söndag, maj 31

Brev till mitt elvaåriga jag

Du och jag kanske har en del otalt, jag vet inte. Jag tror att du skulle kunna skärpa dig lite, bli lite mer social. Sitt inte bara inne och läs och se på video. Ta cykeln och häng med de andra ungarna på vändplanen.

Men jag vill be om ursäkt också. Inte för att jag inte blivit allt du drömde om. Utan specifikt för en grej. Jag vet att du sitter där och gör frågesporter om James Bond, så svåra att ingen klasskompis klarar dom. Och i torsdags var jag med i en frågesport där någon annan hade gjort frågorna, med precis såna där James Bond-frågor som du gillar. Och du, jag svarade fel en gång. Hatar du mig?

Jag kom bara inte på att det är Shirley Eaton som spelar Jill Masterson i "Goldfinger". Jag tänkte verkligen efter, men det dök inte upp.

Ta nu inte det här på fel sätt. Sitt inte inne ännu mer och läs på om skådespelare, bara för den där extra poängen tjugo år senare. Du kan inte prata om James Bond med dom, men gå ut till ungarna på vändplanen. För min skull. Jag klarade ju varenda en av de andra Bond-frågorna i torsdags, för din skull.

tisdag, maj 26

Supermix thirteen

Example

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.

Som vanligt spelar Supermix en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Jag tänker den här veckan se vem som har rätt av Jack Peñate som säger att "Tonight's Today" och Saint Etienne som hävdar att "This Is Tomorrow". Fredrik inleder kvällen med soft rock och avslutar med Soft Rocks medan Sara vill hinna spela såväl Carly Simon som senaste Crêpes-singeln.

Kommande Supermix: 3/6 (Märta Myrstener ansluter som gäst-DJ), 10/6 (våren på Supermix sammanfattas)

PS: Won't You Let Me Walk You Home From Facebook-gruppen?

måndag, maj 25

Morrissey, 50 år, Apollo

Example

Allt i Manchester ger associationer till Smiths eller Morrissey. Eller ja, i alla fall blir det så för några Morrissey-galningar. Allt som kan tänkas ha med honom att göra blir helt enkelt lite viktigare.

Varje bro av järn är en man kan kyssas under och få ömma läppar. I varje mörk undergång kan man tänka att ens chans har kommit till slut. Varje dubbeldäckare och lastbil kan krascha och döda en. Och regnet som föll när vi landade i fredags, det var helt okej. Vi bara nynnade "The rain falls hard on a humdrum town, this town has dragged you down..."

Example

Innan taxibilen ens hunnit stanna utanför The Apollo slet en svartabörshaj upp dörren och frågade om vi hade biljetter att sälja. Helgens dummaste fråga. Förutom möjligen när en skoförsäljare och sedan en taxichaufför frågade om vi kände till Stone Roses respektive Happy Mondays. "Eh nej, vi har åkt från Sverige, men Morrissey är den enda Manchesterartist vi hört talas om". De verkar inte förstå hur stor Manchestermusiken är i världen.

Fast egentligen, det var inte så långt från sanningen. Vi bryr oss ju inte om Stone Roses eller Joy Division eller Oasis eller Badly Drawn Boy ens i närheten av hur mycket vi bryr oss om allt Morrissey gjort. Ingen av oss skrek när taxin åkte förbi de gamla Hacienda-lokalerna. Kanske letade vi efter ytterligare någon "iron bridge".

Example

Jag ska inte ens försöka beskriva känslan när förfilmerna med New York Dolls, Shirley Bassey med flera tog slut, duken föll, en gigantisk muskulös sjöman syntes och femtioåringen kom in till tonerna av "You'll Never Walk Alone". Han bugade och sparkade igång med "This Charming Man". Kolla in en filmversion.

Example

Bandet, här syns den allt mer runde Boz Boorer och "the lovely" Jesse Tobias, rockade väl i vanlig ordning mer än vad åtminstone jag skulle vilja, men det var ändå en lysande konsert. Kanske höll Morrissey igen lite i sången, jag vet inte om man bara fick för sig det. Han har haft röstproblem och ställt in flera konserter, bland annat de direkt efter helgens Manchesterbesök, i kväll och imorgon.

I låtval gjordes ingen skillnad av att det var födelsedagsspecial, men bandet kompade publiken i en halv "Happy birthday". Morrisseys kommentar: "I'm not fifty, I'm forty-ten".

Sedan skämtade han om att man behöver vara antropolog för att hitta den senaste singeln. Den klassiska Morrissey-grenen "klaga på för lite publicitet". Så Morrissey fortsätter behandla sig själv som en outsider, trots att tusentals människor åkt från hela världen för att se honom. Och det gör bara att vi tycker om honom ännu mer.

Example

Efter konserten, ser vi på trottoaren vad som ser ut som en Morrissey som krympt i tvätten. Det visar sig vara sångaren i tributebandet Ambitious Outsiders, som ska spela på efterfesten vi går till. Men varken den efterfesten eller bandet behöver vi prata mer om.

I stället till senare, dagtid. Salford Lads Club var oväntat öde. Dagen innan hade tre hundra fans trängts, för att fotograferas av Stephen Wright, som till "The Queens Is Dead"-omslaget tog originalbilden av Smiths framför den vackra ingången.

Example

I Salford Lads Clubs Smiths-rum finns mest foton och hälsningar, men också en skjorta Morrissey haft på sig i en video. Mitt bland Smiths-bilderna hänger foton från klubbens tidiga dagar. Kroppsbyggare som spänner sig. De passade bra ihop med konsertens backdrop.

Example

Salfords Lads Club har Smiths-fans som sin födkrok för att hålla verksamheten igång. Men de gör det på ett otroligt genuint, trevligt och välkomnande sätt. I utbyte mot valfritt antal pund i insamlingsburken serverades vi te och Morrissey-citerande kakor och muffins. Hoppas de når upp till målet, en miljon pund, och kan fortsätta att vara ett positivt alternativ till knark för Salfords ungdomar.

Example

En fruktad solig dag, så vi möttes vid kyrkogårdsgrinden. Och jo, det här är inte bara en slumpmässig grind, önsketänkt till Morrissey-anknytning. Det är faktiskt den grind till Southern Cemetery där Morrissey och Linder Sterling brukade mötas för att strosa bland gravstenarna, som omsjunget i "Cemetry Gates". Enligt uppgifter på nätet var Linder Sterling där på Apollo. Hon och Morrisseys mamma, syster och systerson.

Förresten, där på Southern Cemetery ligger Tony Wilson begraven. Grundaren av Factory Records, alltså. Mannen som inte bara ångrade att han lät Happy Mondays knarka bort alla bolagets pengar, utan också att han aldrig signade Smiths. Om han skulle ha gjort det, då hade vi kanske inte bara åkt direkt från grindarna utan också lagt tid på att leta upp hans grav. Så är det med Morrissey, allt som har med honom att göra blir lite viktigare.

Popkryss

I kväll kan man kombinera två av livets goda ting: popmusik och korsord. P3 Pop ordnar sin egen version av Melodikrysset.

Jag var med och skissade på de här ihopflätade orden, men det var en sen fredagkväll, det var ett par veckor sedan och en del kanske har förändrats, så jag tror att jag är tillräckligt ovetande för att själv sätta mig och försöka lösa det.

ladda ner de tomma rutorna och vässa pennan. I kväll kl. 22.03 börjar det.

Som uppladdning, ni har väl löst SvD:s Morrissey-quiz från i fredags? Lite väl lätt tyckte jag.

fredag, maj 22

Moz-vecka: Födelsedagskakor

Example

Några timmar in på Morrissey 50-årsdag. Alldeles strax åker jag till Arlanda och därifrån till Manchester, för att i kväll gratulera födelsedagsbarnet på The Apollo. Planen är väl ungefär att vi sjunger ”Happy Birthday” för honom så sjunger han ”This Charming Man” för oss.

Hur det blev rapporterar jag på måndag. Resten av Morrisseys 50-årsvecka får ni lyssna på originalen till låtar som Morrissey eller the Smiths spelat, en serie som tjuvstartade här.

Först ut, så klart en födelsedagslåt. Den allra första demoinspelning Morrissey och Johnny Marr gjorde var en cover på den här:

The Cookies – “I Want A Boy For My Birthday” (1963)

torsdag, maj 21

Moz-vecka: Femtio ord

Jag tänkte specialskriva en femtioordare om Morrissey. Sen kom jag på att jag redan har gjort det.

Moz-vecka: Dangerous daffodils



Det farliga med att som rockband hålla på med en massa blommor på scen är att publiken börjar kasta tillbaka. Och en spetsig stjälk kan göra rätt ont om den träffar rätt.

Se bara på den här filmen från 7 december 1983, 18 sekunder in i "Miserable Lie", när någon får till en fullträff, rakt i Morrisseys vänstra öga.

Nästa låt på konserten var för övrigt passande nog "This Night Has Opened My Eyes".

onsdag, maj 20

Moz-vecka: Fira fler

Example

Jag kommer i kväll tyvärr missa både Supermix och firandet av Morrisseys födelsedag på Södra teatern.

Men för alla Smiths-fans går det att hitta på fler tillfällen att fira. Här är några förslag på datum.

1 juni: trummisen Mike Joyce fyller 46. Vi träffas och lyssnar på trumintrot till "The Queen Is Dead". Morrisseys hatlåt "Sorrow Will Come in the End" hoppar vi däremot över.

30 juli: kortvarige kompgitarristen Craig Gannon fyller 43. Vi träffas och har allsång till "Half A Person" (en av sju Smithslåtar han spelar på) eller "The Last of the Famous International Playboys".

31 oktober: gitarristen, låtskrivaren och geniet Johnny Marr fyller 46. Vi träffas och gråter till "There Is A Light that Never Goes Out". Och ja, vi kan vara både kvinnor och män i gråtfesten. Den manliga vänskapen behöver inte åter vara ett faktum.

17 januari: basisten Andy Rourke fyller 46. Vi träffas och dansar till hans basgång på "Barbarism Begins at Home", kanske Allez-allez editen?

Om man är riktigt desperat på att Smiths-festa kan man även göra det 16 december, när originalbasisten Dale Hibbert fyller 48 år.

tisdag, maj 19

Supermoz

Example

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-01.

Under den tidiga onsdagskvällen, kl. 19-22, bjuder Supermix på en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Tyvärr sker allt det här utan mig den här veckan, men Sara och Fredrik förstärks av Samuel Petersson (State of Samuel). Han vill ta tillbaka hiphopen till Supermix genom att köra "Strobelite Honey" med Black Sheep. Sara blandar upp med det krautigaste från kommande Wilco-skivan. Fredrik spelar Elvis "I'll Hold You in My Heart" för att hedra minnet av musikjournalisten och musikentusiasten Lennart Persson, alldeles för tidigt bortgången.

Under senare delen av kvällen, kl. 22-01, firar filmtidskriften FLM sitt sjätte nummer och låter Don Simon/Socket Science ta över vid skivspelarna.

PS: What Difference Does Facebook-gruppen Make?

Moz-vecka: Avrådan

Jag avråder er från att läsa Nyheter24:s lista över Morrisseys tio bästa låtar.

Inte bara för att urvalet är trist. Inte bara för att texterna är illa skrivna. Utan mest för att den senaste texten till synes oironiskt avslutas med meningen ”Den manliga gemenskapen var åter ett faktum”. (Paus för kräkning.)

Däremot råder jag er att läsa den här texten, om åttondeplatsen ”We Hate It When Our Friends Become Successful”. Jag tror att man kan säga att det är själva definitionen av stressad, okunnig, oengagerad Wikipediajournalistik. Jämför sista styckets faktauppdradning med de inledande styckena i Wikipediaartikeln om låten.

Moz-vecka: Imperativlåtar

Kloka självklarheter:
Böner och liknande:
Specifika uppmaningar:
Svår att kategorisera:

måndag, maj 18

Moz-vecka: Glass

ExampleExample

Den här veckan fyller Morrissey femtio år. Det ska vi fira. Varje dag.

Vi börjar med de här intressanta bilderna på Morrissey som äter glass. De var omslag till olika versioner av singeln ”In the Future When All’s Well”.

Så okej. Moz äter glass. Fint. Men intressant?

Jo, för en man som hatar Tories och sjungit om att halshugga Margaret Thatcher blir det viktigt att välja rätt glass.

Margaret Thatcher var nämligen med i forskarlaget som uppfann mjukglassen. Jo, det är sant! Det ger en något schizofren meritförteckning: nyliberalism, Falklandskrig och mjukglass.

Sedan jag igår fick veta detta har jag funderat på de här omslagsbilderna. Morrissey, som alltid är så genomtänkt med sina skivomslag, tänkte han på Margaret när han valde just den där glassen? För visst är det ”vanlig” glass han äter, inte mjukglass? Var det här en politisk protest mot luftutspädd glass?

Eller tänkte han bara: ”Nästa skivomslag? Tja, kanske ska jag äta lite glass. Det blir fint.”

söndag, maj 17

Vol 4, volym 1

Fredagsklubben Vol 4 på Strand ordnas ju bland annat av en annan som brukar skriva här, så jag ska inte klaga för mycket på namnet.

Men vadå fjärde volymen? Som om det var det fjärde projektet från de här gänget "sköna klubbkillar", när det snarare är det sjuttiofemte. Eller volym 4 som i att ljudnivån inte ens kommer vara halvvägs till max?

Nåja, det finns säkert nån tanke med att döpa en klubb efter ett Black Sabbath-album. Alltid drar det dit någon vilsen kille med nitbälte.

I fredags skulle han i så fall i stället för Ozzy ha fått se Jonathan Johansson avsluta sin konsert med en talibanskt bokstavstroende cover på "Dancing in the Dark".

Sedan skulle han fått se Stefan Thungren springa ut från dj-båset till baren för att visa upp sitt enligt uppgift väldigt sällsynta tolvtumsexemplar av ABBA:s "Lay All Your Love On Me". Vid det laget hade nog Sabbath-killen gett upp, gått ut i Hornstullsnatten och inte ens hört mig säga att jag tycker Erasures cover är bättre.

Fast en tinnitusskadad, lomhörd hårdrockare hade behövt stå väldigt nära för att höra mig säga det, speciellt som "Ready 2 Wear" med Felix Da Housecat spelades. Med volymen uppskruvad till minst 5 eller 6. Falsk marknadsföring.

torsdag, maj 14

I kvällens quiz blev vi...

Humor?

DN:s nya humorblogg kom alldeles lämpligt efter att Fredrik Strage skrivit en krönika om det obegripliga i att dagstidningarnas seriestrippar räknas som humor. Nu kan ju inte Strage upprepa sig för att skriva om det här haveriet, något slags 1000 apor med Grönköpingsspråk.

Jag flyttar nu ner upphovsmannen Magnus "Robin" Carlsson flera pinnhål på listan över Magnus Carlsson:ar. Att insändarskribenter är tokar? Att Maud Olofsson ser ut som Alfred E. Neuman? Hitta på nåt nytt! Eller tja, strunta i om det är nytt, hitta på nåt roligt.

Jag vill inte börja hojta om "gammelmedia är dumma i huvudet", men att samma tidning som redan har Donnie Donut på lönelistan köper in det här skräpet är ofattbart.

tisdag, maj 12

Supermix feat. Henrik Burman

Example

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.

Denna vecka förstärks Supermix-gänget av genomsympatiska esteten/estradören/eskapisten/enmansfolket Henrik Burman. Till vardags är han hårt arbetande producent på SVT:s musikblogg PSL, men är även Kalmar FF-supporter, jingel-gitarrgud och Stockholms snabbaste velodromcyklist. Henrik kommer till El Mundo med väskan bräddfylld av favoritlåtar, däribland "Yam Lo Moshech" med Fools Gold och "Vacationing People" med Foreign Born. Men också lite Wire, Prefab Sprout och Cheepskates.

Och för att särskilt fira vårt småländska storfrämmande tänker Sara spela helt nytt med Dynamics, gruppen som är det bästa som hänt Jönköping sedan Agnetha Fältskog. Fredrik tar med sig nya Deerhunter och gamla Socrates. Jag är ende icke-smålänning, som Max bland vildingarna. För att bevisa mig spelar jag Prins Thomas och France Gall. Nej tyvärr inget okänt samarbete mellan dem, utan var och en för sig.

PS: Do You Know Where Facebook-gruppen Grows?

måndag, maj 11

Phoenix blandar, jag svarar

ExampleExampleExample

Många artister borde hellre sätta ihop blandband än spela in egen musik. Kanske har Phoenix anslutit sig till den skaran.

Deras senaste album "Wolfgang Amadeus Phoenix" är tyvärr ganska trist. I alla fall tråkigare än blandskivan "Kitsuné Tabloid", där de valt ut 18 låtar. Mycket är sig likt från det blandband de satte ihop för tre år sedan. Nån Curtis, lite Beach Boys, nån D'Angelo, nåt från "Kill City"-skivan med Iggy Pop och James Williamson. Och så verkar Phoenix ha en svaghet för Urge Overkills "Stull EP".

Rent hantverksmässigt är det ett fint blandband, flytet mellan låtarna är bra. Till exempel, hör hur Chet Bakers trumpet i "Shipbuilding" spökar kvar in i D'Angelos "Send It On". Lyssna själv på Spotify här.

Och apropå Spotify. Det är ju just det, att den här genren skivor känns ganska utdaterade, som försök att ta betalt för Spotifylistor. Inget på "Kitsuné Tablodi By Phoenix" är ju exklusivt, det närmaste är en demoinspelning med Ritchie Valens. Och varför begränsa sig till antalet låtar som ryms på en CD, när en spellista kan få bli hur lång som helst.

18 låtar är hur som helst för få tyckte jag, så jag satte ihop ett svar på Phoenix blandband. En alternativ version, kan man säga. "Kitsuné Tabloid By Phoenix" i ett parallellt universum. Lyssna på Spotify här.

Visst, även den samlingen låtar kunde varit längre, även om utbudet på Spotify som vanligt sätter begränsningar. Om det är någon som verkligen lyssnar på listan, ropa till bland kommentarerna, så kanske jag gör fler.

He adored New York City...



Ordningen är återställd. Inga engelsmän som dödar varandra, ingen Scarlett Johansson på besök i Europa. Utan helt enkelt bara neurotiska newyorkare, äktenskap utan sex, religiösa sydstatare och så yngre kvinnor som dras till äldre män.

Woody Allens "Whatever Works" har premiär i juni.

lördag, maj 9

Vinnarna


Som vanligt vann laget Girls, music and fast cars pop quizet. Här firas till Journey på Le bar rouge.

torsdag, maj 7

Lacrosse

Mina kompisar i Lacrosse har gjort en ny skiva, producerad av Jari Haapalainen. Ovan kan ni se den blåklädda videon till ”We Are Kids”.

Och imorgon fredag har de releasefest på Debaser Slussen. Ballongerna från videon har tydligen hållit sig, för de ska dyka upp på festen.

Nöjer man sig inte med videon går man hit för att - helt lagligt - ladda ner mp3:an ”I See A Brightness”. Jag antar att det är en fin referens till Will Oldhams ”I See A Darkness”. Fast Will hade inte Tobbes frenetiska trummande.

onsdag, maj 6

Supermix Ten

Example

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl 19-00.

För tionde gången är det i kväll Supermix med Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Som vanligt spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

I kväll tänker jag leta efter melodierna hos Philadelphiakillen Kurt Vile och hittar jag dom inte där tänker jag gå direkt till Arthur Russell. Sara vill spela Field-Axels tolkning av Korgis 80-talshit "Everybody's Got to Learn Sometime" vid sidan av Embassys eBay-lanserade singel "You Tend to Forget". Fredrik blandar I.U.D.-kaos med Anne Linnet-balearica.

Nästa vecka (13/5) gästas Supermix av Henrik Burman (PSL) och veckan därpå (20/5) av Samuel Petersson (State of Samuel).

Do You Believe in Facebook-gruppen?

tisdag, maj 5

Konstchock

Det är första gången det här händer. Kanske sista.

Jag slår upp tidningen, eller tja rent tekniskt läser jag tidningen på nätet, går till en veckogammal bokrecension - och ser en avbild av ett konstverk jag äger!

Originalet till den här Nina Hemmingsson-teckningen är mitt! Det hänger på min vägg! Hemma hos mig!

Är det så här rika japaner med Van Gogh-tavlor hemma känner när de går förbi en vykortsförsäljare?

måndag, maj 4

Dagens City

Example

Nej, det stavas "Glasvegas".

Good music, bad sound

Musiknörd har jag varit ett tag. Ljudnörd har jag aldrig varit. Och kommer aldrig bli.

”Jag vet ingen som bryr sig så mycket om musik som du, men som har så dålig stereo” är en kommentar jag har fått höra. Framför allt när min ljudanläggning bestod av en kompaktstereo med inbyggd vinylspelare och dubbla kassettdäck, svart med rosa och gröna texter. Den var inköpt på Myrvolds maskiner i Årjäng. Jag hade fått den i tolvårspresent, men den hängde med förbi tjugoårsdagen.

Den senaste året har jag lyssnat på musik hemma genom minimala datorhögtalare. Ingen direkt basåtergivning, inte direkt guldpläterade kablar.

Hur som helst, i torsdags gick jag in på Hifi-klubben, sa att jag ville lägga mellan sex och åtta tusen på en förstärkare och högtalare. Tio minuter senare gick jag därifrån, tiotusen kronor fattigare.

Jag åkte hem och satte upp systemet, assisterad av bästa möjliga kompetens: en ingenjör och en discjockey. När allt var ihopkopplat kom frågan: vad ska bli det första ljudet ur dessa högtalare? Det fick bli ”By Your Side” med Sade. Kanske för att när jag nu börjar summera 00-talet så är det en stark kandidat till decenniets låt. Men också för att jag kopplar ihop den med riktigt taskigt ljud.

När ”Lover's Rock”-skivan släpptes så var min bärbara musikkälla nämligen fortfarande en kassett-Walkman. Jag tror mamma hade fått den gratis av nån bokklubb. Hela tiden blev det störningar av mobiltelefoner som sökte signal. Inte för att de gjorde så mycket, för ”By Your Side” kunde jag genomleva attacker av ”da-ta-ra-ta-ta-ra-TAAA”. Riktigt bra musik klarar sig med dåligt ljud.