måndag, november 4

Joni: Rockstjärnelivet



Det går inte att räkna alla gånger Joni Mitchell har inlett ett intervjusvar med att förklara att egentligen - alltså, egentligen - så är hon inte musiker, hon är målare.

Från början var musiken bara ett sätt att finansiera konstskolan. "Folk music was easy" som hon har sagt. Man får se det som en förklaring till att hon varit så obekväm med rollen som rockstjärna. Efter framgången med "Blue" flydde hon bokstavligen till skogs. Hon skrev om det i "See You Sometimes" och har även annars ventilerat sin frustration i sånger.

Rocksånger om att vara rocksångare eller popsånger om att vara popsångare brukar vara de allra värsta, men Joni Mitchell visade i sina tidiga låtar att det går alldeles utmärkt med "For Free", "For the Roses", "The Boho Dance", "Free Man in Paris", "Blonde in the Bleachers" med flera. Kanske för att hon även här var ambivalent. "I guess I seem ungrateful / With my teeth sunk in the hand / That brings me things / I really can't give up just yet" sjöng hon i "For the Roses".

Men senare i sin karriär, när hon hunnit bli mer bombsäker och ännu mer bitter på musikindustrin, då lyckas hon sämre. På "Taming the Tiger" från 1998 hanterar hon paradoxalt priserna hon fick för det föregående albumet "Turbulent Indigo" genom att klaga på all annan samtida musik som lättviktig.

På sin nästa skiva gjorde Mitchell covers på 30-talslåtar. Hon lämnade samtiden.

Inga kommentarer: