Borgert byter

Johan Borgert på engelska? Hur ska det sluta? Är det inte egentligen olagligt?

Jag får ta på mig surkepsen och säga att det var bättre förr:

Johan Borgert – ”Känningar sen förr” (”Stilla barn”-versionen)


Gammal bild från Gamla Bomben.

Och hur har mediaveckan varit?

Media- och mailskandaler
Den här veckan verkar ganska många ha glömt bort att det finns en riktig värld där ute. Till och med alliansen verkar ha glömt att de egentligen är kritiska till sossarna för andra saker än några mail, typ politikens innehåll. Journalister verkar ha glömt att journalister – och människor i allmänhet – gör värre saker mot varandra än att skriva mail om att någon är tjock eller att skämta om pedofili. Men okej, det finns ju alltid något som är värre.

Capote (film)
Och när jag ska lämna alla mediaskandaler och gå på bio, så blir det en film om... journalistik.

Concretes ”In Colour” (skiva)
Och när jag lyssnar på musik så blir det en grupp vars trummis även är... journalist. Men skit i det och lyssna, det här är bra. Underligt bara att en grupp som har en röst som Victoria Bergsman väljer att släppa fram andra till mikrofonen.

Tampongföretag söker uppmärksamhet

Och jag som precis höll på att glömma ”We Love Boobs”.

En fråga till Larry David

När är egentligen cut off-tiden för att säga "Trevlig helg"?

Är inte det något man bara får säga på fredag eftermiddag/kväll? Fick höra det idag vid tretiden på eftermiddagen. Och att helgen ska börja först vid lördagskvällen känns väldigt bondesamhälle.

Om man kastar om...

...bokstäverna i ELITGATE kan man få TTA I GELÉ.

Och det känns ju mycket roligare.

Oscarsgalan

Det blir Oscarsgalan på svensk TV. Kanal 5 kliver in när SVT lagt alla pengarna på schlager och nordisk kombination. Vi som bryr oss är tacksamma för chansen att bedöma hur Jon Stewart klarar sig som värd.

I och med att direktsändningsspänningen kom tillbaka blev jag plötsligt mer upplagd på att tippa Oscarsvinnare. Förra året spikade Extra allt åtta av de tio viktigaste statyetterna.

Idolbild

Elit

Hinner inte skriva någonting vettigt nu men kan inte låta bli att fullständigt frossa i detta. Årets pseudohändelse som kommer att vara snackisen de närmsta dagarna. Tjohoo, Det är ju bara en tidsfråga innan alla mail från listan finns ute till allmän beskådan och då kommer det att finnas ännu mer att snacka om... Det kommer att röras om ordentligt i ankdammen. Jag återkommer kanske till ämnet igen, eller så kommer man att vara ruskigt leds på att läsa alla politiskt korrekta kommentarer som kommer att florera i "DN-media". Vi får se...

Nördfunk

Några sätt att kasta om nördfunk:

Nördfnuk, nurdfönk, drönfunk, dönkfrun, drunkfön, durkfönn, dunkfrön, drönnkuf, röndkunf, runkfönd, frunknöd, kundfrön, fundkrön, funnkörd, föndrunk, nurfdönk, knurfdön, knödfrun, dunfrök’n, NK-nödfru

Men varför kasta om nördfunken? Den är ju bäst som den är:

Hot Chip – ”Boy From School”

En bra miss

Man blir självklart glad av att läsa negativa recensioner av konserter man missat. Comet Gains spelningar i Sverige förra veckan verkar ju inte ha varit några höjdare. Dan Backman säger ”oskärpt” om Debaserspelningen och Corren säger att det var ”sövande” i Linköping. Gustav Gelin var också i Linköping och skriver:

”Comet Gain var tyvärr rätt oinspirerade och stundtals segt som fan faktiskt. Inte ens min älsklingslåt ’You Can Hide Your Love Forever’ funkade. De förstörde den med fel tempo, fel tonart, ostämd gitarr och fan allt som går att förstöra nästan. Synd.”

Jag har annars svårt att förstå varför så många dyrkar David Feck & co., men precis som Gustav Gelin älskar jag verkligen ”You Can Hide Your Love Forever”. Det är mespop av högsta kvalitet. Janglig gitarr, bra basgång och en text som bevisar att olycklig kärlek är som mest tragisk när den egentligen är besvarad.

Tur att jag slapp höra den låta fel. Den ska ju låta så här, som på sjutummaren från 2001:

Comet Gain – ”You Can Hide Your Love Forever”

Och hur har veckan varit?

”Match Point” (film)
Efter alla uttalade referenser (Dostojekvskij, Strindberg, ”La Traviata”) och ovanpå det de outtalade referenser jag såg (”Främlingar på tåg”, ”Bädda för död”, ”Små och stora brott”) satt jag och undrade vilka blinkningar jag missade. Vilken bok var det egentligen Nola läste och snabbt slängde ifrån sig när Chris ringde? Borde jag ha lagt märke till det och skulle det sagt mig något om Nola? Trots att jag satt och var så här neurotisk så hann jag njuta rejält.

Elvis Perkins (sångare)
Nej, det är inte Carl Perkins som döpt sin son efter Memphiskollegan Presley. Den här Elvis har Anthony ”Psycho” Perkins som pappa. Och det blev ju en musikalisk kille. Gå hit och lyssna på ”Sleep Sandwich”.

Erik de Vahl på Ugglan (konsert)
Jag ville verkligen gilla honom, ”Friendly Fire” är ju en bra skiva. Men i konsertform var han bara en ordinär, halvt falsksjungande kille med gitarr. Då blir det bara larvigt med en laptop som spelar upp atmosfärljud i bakgrunden.

”Mean Girls” (film)
Ge mig mer Amy Poehler! Snart i ”Mr. Woodcock”!

Backgammon (spel)
Jag vann! Över en nioåring. Och det var rätt jämnt.

Poängen med MP3-bloggen...

...är inte den att läsaren får chansen att lyssna direkt, så att man inte behöver förklara varför en låt är så bra? Att skriva om musik är ju som bekant precis som att dansa om arkitektur.

Så när annars hyfsat kortfattade L'Amour á trois i veckan hade den goda smaken att lägga upp "Katy Song" med Red House Painters, varför var de tvungna att skriva så fruktansvärt mycket dravel?

Läs inte, lyssna bara. Hoppa över killens försök att beskriva Mark Kozelek med hjälp av de gamla vanliga orden. Det är dömt att misslyckats, jag har själv varit där.

Skit i killens semikolon och lyssna, för "Katy Song" har aldrig överträffats av Kozelek. Och knappt av någon annan heller.

Biljettsläpp på Ticnet

Sigur Rós på Dalhalla
Nu jävlar blir det lasershow och uppblåsbara grisar. Senare under sommaren spelar ett Pink Floyd-coverband i samma nedlagda kalkbrott, så de kan dela på griskostnaden.

Mark Knopfler och Emmylou Harris i Globen
Ursäkta? Emmylou går från att sjunga med Neil Young till att sjunga med Ryan Adams till att sjunga med Mark Knopfler. Snart i Globen: Emmylou Harris och Jan Johansen.

The Knife på Berns, Mejeriet och Trädgår'n
Ger anledning att igen ta upp frågan om det ska vara ett bindestreck eller inte i ”arty-farty”.

Morrissey på Hovet
Förbjud denna konsertlokal.

Sisters of Mercy på KB och Trädgår'n
Vänta er en gothspottingrecension av Strage i DN. Nej förresten, de spelar ju bara i Malmö och Göteborg, så då blir det kanske inget.

Jonas och kulturtanterna

Idag ordnades ett lunchföredrag på mitt jobb. Vi fick mackor som legat i en kyl för länge och så kom Jonas Hassen Khemiri och pratade om ”Montecore”.

På min arbetsplats är vi ungefär lika många kvinnor som män, men ändå satt vi där: jag, tio begynnande flintar och så hundratjugo kulturtanter. Alla tanter, i varierande ålder, skrev ivrigt ner att den tionde mars är det premiär på ”Invasion!”, pjäsen Jonas Hassen Khemiri skrivit till Stockholms stadsteater. Så den som vill träffa någon i Gudrun Sjödénkläder för diskussioner om hur självbiografisk ”Ett öga rött” egentligen är, nu vet ni tiden och platsen.

Sing about love

För ett par år sedan gjorde jag en lista med mina hundra bästa låtar. De flesta handlade om kärlek, men ganska få om lycklig kärlek.

Det var väldigt mycket "I Know It's Over", ”Better Things”, ”Once I Loved”, ”I Forgot to Be Your Lover” och sånt.

Men det passar sig ju inte alls, så här på Alla Hjärtans Dag. Idag ska man väl ändå lyssna på en riktig hoppfull sång om lycklig kärlek:

The Supremes – ”Up the Ladder to the Roof”

Det här är en av de gladaste sånger jag vet. Den är så glad att jag brukar bli tårögd där vid 2.30, när Jean Terrell tar i och frågar ”Don’t you wanna go?”

Jag hade fel när jag lade 52 låtar före på listan.

Och hur har veckan varit?

Arab Strap på Kägelbanan (konsert)
Aidan Moffat är oväntat eftertraktad för att vara en spolformad, skäggig, alkoholiserad skotte. En tjej i publiken med hysteriskt blekt frisyr överlämnar en lapp till honom, men tar ideligen tillbaka den från keyboarden där han lägger den. Hon sitter där på scenkanten och skriver till mer, som om de första budskapen inte fått tillräcklig respons.

”Storm” (film)
Snygga scener från ett öde och disigt Vänersborg. I övrigt nådde den inte upp till sina ambitioner.

“The Pythons autobiography by the Pythons” (bok)
Det är vetenskapligt bevisat att det är kul att läsa om interna bråk. Eric Idle om John Cleese: “He once told me, and he won't deny this, 'I'll do anything for money', so I offered him a pound to shut up and he took it.”

Ondskan #1 (tidning)
I nästa nummer önskar jag mig färre slentrianhyllningar av Pet Shop jävla Boys och fler av Anton Gustavssons verkligt intressanta intervjuer med musiker som jobbar som brevbärare.

The Knife ”Silent Shout” (album)
Tar man bara bort några få spår så har man ett helgjutet mästerverk. Hur länge dröjer det förresten innan någon föreslår syskonen Dreijer att göra en ”Mama Mia” med bara The Knife-låtar?

Kelley Stoltz ”Below the Branches” (album)
Det kommer aldrig ta slut, eller hur? Det kommer alltid att dyka upp nya, anonyma män vars högsta mål i livet är att skriva musik som låter som Paul McCartney, Brian Wilson, Ray Davies och de andra. Ibland önskar jag att någon åtminstone skulle försöka låta som Ringo Starr, Carl Wilson och Dave Davies. Men jag ska ändå ge den här skivan ett par chanser till, för Stoltz verkar kunna skriva låtar.

Morrissey ”You Have Killed Me”, ”I Will See You In Far Off Places” och “Dear God, Please Help Me” (läckta låtar)
Den förstnämnda är en klassisk Morranrockdänga som sätter sig direkt (lyssna här), men de andra, nja... Inte märks det heller att Ennio Morricone har varit inblandad i ”Dear God”.

Euros Childs på Ugglan (konsert)
Litet ansikte, lysande melodier. Lyssna här.

”Walk the Line” (film)
Bra film. Men jag skulle ändå vilja se en omklippt version av den, där de traditionella biografiscenerna är borta och bara Phoenix och Witherspoon finns kvar.

En låt från Texas

Midlake - "Roscoe"

Den här låten kommer på skiva i mars/april, men texanerna i Midlake har redan en mindre hit i MP3-bloggars värld.

Kanske gillar jag "Roscoe" för att introt låter precis som det till "Suicide Is Painless". Fast resten är ju också bra, som ett Radiohead med stämsång och ett driv av mer konventionellt slag.

På Midlakes Myspace-sida kan man läsa att de är kompisar med Jason Lee och att Peter Stormare sett en av deras konserter. Eller ja, han var i alla fall en gång på en fest där de spelade. Alltid något.

Lindex loves

När Lindex följer upp sin reklamkampanj ”We love bottoms” (reklam för trosor) med ”We love boobs” (reklam för bh:ar) censurerar SL ordet ”boobs”.

Nu ser vi fram emot att Lindex expanderar till herrunderkläder och vill tapetsera tunnelbanan med ”We love dick”.

De kan ju testa att skriva det ”We Love Dick” och låtsas som att mannen innanför kalsongerna heter Richard.

Eller så kan de köra kalsongkampanjen i anslutning till fotbolls-VM och skriva ”We love balls”. Eftersom MQ kom undan med att på hundratals affischer skriva att Jonas Bonnier var sitt företags könssjukdom (”VD of Bonnier Tidskrifter”), så kan Lindex möjligen ha en chans.

Beach 2006

Det är ju den tid på året då man inleder "projekt Beach 2006" dvs. träna och äta hälsosamt för att försöka uppnå en viss attraktionskraft hos det motsatta könet inför badsäsongen.

Beach 2005, 2004, 2003 osv. var ju ingen succe men i år känns det verkligen bra. Jag är motiverad till tusen och jag är beväpnad med råris och ett Friskiskort i högsta hugg. Nu jävlar skall fett bort och muskler fram !

Den stora utmaningen ligger dock i att stå ut med musiken på gymmet. Vilken vettig människa klarar av den förbannade smörjan de spelar. Rysk trance techno, Kenny G, Jerry Williams och Absolut fucking jävla schlager varvas i bästa fall med Backstreet boys. Är det bara jag som hör vad de spelar, eller saknar jag förmågan att filtrera bort oljudet ? Hur står alla ut ?

Som tur är så deltar jag inte i gympapassen eller sådan där spinning (klarar inte av träning i grupp) för det är där den värsta musiken serveras, dessutom på en volym som läcker ut till oss stackare som bara står och sliter i en viktstång. Varför kan man inte spela någon uthärdlig musik (notera att mina krav inte är höga nu...) Skall det vara så svårt att införa ett pass med Indie-gympa till exempel. Hur många småknubbiga indiebrudar, eller muskelfattiga Indiegrabbar finns det inte ? Gå ner på valfritt indiehak en fredag eller lördag och hela lokalen fullkomligt skriker "Jag behöver motion, Nu" Indie-gympan hade varit en garanterad succe, tro mig !

Nåja, anledningen till att jag tror på "Beach 2006" heter iPod, The Knife och diverse Dj-mixar. äntligen står jag ut på gymmet. Tack Steve, Karin & Olof, Tim Sweeney, Prins Thomas och Carlos. Ni kommer få mig att bli en riktig brudmagnet !

Hong Kong

Har postat allt för sällan på sistone (Jonas hatar när folk skriver att de postar allt för sällan på sina bloggar plus kommer med en eller annan lame ursäkt, som om de som läser bloggen inte hade märkt det, liksom. Just därför kan jag inte hålla mig från att göra precis det !)

Jag har väl kanske haft fullt upp med annat antar jag. Men nu skiter vi i mitt navelpilleri för ett litet slag och koncentrerar oss på Silly Thing från Hong Kong. De är någon sorts designkollektiv och har ett finger med i spelet lite överallt när det kommer till kläder och grafisk form och allt annat som kan tänka sig uppfattas som trendigt. De är ena riktigt trendnissar kan man nog säga. Och deras trendiga liv dokumenteras mycket snyggt och estetiskt tilltalande på deras blogg. Kolla in för lite insyn i en värld, lång från ett slaskigt Sthlm. En något segladdad sida men väl värt väntetiden.

Schyfferts skämt

Henrik Schyffert verkar ha dragit rätt underliga slutsatser av sitt fältarbete i ”Dokument: humor”. Han tycks ha kommit fram till att det är helt okej att dra gamla skämt i ett lågbudgetprogram. Bara man är tydlig med att man vet att det är just det man gör.

Så han inleder nya ”Veckans nyheter” med att säga att Kanal 5 i alla fall är bättre än TV3 och att ”nu blir det skämt om nyheter”. Han visar att han fattar att själva konceptet är gammalt som gatan och den enda ambitionen nu är att göra det lite mer burdust än alla andra.

Tyvärr räddar inte den brasklappen en del uråldriga skämt. Det är inte roligt att säga att friidrottsgrenen gång är lika meningslös som en tävling om att viska högst. Det var kanske roligt på Norra Brunn för femton år sedan. Det är inte heller roligt att driva med att danskar pratar grötigt. Det kanske var roligt när man kollade på ”Solstollarna”.

Det bästa i hela första ”Veckans nyheter” var en detalj. Schyffert körde sin Melodifestivalindian och skulle visa hur indianen hanterade papparollen i Sverige. Han var på en lekplats och där i gungan hängde lealöst ett litet, litet barn med en fjäder på huvudet. Och minen på den lilla, lilla ungen – den var otroligt skoj.

My teen-angst bullshit now has a body count

Jag hoppas alla - förutom möjligen vi som redan har dvd:n och förresten ska på Arab Strap - bänkar sig på tisdagskvällen och ser "Heathers". Leta efter "Häxor, läxor och dödliga lektioner" i TV-programmet. Se den, it'll be very.

Mer om Khemiri

Tidningen Stockholm City ville i fredags (och vill fortfarande på sin webbsida) få oss att rösta fram "Månadens Stockholmare". En av kandidaterna är en författare vars ansikte jag tycker mig känna igen

Men det kan ju inte vara Jonas Hassen Khemiri, som skrivit "Montecore". För den här killens bok har titeln "Montecori" och själv heter han Jonas Hassen Khemari. Och ibland Jonas Hassan Khamari.

Man kan tänka sig att gratistidningar utan korrekturläsare gärna hade sett att unga, svenska, manliga författare hade namn som Ulf Lundell och Per Hagman. Det värsta som kunde hända då var ju att man skrev "Pär Hagman". Eller "Alf Lundell".

PS: I ärlighetens namn ska sägas att City lyckas stava namnet rätt i en annan del av tidningen, där de intervjuat honom. Fast de har där svårt att stava till Siegfried.

Jonas och tigern

Sveriges snyggaste författare, Jonas Hassen Khemiri, är tillbaka. Fast han är ju inte bara snygg, han är ju smart också. Och arg. Han är Emile Ajar och Nas samtidigt.

Nya ”Montecore. En unik tiger” rör sig inte långt ifrån debuten ”Ett öga rött”. Det är samma konflikt mellan det som kallas första och andra generationens invandrare och mellan far och son. Det är berättat med samma utsuddning av gränsen mellan verklighet och fantasi.

Boken är en mailväxling mellan ”Jonas Hassen Khemiri” och Kadir, en vän till hans far. Kadir behärskar inte riktigt svenska, men kör på. Alla som läst Jonathan Safran Foers ”Everything is Iluminated” känner igen sig.

Kanske har Jonas Hassen Khemiri gjort det lite lätt för sig, historien är tillräckligt stark för att hålla även utan att lättas upp av komiska språkkrumbukter. Att leka med berättandet ger honom chansen att hela tiden kommentera sitt eget skrivande. Så när man efter ett bit in börjar undrar om inte Hassen Khemiri någon gång har lust att strunta i det semisjälvbiografiska och bara HITTA PÅ, då är det precis det bokens Jonas har skrivit till Kadir. När man saknar kopplingen till titelns tiger Montecore, då frågar Kadir just om det.

Montecore var Siegfried och Roys tiger, den som nästan dödade Siegfried. Det är just det som ska vara det symboliska, att vägra vara dresserad och att vägra göra det förväntade. De oförväntade från Jonas Hassen Khemiri vore om ingen karaktär i hans nästa bok heter Jonas Hassen Khemiri.

I senaste numret av Bon skrev Emil Arvidsson att musikjournalisten inte längre behövs. Artisterna teoretiserar och analyserar tillräckligt själva och det bara blir en omväg att gå via medierna. Samma sak gäller självklart inom litteraturen, tydligt illustrerat i samma nummer av Bon. Genomgången av årets svenska debutromaner görs där av litteraturkritikerna Fabian Kastner, själv en av romandebutanterna.

Man skulle kunna tro att Jonas Hassen Khemiri inte vill analysera sig själv. Men han är väl trött på att bli missförstådd som ”han Rinkebykillen”, så Norstedts har lagt upp en tre minuters film inför boksläppet. Författaren sitter i ett brunmurrigt bibliotek och förklarar vad hans nya roman handlar om.

Se inte filmen om du – som jag – tycker att Jonas Hassen Khemiri är en bra författare och vill förstå ”Montecore” genom att läsa den. Det är en bra bok, du kommer inte ångra dig.

Se däremot gärna filmen om du mest tycker att Jonas Hassen Khemiri är en riktig gräddtårta som blir ännu mer smartsexig när han säger saker som ”att problematisera sin egen legitimitet”. Klicka i så fall här.

Feistexperten slår till

Extra allt har en hangup på Feist (läs här och här). Eftersom vi ser oss lite som Feistexperter tar vi på oss besserwissermössan och frågar varför hennes album ”Let It Die” dyker upp på en massa årsbästalistor för 2005. Visst är skivan så bra att den förtjänar det, men den kom ju ut 2004! I maj!

Okej att slöa hobbybloggare inte upptäckte skivan förrän förra året, men New York Times och nu Village Voice? Ska inte de journalister som röstar fram den ambitiösa Pazz & Jop-listan ha koll på sånt?