Hur kan det ha känts att ha varit ett Joni Mitchell-fan 1972, om man var med i de mest batikbärande falangerna, när man gått och köpt "For the Roses" och hör en betydligt mer polerad, producerad Mitchell?
Och framför allt, vad tänkte man i det tionde spåret, där 1.30 in i "Blonde in the Bleachers" som börjat som en pianoballad, men när Joni sjunger "she tapes her regrets to the micryphone stand" (jo, det är så hon sjunger) så kommer det in... en trumma!
Jo visst, det hade även förut förekommit andra former av slagverk och handtrummor som bongos, till exempel i den föregående låten "You Turn Me On I'm A Radio", men det där var första gången som trumpinne mötte skinn i en Joni Mitchell-låt.
Det är som om något öppnar sig i Joni Mitchells karriär där. Att hon kunde skriva sångerna i en stuga i den kanadensiska skogen, men de behövde inte låta så på skiva.
Att det tog nästa fem album innan den första trumpinnen dyker upp är ju rätt anmärkningsvärt, med tanke på hur intresserad av rytmer Joni Mitchell blev sedan. Hon samplade burundiska trummor, flög in brasilianska slagverkare och blev ihop med sina trummisar, först John Guerin och sedan Don Alias.
Trumpinnen på "Blonde in the Bleachers" hölls däremot av Russ Kunkel, ännu en av de där studiomusikerna som nästan ingen har hört talas om, men som ALLA har hört. Han finns garanterat i din, eller din mammas, skivsamling. Det blir lätt så när man spelat på "Tapestry", med Bob Dylan och Neil Young och med James Taylor, Jackson Browne, Stevie Nicks, Linda Ronstadt och alla andra som befunnit sig i Los Angeles och velat få till det där... soundet.
Russ Kunkel bekräftat dessutom bilden sjuttiotalets L.A. som en soppa av ihoptrasslade relationer. Han har hunnit med att vara gift med Mama Cass' syster Leah, sedan gift med Nicolette Larson och ännu senare förlovad med Carly Simon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar