Nu ska jag tjata lite om "Yeah Yeah Yeah" igen. Bob Stanley utnämner "The Hissing of Summer Lawns" till Joni Mitchells bästa album. Han skriver det med samma självklarhet som att Bob Dylans bästa är "New Morning" eller Aretha Franklin inte nödvändigtvis är världens bästa soulsångerska.
Det är det som gör den boken värd att läsa. För även om den går igenom en uttjatad historia, så vill han ge sin personliga vinkling på den.
Att Bob Stanley för fram just "Hissing" är kanske inte så underligt, både musikaliskt och textmässigt är det så nära Joni liknat en Saint Etienne-skiva.
Sedan klagar Bob Stanley på att Joni Mitchell generellt klämmer in alldeles för många ord i sina texter. (Joni Mitchell verkar hålla med och säger att när Paul Simon började apa efter så slutade hon.)
Det må vara hänt att Mitchell packade in orden, men tyvärr kan man se ett tydligt samband mellan densiteten och kvaliteten i Joni Mitchells texter. Fram till sjuttiotalets slut hade hon så mycket att säga att hon inte hade råd att upprepa samma ord i en text, men på 80-talet började hon med taktiken att mässa samma ord om och om igen. "Ethiopia" är ett sådant exempel, där hon namnger landet fler än tjugo gånger.
I fall någon skulle ha missat vad det handlade om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar