Om jag säger ”Kjell Höglund” – vad säger du då?
Tydligen säger många ”bläh”. Det var i alla fall den reaktion jag fick av två från varandra oberoende vänner vid två från varandra oberoende tillfällen när jag förra veckan berättade att jag köpt en Kjell Höglund-samling.
Men eftersom båda tillfällena var vid högljudda fester orkade jag inte pressa dem att förklara sina reaktioner. (Det var en underlig upplevelse att stå på Neu en lördagsnatt, iklädd My Morning Jacket-tröja, och ovanpå det technopumpande untz-untz-untz:et prata om Kjell Höglund. Jag blev inte fotograferad av Stureplan.se, om man säger så.)
Kan det vara att det enda de minns med Kjell Höglund är ”En stor stark” från 1989? Eller tycker de att han har en irriterande röst? Kjell Höglund har alltid varit en kuf, men samtidigt för jordnära för att bli någon sorts Daniel Johnston. Det är många som drar öron åt sig åt alla som kan räknas som vissångare eller proggare. Om han nu är det. Han har i alla fall det typiska draget för svenska 70-talssångare att inte backa för det konkreta och jordnära, det som finns innanför det poetiska.
När Morrissey beskriver en ensam fredag är det en poetisk ensamhet, även när han beskriver en klubbkväll, som i ”How Soon Is Now?”: ”There's a club, if you'd like to go / You could meet somebody who really loves you / So you go, and you stand on your own / And you leave on your own /And you go home / And you cry / And you want to die”.
Morrisseys gråt är inte samma som på Kjell Höglunds ensamma fredag i ”Man vänjer sig”, den bästa och roligaste låten som gjorts om mördande vardagstristess, från 1974: ”Och på kvällen kommer gråten / Det är skönt att våga bli förtvivlad / Känna sig verklig / Man köper lite porr i en tidningsautomat / Och går hem och onanerar / Det är outsägligt torftigt / Men man vänjer sig / Man får lov att vänja sig”.
Egentligen beskriver detta samma scen. För ingen skulle påstå att Morrissey inte onanerade när han låg där och grät, eller att Morrissey inte kände att han fick lov att vänja sig.
Så Morrissey och Kjell hade liknande fredagskvällar. Men Kjell sa som det var.
Lyssna här: Kjell Höglund ”Man vänjer sig”
5 kommentarer:
Kjell höglund är ju sveriges eller kanske västerås enda svar på dylan.
Glöm inte heller Kjells Vill du följa mig till Provance. Med den lade han grunden till tusentals romantiserande 40-talister som ville byta ut ett kontorsliv i Gudrun Sjödén-kläder mot dans, solstänkta olivlundar och dagar på flaskan. Många franska fastighetsmäklare kan tacka Kjell för insats.
Menar du, Nick, på allvar att det var Kjell som med "Kärleksdans i Provence" (för så heter den och så stavas det) startade hela den vågen?
Jag vägrar tro det. I så fall är det Kjells fel att Lena Linderholms akvareller finns till, och det är en tung skuld att bära.
Kolla vad du får för spons i högerkanten när du googlar Kärleksdans i Provence:
http://www.google.se/search?hl=sv&q=K%C3%A4rleksdans+i+Provence&btnG=Google-s%C3%B6kning&meta=
För övrigt var Lena rena rama barnet (33 år) när Höglund släppte den valsen.
Jonas.
Jag sympatiserar stort med dig i fråga om Kjell H. Det blir alltid lite jobbigt att förklara sig. Jag minns hur jag satt och var som hypnotiserad första gången jag hörde häxprocess. 14 minuters rasande uppgörelse. /Jens
Skicka en kommentar