söndag, december 24

Julkalendern: Yuletube


Time Magazine har utsett MIG till årets viktigaste person. De vill visa att de är nere med Web 2.0 och menar att tack vare YouTube och MySpace och bloggar är JAG (och ja, DU med) viktigast i år.

Och om JAG verkligen är årets viktigaste person, då ska jag väl firas så här på julafton? Särskilt som jag dessutom faktiskt fyller år idag.

Jag borde få presenter lika välkomna som den ovan, ett av få Youtubeklipp jag orkat se fler än en gång.

PS 1: Och apropå det jag skrev igår om vikten av biroller: det bästa med filmen ovan är faktiskt inte killen, utan sidekicken, hans syrra. Så desperat hon försöker följa efter hans entusiasm, härmar allt han gör. Men bäst är ändå när hon - på eget initativ - kramar paketet och suckar "My dream..."

PS 2: God jul!

lördag, december 23

Julkalendern: Dick Casablancas

ExampleExampleExample

Det är häftigt att gilla tv och att ha sett de senaste avsnitten från USA. That’s old news, för det står i senaste numret av Elle. Men what the heck, Karin Ström måste dra in frilanspengar och Elles läsare får stå ut med det mesta, även att exemplen hon tar upp är serier som nu faktiskt går på vanlig tv i Sverige.

En tv-serie det däremot inte är så häftigt att skriva om är ”Veronica Mars”. Jag tror inte Kjell tittar på det alls. (Vid närmare efterforskning: jo, såklart.)

Men jag gillar ”Veronica”. Fast man vill – likt han i ”Adaptation” och Konrad – skrika om överdrivet användande av berättarröst. Jag får ”Sex and the City”-rysningar.

En som inte behöver någon berättarröst är sidokaraktären Dick Casablancas, förlåt ”Richard” (uttala franskt). Det finns ingen inre röst i hans huvudet. Det finns kanske inte så mycket alls där. Och han är inte ledsen för det:

Logan
: You’re not that complicated, are you, Dick?
Dick: I try not to be.

Han är den ständigt snett leende, beer bongande, kalsongryckande, surfblonde, rike skitstöveln som kommer undan med allt.

Och det behövs verkligen en enkel, comic sidekick i en tv-serie. Det är inte värt att se ett avsnitt av ”Absolutely Faboulous” om inte Bubbles är med och ”Ugly Betty” utan fikussystersonen Justin är mest en moralkaka. Men Dick (spelad av Ryan Hansen) vinner, han var årets bäste sidekick.

I första avsnittet av tredje säsongen – de följande avsnitten som kommit blir nog julens tv-nöje – finns antydningar till en mer känslosam, tragisk sida av Dick. Jag hoppas de inte utvecklar det. Försök inte göra trasigt det som inte behöver lagas, för att göra om talesättet.

Man hoppas att de i stället Ryan Hansens styrka: konsten att först se allvarlig ut, mötas av en frågande blick – ”Är Dick verkligen allvarlig nu?” – och sedan spricka upp i ett brett flin.

Kolla på Dick-collage här på Youtube.

fredag, december 22

Julkalendern: Cassie i spegeln

Example

Jag satte mig ner för att skriva ihop en lista över årets bästa låtar. Men så såg jag att alla de har jag ju redan tipsat om och skrivit om. Jag har en känsla av att om ni efter den största konsensus som någonsin uppnåtts kring årets bästa musik så dör ni om ni tvingas läsa ett ord till om Hot Chip.

En låt har jag däremot inte skrivit klart om. ”Me & U” med Cassie, en av årets bästa låtar. Jag har funderat på varför jag inte kan sluta lyssna på den. Kanske för att man måste välja att lyssna på den på ett av två sätt. Jag har valt spegelalternativet.

Men först: visst, att jag lyssnat mycket på ”Me & U” beror på att den låter bra. Ryan Leslies produktion är torr, sparsmakad, lågmäld. Väldigt långt från basen och inyourface-attityden hos Beyoncé och Kelis. Inte ett Rich Harrison-blås så långt örat hör. Och Cassie sjunger rakt upp och ner. Hon morrar inte, hon fräser inte. Möjligen kan man säga att hon stönar lite, men det är bara antydningar.

Det är klart man måste stöna lite i en låt om sex. Cassie och killen har varit ihop ett tag, men hållit på sig. Nu säger hon att nu kör vi, han ska bara slappna av. ”I think I’m gonna make a move now / Baby, tell me how you like it”. För övrigt sjunger även Ciara ”tell me what you like” i sin ”Promise”. Det är riktigt klyschigt, inte särskilt originellt.

Och det är just det. Man säger inte sådana ord om man är i sovrummet med den man tänker göra sina moves på. Speciellt inte så många gånger i rad som Cassie. Hon sjunger att hon tänker på att göra sitt move så många gånger att man blir sur på henne. Men så gör det då!

Här kommer vägvalet. Ser man framför sig att Cassie säger det här om och om igen till killen på en plats där hon inte kan visa sina moves, som en klubb eller på vägen hem? Eller säger hon det till sig själv, i en spegel? Övar hon på vad hon ska säga, säger det om och om igen, med viss osäkerhet?

Klubbalternativet blev handlingen i den ”officiellt inofficiella” lågbudgetvideo som gjordes ”for the European Market”. Spegelalternativet blev grunden för den officiella halvlågbudgetvideo som kom senare.

Spegelalternativet ger självklart en mer rumsren video, mindre lik amatörporr. Men jag har en känsla av att skivbolaget valde att göra en spegelvideo inte bara därför, utan av samma skäl som man inte lade på Rich Harrison-blås över hela ”Me & U”. De fattade att det blir mer intressant på det viset.

Sånger som handlar om någon som vill suga av någon annan finns det massor. Sånger om någon som övar inför att säga att hon vill suga av någon, det är däremot sällsynt.

torsdag, december 21

Julkalendern: Spyan

Example

Det nya Spy Bar. Spyan. Och Spy Bar i Humlegården, Spymlan.

När jag om tjugofem år antagligen sitter vid ett fikabord och berättar för yngre kollegor om Stockholms uteliv år 2006 (på det sätt en äldre kollega nu drar skrönor om Cat Ballou), då kommer det handla mest om nya Spy Bar.

”Jo ni förstår, Fadde, han drog ju och så i februari 2006 tog Sundevall och SSG och Kornél över och det blev en del jitterbugg, men mest blev det Booka Shade av alltihopa. Vafalls, har ni ungdomar inte hört Booka Shade? Tim Sweeney då? Nähä.”

Men faktum är att jag under året bara har varit på Spy Bar två (2) gånger. (Det är ungefär lika många kvällar som Gustav Gelin inte har varit där.) Ändå är det omöjligt att utesluta Spy Bar från julkalendern som sammanfattar mitt år.

2006 - pophögeråret. Året med begreppet ”Stureplancentern”. Nya Spyan har visserligen inget alls att göra med Nya moderaterna, men ändå… det ligger ju vid Stureplan och är nytt.

En kombination som ”Stureplanscentern” hade varit omöjligt för ett par år sedan. I år var det möjligt att ha sitt hjärta mitt i storstaden, men ändå rösta på Eskil ”LRF” Erlandsson, på samma sätt som det var möjligt att vara typ kulturradikal och rösta borgerligt.

Det fanns inget underligt med sådana motsättningar i år. Det hippa kunde samtidigt vara det mest högljudda, dummaste (att döpa en skiva till ”YO YO YO YO YO”) och det mest lågmälda, känslosamma (att döpa en bok till ”Ett år av magiskt tänkande”). Steget före kunde ligga åt många olika håll. Om man inte sprang längst fram kunde man gärna lägga sig längst bak och börja springa åt andra hållet, så var man före igen. Till exempel genom att börja tjata om ”Brideshead Revisited”. Men före ville man så klart vara. När allt finns tillgängligt, när senaste Booka Shade inte är något en dj försöker spela först av alla, utan snarare dela med sig första av alla på sin mp3-blogg, då behövs det andra sätt att visa att man är före de andra. Till exempel genom att ta över en nattklubb med pointer, men ha andra insläppskriterier än deltagande i dokusåpa.

Jag kommer minnas 2006 som hipsteråret, men samtidigt året när Rodeo dödade begreppet ”hipster”. Året när Rodeo skrev sida upp och sida ner om Ralph Lauren. Året då Rodeo strax därefter skrev att Ralph Lauren inte kändes så hett längre. Kort sagt: Rodeo-året 2006. Där vid fikabordet om tjugofem år kommer jag säga till mina yngre kollegor att om de vill veta något om 2006 så ska de leta fram gamla nummer av Rodeo. Det kommer naturligtvis vara att ljuga för kollegorna, Rodeo är helt orepresentativt, men de får lite trevlig läsning i alla fall.

Kanske är det inte konstigt att båda mina kvällar på Spy Bar var i sällskap med personer som stått på Rodeos lönelista. Och ja, till och med jag har ju faktiskt stått på Rodeos lönelista. Jag som bara varit på Spy Bar två (2) gånger.

Det har varit året när “Stockholm is the new London which is the new Prague” (som 3:55 in i den här filmen) och ”la ville plus cool du monde”. Det sista enligt franska bloggen Fluokids. Självklart gästade de Spy Bar, en av de många kvällar när jag inte var där. Antagligen satt jag i soffan och laddade ner Booka Shade eller kollade på dvd:n med ”Brideshead Revisited”.

onsdag, december 20

Julkalendern: Midlake

Example

Inte trodde jag att en skiva med nybyggarromantiska texter skulle göra mitt år.

När jag för första gången hörde Midlakes ”Roscoe” trodde jag den var ett undantag i sitt hyllande av stenhuggare och takbyggare. Men på Midlakes andra album ”The Trials of Van Occupanther” finns fler låtar där vikten av ett välbyggt tak framhävs. En dag fylld av hederligt arbete och ett tak som aldrig läcker, det är tillräckligt, tycker Midlake.

Midlake sjunger om att bli bestulen på allt man äger av rövare medan man är ute och jagar. De sjunger att det inte är så jobbigt, man får börja om med de grejer man fick ihop på jakten. Och så hjälper ju bönder varandra. Midlake sjunger om snöskor. De sjunger om att jaga rådjur. Och så sjunger de om välbyggda tak igen.

Kanske hade det blivit outhärdligt om kompet hade bestått av vevlira, banjo och countrymössa. Men efter versen om att fånga en oxe i nybyggarskogen kommer ett gitarrsolo och lite stämsång direkt från en solig eftermiddag på den jazzrockiga västkusten. Och när det dyker upp en fiol, som i ”Young Bride”, vägs den upp av pådrivande trummor och bas.

Men titta inte på hur killarna i Midlake ser ut, de är ett av de där menlösa banden jag skrev om förra veckan, som nidbilden av Pitchforkmesar. Leta fram valfri bild, titta, blunda i två sekunder och försök sedan beskriva medlemmarna i Midlake ser ut. Det går inte. Man minns dem inte.

Midlake ser inte ut som någonting, de är världens tristaste band. Å andra sidan tror jag inte att de bryr sig om det, så länge de har ett välbyggt tak och ett gitarrsolo och lite stämsång från västkusten. Jag vet i alla fall att jag inte bryr mig.

tisdag, december 19

Julkalendern: Lasse

Mitt morgonhumör avgörs mycket av vilken röst jag vaknar av. Allra bäst är det när jag vaknar med Lasse bredvid mig.

Det vill säga, Lasse är egentligen bredvid min flickvän, för det är på hennes sida sängen som klockradion står, och det är ur den Lasse Johanssons röst kommer. Han är årets radioperson för mig.

P1 Morgon är nästan det enda radioprogram jag lyssnar på. Men å andra sidan gör det enda programmet stor skillnad för mina mornar. Jag blir nervös när programledaren bara läser upp stolpiga frågor från ett papper och mest verkar vara fokuserade på att intervjuerna ska ta slut precis i tid till nyheterna. Då är det lika bra att stänga av radion. Speciellt sedan den nördmeteorologen med östgötskan fick sluta läsa väderleksrapporterna.

Men när det är Lasse Johansson som är programledare, då är det värt att lägga bort tidningen. Lasse Johansson har väl också fått ett papper med frågor antar jag, men han kan faktiskt intervjua. Han lyssnar nämligen på svaren han får. Inget skitsnack släpps över bron. Om någon av de rader politiker som betas av under en morgon glider iväg, då täpper han till.

När Lasse Johansson är programledare för P1 Morgon vill jag tugga müslin försiktigt, för att inte missa något.

fredag, december 15

Julkalendern: Konserter

Konserter jag missat i år (urval):
Comet Gain på Debaser, Ariel Pink på Debaser, Concretes på Ugglan, Midlake och Flaming Lips på Cirkus, Popaganda, Vetiver på Debaser, Ne-Yo på Berns, hela Peace & Love-festivalen i Borlänge, Morrissey i Karlstad, bob hund på Debaser Medis, Fibes, Oh Fibes! på O-baren, Fibes, Oh Fibes! på Debaser Medis, Midlake på Debaser, Hot Chip på Debaser Medis, Sufjan Stevens på Berns, Studio på diverse klubbar. Och så Klikkboxning som jag tyvärr missar på Norrlands nation i Uppsala imorgon.

Konserter jag är särskild glad att jag inte missade i år:
Nicolai Dunger på Kulturhuset, Sigur Ròs på Dalhalla, Hot Chip på Münchenbryggeriet, Shugo Tokumaru på Debasers bakficka, Yo La Tengo på Debaser Medis.

onsdag, december 13

Julkalendern: Grizzly Bear

Example

Det finns så många amerikanska band där samtliga bandmedlemmar ser trista och menlösa ut, som om de sopats ihop av enbart överblivna basister. Vill man vara taskig kan man säga att med denna ansiktslöshet är det inte konstigt att folk inte köper skivor med omslag. För vem vill släppa in bilder av löpandebandtillverkade, nyvakna collegekillarna i sina hem?

En tröst är då Ed Droste, ledaren för Grizzly Bear, han som går längst fram med hunden på bilden ovan. En Brooklynfolkie som ser ut som Adrien Brody, det är inte dåligt det! Allt annat än förstaplatsen på Stereogums Mr Indie-lista för 2006 är ett hån.

Och Grizzly Bear har fattat att de har något som inte alla andra har. De låter Ed gå längst fram med en hund, i fokus, medan de andra, mer anonyma, får gå bakom och dra kärror. Jag kan riktigt se scenen framför mig. Snart kommer Ed kasta det där äppelskruttet han håller i, och det kommer landa rakt i någon bandkollegas ansikte och denne kommer utropa ”Hey Ed, why'd ya throw the apple right in my face, man?”

Och Ed kommer svara ”Coz I look like Adrien Brody and you look like Michael J Pollard!”

Tro nu inte att jag vill att Ed Droste ska kicka de andra. Ed kan säkert ensam med fingerplockande som grund åstadkomma en hyfsad akustisk singer/songwriter-skiva eller en hyfsad Shugo-aktig gitarr+laptop-skiva. Men att Grizzly Bears album ”Yellow House” är ett av årets bästa enligt mig tror jag beror på att jag hör en grupp bakom musiken, bakom visslingarna och pukorna.

För övrigt har jag lyssnat på ”Yellow House” ett bra tag nu, utan att ens ha kommit i närheten av att bli färdig med den. Det finns mycket, många små delar, jag vet inte riktigt när en låt börjar och nästa tar vid, kanske beror det på att jag brukar somna ibland när jag lyssnar på den, på tåg och så. Och det är ett mycket bra betyg.

Min Englandssemester i två bilder

ExampleExample

måndag, december 11

Julkalendern: Dvd-boxen

Example

Nä, dvd-boxen kvalar inte in på Extra allts julkalender över 2006. Dvd-boxen har funnits ett tag. Men det faktum att Göran Persson köpte sin första dvd-box i år, det är värt att uppmärksamma.

Den bok av socialdemokraten Lena Sundström jag sågade här marknadsfördes med frågan ”vad hände medan vi klämde den sista dvd-boxen med ’Sopranos’?” Dvd-boxen är alltså symbolen för masskonsumtion av tv. Hetsätande av verklighetsflykt, bort från den verklighet Lena Sundström ville berätta om, på sitt jobbiga sätt.

Dvd-boxen är ju också symbolen för vår rädsla för att ligga efter eller att ha missat nåt. Med en quick fix kan vi hinna ikapp all tid vi förlorat, se alla avsnitt vi missat.

Och vilken svensk har mest tid att hinna ikapp? Göran Persson, som ju ägnat tio år i Rosenbad, landets starke man, valsegrare två gånger, bara för till slut få det här rakt i ansiktet, nej till omval, ett nej från väljare som inte förstått sitt eget bästa, som förletts av högermedia, etc.

Så kanske var det ingen överraskning när man i en eftervalsintervju med Persson i Aktuellt i politiken kunde läsa:

Någon tv-serie du missade som du nu köper som dvd-box?
– Alla pratar så gott om ”Vita Huset”, jag ska ge det en chans i ett sammanhållet block.

Så där kommer han sitta i Sörmland, med sina 42 dvd-skivor. Hetsätande tv, proppa sig full med verklighetsflykt till ett land där landets starke man faktiskt bara tillåts vinna två val.

torsdag, december 7

Julkalendern: Larry Charles

Example

I en tid när ALLA är tv-krönikörer känner jag mig som en dinosaur när jag skriver om "Seinfeld", som en mammut när jag skriver om "Curb Your Enthusiasm" och sedan bara asgammal när jag pratar om "Entourage", så känns det bra att den här Boratfilmen kom. Det gav mig en aktuell merit, inte bara gamla skåpmatsmeriter, som motiverade en bild av regissören Larry Charles i julkalendern.

Jag har inte ens sett "Borat". Eller som man sa 2006, som en motsvarighet till att inte ha läst boken, men sett filmen: "Har du sett filmen?" - "Nej, men jag har trailern som bokmärke på Youtube!"

Och nu arbetar han enligt IMDB-rykten på en filmversion av Mötley Crüe-boken "The Dirt". Snart kommer alla säga att det är Rick Rubin som liknar Larry, inte tvärtom.

onsdag, december 6

Julkalendern: Grå cardigan

Example
Var det den varma sommaren som gjorde den tunna koftan så populärt? Var det möjligheten att få se ut som en bokmal? (jmfr hela finkultur/Horace/opera-grejen) Var det därför den helst skulle vara så där ljust grå? Lite lagomt tråkigt.

Alla hade på sig en grå cardigan (se på Stockholm Street Style här och här och här och här och här och här och här. Och här.)

Och när Take That kom tillbaka, vad hade Gary Barlow på sig?

måndag, december 4

Julkalendern: The Sleepy Jackson

Example

The Sleepy Jacksons “Personality (One Was A Spider, One Was A Bird)” är ett av årets album. För mig var det ljudspåret till många sommarpromenader. Som ni minns tog sommaren aldrig slut.

Jag borde inte nämna Brian Wilson. Luke Steele har tillräckligt Brian-komplex ändå. Snart kommer han anlita hantverkare för att bygga en sandlåda i Perth-hemmet. Men ändå, det här är verkligen fånigt fin pop, ”teenage symphonies to God”, fast inte så mycket tonåriga, om än naiva.

Men oj, nu har jag antagligen skrämt bort fler än jag lockat genom att nämna den gamle helige Beach Boys-kon. Lyssna i stället:

The Sleepy Jackson – ”Miles Away” mp3

lördag, december 2

Julkalendern: K-Fed

ExampleExample

Varför ska vi bry oss om denne man? Han är ju bara mannen som Britney Spears skiljde sig från.

Jo, jag bryr mig för att hans kändisskap har gått så många varv runt. Han är känd för att han tror att han kan få vara känd bara för att han är är känd, trots att han saknar talang. Hängde ni med?

Som enbart Britneys man hade han inte gett sig in på att bli rappare. Eller ja, det kanske han hade, men ingen hade brytt sig. Inte ens för att garva åt honom, för "PopoZão" är inte så dålig att man skrattar.

Så dålig är däremot Kevins självinsikt när han spelade upp låten för MTV, ett klipp som dök upp i början av 2006. Med en sådan start var det inte underligt att K-Fed blev årets driftkucku. Hans klassiska replik "This is a Brazilian ass shaker right here. Can I say that? Right on" parodierades av såväl av amerikanska high school kids som av James Lipton från "Inside the Actor's Studio".

fredag, december 1

Julkalendern: ”Over and Over”

Example

Det är jobbigt när man redan i november vet vilken som ska bli nästa års bästa singel.

”Over and Over” med Hot Chip kom ju faktiskt på ”Barbarian EP” redan 2005, men det betyder bara att den har varit med oss från årets första dag. I hörluren, på dansgolvet, på Indigo, på Münchenbryggeriet, i bilen.

Nu är vi lite trötta på ”Over and Over” och ska ta en paus, så att vi kan ta fram den igen någon gång och tänka tillbaka på 2006 med ett leende i stället för med en kräkning. Men att komma undan”Over and Over” skulle ha varit enklare om det inte hade dykt upp en ny remix ungefär varannan vecka. I oktober kom den här, av Maurice Fulton:

Hot Chip – ”Over and Over (Maurice Fulton Dub Pulse)” mp3

torsdag, november 30

Julkalendern 2006

Example

Imorgon börjar december. Bara trettioen dagar till nästa år, inte långt till framtiden. We can't wait.

Men först måste vi städa ut det gamla. Så precis som förra året sammanfattar Extra allt året med en julkalender. Ett inlägg per dag fram till jul med allt som varit 2006 för oss.

Väl mött, önskar Adrian & Jonas, a.k.a. Extra allt

onsdag, november 29

Badly Drawn Boy-publiken

ExampleExample
ExampleExample

Jag är besviken. Såg inte en enda härmarluva i publiken på Nalen. Inte ens mannen med flint hade en Badly Drawn Boy-mössa som kamouflage.

söndag, november 26

Femtio ord

Generationsgap
Jag vet inte vad min morfars föräldrar hette. Eller mormors eller farmors. Däremot farfars, men bara av slump.
Ingen har berättat nåt. Jag har inte frågat.
Inte underligt att jag absolut inte känner att jag lånat jorden av mina barnbarns barn eller bryr mig om kärnavfallet för deras skull.

lördag, november 25

Inte helt referensfri Bond

ExampleExampleExample

Någonstans har väl Bondproducenterna tänkt på förnyelse när de gjorde ”Casino Royale”. Men det är ju inte första gången det pratas om förnyelse kring James Bond.

Större försök till totalrenovering kommer alltid när de byter Bondskådis. En tv-skådis med glimten i ögat (Roger Moore, Pierce Brosnan) följs alltid av en tuffare skådis med mer dramacred (Timothy Dalton, Daniel Craig). Det är naturlag, som ying och yang. Och när Brosnan kom skulle Bond sluta smacka miss Moneypenny i baken, som någon sorts ursäkt för Connery och Moore.

Ändå hade jag nästan gått på myten om att man den här gången hade börjat om från nytt, rensat bordet, suddat tavlan. Att de hade bestämt sig att göra en bra film om James Bond, inte bara en bra film som måste jämföra sig med de andra filmerna och på något sätt vara en kommentar till dem. ”Casino Royale” skulle ju för sjutton handla om hur James Bond får sin 00-status, tänkte jag. Men det är bara ett trick för att få oss till biografen, ungefär som när Bond blev av med rätten att döda i ”Licence to Kill”.

Sedan är det vi luras dit att se faktiskt en okej actionfilm, även om de inspirerats lite väl mycket av ”Celebrity Poker Showdown”. Förutom att skippa klockor som sprängs och skor med knivar i visar ”Casino Royale” mer än tidigare James Bond som den tragiske legosoldat han är, en föräldralös pojk som hjärntvättats av MI6. Han sköljer blodet från ansiktet och bedövar sig med whisky.

Men de kunde inte låta bli att referera till allt som varit. Frånvaron av miss Moneypenny MÅSTE tydligen kompletteras med ett fånigt skämt när Bond först möter Vesper Lynd. Och när någon kommer upp ur havet i en Bondfilm, då tänker man ju direkt på Honey Ryder i ”Dr No”, det gäller inte bara Bondnördar (annars hade de inte kört det med Halle Berry).

Ekon av min ungdomstid som Bondnörd (när jag tyckte bäst om ”Seen” Connery och kunde namnge typ B-fotografer i alla filmerna) fick mig också att sitta kvar hela eftertexterna. Jag lyssnade på Monty Normans Bondsignatur och sedan Chris Cornells brötiga titellåt en gång till, bara för att få se de där orden som alltid brukar stå sist, slutorden i varje Bondfilm.

Och de stod där nu också: ”James Bond Will Return”. Som om någon hade tvivlat.

måndag, november 20

Gwen vs Arvo

ExampleExample

En mission i livet vore ju inte helt fel att ha. Eller ja, det behöver inte vara en mission i livet, men åtminstone en mission med att skriva det här. En övergripande tanke bakom varför jag sitter här och skriver på Extra allt. Något jag vill uppnå.

Som Eric Schüldt i Odd at large, som har som mission att få fler unga bloggare att gå på opera eller lyssna på Arvo Pärt. Han tjatar verkligen om opera och Arvo. Hela dagen lång: Pärt, Pärt, Pärt. Ja vi vet, vi har hört honom, han är bra, han har skägg och liknar ibland Stanley Kubrick, ja ja. Av de som inte har hört honom kommer kanske Erics tjat leda till att några promille orkar leta sig förbi skägget till musiken.

En mission jag redan har startat är att motverka nutida popartister som lånar refränger från musikallåtar. Det var i februari 2005 när jag klagade på Gwen Stefanis "Rich Girl", med refräng från "Speleman på taket". Nu måste jag säga till igen och det frustrerande är att boven återigen är Gwen. I sin senaste singel "Wind It Up" lånar hon från "Sound of Music".

Att Gwen Stefani är flippad visste alla redan. Och ibland har det varit på ett roligt sätt. Det går inte att vara sur när man hör hennes "the shit is bananas, B-A-yanayanayeah". Men joddlingen på "Wind It Up" är inte skoj.

Än så länge ligger "Wind It Up" bara på plats 36 på Billboard Hot 100, tio placeringar under Weird Al Yankovics "White & Nerdy". Men att en skämtlåt som faktiskt är tänkt som en skämtlåt går bättre än Gwens joddling, är det ett tecken på att jag kan lyckas med den här missionen? Knappast. Gwen kommer undan även med joddlingen. Hon kommer stiga på listorna, att jag står här och försöker hålla emot kommer göra minimal skillnad. Inte ens en promille kommer vända "Wind It Up" ryggen, inte ens om jag uppmanar er att lyssna på Arvo Pärt i stället.

Gwens ben kommer fortsätta att vinna över Arvos skägg. Snart sitter jag här och klagar på en refräng lånad ur "Jesus Christ Superstar".

lördag, november 18

Ben och hans bitches

Jag tänker inte bli en DN-bashare, men idag skriver Mattias Dahlström en notis i DN Kultur om Ben Folds cover av Dr Dres "Bitches Ain't Shit". Rubriken är "Veckans covervanvett: Ben Folds gör pianopop av Dr Dre", men i texten nöjer sig Dahlström med att kalla låten "årets motsvarighet" till Nina Gordons NWA-cover.

Problemet är bara att Ben Folds cover släpptes för 20 (tjugo) månader sedan. Då snackar vi mer än ett och ett halvt år när jag då och då har kommit på mig i jobbkorridoren nynnandes textrader som "lick on my balls and suck my dick" och hoppats att ingen har hört.

Att "Bitches Ain't Shit" kommit på en samingsskiva för ett par veckor sedan gör det varken till årets eller veckans cover.

fredag, november 17

Fredagskväll out of sight

Vad har jag haft för fredagsrutiner genom livet?

Åka från mellanstadiet och träna badminton, förlora mot Tobbe, kanske köpa godis av Rolf i badmintonhallens svettluktande fik, sedan sitta med blött hår i bilen hem och lyssna på ”Metropol”.

Komma hem från högstadiet och slötitta på ”Disneydags” eftersom det är det enda som är på tv, halvsomna och sedan gå på disco eller vad man nu kallade det. Önska Shamen och Stereo MC’s och Erasure av DJ Micke Karlsson.

Äta Quattro med pappa och syrran framför TV2:s nöjesprogram klockan åtta. Ofta med glad göteborgare som programledare. Det är så att jag riktigt känner smaken av pizzaskinka bara jag ser Oldsberg eller Treutiger.

Läsa DN På stan vid frukostbordet. Titta på bioannonserna. Tänka att alla de där filmerna vill jag ska komma till Sandrew 1-2-3 på Borganäsvägen.

Nu för tiden går ”På spåret” visst på lördagar. Och pizza kan jag ju köpa när som helst.

Min fredagsrutin är idag oftast att vara trött på att vara bland folk, gå hem och lyssna på Midlake sjunga: ”Let me not be too consumed with this world / Sometimes I want to go home / And stay out of sight for a long time”.

måndag, november 13

Populärkultur i P3

ExampleExampleExample

Jag fick vidarebefordrat en platsannons från P3. De ska starta ett nytt program om ”populärkultur” och en kompis tyckte att jobbet skulle passa mig.

Och jag funderade faktiskt på att söka, men sedan ändrade jag mig av skäl jag återkommer till. Nu är det för sent, ansökningstiden har redan gått ut.

Så här stod det:

”SR P3 Stockholm söker producent, programledare och reportrar
Populärkultur i P3
SR P3 Stockholm ska under 2007 producera ett ännu namnlöst program som ska bevaka populärkultur med stora ambitioner för både innehåll och lyssning. Vi söker nu producent, programledare och reportrar till detta program som ska börja sändas i januari 2007.
Du som söker är intresserad av i stort sett allt som definieras som populärkultur och har stenkoll på nya teveserier, nya webbsidor, ny litteratur, ny musik i många olika former och dito film och dessutom alla oheliga allianser med dessa beståndsdelar. Youtube, Klick, Nöjesguiden, Entourage, Lindsay Lohan, Stureplan.se, Fergie – allt är för dig företeelser som du bryr dig om.
Du har förmodligen ett omättligt behov av att läsa magasin och förstår varför man måste se de senaste filmerna och teveserierna före alla andra. Schlagerfestivalen är för dig vad älgjakten är för män i 50-årsåldern och dessutom tycker du att Nobelpriset känns lite… off.”

Visst är ”allt är för dig företeelser som du bryr dig om” en formulering man inte trodde skulle kunna slinka förbi P3:s kvalitetskontroll? Sådant säger mer om ambitionsnivån på programmet än att de skriver att det finns ”stora ambitioner för både innehåll och lyssning”.

Och visst är det underligt att i en beskrivning av programmet inte hänvisa till själva ”populärkulturen”, utan mest till annan media som man vill efterlikna? Vill de alltså göra ett slags Klick på radio, där man mest läser högt från Peoples nätsida om de senaste kändisskilsmässorna?

Och visst är det underligt att klumpa ihop ”Entourage” med schlagerfestivalen? Och om man ska vara en sådan som vill ”se de senaste teveserierna före alla andra”, ska man då inte redan ha gått vidare från ”Entourage”? (Förresten - och nu blir jag petig - så heter det ”se innan alla andra”.)

Och visst är det underligt att göra en markering mot just Nobelpriset? Speciellt som de ändå vill att man ska ha stenkoll på ”ny litteratur”. Vad menar de då? ”Djävulen bär Prada” eller vadå? Knappast Martin Luuks häften på Loyal press, det är den enda helt nya litteratur jag läst det senaste halvåret. Troligen lade P3 in markeringen mot ”finkulturen” för att slippa en massa Eric Schüldt-wannabes, som bara skulle komma och vilja spela opera mellan Lily Allen-hitsen.

Kanske var det ändå till sist omnämnande av Fergie som gjorde att jag struntade i att söka jobbet. Fergie? Skulle jag alltså stå i ett radioprogram och prata om den där ”London Bridge”-låten och hennes rumpa? Varför då?

Nej, jag får nog stanna kvar och gömma mig på det jobb jag har.

söndag, november 12

Femtio ord

Karin
Vi var på fest och hälften av tjejerna hette Karin. De hade tagit över köket. Vi tittade in ibland och ropade ”Karin!” för att se om de vände sig om. Varje gång.
Karinorna var inte så smarta.
Fast värre var de som inte hette Karin men vände sig ändå.

fredag, november 10

Indigo sessions

Ikväll är det dags igen. Jag och brorsan underhåller på Indigo med sedvanlig disco och annat spännande. Kom förbi och fira att det är fredag, eller att det är mörkt, eller vad nu ni annars kan tänka er att hitta på för svepskäl för att gå ut och dricka öl. Behöver ni hjälp med att hitta en anledning till att gå ut så är ni välkomna att kontakta mig via extra allts mail adress (ni finner den till höger, lite längre ner på sidan) jag är en mästare på att komma på anledningar till öldrickande, så tillsammans kan vi nog komma på ett bra alibi till fredagsnöje.

Och i sedvanlig ordning så bjuds det också på en låt :

Makossa & Megablast - Galaxy 82

Slutligen ett litet meddelande till Blogger (plattformen vi kör denna blog på): Varför funkar det aldrig att göra inlägg smärtfritt... Det krånglar ta mig fan alltid

onsdag, november 8

Junior Boys-publiken

ExampleExample
ExampleExample

Alla ville se kanadensiska Junior Boys på Debaser igår. Men ingen ville dansa.

Jo, kanske tre-fyra killar längst fram. Varför var inte Jamaica-killen från Yo La Tengo-konserten här? När funkbasen var igång som mest kunde det ju blivit ett disco.

Fast ändå inte riktigt. Junior Boys står och väger mellan disco (därav den färgglatt klädda publiken) och något sorts svårmodig och halvsvulstig stadiumsynt (därav den svartklädda Depeche- och Kent-publiken). Jag önskar de tog steget fullt ut åt något håll. Antagligen skulle jag inte gilla stadiumsvulsten och antagligen skulle de inte klara av att göra särskilt bra disco, men hur som helst skulle jag slippa känna mig så kluven.

tisdag, november 7

50 Cent och souvenirerna

Example

Ikväll spelar 50 Cent på Hovet. För att uppmärksamma det återpublicerar jag en text från mitt fanzine om Fiddys förra Stockholmsbesök, i september 2003:

Allt är pengar

Utanför Globen delas kepsbärarna i två grupper. Rak keps till höger, till hockeyrinken och Toronto mot Färjestad. Sned keps rakt fram, till hiphopkonserten.

Men båda händelserna är familjeföreställningar. En del av publiken inne på Hovet når knappt över kravallstaketen som omringar souvenirförsäljarna.

Där, innanför kravallstaketen, finns bevisen för att du har varit här ikväll. Att du såg 50 Cent på Hovet i september 2003. T-shirt 270 kronor, affisch 60 kronor. Det räcker inte med kvittot på biljetten, som i sig kostade 350 kronor.

I februari gav 50 Cent ut ”Get Rich Or Die Tryin’”, det snabbast säljande debutalbumet på länge, trots nedladdning och CD-brännare. Han är Curtis Jackson från Queens, New York, knarklangaren som blev skjuten nio gånger, men överlevde och nu är ärren bevisen på att han är äkta. Som alla hiphopartister marknadsförs han med ett drag av seriefigur över sig. Han är som en leksak som inte säljs utan tillbehör. Du får välja mellan automatvapen, slitet baseballträ eller diamantkors. Bister uppsyn included in all versions.

På en av bilderna i häftet till ”Get Rich Or Die Tryin’” sköter Fifty och två polare bokföringen. På bordet syns en sedelräknare, en kassabok, en flaska med glas, varsina vapen. För säkerhets skull har 50 Cent ytterligare en pistol på sig. Bli rik eller dö i försöket.

På en annan bild har 50 Cent en hand innanför skärpet och den andra handen full med tjugodollarsedlar, som om han var ghettopojken med guldbyxorna.

Okej, så han drar pengarna ur brallorna, men man kan undra varifrån hans fans får dem.

Ahmed och Sara är båda tretton och hade inga problem med att se över kravallstaketet till försäljarna när de köpte varsin affisch.

Vem har köpt era biljetter?

– Det har vi gjort själva, säger Ahmed.

Hur har du fått ihop pengarna?

– Jag fick av mamma.

Helst hade Sara velat ha en t-shirt, men de var för dyra. Hon hade kunnat tänka sig vilket som helst av motiven, huvudsaken är att det står 50 Cent.

– 50 Cent är bra eftersom han rappar om sitt liv, förklarar hon.

– Det har varit hårt, men går ändå, säger Ahmed.

– Alla kändisar verkar ha mått dåligt förut. 50 Cent har blivit skjuten typ nio gånger, upplyser Sara. Jo tack, vi vet.

Under konserten snurrar vita sneakers på de stora skärmarna på scenen. De är 50 Cents egen modell, tillverkade av Reebok, som också gör skorna som bär Jay-Z:s namn. Och innan 50 Cent kastar ut sina exemplar i publiken i slutet av konserten berättar han att skorna släpps den 18 november. Börja spara.

Men än är den innan konserten och Dimitri lägger allt han har på en t-shirt. Mormor har gett honom pengar.

Alexandra fick sin tröja av mamma Lotta, som följt med på konserten.

– Det är för dyrt med 350 för en konsert. Men vad ska man göra – stanna hemma? suckar Lotta.

Cissi lade halva sin måndadspeng på konsertbiljetten och kompisen Sofia har lånat av sina syskon för att få råd. De väljer att titta på när Simon köper en t-shirt, den svarta modellen.

– Den var grymmast, säger han.

Men den som ser ut som en skottsäker väst då, är inte den grym?

– Den ser lite löjlig ut.

Till en 50 Cent-konsert kommer samtliga Missy Elliotts svenska lillasyrror, med Adidasdräkter att växa i tills de går ut gymnasiet. De trängs med bleka och taniga svenska pojkar som har Eminem som stilideal. Kanske är det inte frivilligt, det är i alla fall lättare än att försöka se ut som 50 Cent eller Dr Dre.

Mattias och Daniel, däremot, är lite äldre och har växt i sina skinnjackor och bekväma mockaskor. Utanför hade jag gissat att de var på väg för att se Toronto, men det är skönt att ha fel.

Mattias har köpt en keps för 270 kronor.

– Det var värt det. Det är en kul grej, säger han.

När ska du ha den på dig?

– Svårt att säga. På stan kanske. Och när jag seglar.

De du seglar med, vet de vem 50 Cent är?

– Ja, det vet alla. Med den här kepsen är man lite annorlunda. Det är lite attityd, lite chockerande.

Att chocka seglarkompisarna kan vara en anledning att lätta på plånboken. Eller så samlar man. En annan Daniel än han i mockaskorna är skinande glad trots att han just langat över 670 kronor. För det fick han en t-shirt, en key strap (det är inte hiphop att säga nyckelband), en bandana (snusnäsduk sa man på 1800-talet) och en intervju-DVD. Men har man en bandana med Xibit och en med Eminem, då måste man ju ha en som det står 50 Cent på. Det var värt att åka till Stockholm från Göteborg. Lönen från Volvo betalar.

Henke har betalat 600 kronor för en key strap, en keps och en t-shirt. Att han valde just den modellen av t-shirt berodde på att den har turnéprogrammet på ryggen. Det är inte snyggt, men det är ett bevis.

– Man vill ju skryta lite, den här t-shirten finns ju bara att köpa här.

Med biljetten har ju alltså lagt 950 spänn på i kväll, det blir väl tusen jämnt om du ska äta en korv efteråt?

– Då får man strunta i korven då.

Att jag inte tänkte på det.

måndag, november 6

Femtio ord

Morot
Får idén att samla allt navelludd jag producerar under ett år i en glasburk någonstans.
Jag tror det skulle sporra mig till att tvätta mina kläder oftare. Naveln får fram mer ludd från nytvättade kläder.
Plus att det vore kul att se att man gjort något med sitt år.

söndag, november 5

Anders & Bono

ExampleExample

Jag vet att budgeten är mer än två veckor gammal, men jag kan inte släppa det här med Anders Borg. Varför sa de att han ser ut som en rockstjärna? Vem var ledarskribenten på SvD som klämde i med:

”Om det inte hade varit för den tjocka luntan som han kånkade på kunde man tro att killen med hästsvans, skinnjacka och det stora pressföljet var en rockstjärna.”

TT höll med och sedan var det överallt. Finansministern ser ut som en rockstjärna.

Men ja, jag har sett bilderna från budgetpromenaden och nej, han ser inte ut som en rockstjärna.

Han har hästsvans, ring i örat och skinnjacka. Det är en annan sak. Många medelålders män med just de här attributen har i och för sig länge trott att de ser ut som rockstjärnor, men riktiga rockstjärnor ser inte ut så.

De enda rockstjärnor som i historisk tid har sett ut på ett sätt som stämmer med SvD:s ledarskribents referenser var U2 på Joshua Tree-tiden

Förutom hästsvans, skinnjacka och ring i örat hade Bono på den tiden även en Stetsonhatt. Det har inte Anders Borg. Bono har inte heller någon Stetsonhatt längre, men bara ett par dagar efter Borgs budgetpromenad inledde Bono en process mot sin förra stylist Lola Cassman i ett försök att få tillbaka hatten. Han menar att hon stal den efter Joshua Tree-turnén i slutet av 80-talet.

Jag vet inte hur det här hänger ihop. Det kanske bara är en slump. Anders Borg har förresten likadana glasögon som Adam Clayton. När jag var liten kallade Muffarna i min gosskör sådana glasögon för kommebrillor (kommunistglasögon). Nästa år kanske SvD trycker följande text:

”Om det inte hade varit för den tjocka luntan som han kånkade på kunde man tro att killen med de runda glasögonen och det stora pressföljet var kommunist.”

Gästskribent: Erik

PS från Jonas: Om man är MUF-ordförande tycker man att Anders Borg ser ut som en annan rockstjärna.

fredag, november 3

Shugo-publiken

ExampleExample

I gymnasiet ordnade vi alkoholfria fika- och trubadurkvällar i Borlänge, på Caoz, bakficka till Cozmoz. Det var en chans att spela DJ Krush och Chris Montez för folk i parallellklasserna. Ungefär som de kvällarna kändes konserten med Shugo Tokumaru och Ramona Córdova, även de på en bakficka, DFB bakom Debaser.

Konserten hade flyttats dit, eftersom typ ingen köpt biljett. Johan Jacobsson var där, så lo-fi och DIY och småskaligt var det. Inte mig emot. Vi som var där fick ackompanjera Ramón genom att rassla våra nycklar och på nära håll se Shugo justera reglagen på samplerpedalen med sina barfota stortår.

Plus att den lilla publikskaran gjorde det enklare för de tjejer som ville att försöka få ihop det med skäggige, skönsjungande snyggingen Ramón.

torsdag, november 2

Yo La Tengo-publiken

ExampleExample
ExampleExample
ExampleExample

Efter Arab Strap-konserten var det kul att gå in på Knuff och läsa om hur folk i publiken hade stört sig på dreadskillen som larvade sig med Aidans mikrofonstativ.

Kanske kommer man snart kunna läsa liknade beskrivningar från Yo La Tengos konsert på Debaser Medis. En kille – lika full/nedrökt som resten av publiken tillsammans – med ”Jamaica” på ryggen utförde underlig flumdans. Sedan skrek han ”Motherfuckers!”, följt av ”Where’s the fucking disco?”, försökte bjuda alla på öl, tappade en av sina två flaskor på min fot, gled längre fram och fick till slut en säkerhetszon om 3 x 3 meter runt sig.

Jamaica-killen var festivalkryddan i en helt ordinär, något äldre Stockholmskonsertpublik. Med god hjälp av killen i sjömanskostym som hela tiden önskade ”Our Way to Fall” (och hotade att kidnappa Ira och Georgia om de inte spelade den, vilket de till slut gjorde).

Jag tycker, och troligen håller Jamaica-killen med mig, att det var en lysande konsert. Skillnaden är att jag minns den.