lördag, november 2

Joni: Ambivalensen



Det är ingen slump att en av Joni Mitchells mest kända sånger heter "Both Sides Now", en gestaltning av "å enda sidan, å andra sidan". Eller att en annan heter "I Don't Know Where I Stand". Få andra låtskrivare har så många gånger fångat ambivalens och tvekan med perfekt tonträff.

Joni Mitchell har till och med skrivit ett helt album om att vackla mellan kärlek och frihet: "Court and Spark". Som hon sjunger i "Help Me": "We love our lovin', but not like we love our freedom".

Den känslan har passerat dem som inte varit ute efter mer än en kärlekssång och därför zoomat in öronen på textraden "I think I'm falling in love with you". Men när älskar kluvenhet i popmusik kan man inte sluta lyssna efter den hos Joni Mitchell.

Jag hittar den till och med där den kanske inte finns. Eller finns, men dolt djupt nere. För att ta exempel bortom Joni Mitchell: "We've Only Just Begun" eller "Wouldn't It Be Nice" tycker jag är sorgliga, eftersom man vet att sådan naiv framtidstro aldrig kommer hålla. Det slutar i anorexi, som för Karen Carpenter, eller mentalsjukdom, som för Brian Wilson.

I "My Old Man" hör jag bara hur huvudpersonen krampaktigt upprepar att hon och hennes kille minsann inte behöver gifta sig för att vara ihop, när det egentligen är solklart att hon vill det.

I "This Flight Tonight" hör jag hur hon ångrar att hon satte sig på det här flyget på väg hem till sin kille. Det var inte särskilt bra när hon åkte. Han rör henne så kärleksfullt, men tittar på henne så kritiskt. Med champagne och klyschig popmusik i flygplanslurarna försöker hon mota nervositet inför det kommande mötet.

Det är vad jag hör. På allvetande Wikipedia står däremot: "It tells of the singer's regrets as she leaves her lover on a flight and wishes to return". Jaså, säger ni det. Då får den tolkningen vara å ena sidan, så är jag å andra.

Inga kommentarer: