onsdag, juni 6

Hej då, Povel

Nu har media dragit fram sina sedan länge färdigskrivna minnestexter om Povel Ramel, de där som de officiellt måste hävda inte finns. Kvar i samma mapp ligger nu texterna om Bergman, Alfredsson, Josephson och Carlsson (Sickan, alltså).

Om jag säger så här: jag har växt upp med både kompletta LP-boxar av HassåTages och Povel Ramels produktioner och ni kan väcka mig mitt i natten och fråga om citat ur "Lådan" och "88-öresrevyn", men jag kan påminna mig maximalt om ett par fem Knäppupp-grejer. (EDIT: Okej, det var en överdrift. Jag kan nynna med i ganska många Ramelsånger.) Jag kunde lyssna om och om igen på HasseåTages oftast politiska sketcher, fyllda av referenser till 70-talsmänniskor jag absolut inte kände till (Lars Madsén? Lennart Geijer?), men jag lyssnade väldigt sällan på Povel och hans opolitiska saker. Och jag antar att det var för att Knäppupp var äldre än HasseåTage. Kanske är det verkliga beviset på att man har varit banbrytande att man efter 30 år framstår som väldigt föråldrad. Då har man verkligen hjälpt till att öppna upp slussarna.

Men bara för att jag tycker att HasseåTage är roligare, så kunde ju Povel Ramel vara rolig. Bäst tycker jag han var när han inte försökte vara så rolig och så "halsbrytande". När han inte klämde in så fruktansvärt många ord i varje textrad, när det inte skulle vara så jäkla mycket musikaliska finurligheter.

Som i "Den sista jäntan" från 1966, som skrevs för och delvis tillsammans med Monica Zetterlund. Det är det bästa Povel Ramel gjorde. Det är en kommentar till avfolkningen av landsbygden, det är buskis, det är finstämd ömhet och det är en fantastisk melodi, framlyft av ett fantastiskt arrangemang. Det är musikaliska finurligheter jag älskar, som den där valsvändningen vid 3:53.

Så därför: lyssna på den här och tänk inte bara på Povel Ramel som en överrolig pianofarbror i mössa.

Monica Zetterlund - "Den sista jäntan"

2 kommentarer:

fredrik sa...

fint.
men hur länge har den legat färdig skriven? 1996? ;)

/fredrik

Jonas sa...

Näru, den här texten skrev jag igår kväll, live and direct, rakt in i Blogger, vilket kan ses på de raka citationstecknen. Och kanske också på min förhastade överdrift om hur få Povelgrejer jag kan nämna.

Däremot funderar jag på att börja skriva på en Bergmanartikel att ha färdig. Tydligen mår han inte så bra.