladdningsföretag för att göra det.

Tecknade minnen

Än vet vi inget om hur uppdateringsfrekvensen kommer vara, men Pelle "Stockholmsnatt" Forsheds tecknade minnesblogg kan visa sig vara värd att följa.

söndag, november 18

Gospellördag, gubblördag

Example

Adrian stod där igen, bakom skivspelare på Tulegatan, och precis som förra gången var det helt självklart att spela ”Stand On the Word”. Och självklart dansade jag igen så att jag svettades igenom kavajen. Äckligt. Jag ber om ursäkt.

Sedan gick vi till Spy Bar, där Marit Bergman valde skivor. Man kan tycka lite hur som helst om det där Gubbrummet, men att sitta i en skinnsoffa, få en iskall Tatanka i handen av flug- och pepitaklädde Magnus och lyssna på ”Wichita Lineman”, det är en bra lördagnatt.

onsdag, november 14

Jag, Ne-Yo och Kjell

ExampleExample
Ne-Yo, helt nyligen. Kjell Höglund, 1966.

Ibland ser man sig själv utifrån och undrar ”hur hamnade jag här, varför får man för sig att göra det här?" De senaste dagarna har jag haft två sådana ögonblick.

I fredags gick jag till PUB:s ljusgård för att se Ne-Yo. Jag missade honom ju på Berns förra våren. Nu var det gratis, så jag tänkte att jag skulle tåla att det var ett telefonjippo.

Jag kom väl dit vid fyra. Ena ingången var redan stängd då, den som tog en närmast scenen. Om Ne-Yo skulle sträcka sig ut mot publiken, då var det där man skulle stå för att få röra honom. Från scenen sa en kille med mikrofon åt alla, som en extrempedagogisk vakt, att ta sig ytterkläderna. ”Det kommer bli varmt. Tro mig.” Och så skulle alla i den överfulla delen backa. ”Ni kommer se ändå. Tro mig.” Det var som att vara tillbaka på tonårsdisco på CoZmoZ i Borlänge. Jag undrade hur jag hamnat där.

Å andra sidan kändes det bra med lite tonårshysteri, när den faktiskt riktas mot en bra artist. Det var en tröst, efter att ha sett så många gullgother köa för att få autografer av Tokion Hotel. Och jag behövde inte trängas så värst, jag var på andra sidan scenen, några meter lägre. Jag lyckades till och med sno åt mig en sittplats, en papperskorg, som snart skar in rätt bra.

Jag trodde Ne-Yo skulle spela halv fem, så jag tittade på klockan, skruvade på mig och undrade varför det dröjde. Sedan förstod jag att mikrofonkillen hade en poäng, vi behövde ta av oss ytterkläderna, vi skulle verkligen få vänta ett tag. Ne-Yo skulle komma klockan sex, tidigast. I en och en halv timme skulle jag behöva hänga där och känna mig som Fredrik Strage.

Det enda jag hade att göra (förutom att lyssna på mikrofonkillen och ja, jag trodde honom) var att läsa ”Könskrig”, som låg kvar i väskan trots att jag redan hade läst ut den. Alla texter var faktiskt inte värda att läsa en gång till. Och att sitta där, femton år äldre, och bläddra en feministantologi... jag såg mig själv utifrån och jag gillade inte hur det såg ut.

Jag lämnade nittiotalisterna och gick i stället och drack mellanöl med sjuttiotalisterna på Indigo och sedan Debedis.

Igår fortsatte generationsresan – i expressfart – när jag gick på Mosebacke med min pappa, hans sambo och en massa andra fyrtiotalister. Vi skulle se Kjell Höglund. Jag hade aldrig sett honom spela och blev påmind om det av den där sjukhusvistelsen i augusti. Jag tänkte att jag skulle tåla att det var ett trubadurjippo.

Vi passade på att äta middag där innan. Fick bord närmast scenen. Om Kjell skulle sträcka sig ut mot publiken, då var det där man skulle sitta för att få röra honom. Men han gör inte sånt. På utsatt tid hade vi ätit upp, druckit upp kaffet och pappa tittade på klockan, skruvade på sig och undrade varför det dröjde. Jag låtsades som om jag aldrig skulle göra så.

Först spelade en trubadur som jag inte ens tänker namnge. Han hade keps, snett leende och Corneliskomplex. Alla låtar var som ”Hönan Agda”. Och leendet gick över i garv åt de egna skämten, det som väl skulle vara vass satir. Folk i lokalen flatgarvade. Jag undrade hur jag hamnat där.

Sedan spelade Johan Johansson, den gamle punkaren. Han var mer sympatisk, men låtarna var inte bara enkla, utan endimensionella. En sång om att sitta hemma och se på ”Big Brother” och undra vem som ser på det här egentligen och sedan inse att det är ju jag själv, det är inget annat än en sång där han drar ut på den där meningen och gör att den rimmar. Folk i lokalen flatgarvade, trots att han redan i pratet innan låten berättat vad han skulle sjunga. Jag undrade hur jag hamnat där.

