tisdag, juli 5

Musikåret 2022 - andra kvartalet

Halvårsskifte och dags att sammanfatta den musikaliska våren. Som ju varit fin, så det var återigen en utmaning att få ner det till 25 låtar. Men ner dit måste spellistan.

Kanske ska jag någon gång prova att låta urvalsprincipen vara "enbart nykomlingar". För så blev det inte den här gången. Det var så tröstande och bekvämt att höra bekanta röster återkomma, som Beth Orton, Julia Jacklin, Faye Webster, Oliver Sim, Helado Negro, Hot Chip, Angel Olsen, Tirzah... Och så Kieran Hebdens bekanta sound, nu inte som Four Tet utan som KH.

Men lite nytt blod blev det ändå, med Tim Bernardes och Sessa och Bavé och Dexter. Och Deki Alem (Göteborgsbröderna som annars på svenska har sitt efternamn Bennett som gruppnamn) samplar Joy Division.

Sedan kunde jag inte utesluta "As It Was", Harry Styles oundvikliga hit.

Varsågoda: Extra allt 2022 Q2

måndag, juni 20

Brian 80 år!

I rättvisans namn, om McCartney fick en massa inlägg så måste Brian Wilson få åtminstone ett. 

Om Paul länge var en underskattad medlem i Beatles så har väl grejen med Brian varit omvänt, att många trott att Beach Boys enbart var hans. Kanske var det delvis den pressen som knäckte honom i sextiotalets slut, men det är definitivt den grejen som gör att Dennis Wilson ”återupptäckts”, att Carl Wilson underskattas (fast okej, hans soloskivor är inget vidare) eller att många tror att Beach Boys helt tog slut efter att ”Smile” havererade.

Hursomhelst, Brian Wilson är en till av de allra största, en föregångare, en visionär som producent, en fantastisk sångare och en otrolig låtskrivare. 

Här är en lika kort spellista som för McCartney. Det är tolv av Brians största stunder som kompositör och ofta även vid mikrofonen. Max en låt från samma album, med undantag för från ”Surf’s Up” - för ingen jävel ska tvinga mig att välja mellan titelspåret och ”’Til I Die” och verkligen inte jag själv och allra minst på Brian Wilsons födelsedag. 

Och sist ligger en lite sketch där Brian har fastnat i ett piano, för det är en så passande bild av vad som faktiskt hände, att han inte kom loss.

Varsågoda: Minimala Brian Wilson-listan

Grattis, Brian!

lördag, juni 18

McCartney: 80 år!

Idag är ju själva 80-årsdagen, så vi avslutar den här McCartney-månaden. Så mycket vi inte hann gå igenom... Vilken är det bästa partiet av låten "Band on the Run"? Varför var folk så taskiga mot Linda? Vilken är hans konstigaste låt (på ett bra sätt)? Varför åkte Paul egentligen i japanskt fängelse? (Svar: för att han är naiv.) Men nåja, han fyller väl 90 om tio år.

En sak jag särskilt velat om är en spellista. Hur borde den göras? Hans allra bästa låtar (sjukt jobbigt att välja), hans mest bortglömda låtar (sjukt självgott), hans bästa ballader (herregud, då måste man ju för att inte ljuga ha med ”Yesterday”) eller…?

Andra har gjort långa listor, så vill ni ha en sådan så kolla in här eller här eller här.

Men för mig fick det bli en extremt kort lista. Att plocka fram som påminnelse om man någonsin tvivlar på att Paul McCartney är en av de allra största. Även med max en låt per album och helt utan Beatleslåtar så kan det bli så här fint. Varsågoda: Minimala McCartney-listan.

Grattis, Paul!

fredag, juni 17

McCartney: Mer om "Ram"

Första gången jag hörde talas om "Ram" var i det andra numret av Pop, april 1993. Där intervjuades popstjärnor om sina skivsamlingar. 

Både Pontus från Pontus & Amerikanerna och Petter från Webstrarna pratade om "Ram", vilket gör det lite larvigt när Pontus kallar sig en av de största "Ram"-fanatikerna i norra Europa. Men intressant nog kallas McCartney också den mest underskattade beatlen och det säger en hel del om nittiotalet. (Ni minns Pop #10, med Plastic Ono Band som världens näst bästa album.)

I samma nummer recenserades nya album av McCartney (av Kjell Häglund) samt Pontus & Amerikanerna (av Linda Norman). Båda albumen fick 4 av 10.

McCartney: Ram

En månad om McCartney och vi har knappt nämnt "Ram"... 

Det är ju ett av hans absoluta mästerverk.

McCartneys andra album utanför Beatles är ett sådant där album som är större än summan av delarna. Det är lika fullt av infall som omslaget är färgglatt.

Alla infall är inte goda. Jag hatar verkligen den tillgjorda skrovelröst som Paul McCartney tagit fram ibland, här på "Monkberry Moon Delight", men det händer så mycket annat, det svämmar över - så halvvägs in nynnar jag ändå med. 

Avslutande "The Back Seat of My Car", som funnit med som idé sedan "Let It Be"-tiden, är som en miniatyr av hela McCartney-registret: tramsigt, sentimentalt, storslaget och så där på slutet så rockylar han lite.

McCartney: Låtarna man vill slippa

Här är ett par McCartney-låtar jag aldrig vill höra igen:

  • "Mull of Kintyre" (Storbritanniens mest sålda singel utan koppling till välgörenhet)
  • "We All Stand Together" (grodlåten)
  • "Ebony and Ivory" (sorry, Stevie)
  • "Honey Pie" (jag tolererar pastischer, men här slår mätaren i taket och man börjar fantisera om ett "White Album" som enkelalbum...)

Vilka har jag glömt?


McCartney: Covers, del 7

Om vi nu gått igenom en väldigt inkomplett lista med bra versioner av McCartney-låtar inspelade av andra, vilka är då egentligen de bästa covers som McCartney själv spelat in? Hm...

Men post-Beatles tycker jag väldigt mycket om Wings version av "Love Is Strange", hiten från 1956 med Mickey & Sylvia.

torsdag, juni 16

McCartney: Covers, del 6

Apropå flöjtiga McCartney-covers: på Claudine Longets version av "Every Night" från 1972 är det Tom Scott som spelar flöjt. 

Och Claudine sjunger lika försiktigt som vanligt, vilket ju passar på en låt om att stanna hemma.

onsdag, juni 15

McCartney: Covers, del 5

Minns ni när jag 2008 inte var helt begeistrad av Alexis Taylors cover av "Coming Up"? Nej, det är klart ni inte gör. Ni minns inte allt som skrivits på den här bloggen. Och dessutom: jag har ändrat mig. Jag gillar den verkligen. Det kan ha något att göra med att Taylor numera gör sina covers enbart på Instagram, till synes utan tanke att spela in och ge ut dem.

McCartney: Covers, del 4

Av någon anledning hade jag inte hört den här härliga covern på "Get Back" från 1970 förrän alldeles nyligen. Jag älskar flöjten! Den som spelar är Hubert Laws, som var med på Extra allts flöjtiga vårlista från i april.

McCartney: Covers, del 3

Billy Paul kunde det där med att göra en låt till sin egen.

McCartney: Covers, del 2

För femton eller tjugo år sedan hade jag nog sagt att det här var en av de bästa McCartney-covers som någonsin gjorts. Men idag, nja, lite för mycket gitarrgnissel i början och för mycket ångestylande på slutet. 

Kanske för att jag numera lyssnat mer på "Silly Love Songs" i ursprungsversion och numera även har en helt annan tolerans för struttig musik. När jag först hörde Red House Painters elva minuter långa tolkning så hade jag aldrig hört Wings-originalet. (Och så var det med många av Red House Painters covers, som den fantastiska versionen av Cars "All Mixed Up" eller för den delen Kozeleks AC/DC-covers, jag mötte dem först med Mark Kozelek på sång.) Jag hade bara läst i Sound Affects att det var en McCartney-cover. 

Min omvärdering av den här covern, från jättejättebra till bara väldigt bra, kan ha att göra med att jag misstänker att Kozelek inte gillade Wings låt. Han bara utnyttjade den som en grund för att att gnissla lite och yla lite. Det tycker jag är synd. Mitt emellan där låter ju Kozelek faktiskt som han ärligt instämmer i grundtanken, att ännu en kärlekslåt inte skadar.

tisdag, juni 14

McCartney: Covers, del 1

Det här framstår allt mer för mig som den bästa Beatlescovern av alla. Och dessutom är det ju något extra fint med att McCartney och Lennon tillsammans i jämbördigt samarbete skrev en låt om att lösa sina konflikter, McCartney skrev den rakare, käckare versen/refrängen och Lennon skrev det kontrasterande sticket. Och båda behövs.

söndag, juni 12

McCartney: "Jenny Wren"

 

Paul McCartney har ju en övernaturlig förmåga att komponera trudelutter. Trallvänliga, enkla, till synes obetydliga melodier som sätter sig direkt. Kanske kommer jag kunna lista de jobbigaste av hans trudelutter, om jag orkar tänka på dem...

Men i stället kan jag tänka på en fin bit, från sent i karriären. "Jenny Wren" från 2005 kan man ha på hjärnan i flera dagar. 

Wren betyder ju gärdsmyg. Kanske kommer jag kunna lista McCartneys bästa låtar om fåglar, men kanske kommer det leda till att jag går runt och vissla på "Single Pigeon" i en vecka.

lördag, juni 11

McCartney: Onslow

Vad har älskvärde slusken Onslow i brittiska 90-talskomediserien "Skenet bedrar" ("Keeping Up Appearances") med den belevade Paul McCartney att göra?

Han som störde sin svägerska Hyacinth Bucket ("it's pronounced Bouquet!") som ville leva ett finare liv, finare än hans undertröja, keps och öl i soffan. Jo, Onslow spelades av Geoffrey Hughes, som också spelar Paul McCartney.

Eller tja, gett röst åt honom. Hughes, uppvuxen i Liverpool, gjorde som 24-åring rösten till McCartney i den tecknade filmen "Yellow Submarine". 

Att porträttera Paul i någon spelfilm var dock aldrig aktuellt.

fredag, juni 10

McCartney: Första skivan

När Extra allt tidigare har haft tema med massa inlägg om en artist har jag alltid skrivit om hur jag introducerats för dem, min första skiva. Att det med Joni Mitchell var "Blue", med Neil Young var det "Harvest Moon", med Beyoncé var det "The Writing's on the Wall" köpt på Expert. Prince var ett farligt rykte. 

Och den första Springsteen jag själv ägde var "The River", även jag också minns att som sexåring fråga pappa vad "baaaarn" betydde på engelska. Han svarade "lada" och jag gick sedan runt och undrade varför man skrev en låt om en lada i USA och varför det skulle leda till hysteri i Göteborg.

Men hur blev man först presenterad för Paul McCartney? Det är ju lite som att försöka minnas när man premiärsmakade mjölk.

Hur är den där repliken ur "Sliding Doors", att de borde heta The Fetals (The Featles? The Foetles?) eftersom alla lär sig deras texter redan som foster.

Nu är ju det inte sant och det finns massor av folk som inte fått Beatles intravenöst eller ens serverade - eller druckit mjölk för den delen.

I mitt liv har det alltid funnits Beatles. Om jag skulle försöka minnas hur jag först mötte dem så var det nog via en kassett med "Beatles for Sale" som av någon anledning spelades en del i bilen i min barndom. "Beatles for Sale" består ju nästan till hälften av covers och på originallåtarna är det mer Lennon som hörs. Men "I'll Follow the Sun" är ju ljuvlig.

Sedan... (snabbspola förbi olika perioder av Beatlesmani varvat med perioder av extrem tröttma på allt Beatlesrelaterat) ...  det var väl först på 00-talet som jag började ge mig i kast med McCartneys solomaterial och Wings. Innan hade man väl mest tyckt att Wings-Paul hade så fruktansvärd frisyr? Att "Live and Let Die" inte var den bästa Bondlåten. Att den där låten med grodorna var jobbig. Och att "Silly Love Songs" var extremt mycket bättre med Red House Painters.

onsdag, juni 8

McCartney: Läxhjälp

 

Ni har väl hört låten från 1967 där Jacquelin Taïeb önskar att hon hade Paul McCartney som hjälp med engelskaläxan? 

"Tiens, on est lundi aujourd'hui 

Ah, pour demain, j'ai un devoir d'anglais 

Hum, j'aimerais bien avoir Paul McCartney 

Pour m'aider!"

måndag, juni 6

McCartney: The Fireman

 

Paul McCartney har ju även gjort musik tillsammans med producenten Youth, under namnet The Fireman.

Den här trallen var med på projektets senaste (sista?) album 2008. Kanske var det att den passade så bra ihop med den dåvarande "Graceland"-revivalen som gjorde att jag uppskattade den.

Eller så var det något med att höra Paul McCartney göra ännu en låt om att kliva upp och se solen, väldigt många år efter "Good Day Sunshine". Fler glada låtar om solen, what's wrong with that?

fredag, juni 3

McCartney: "Uncle Albert / Admiral Halsey"

En fin dansscen med Greta Gerwig, från "Greenberg" (2010). Alla har väl någon gång varit ledsna och ensamma och tröstat sig med en öl och lite "Ram". Det är ändå lite oväntat att "Uncle Albert / Admiral Halsey" låg etta på Billboard-listan, det är ju inte en helt vanlig poplåt. Sjuttiotalet var en intressant tid.

torsdag, juni 2

McCartney: Peggy Lipton

Man undrar ju vad Peggy Lipton kände inför att historien spreds om den gången när hon sommaren 1968 avspisades av Paul McCartney, som hon tidigare haft ihop det med, när han åkte till Los Angeles nykär i Linda Eastman.

Beatles-medarbetaren Tony Bramwell har berättat: "I had to tell her in the nicest possible way that it was a private party, while Linda stood quietly to one side, pretending she wasn't with us" och "Peggy was very upset and got very argumentative" och "We drove off fast, leaving (her) standing on the hotel-steps in tears". (Återgivet i Philip Normans McCartney-biografi från 2016)

Stackars 18-åring att få sina tårar återberättade så där, långt in i framtiden.

Men det gick ju ganska bra för Peggy Lipton ändå. Hon gjorde fin musik, blev tv-stjärna i "The Mod Squad", gifte sig med Quincy Jones, spelade Norma i "Twin Peaks" och blev mamma till Rashida Jones.

När McCartney på 80-talet samarbetade med Michael Jackson träffade han naturligtvis Quincy Jones, som bjöd med McCartneys på parmiddag. Paul ska (enligt Philip Norman) ha kallat Peggy för "Mrs Jones" under hela kvällen.

onsdag, juni 1

McCartney: Ur arkivet

Jag har ju bara sett Paul McCartney spela live en enda gång, i Globen för nästan elva år sedan. Min avsky för hans brötiga kompmusiker och framför allt hårdslående trummis ekar kvar likt basen i den där bollen.

Men ändå var det ett av de där konserttillfällena när jag kom på mig själv att tänka att "jag är i samma rum som (artisten)!" och "det enda mellan mig och (artisten) är luft!" - det spelade ingen roll att det var tiotusentals andra där. Eller att det var ett konsertår när jag även sett Prince, Sade, Tame Impala, Crosby & Nash, Alexis Taylor i extrem närbild...

Underligt nog skrev jag på Extra allt då inte så mycket om själva konserten, utan mest om hur jag fick en flashback till en viktig musiklektion på mellanstadiet. Det är fortfarande ett viktigt minne. Men jag har fortfarande inte lärt mig spela minsta lilla på gitarr.

McCartney: "The End of the End"

I sin tegelsten "Yeah Yeah Yeah - The Story of Modern Pop" (2013) sammanfattade Bob Stanley den kommande tillbakablicken på Paul McCartneys gärning så här: 

"When he's gone, Paul McCartney will be everyone's favourite Beatle."

Som om han inte redan är det?

Åtminstone alla vuxnas favorit. För ni är väl med på teorin om hur ens favorit-Beatle förändras under livets åldrar? (Jag trodde jag dryftat denna teori tidigare på Extra allt, men hittar den inte just nu.) Små barn föredrar Ringo (kul kille, okomplicerad, "Yellow Submarine", "Act Naturally"), tonåringar föredrar John (rebell, på samma gång cynisk och idealistisk, "God", "Working Class Hero") men en del som ska visa hur de är mer originella går sedan i typ universitetsåldern över till George (svårmodig, underfundig, "All Things Must Pass", "Here Comes the Sun"). 

Och sedan, som vuxen, går man över till Paul (oförställd trots sina brister, ibland larvig, ibland hjärtskärande enkel, "For No One", "Silly Love Songs"). Där stannar man sedan kvar, ända tills döden.

Sin egen dödsdag sjöng Paul McCartney om i "The End of the End" från 2007: "On the day that I die I'd like jokes to be told". Men låt oss inte tänka på det nu. Som Life Magazine uttryckte det i november 1969: Paul is still with us.

 

tisdag, maj 31

McCartney: "Coming Up"

 

En av de saker som gör mig så glad av "Coming Up" - förutom att det är en klatschig låt som inte skäms för att vara knasig och förutom att videon är enkel men så självklar att Outkast kunde sno idén till "Hey Ya" typ 25 år senare utan att de kändes konstigt - är att John Lennon lär ha gillat den. Att den nyktre cynikern men vid den tiden småbarnsfarsan våren 1980 kanske dansade runt med Sean i lägenheten i Dakota Building till sin gamle kompis synthiga pop. Det är en fin scen jag föreställer mig.

fredag, maj 20

McCartney: Mullet of Kintyre

Paul McCartney var ju länge en snygg kille. Gullig. Änglalik. En docka.

Dessutom ofta ganska stiligt klädd och friserad. Han har experimenterat även med sitt frisyr och ansiktsbehåring. Stu Sutcliffe var den förste beatlen att kamma ner luggen, när han bad sin flickvän Astrid Kirchherr att klippa en "fransk" frisyr precis som hennes ex hade.

Men Paul var den förste av beatlarna att skaffa mustasch. Visserligen kanske inte av modekänsla, utan mest av fåfänga när ville dölja ett ärr på överläppen efter en mopedolycka. Det hindrade inte de andra tre att snart ta efter och så stod de där på mustascher på "Sgt Pepper"-omslaget och så följde resten av världen efter.

På sjuttiotalet gick det däremot åt helvete med McCartneys stilsinne, som för många andra. Det var väl svårt att inte försöka sticka ut i bruset. Därför är många bilder av McCartney från mitten av sjuttiotalet fruktansvärda att se.

Hans allra värsta stil tycker jag var den kombo av hockeyfrilla, ananasspret uppepå, mustasch och frihängande underläppsskäggflärp som han bar en kort period typ 1974. Inklusive på en lättklädd poolbild.

Men det är i stark konkurrens med den W-formade mustasch hade hade strax innan, om jag förstått saken rätt. Det kan dock ha varit en endagsgrej. Och har man ett band som heter Wings så måste man ju anstränga sig. 

torsdag, maj 19

McCartney: "From a Lover to a Friend"

Även om McCartney numera inte är i närheten av sina tidigare stordåd, så finns det många guldkorn även i den senare karriären. Har ni hört "From a Lover to a Friend" från "Driving Rain" (2001)?

onsdag, maj 18

McCartney: 79 år och 11 månader

Det är idag exakt en månad till att Paul McCartney fyller 80 år.  Jämnt åtta decennier sedan han föddes på Walton General Hospital i Liverpool. 

Extra allt firar med en temamånad fram till födelsedagen.

Jag kan inte lova att det blir lika innehållsrikt som när vi kört "satsningar" på Joni Mitchell, Bruce Springsteen, Joan Didion, Woody Allen eller Beyoncé - eller ens som med Philip Roth. Snarare kan jag lova att det INTE blir lika innehållsrikt eller heltäckande. Det blir nog bara några spridda skurar av hyllningar och tankar och kuriosa om en av de största och viktigaste och tramsigaste popartisterna.

McCartneymånaden börjar... NU.

lördag, maj 7

Kom på quiz!

På torsdag 12 maj ordnar jag och mina lagkamrater månadens upplaga av Stockholm Musikquiz, den mest anrika, klurigaste och roligaste av huvudstadens musikfrågesporter. 

Dra ihop ett lag på fyra personer och kom till Debaser Hornstull - det blir något för alla. Och fantastisk pausmusik.

Mer info finns på Facebook.

lördag, april 30

Vårmusik

Våren är i luften och överallt. Och då vet ni att man vill ha musik som kvittrar likt fåglarna, alltså med många flöjter. Därför har jag satt ihop en spellista med flöjtigt, fjäderlätt, fjunigt och funky - för en fantastiskt ljusgrön tid.

All musik på listan är inte friktionsfri (för det gör ont när knoppar brister) men det allra mesta är enkelt och skönt. Allt är heller inte fullt av flöjter, men saknar man dess toner i en låt så kan man nog ge sig på att det kvittrar igen i nästa.

Mycket jazz, som Bobby Hutcherson, Brian Jackson, Henry Franklin, Nannie Porres, Chico Hamilton, Sun Ra, Jan Johansson, Yuseef Lateef och Dorothy Ashby.

Men inte bara jazz, utan även Waxahatchee, Incredible String Band, Joyce, Ronettes, Leroy Hutson och Lady Wray. Och har ni hört Say She She, som hittills bara släppt två singlar?

Från hela världen: Brasilien, Japan, Sydafrika, Italien, Sverige... Våren är över hela jordklotet (men så klart inte samtidigt).

Varsågoda: Extra allt vår 2022

PS: förra vårens flöjtiga vårlista finns här. Och så gjorde jag en spellista våren 2019 också.

lördag, april 9

Musikåret 2022 - första kvartalet

 

Musikåret har inletts med att jag inte lyssnat på så mycket musik - känns det som. Vilka fantastiska album har kommit? Jag har mest hört spridda låtar. (I och för sig, Aldous Hardings nya var ju efterlängtad.)

Här får ni nu 25 låtar i en behändig spellista, i en lyssningsvänlig ordning. Som vanligt en blandning av genrer och som vanligt en blandning av gamla, gamla bekanta (Mary J. Blige, Tindersticks, Damien Jurado) och nykomlingar (Danielle Ponder, Maddie Moon, eh... sen kanske de flesta andra var rätt etablerade, även om jag inte lyssnat på Mitski eller Black Flower förut).

Hur som helst, varsågoda: Extra allt 2022 Q1

fredag, april 1

Efter Oscars


Nej, men sju rätt och tre korrekta garderingar av elva tippade kategorier borde ju inte vara så uselt, men jag kom ändå sist i vår lilla tippningsgrupp. Om man hade hängt med i försnacket bättre än jag gjort så var det tydligen väldigt väntade mottagare av statyetterna.

Oväntat var dock att en världsstjärna skulle gå upp och slå till en komiker mitt i direktsändning. Eller att det sedan inte hände någonting. Jag väntar fortfarande på besked om att det hela är ett gemensamt "I'm Still Here"-projekt från Smith och Rock.

söndag, mars 27

Oscarstippningen

Dags att tippa Oscars! När jag summerar mina gissningar nedan så verkar jag tro på storslam för "The Power of the Dog". Kanske blir det inte så, men troligen kommer antingen den eller "Coda" att dominera galan.

Allra viktigaste vinnaren är att Anna-Carin Lock ska få en statyett för mask till "House of Gucci", hon är den enda nominerade jag känner...


Bästa film: "The Power of the Dog"
Gardering: "CODA"
Kommentar: Alla gillar en western.
 

Bästa regissör:
Jane Campion för "The Power of the Dog"
Gardering: Steven Spielberg för "West Side Story"
Kommentar: Nä, inte borde Spielberg kunna utklassa Campion?

Bästa kvinnliga huvudroll: Jessica Chastain i "The Eyes of Tammy Faye"
Gardering: Nicole Kidman i "Lucy and Desi"
Kommentar: Svårgissat.

Bästa manliga huvudroll: Will Smith i "King Richard"
Gardering: Benedict Cumberbatch i "The Power of the Dog"
Kommentar: Borde bli tredje gången gillt för Smith, som tidigare nominerats för "Ali" och "The Pursuit of Happyness" men inte vunnit.

Bästa kvinnliga biroll: Kirsten Dunst i "The Power of the Dog
Gardering: Ariana DeBose i "West Side Story"
Kommentar: Svårtippat. Kan man vinna för en musikalroll?

Bästa manliga biroll: Troy Kotsur i "Coda"
Gardering: Kodi Smit-McPhee i "The Power of the Dog"
Kommentar: Ingen aning.

Bästa originalmanus: Paul Thomas Anderson för "Licorice Pizza"
Gardering: Kenneth Branagh för "Belfast"
Kommentar: Jag har tyvärr inte sett någon av dessa två, men förstått att "Licorice Pizza" är riktigt bra.

Bästa manus efter förlaga: Sian Heder för "Coda" efter manuset till filmen "La Famille Bélier" av Victora Bedos, Thomas Bidegain, Stanislas Carré de Malberg och Eric Lartigau

Gardering: Jane Campion för "The Power of the Dog" efter en roman av Thomas Savage
Kommentar: Hugget som stucket mellan dessa två, men kanske får "Coda" detta som tröstpris?

Bästa internationella film: "Drive My Car" (Japan)
Gardering: "Flee" (Danmark)
Kommentar: Borde vara givet.

Bästa animerade långfilm: "Encanto"
Gardering: "Flee"
Kommentar: Borde vara givet.

Bästa originalsång: "Dos Oruguitas" av Lin-Manuel Miranda från "Encanto"

Gardering: "Be Alive" av Dixson och Beyoncé från "King Richard"
Kommentar: Här är ju inte vinnaren det intressanta, utan att "We Don't Talk About Bruno" inte blev den nominerade från "Encanto". Ett härligt exempel på att det inte går att förutse vad som slår an hos publiken. För övrigt: man skulle ju vilja samla de nominerade i ett rum och höra hur snacket blir: Beyoncé, Lin-Manuel Miranda, Billie Eilish, ständigt nominerade überproffset Diane Warren (trettonde nomineringen, ingen statyett...) - och så Van Morrison. Men Van är väl inte på plats?

lördag, februari 12

Månadens musik: "Byrdmaniax"

Jag tänker sluta köpa skivor varje vecka, men i stället varje månad köpa en skiva som jag inte hört alls eller i varje fall väldigt lite. Lyssna in mig på något. Se vad jag missat. 

I projektet #veckansskiva  köpte jag lite för ofta klassiska album som jag redan kunde utan och innan, men inte ägde fysiskt. Jag tog hem dem, de fick en snurr och sedan ställdes de in i hyllan. Nu tänker jag försöka använda öronen mer.

Först ut, som lyssning under januari, köpte jag "Byrdmaniax" av The Byrds från 1971. Jag har aldrig lyssnat på det, även om jag älskar albumet innan, "Untitled". Den studioinspelade delen är ju fantastisk, med "Truck Stop Girl", "Yesterday's Train" och "Chestnut Mare".

"Byrdmaniax" är ett kritiserat album, inte minst av Byrds själva. De tyckte att producenten Terry Melcher saboterat genom att i efterhand och utan deras tillåtelse lägga på stråkar och blås. Melcher försvarade sig med att han gjorde vad han kunde för att rädda dåliga låtar och dåligt spelande... "Kathleen's Song" och "Pale Blue" har sedan dess getts ut i rensade versioner.

Men genom att ha så dåligt rykte har "Byrdmaniax" även kvalificerat sig till att kallas "underskattat", till exempel av Hot Chips kompis Rob Smoughton. Och jo, "Glory Glory" är ganska härlig countryrockgospel. "Pale Blue" och "Kathleen's song" är fina, även med påläggen, man gillar ju barockpop. Men det låter inte jättemycket Byrds. "I Trust" är kanske den mest Byrdsiga låten, med stämsången ersatt av gospelkör.

Och så en fin version av Jacksons Brownes "Jamaica Say You Will", som Browne gav ut i egen inspelning först året efter.

Däremot är "I Wanna Grow Up to Be a Politician" trams och "Green Apple Quick Step" är bortom min toleransnivå för banjoekvilibrism.

"Byrdmaniax" finns inte på Spotify, vilket kanske är ett medvetet val från McGuinn för att kväva Melchers stråkpålägg, kanske inte. Albumet efter, "Farther Along", finns däremot. Tyvärr har det samma problem som "Byrdmaniax" med varannan låt dålig.



söndag, januari 16

Ett ord om dagen

 

Chansen är väl stor att jag i julkalendern för 2022 kommer att ironisera över "kommer ni ihåg i början av året, när precis alla skulle spela Wordle och skryta om framgångar på Twitter?"

Men just nu tar jag vad som helst som är en enkel distraktion. Och då kan det lika gärna vara ett ordspel som liknar Lingo. Eller Mastermind med bokstäver. Det är vad jag behöver. A minute to learn, a lifetime to master.

Jämförelseaspekten (möjligheten att berätta hur snabbt man tog just dagens ord) är en sidoeffekt av det verkligt sympatiska med Wordle - att det bara finns ett ord per dygn, samma ord för alla spelare. 

Det går alltså att jämföra, men det går inte att binge-spela. 

När man har spelat dagens ord, då får man vänta 23 timmar och 55 minuter på nästa. (Ja, jag har flera gånger funnit mig vaken till efter midnatt och kastat mig över Wordle...)

PS: Och ja, jag vet att den enkla lösningen för den som bara måste spela flera ord per dygn är att använda alla olika varianter, kopior och efterapare som har kommit, bland annat flera på svenska.