torsdag, november 7

Joni: Covers

Jag försökte göra en Spotify-lista på bra Joni Mitchell-covers, men det gick inte. Jag fick helt enkelt inte ihop tillräckligt många för att rättfärdiga en lista.

I stället kan jag länka till Supremes "All I Want", Chaka Khans "Ladies Man", Sufjan Stevens "Free Man in Paris", Fairport Conventions "I Don't Know Where I Stand" och James Blakes "A Case of You".

Ska jag välja en enda av alla versioner av "Both Sides Now" så får det bli Glen Campbells, men det finns ju säkert hundra att välja bland.

"Both Sides Now" finns till och med i två olika översättningar till svenska, av Östen Warnerbring respektive Håkan Hellström. Warnerbrings version har även spelats in av Björn Skifs, men jag har inte hört någon av inspelningarna.

Håkans tolkning har jag däremot hört och den visar bara på hur svårt det är för honom att hålla sig till en rak melodi. Han gör dessutom så bokstavliga översättningar (Håkans version heter "Båda sidor nu", medan Östens heter "Jag ser med andra ögon nu") och är därför ofta långt ifrån att passa in med antalet stavelser eller naturliga betoningar. Så gör han ju med sina egna låtar, men när det finns ett original att jämföra med hörs det mycket tydligare att det skaver.

Det problemet undvek Irma till stor del på sin skiva "Blank is", som helt bestod av Joni Mitchell-sånger översatta till svenska. Irma har översatt väldigt försiktigt och troget, men haft vett att göra poetiska omskrivningar som passar. Till exempel är titellåten "Blank is" en översatt "River". Där kan man ge sig sjutton på att Håkan Hellström försökt sträcka ut "flo-od" till två stavelser.

Däremot blir det lite komiskt när Irma sjunger "Amelia" och uttalar titelpersonens namn på svenska. Det är rimligt att åka bil i öknen, se flygplan och tänka på Amelia Earhart (som Joni Mitchell gör i originalet), men det är absurt att Irma sjunger till tidningsdrottningen Adamo.

Priset för sämsta svenska Joni Mitchell-covers går till Ulf Lundell. Han har gjort både "Chelsea Morning" ("Vin till frukost") och "Carey" ("Glad igen"). Särskilt den senare är riktigt usel, med inledande tupp som gal och i övrigt allmän boogierock, så svår att koppla ihop med originalet att Lundell helt utan risk skulle kunna ta credit även för musiken. Men kanske insåg han kvaliteten och ville skylla ifrån sig på Joni?

PS: Tipstack till Albin och Rickard!

Inga kommentarer: