lördag, november 25

Inte helt referensfri Bond

ExampleExampleExample

Någonstans har väl Bondproducenterna tänkt på förnyelse när de gjorde ”Casino Royale”. Men det är ju inte första gången det pratas om förnyelse kring James Bond.

Större försök till totalrenovering kommer alltid när de byter Bondskådis. En tv-skådis med glimten i ögat (Roger Moore, Pierce Brosnan) följs alltid av en tuffare skådis med mer dramacred (Timothy Dalton, Daniel Craig). Det är naturlag, som ying och yang. Och när Brosnan kom skulle Bond sluta smacka miss Moneypenny i baken, som någon sorts ursäkt för Connery och Moore.

Ändå hade jag nästan gått på myten om att man den här gången hade börjat om från nytt, rensat bordet, suddat tavlan. Att de hade bestämt sig att göra en bra film om James Bond, inte bara en bra film som måste jämföra sig med de andra filmerna och på något sätt vara en kommentar till dem. ”Casino Royale” skulle ju för sjutton handla om hur James Bond får sin 00-status, tänkte jag. Men det är bara ett trick för att få oss till biografen, ungefär som när Bond blev av med rätten att döda i ”Licence to Kill”.

Sedan är det vi luras dit att se faktiskt en okej actionfilm, även om de inspirerats lite väl mycket av ”Celebrity Poker Showdown”. Förutom att skippa klockor som sprängs och skor med knivar i visar ”Casino Royale” mer än tidigare James Bond som den tragiske legosoldat han är, en föräldralös pojk som hjärntvättats av MI6. Han sköljer blodet från ansiktet och bedövar sig med whisky.

Men de kunde inte låta bli att referera till allt som varit. Frånvaron av miss Moneypenny MÅSTE tydligen kompletteras med ett fånigt skämt när Bond först möter Vesper Lynd. Och när någon kommer upp ur havet i en Bondfilm, då tänker man ju direkt på Honey Ryder i ”Dr No”, det gäller inte bara Bondnördar (annars hade de inte kört det med Halle Berry).

Ekon av min ungdomstid som Bondnörd (när jag tyckte bäst om ”Seen” Connery och kunde namnge typ B-fotografer i alla filmerna) fick mig också att sitta kvar hela eftertexterna. Jag lyssnade på Monty Normans Bondsignatur och sedan Chris Cornells brötiga titellåt en gång till, bara för att få se de där orden som alltid brukar stå sist, slutorden i varje Bondfilm.

Och de stod där nu också: ”James Bond Will Return”. Som om någon hade tvivlat.

1 kommentar:

nyckfull.net sa...

Gillar du 'Åskbollen'? Jag intervjuade ljudläggaren Norman Wanstall som fick en oscar för den, som jag fick känna på!