tisdag, november 5

Joni: Politiken

Joni Mitchells bästa politiska låt är "Little Green". I sin självupplevda beskrivning av en tonårsgraviditet på sextiotalet berättar hon att fadern har åkt till Kalifornien. Det är varmare där, har han hört. Som svar på brevet om födelsen skickar han en dikt.

Han är förlorad för dig, förklarar hon för dottern, och tillägger torrt: "He's a non-conformer".

Så tyckte hippiemän att de göra då, sticka från ansvaret och hänvisa till att de inte ville anpassa sig till den småborgerliga familjen.

Och där någonstans vände Joni Mitchell bilden av den "fria kärleken" som något verkligt fritt.

Det toppade hon aldrig. Inte med sina tidigare, hippiesånger om fred, miljö och kärlek som "The Fiddle and the Drum", "Big Yellow Taxi" och "Woodstock".

Och absolut inte i sina senare sånger, även om hon i "Lead Balloon" (1998) träffsäkert försvarar rätten att även som kvinna få vara förbannad.

Men ilskan tar ofta över. I många av Mitchells senare politiska sånger går det knappt att slå fast ett huvudsakligt tema. "Ethiopia" (1985) handlar om östafrikansk svält, men också om regnskogar och bekämpningsmedel och kändisar som engagerar sig i östafrikansk svält (sten i glashus?). "Sex Kills" (1994) handlar om... tja... sexfixering och gasläckor och oljeutsläpp och advokater och våldtäkter och barn med vapen och ozonlagret och...

Till slut suckar Joni Mitchell: "This massive mess we're in..."

Sådan uppgivenhet är aldrig en bra utgångspunkt om man vill väcka engagemang. Då är kvickheten från "Big Yellow Taxi" en bättre tankeväckare. Eller allra helst den personliga berättelsen i "Little Green".

Inga kommentarer: