Julkalendern: Bob Stanley-året

Bob Stanley har i år varit väldigt flitig, inte minst med att med att sätta ihop samlingsskivor utgivna på Ace Records. Så många att Spike har begravts i dem.

Några speglar en tidsanda och musikstil. ”New Jill Swing” är kvinnliga r&b-grupper i skiftet 80/90-tal. Förutom nya upptäckter är det kul att lyssna på sådant som man då hörde överallt med nu mer spetsade öron, som Jades ”Don’t Walk Away”. 

”Fantastic Voyage” är en fortsättning på 2020 års ”Café Exil”, med musik som följde efter Bowies år i Berlin. ”Tomorrow’s Fashion” är library music på synt från 70- och 80-talen. Båda har sina höjdare men också mycket knas.

Flera skivor ägnar sig åt klassika låtskrivare och producenter, varav flera redan har fått en samling tidigare. Ytterligare en John Barry-samling vet jag inte om jag behövde, trots att jag växte upp som Bond-fan. Men man nynnar med i mycket redan första gången, karl’n var ett geni. 

Stanley har också lagt ihop Glen Campbells insjungningar av Jimmy Webb-låtar - en skiva som inleds med ”By the Time I Get to Phoenix” och ”Wichita Lineman” är ju hemma redan där. Samma med Thom Bell-samlingen, det finns så mycket fantastiskt att Stanley gärna får återkomma med en del tre.

Paul Williams låtar skrivna åt andra är fint samlade, bland annat med en svåråtkomlig inspelning från Scott Walker. Man borde inte klaga när Monkees sjunger ”Someday Man” och Kermit ”Rainbow Connection”, men det går inte att komma runt att Carpenters saknas här. Hur mycket pengar ville de ha för att tillåta en ynka låt?

Dessutom har Stanley satt ihop en box med 60-talssångaren Barry Ryan, men den har jag inte (!) köpt.

Stanley har också skrivit och pratat om gammal musik på en ny plattform, Bob Stanley’s Record Room, en Patreonsajt där olika prenumerationsavgift ger olika tillgång. Det är tips om låtar, små texter och filmer där Stanley spelar skivor och säger typ ”that sounds quite nice actually, if it’s your cup of tea”. Förtjusande! 

Det bästa från Bob Stanley i år är däremot Saint Etiennes nya album "The Night", som landade på Lucia. En härligt flytande, nostalgisk skiva, som tål att lyssnas på om och om igen. Nu har gruppen hittat en stil de kan åldras i.

Julkalendern: Årets Bob Stanley

Popmusikens just nu främste curator, Bob Stanley, har i år varit inblandad i ovanligt många samlingsskivor. Jag har begett mig till Pet Sounds eller Bengans eller Ace hemsida och köpt dem allihop. 

På CD. Det känns härligt.

Jag har lyssnat, jag har läst i häftet (vilket ju är fördelen med skivorna jämfört med Spotify, utöver att alla låtar inte finns där) och jag har försökt att rangordna dem. Kanske julklappstips för dig som känner någon som gillar gammal musik?

1. Bob Stanley & Pete Wiggs Present Occasional Rain 

Uppföljare till ”English Weather”, med ljudet av det tidiga sjuttiotalets gråhet, disillusion och försök att ta sig bortom psykedelia. 

Bästa upptäckt: Yes "Sweetness"

2. Bob Stanley Presents 76 In The Shade 

Loja låtar för värmebölja, från mitten av sjuttiotalet. 

Bästa upptäckt: Hamilton, Joe Frank & Reynolds "Fallin' in Love" (eller Liverpool Express "You Are My Love")

3. Ready Or Not - Thom Bell - Philly Soul Arrangements & Productions 1965-1978 

En rätt traditionell ”best of”-samling av en mästare, med både superhits och bortglömda låtar. 

Bästa upptäckt: The Three Degrees "What I See"

4. Cafe Exil - New Adventures In European Music 1972-1980 

Den allra senaste samlingen och eftersom jag knappt hunnit läsa häftet kan jag behöva revidera placeringen. Det kan nog bara kan bli uppåt, eftersom det här känns som ett mästerligt sammansatt soundtrack till David Bowies och Iggy Pops tågluff genom Europa. En slutsats är att det var en dyster tid...

Bästa upptäckt: Rubba "Way Star"

5. Tea & Symphony - The English Baroque Sound 1968-1974 

Den spöar inte sin föregångare från 2007, men för alla som gillar musik som låter som Colin Blunstones tidiga solomaterial (som också finns representerat här) så är detta kalas.

Bästa upptäckt: Nirvana (engelsmännen alltså) "Please Believe Me"

6. Saint Etienne Presents Songs For The Fountain Coffee Room 

Inget fel på hur det låter, verkligen inte, jag tackar inte nej till att höra "Love Is the Answer" igen. Men ett liiiite för väntat urval (även om det kanske bara är marginellt jämfört med till exempel "76 in the Shade"). Kanske är det här helt enkelt lite för mycket min musik? 

Bästa upptäckt: Bill Quateman "Only Love"

7. Bob Stanley & Pete Wiggs Present The Tears Of Technology 

Detta (tidig, melankolisk synthanvändning från Storbritannien) är däremot inte min musik, men en god historielektion med både stora grupper och kassettsläpp. 

Bästa upptäckt: Illustration "Tidal Flow"

Dessutom släppte Saint Etienne under 20 lördagar i våras och somras lagom långa spellistor på sitt Spotify-konto. 

Julkalendern: Bob Stanley-året

Som den fanboy jag är så har jag självklart hållit noga koll på vad Bob Stanley har presterat under året. Musikern, journalisten, författaren, musikarkeologen Stanley har inte legat på latsidan under 2022, men vad var egentligen bäst? Vi räknar ner på topplistan.

5. Saint Etienne "Fairfax High" och "The Character of Saint Etienne" 

Årets fanclubutgåvor, där trion samlar överblivet från dels 1997-98, dels de senaste åren. Det är ömsom vin, ömsom trummaskinsbagateller. Eftersom jag är svag för den organiskt flöjtiga Malmöperioden kring "Good Humor" så vinner "Fairfax High", men "The Character of..." har ett oemotståndligt MiniDisc-omslag.

4. Sammi Smith "Looks Like Stormy Weather 1969-75"

Samlingsskiva med "countryns Dusty Springfield", sammansatt och med häftestext av Stanley, som vill rädda Smith från att enbart vara känd för att haft den största framgången med Kris Kristoffersons "Help Me Make It Through the Night". Och för min del har han lyckats, innan hon var med på förra årets samlingsskiva "Choctaw Ridge" hade jag aldrig ägnat Sammi Smith en tanke.

3. John Barry "The More Things Change"

Barrys skiva "Ready When You Are, J.B." utökad med ytterligare spår, som visar vilket geni han var.

2. "Fell from the Sun - Downtempo and After Hours 1990-91"

Samlingsskiva som Stanley satt ihop tillsammans med bandkollegan Peter Wiggs - och inkluderat sig själva. Det är en väldigt smal genre de siktat in sig på: musik som går i krokarna kring 98 bpm, från ett ögonblick i brittiskt klubbliv när man ville ta det lite lugnare. Förvånansvärt mycket av detta låter fantastiskt! (Och detta är förhoppningsvis en ny mall för musikhistoriska samlingsskivor, som kan få ägna sig åt nyare eror än sextiotalet och som inte behöver fokusera på hits. KLF:s frånvaro känns dock lite sorglig här, men antagligen håller de väl hårt på sina rättigheter?)

1. "Let's Do It - the Birth of Pop"

En självklar förstaplats för detta storverk till bok, en prequel till 2013 års "Yeah Yeah Yeah". Här behandlas popmusikens historia innan rocken. Det är ett lite beklagansvärd begränsning till växelverkan mellan USA/Storbritannien, med enbart några få utflykter till Sydamerika (och med Abba som en av slutpunkterna). Men det är ju korrekt att popmusiken utvecklades i pingpong över Atlanten, ofta av att musiker åkte och bosatte sig på andra sidan. 

Stanley berättar mästerligt om hur teknik, världshändelser, regler och trender påverkat musiken. Och hur vissa saker bara är slump, som det här med att schweizisk joddling blev en del av countrymusiken...

En av årets bästa böcker, och självklart det bästa Bob Stanley gjort i år.

Joni: Enligt Bob Stanley

Nu ska jag tjata lite om "Yeah Yeah Yeah" igen. Bob Stanley utnämner "The Hissing of Summer Lawns" till Joni Mitchells bästa album. Han skriver det med samma självklarhet som att Bob Dylans bästa är "New Morning" eller Aretha Franklin inte nödvändigtvis är världens bästa soulsångerska.

Det är det som gör den boken värd att läsa. För även om den går igenom en uttjatad historia, så vill han ge sin personliga vinkling på den.

Att Bob Stanley för fram just "Hissing" är kanske inte så underligt, både musikaliskt och textmässigt är det så nära Joni liknat en Saint Etienne-skiva.

Sedan klagar Bob Stanley på att Joni Mitchell generellt klämmer in alldeles för många ord i sina texter. (Joni Mitchell verkar hålla med och säger att när Paul Simon började apa efter så slutade hon.)

Det må vara hänt att Mitchell packade in orden, men tyvärr kan man se ett tydligt samband mellan densiteten och kvaliteten i Joni Mitchells texter. Fram till sjuttiotalets slut hade hon så mycket att säga att hon inte hade råd att upprepa samma ord i en text, men på 80-talet började hon med taktiken att mässa samma ord om och om igen. "Ethiopia" är ett sådant exempel, där hon namnger landet fler än tjugo gånger.

I fall någon skulle ha missat vad det handlade om.

Saint Etienne: Bob Stanley

Sarah Cracknell i all ära och Pete Wiggs likså, men för mig är det ändå Bob Stanley som ÄR Saint Etienne. Kanske för att han i sin kombination av mest vältalig (och sämst teknisk musiker) personifierar Saint Etienne som musikälskare med hjärtan som bultar för soft rock, euro, psychrock, girl groups, etc. Att han dessutom själv står bakom en massa bra musik, det kommer sedan.

Våren 1999 kom han till Uppsala för att spela skivor på Östgöta nation. Jag och Jocke Lindberg intervjuade honom för studentföreningstidningen Polmagasinet. Jag ska låta er slippa artikeln i sin helhet, men några bitar är värda att saxa.

Det här var ett år efter "Good Humor", skivan som spelats i Malmö och producerats av Tore Johansson. Innan dess var han mest känd för det han gjort med Eggstone och Cardigans. Med sin livebandskänsla, mycket blås och mycket koskälla var den ett steg bort från Londons klubbgolv för Saint Etienne.

"Bob Stanley verkar inte helt nöjd med skivan, även om han inte säger det rakt ut.
- Jag tycker inte att skivan låter gammal, men Tore är emot all modern utrustning. 'Så ni vill alltså låta som Seal?' frågade han varje gång vi nämnde något modernt..."

Bob Stanley berättade också om nästa skiva, som de fyra dagar efter intervjun skulle börja spela in i Berlin. Jag citerar när han säger att han "lyssnat mycket på instrumental, elektronisk musik som Kriedler" (felstavning av Kreidler). Jag drog i artikeln parallellen till Cardigans, som då på sitt senaste album "Gran Turismo" hade blivit lite hårdare och mer metalliska. Det visade sig sedan inte alls vara vad som hände på resultatet av Saint Etiennes Berlinvistelse, den ambienta "Sound of Water".

Men jag hade av någon anledning helt snöat in på Cardigans-liknelser:

"Kommer då Saint Etienne följa Cardigans även i liveshowens utformning, det vill säga springa och köpa läderkläder?
- Jag kan riktigt se oss göra det. Vi kan inte göra så mycket med vårt framträdande, har man en sångerska av den sorten blir det så. Jag är alltid rädd för att vi ska bli för rockiga. Förut hade jag mardrömmar innan giggen, att vi skulle låta som Fleetwood Mac."

Stanley släpper snabbköpssamlingar

För två veckor sedan spelade Saint Etienne på Kägelbanan i Stockholm. Det mest framträdande - framför Sarah Cracknells nysningar (och falsksång och tuggummi), framför de många fantastiska låtarna, framför den rätt trötta publiken - var att en tredjedel av originaltrion hade stannat hemma i London.

Bob Stanley satt i stället hemma och skrev dödsrunor om Fats Domino. Det var kanske klokt. Även om Saint Etiennes nya album rent musikaliskt är ett steg upp från föregångaren så är det åter som musikskribent och musikarkeolog som Stanley gjort mest nytta de senaste åren.

De samlingsskivor som släppts på hans bolag Croydon Municipal har fokuserat på musik från eran pre-Beatles. Ibland har det dessutom varit snarare intressant musik än bra. Så där som det kan bli när någon är föööööör insnöad på musik.

För betydligt mer normala mixar har nu Stanley slagit sig ihop med Sainsbury's, Storbritanniens näst största snabbköpskedja. Tydligen säljer de var tjugonde vinylskiva i landet och har därför startat eget skivbolag. Först ut är två samlingar kurerade av Bob Stanley. En har sextio- och sjuttiotalets amerikanska västkust, den andra är en spretigare blandning av brittisk och amerikanskt mjukt (manligt) sjuttio- och åttiotal.

Kanske finns det texter i konvoluten som förklarar just varför de här låtarna valts ut och hör ihop. Jag skulle definitivt ha kunnat tänka mig en del utbyten. Men de här skivorna finns inte till för mig, utan för att Stanley själv när han var ung upptäckte musik genom samlingar köpta i matbutiker och apotek. Det behövs inte fler samlingsskivor med "Dedicated to the One I Love" med Mamas & Papas eller "Ventura Highway" med America, men det är verkligen inte fel om den kan vara lockbetet som får fler att upptäcka Linda Perhacs, Judee Sill eller Nicolette Larson. Eller Michells Phillips soloskiva, som jag inte hade hört för ett år sedan.

Och förresten, tänk att aldrig ha hört "Ventura Highway" förut och så tjatar man till sig en skiva när föräldrarna handlar ägg och bröd och kommer hem och så kommer man hem till en skivspelare och sedan är det aligator lizards in the air! Jag minns att jag i tidiga tonår sträcklyssnade på Dionne Warwicks "Walk on By" på en reklamskiva pappa fått av banken.

För oss som inte har vägarna förbi Storbritannien är det en tröst att alla låtarna finns på Spotify. Så varsågoda, lyssna på Coming Into Los Angeles och Hi-Fidelity.

Julkalendern: Bob Stanley-året

Det är dags att summera året för Bob Stanleys samlade output. I år var han synnerligen flitig.

Vi rangordnar allt han gett ut:

9. Saint Etienne ”Songs for Hermione” (röd tiotumssingel) 

Två soundtracklåtar från 2022. Samlarkuriosa.

 

8. ”Winter of Discontent” (samlingsskiva)

Njo, en bra historielektion om den brittiska DIY-musik som följde efter punken. Mer intressant än bra.

 

7. ”Incident at a Free Festival” (samlingsskiva)

Bevisar hur mycket groove det fanns i brittisk sjuttiotalsrock, även bland banden som aldrig riktigt lyckades bli superstjärnor. Mycket här är fantastiskt och vissa artister hade jag ingen som helst aning om, men annat är tungfotad rock och låttitlar som ”Meat Pies ’Ave Come But Band’s Not Here Yet” och ”Big Boobs Boogie”. 

 

6. ”Latin Freestyle - New York/Miami 1982-83” (samlingsskiva) 

Oväntat härlig samling av högenergisk men ofta mörk dansmusik, som var oerhört inflytelserik.

 

5. Saint Etienne ”Built on Sand - Rarities 1994 - 1999” (splatterfärgad vinyl)

En del spår är redan välbekanta för en Saint Etienne-nörd, som deras kandidat till Bondlåt, men det är hur som helst alltid roligt att höra allt Sarah, Bob och Peter sprutade ur sig under denna väldigt kreativa period.

 

4. “London A-Z 1962-73” (samlingsskiva) 

Låtar om London från "the long sixties" är ju en väldigt lös pitch för en samling, men när Stanley får välja så fritt så blir det ju otroligt.

 

3. ”Tribal Rites of the New Saturday Night - Brooklyn Disco 1974-5” (samlingsskiva)

Musiken som den riktiga Tony Manero dansade till, om han nu hade funnits och inte varit påhittad av Nik Cohn i sitt reportage som lånat ut sin titel. Den här skivan önskade man ju aldrig tog slut. Och som tur är finns mer musik i samma typ att hitta på Spotify, men fyra av de här 22 låtarna gör inte det.

 

2. ”Folk, Funk and Beyond - the arrangements of John Cameron” (samlingsskiva) 

En underskattad hjälte uppmärksammas. Cameron arrangerade, skrev, producerade massor under sextio- och sjuttiotalet. Här trängs Donovan, Francoise Hardy, flöjtgeniet Harold McNair, Hot Chocolate och Ella Fitzgerald.

 

1. ”Bee Gees - Children of the World” (bok) 

Ingen i hela världen var mer lämpad att skriva en heltäckande bok om bröderna Gibb än Bob Stanley. Ett eget kapitel i "Yeah Yeah Yeah" räckte inte, så här går han på djupet. Det är ju omöjligt att förklara varifrån talang kommer, men däremot ger Stanley i alla fall förklaring till alla underliga och felaktiga val som bröderna gjorde och som ställde till det för dem. Bee Gees blev min fjärde mest lyssnade artist på Spotify i år, tack vare denna bok.

Julkalendern: CD-samlingar

"Köper du fortfarande CD?" är en fråga jag får ibland. Jo. Men inte ny musik.

Sådan där småplastlådor köper jag när de innehåller samlingar, främst från Ace, Numero Group eller Soul Jazz Records.

Av årets bästa samlingsskivor har Bob Stanley och Pete Wiggs (från Saint Etienne) stått bakom tre: "When the Day Is Done", "Paris in the Spring" och "State of the Union". I den första samlas arrangemang av Robert Kirby, mest känd för samarbeten med Nick Drake (bland annat på spåret som gett samlingen sin titel, trots att just den inte är med), men även hjälpte Sandy Denny, John Cale och Vashti Bunyan. En bortglömd hjälte.

"Paris in the Spring" och "State of the Union" sammanfattar två omställningar: fransk popmusik som mognar åren efter 68-upproren och amerikanska "vuxen"-artister som ifrågasätter fosterlandet och livet i skuggan av Vietnamkriget och miljöförstöringen. Popartisters andra (eller tredje) karriär är alltid intressanta och Stanley & Wiggs har gjort lysande urval.

Men bara för att försöka motbevisa att jag inte enbart är ett partiskt Bob Stanley-fan så utnämner jag "Basement Beehive" till årets samling. Numero Group samlar udda girl groups från 60-talet: de bortglömda, de ratade, de som aldrig riktigt fick chansen. Många fantastiska guldkorn - börja med "Forever Is A Long Long Time" med The Voices. ("Basement Beehives" finns på Spotify, men då får du inte den fina lådan och bookleten.)

Jag känner mig sällan så ur takt med tiden som när jag beställer de här CD-skivorna. Jag gör det visserligen på nätet, men det sker genom att klicka på "CD" i stället för det digitala alternativet precis bredvid. Så väntar jag någon vecka och då dimper de ner.

Och Ace Records brukar skicka med reklamvykort för skivan man precis köpt. Men att pränta ett sådant, köpa en frimärke och lägga det på lådan för att tipsa en vän - så långt har jag inte gått. Än.

50 låtar från Bob Stanley

Det är ingen överraskning att jag gillar Bob Stanley-relaterade Spotify-listor. Jag har satt samman sådana själv, som den här som blev nio timmar lång.

Därför blev jag glad att någon direkt har gjort en spellista av hans uppräkning av "50 Songs I Love". Det är väl inga större överraskningar, men alltid något ur pophistorien som man missat. Och behöver man någonsin en anledning att återvända till "Come On Let's Go", "Fanny (Be Tender With My Love)" eller "I Wish I Never Saw the Sunshine"?

Ni kan ju lyssna på listan medan ni läser Stanleys "Yeah Yeah Yeah". Att läsa den är en enda kamp mot att springa upp och leta fram låtarna, från skivhyllan, hårddisken eller nätet. Men en Spotify-lista för den boken skulle inte kunna begränsas till nio timmar.

Saint Etienne: En annan Bob Stanley

Undrar vilket telefonsamtal som är vanligast?

"Hej, är det här Bob som pitchade för Sox förut? Jaså nähä, jag tyckte väl det var lite konstigt att du bodde i England. Nåja, lycka till med vad du nu sa du höll på med, jaså popmusik."

eller

"Hej, är det här Bob som är med i Saint Etienne? Jaså nähä, jag tyckte väl det var lite konstigt att du bodde i Boston. Nåja, lycka till med vad du nu sa att du höll på med, jaså pensionerad baseballspelare."

Fransk pop, del 4: Polnareff

Polnareff – ”L’Oiseau de nuit”

Någon gång tror jag Bob Stanley skrev att med engelska som modersmål kunde Michel Polnareff ha blivit lika stor som Brian Wilson.

Om Bob menade stor rent fysiskt så har han nog fel, man måste ha vissa anlag för att bli Beach Boys-tjock. Och menade Bob stor kändismässigt hade han kanske också fel. Polnareff är bra, men betydligt ojämnare än Brian Wilson.

Michel Polnareff gjorde ett riktigt bra debutalbum 1966, sedan två till hyfsade album och efter det var det spridda skurar. Precis som Wilson var (och är) Polnareff en galenpanna. Kanske beror det på hans ryska ursprung.

Precis som Polnareff inte kunde låta bli att ha på sig riktigt, riktigt stora solglasögon kunde han inte låta bli att spela in låtar om dödsdömda män på 1700-talet eller om myggor och myror. Även på de första skivorna, som i övrigt är bra, finns tramsiga halvnonsenslåtar som är mer Robban Broberg än Brian Wilson. Typiskt nog är Polnareffs egen sajt helt larvig och lider av storhetsvansinne.

Då gäller det att trösta sig med de verkliga fullträffarna, som debutskivans hårt drivna ”L’Oiseau de Nuit”. Med engelsk text hade den varit accepterad som en sextiotalsklassiker.

Saint Etienne: Grundkurs

Ni skulle ju kunna läsa på Wikipedia, men okejrå, jag förklarar vilka de här är:

Bob Stanley och Pete Wiggs lär känna varandra när de växer upp i Croydon utanför London. De älskar musik och Bob blir musikjournalist. Men de vill göra mer.

Deras plan är att spela in covers med gästsångerskor. Och det går bra, Neil Youngs "Only Love Can Break Your Heart" i dubbig houseversion blir en klubbhit och Field Mice "Kiss and Make Up" blir bra den med. Sedan spricker idén, när den tredje singel blir en egen komposition och gästsångerskan, Sarah Cracknell, är så bra att hon blir permanent medlem.

Nu har rockfansen blivit typ rockstjärnor och åker på turné och knarkar och London blir swinging igen i mitten av 90-talet. Som rockstjärna har man skivbolagsproblem och byter stilar och spelar in en skiva i Berlin (som Bowie!) och en i Malmö (som Cardigans!).

Som rockstjärna gör man även eurodisco, soloalbum ingen vill höra, soundtracks till filmer som knappt någon får se och sedan börjar man göra egna filmer om London.

Musiken blir mer intrikat och mindre hittig (som Beach Boys!) men man odlar inte skägg. Speciellt inte Sarah Cracknell. Nya album kommer allt mer sällan, mer sällan än samlingsskivorna faktiskt. Men det blir det mer om i den fortsatta fördjupningskursen...

Fransk pop, del 5: Etienne Daho

Etienne Daho – “Weekend à Rome”

Saint Etienne kallas ofta (med rätta) för anglofiler, men de är frankofiler också. Det bevisas inte bara av namnet, utan också av att det här är andra gången i den här serien jag har Bob Stanley att tacka för att ha upptäckt en fransk artist.

Bob, Sarah, Pete och Etienne Daho gjorde en EP under namnet Saint Etienne Daho (fattarni, muahahaha!). Och så spelade de in ”He’s on the Phone”, en upphottad cover på Etiennes ”Weekend à Rome” från 1984.

Etienne är ytterligare en av de många franska superstars som få utanför Frankrike bryr sig om. När jag var i Paris i våras skulle Etienne släppa en liveskiva med sina största hits. Det är andra gången han gör det, så jag tänkte att intresset skulle vara måttligt.

Men en eftermiddag flydde vi in från spöregnet mot ett av FNAC:s många skiv/bok/film-varuhus. Utanför stod en femtio meter lång kö av människor som en och en halv timme senare hoppades få Etiennes autograf. Någonstans i Frankrike sitter nog några och tackar Etienne för att han hjälpte dom upptäcka Saint Etienne.

Saint Etienne: Covers

Som sagt i grundkursen så var ju Saint Etienne i den allra, allra första början tänkt som ett coverband. Jag är väldigt glad att de övergav den idén och skrev "Nothing Can Stop Us" och "Pale Movie" och "Lose That Girl" och alla de andra.

På bonusmaterial till förra årets deluxeutgåva av "Foxbase Alpha" finns en dessförinnan osläppt cover från dessa tidiga dagar av dub. Efter polisongmannen Neil Young och indiegruppen Field Mice tog sig Saint Etienne an desillusionerade soulmannen Gil Scott-Heron. Ändå logiskt.

Sjunger gör, precis som på "Kiss and Make Up", nyazeeländskan Donna Savage.

Bob Stanley har kommenterat den med "a weak Soul II Soul rip off really, we didn't get the brass right at all", men jag tycker den är värd att lyssna på. Inte minst för att Donna Savage sjunger så fantastiskt. Bara hur hon hon i textraden "like the buffalo, who once ruled the plains" drar ut på "pleeeeejns". Så underbart släpigt.

Saint Etienne - "Winter in America" (1990)

Gil Scott-Heron "Winter in America (1974)

Bobs blogg

Det här med att Bob Stanley startat en blogg om gammal pop, det är ju en så fruktansvärt typisk Extra allt-nyhet att jag bara måste nämna den, även om ni kanske redan läst om det på Bobs twitter.

Hittills har han lagt ut en intervju med Andrew Loog Oldham, en hyllning till Del Shannon, berättelsen om hans barndoms viktiga samlingsskivbolag K-Tel och en intervju med Graham Gouldman om vad han gjorde innan 10cc.

McCartney: "The End of the End"

I sin tegelsten "Yeah Yeah Yeah - The Story of Modern Pop" (2013) sammanfattade Bob Stanley den kommande tillbakablicken på Paul McCartneys gärning så här: 

"When he's gone, Paul McCartney will be everyone's favourite Beatle."

Som om han inte redan är det?

Åtminstone alla vuxnas favorit. För ni är väl med på teorin om hur ens favorit-Beatle förändras under livets åldrar? (Jag trodde jag dryftat denna teori tidigare på Extra allt, men hittar den inte just nu.) Små barn föredrar Ringo (kul kille, okomplicerad, "Yellow Submarine", "Act Naturally"), tonåringar föredrar John (rebell, på samma gång cynisk och idealistisk, "God", "Working Class Hero") men en del som ska visa hur de är mer originella går sedan i typ universitetsåldern över till George (svårmodig, underfundig, "All Things Must Pass", "Here Comes the Sun"). 

Och sedan, som vuxen, går man över till Paul (oförställd trots sina brister, ibland larvig, ibland hjärtskärande enkel, "For No One", "Silly Love Songs"). Där stannar man sedan kvar, ända tills döden.

Sin egen dödsdag sjöng Paul McCartney om i "The End of the End" från 2007: "On the day that I die I'd like jokes to be told". Men låt oss inte tänka på det nu. Som Life Magazine uttryckte det i november 1969: Paul is still with us.

 

Extra allt 20 år

I dag fyller Extra allt 20 år. På något sätt borde vi kanske ha firat det, kanske dubbelt så mycket som tioårsjubiléets sammanfattande spellista?

Eller så blir firandet bara hälften så viktigt?

Allt det som för tio år sedan kändes avlägset med 2004 känns nu bara fullständigt... underligt. "Everybody Loves Raymond", vem tänker ens på den serien? 

En blogg är inte längre lika nödvändig eller ens relevant. Det är inte nya inlägg här flera gånger i veckan, maximalt någon gång i månaden och vissa år inte ens ens det. Men jag tror att Extra allt kan överleva ännu ett decennium.

I värsta fall får vi väl outsourca bloggandet igen. Men nuförtin betyder det ju att AI skulle göra jobbet. Jag vågar dock inte tro att ChatGPT kan göra en sanningsenlig ranking av Bob Stanley-året.

Saint Etienne Revisited

Ikväll spelar Saint Etienne på Strand i Stockholm. Jag har ingen aning om vilken sorts show de tänker ställa upp med: tre personer och förinspelad musik eller fullt, funkigt liveband. Och vilket är egentligen att föredra?

För drygt ett år sedan hade Supermix en specialkväll på Gubbrummet ägnad denna utmärkta trio. Vi är alltså redan färdigförberedda, men får vi DJ:a på efterfesten ikväll? Nej nej, det ska tydligen nån som heter Andres Lokko göra.

I samband med den kvällen hade jag lite Saint Etienne-special här på Extra allt, som det nu kan vara läge att gå tillbaka till. Börja med grundkursen och läs sedan om det oändliga flödet samlingsskivor, min tolv år gamla intervju med Bob Stanley, doldisen Ian Catt, Kylie Minouges cover, Saint Etiennes covers på Right Said Fred och Gil Scott-Heron, deras bästa skiva "Tiger Bay", chokladmjölken som inspirerade "He's on the Phone"-omslaget och om min fina halsduk.

Under tiden kan du lyssna på Fredriks mycket fina, och välförtjänt uppmärksammade, Saint Etienne-mix. Mer om den kan du läsa här.

Saint Etienne: Samlingarna

Det finns massor av samlingsskivor med Saint Etienne. Ovanför ser ni några av dem, antagligen har jag missat någon. Ja vänta, det ser jag direkt. "I Love to Paint" saknas. Förutom de här kom flera av studioalbumen förra året ut i deluxe-utgåvor med en bonusmaterial.

Spelar man in och ger ut så många utspridda låtar som Saint Etienne byggs så klart ett behov upp av att samla dem, i kommersiella utgåvor eller i begränsad upplaga till fancluben. Eller i ännu mindre upplaga. Som tack till de som svarat Bob Stanley på MySpace om några skivor han behövde hitta brände han 72 exemplar av "Saint Etienne Now 4"med fyra outgivna låtar. Omsorg!

Det är synd att allt i den här strida strömmen av musik inte håller lika hög klass. Det finns många menlösa små stycken stämningsmusik, ibland så intetsägande att det är svårt att ens lägga på minnet att låten som heter så behöver man aldrig lyssna på igen.

Att vara komplettist med Saint Etienne-skivor är därför inte bara jobbigt och dyrt, utan till viss del även med begränsad musikalisk belöning. Men till exempel gör samlingen "Nice Price!" att fler får höra den här fina demoversionen av "Burnt Out Car", i vanliga fall en eurorökare:

Saint Etienne - "Burnt Out Car" (demo)

Saint Etienne: Burken

När jag letade i källaren efter Bob Stanley-intervjun försökte jag även rota fram min tomma Cécémel-burk, en belgisk chokladmjölk. Ingen samling Saint Etienne-memorabilia blir riktigt ordentligt komplett utan burken vars design var förlaga till "He's on the Phone"-singeln.

Tyvärr hittade jag den inte och fick i stället låna en bild från den här samlaren.

Kan min burk ligga i någon låda längst in? Eller åkte Cécémel med i Den Tragiska Burkslängningen 1999?