Men det är svårt att tycka riktigt illa om Johan Johansson, det är han som får Kjell Höglund att göra konserter, det är han som drar upp Kjell Höglund på scen. Nästan bokstavligen. För Kjell Höglund verkar bräcklig. Johansson ställer in mickstativet, Johansson räcker vattenglaset, Johansson slår upp pärmen med texter och säger att nu börjar vi med den här, han räknar in och så spelar de tillsammans. Mellan låtarna, när Kjell säger att han måste vila lite och hämta andan, då pratar Johansson lite, tills han tycker att det är dags för nästa låt, då räknar han in. Kjell reser sig och hänger på.

De spelar inte länge och de spelar inte ”Man vänjer sig”. Men Johan Johansson säger syrligt till de som önskar ”En stor stark” att de får komma tillbaka någon gång när de tänker spela Kjells dåliga låtar. Och så avslutar de med ”Genesarets sjö”, en enkel låt, men inte endimensionell. Jag tänker att Kjell Höglund påminner Slas. Det är fel. Men jag undrar inte alls hur jag hamnat där.

tisdag, november 13

Musik är farligt

Så skönt att det är vetenskapligt bevisat: dagens topplistemusik handlar om osunt levene. Närmare bestämt handlar den om missbruk i genomsnitt 35,2 gånger i timmen.

86 procent av alla raplåtar nämner någon form av ”substance use”, vanligast är alkohol och marijuana. Den näst värsta musikstilen är country, 37 procent.

Detta har forskare på University of Pittsburgh School of Medicine kommit fram till efter att ha analyserat de 279 mest populära låtarna från 2005. (Rapporten presenterades förra veckan, man kan ju undra varför det tog så länge.)

Och självklart vinklar forskarna och alla medier på hur ungdomar (och barn!) påverkas av det här. Blir de hjärntvättade till knarkare av att lyssna på radio?

Utan att garva åt de härligt välspenderade forskningsmedlen eller påpeka att kultur och knark alltid har hört ihop som rama lama lama ke ding, så vill jag uppmärksamma en sak. Det minst omsjungna missbruket är tobak, bara 3 procent av låtarna handlade om det. Har det lett till att ungdomar inte röker?


Läs forskningsrapportens abstract här. Det är därifrån, så nära hästens mun som jag kommit, som jag har tagit siffran 86 procent om rap, trots att Science Daily, och SvD som citerar dem, skriver 77 procent. Bara så ni vet.

måndag, november 12

Broadcast lever

Jag blir så till mig av ett livstecken från mina favoriter Broadcast att jag inte bryr mig om att gratislåten "Green Peter" inte är särskilt imponerande. (Ladda ner den här.)

Så länge Broadcast håller löftet om en ny skiva nästa år kan de få fortsätta att göra trumorgier med knasljud och döpa dem genom att kasta om namnen på Fleetwood Mac-medlemmar. Släng på oss "Buckingham Lindsey", "McVie Christine" eller till och med "Kirwan Danny" - men kom med en ny skiva!

torsdag, november 8

Why was I denied a golden heart?

Example

Här kommer den, i Oh, Baby I Like It Raw!-aktig 320 kbit/s:

Kask - ”Golden Heart”

Olöst fråga

Vilken är den kvinnliga motsvarigheten till Svenne Banan och Pelle Planstek?

tisdag, november 6

Stonecake tillbaka

Här är lite skön, dalapatriotisk (troligen omedveten) historieförfalskning från Radio Dalarna:

"På torsdag släpper Borlängebandet Stonecake en ny skiva. Det var 16 år sedan senast. Då vann Stoncake [sic] en Grammy [sic] med låten Tuesday afternoon."

Som om de släppte "Tuesday Afternoon", fick en gigantisk hit och hämtade sitt pris i Stockholm, men sen gav ett fuckyou till musikbranschen och åkte hem för att göra det de egentligen ville: trubadurspela på Engelska puben i Borlänge.

Som om skivorna "Acoustic Toilets", "In the Middle of Nowhere" och "Some People" aldrig kom, floppade och slängdes. Som om någon utanför Dalarna bryr sig.

PS: dessutom är det intressant att Radio Dalarna tror att Stonecake vann en amerikansk Grammy, inte en svensk Grammis.

måndag, november 5

Att bry sig om "Entourage"

ExampleExample

Ett par dagar i sjuksoffan har fått mig ikapp med ”Entourage”. En förkylning till och jag hinner ifatt med ”Californication” också. Blir det en riktig influensa ska jag nog ta mig an ”Dexter”. Så arbetar jag mig in mot kärnan av tvbloggarman-programmen.

Men än så länge får jag nöja mig med att vara mästare på att hoppa fram till precis det ögonblick när ”Entourages” fruktansvärda signaturmelodin är slut och handlingen börjar.

Den största skillnaden säsong fyra förde med sig vara att Perrey Reeves, som spelar Ari Golds fru, lyftes upp i förtexterna. För nu skulle vi få se Ari Gold utvecklas, visa en mjukare sida, bli mänsklig, lära sig om livet. Som om vi ville det.

Jag vill se Ari Gold wheela och deala, desperat kämpa med sin aggression, skälla ut folk, bli utskälld, kasta mobiltelefoner och sedan le sitt insmickrande leende. Göra sina miner. Allt det där som Jeremy Piven ju gör så bra. Mer än så behöver jag inte. Jag behöver inte gilla Ari Gold som människa, som om han var på riktigt. Därför bryr jag mig inte om Ari lär sig viktiga läxor om livet, som han nu gjort i nästan varje avsnitt.

Underligt nog bryr jag mig däremot extremt mycket om hur det ska gå med Vincent Chases karriär. Jag vet inte varför jag bryr mig. Han är ju bara en glidig kille med fina ögon mitt i sitt babyface. Han hade aldrig kommit undan med sin ”don’t worry, it’ll work out, it always does”-attityd utan de där ögonen.

Så kanske är det ögonen, för så mycket mer vet man inte om Vince. Hur han över huvud taget är som skådis är svårt att lista ut genom de små, små fejkade filmscener man får se. På samma sätt vet man inte om den Vincent Gallo-inspirerade (eller?) karaktären Billy Walsh är en galning som sabbat ”Medellín” eller om han bara är ett ovanligt struligt filmskapargeni.

Fast att hålla oss i okunskap är väl ändå en bättre lösning än i ”Studio 60” och ”30 Rock”. Två program om folk som skriver framgångsrika sketchprogram, men de sketcher man får se är inte särskilt roliga. I ”Entourage” blir ovissheten en spänning i sig. Är ”Aquaman” en ”Spider-Man” eller en ”Daredevil”? Är Dramas tv-serie ”Five Towns” kass eller inte? Har E rätt när han hatade ”Medellín” eller är han bara sur sedan Billy Walsh dök upp i en ”Suits suck”-tröja?

Man vet inte. Man får vänta tills Ari Gold kommer in och berättar hur det ligger till.

söndag, november 4

Söndagsfrågan












Är det bara jag som då och då blandar ihop Fairport Convention och Fairground Attraction?

(Oftast åt det hållet att jag läser "Fair-", lägger till "-port Convention" i hjärnan och missar att det faktiskt står "-ground Attraction".)

fredag, november 2

Kask "Golden Heart"

Vi kan sörja Oink hur mycket vi vill, det är i alla fall inte sant att all musik finns på nätet.

Själv har jag länge letat efter Kasks ”Golden Heart”. Vilken hit! Den passar perfekt in 2007, den känns som en Studioremix just waiting to happpen. Den hade passat in 2005 och 2006 också. Kanske till och med 2000, post Phoenix. Synd bara att den kom redan 1998. Och nu pluggar Janne till läkare, eller hur det nu var.

Jag har haft ”Golden Heart”på hjärnan länge, men ingen verkar ha brytt sig tillräckligt för att lägga upp den. Skivan är utgången och min enda utväg har verkade vara att gå till ett bibliotek som har skivan, t.ex. Uppsala stadsbibliotek.

Underligt nog hittade jag ett videoklipp som någon delade med sig av på Soulseek. Ja, Soulseek lever. Det är från det mycket underliga, sextiotalsaktiga programmet "Hej Fredag!" på Kanal 5 med Per Sinding-Larsen. Han beskriver det nu som ett ”tjo-hopp-skål!-vad-kul-program” och man får väl tåla att behöva se en väldigt gles studiopublik dansa till mimade låtar för nöjet av att se PSL ta sig an Janne Kask och Henrik Berggren i en dubbelintervju.

Men en videofil är rätt värdelös, den kan vi inte bära med oss på stan i lurarna. Så därför har jag gjort om den till mp3 och delar med mig. Ljudet är självklart kasst, inte direkt som Oh, Baby I Like It Raw! och deras högupplösnings-mp3:or med discorariteter. Men ändå, det här är också en form av raritet.

Kask - ”Golden Heart”

UPPDATERING: Jag har precis vunnit en Traderaauktion om Kask-skivan!

torsdag, november 1

Witherhaal!

Varför måste de kallas Gyllenspoon? Hur har det blivit så att männens namn alltid måste vara den första delen av de här sammansättningarna (Bennifer, Tomkat, Brangelina)?

Vad är det för fel på Witherhaal? Som i ”wither all”, som i ”förtvina alla”. Vilken kraftfull poesi! Medan Gyllenspoon väl närmast uttalas som ”Jill’n’spoon”, som i ”Jill och en sked”.