måndag, december 30
Spring ut det gamla året
tisdag, december 24
Julkalendern: Nilüfer Yanya
måndag, december 23
Julkalendern: Bob Stanley-året
Några speglar en tidsanda och musikstil. ”New Jill Swing” är kvinnliga r&b-grupper i skiftet 80/90-tal. Förutom nya upptäckter är det kul att lyssna på sådant som man då hörde överallt med nu mer spetsade öron, som Jades ”Don’t Walk Away”.
”Fantastic Voyage” är en fortsättning på 2020 års ”Café Exil”, med musik som följde efter Bowies år i Berlin. ”Tomorrow’s Fashion” är library music på synt från 70- och 80-talen. Båda har sina höjdare men också mycket knas.
Flera skivor ägnar sig åt klassika låtskrivare och producenter, varav flera redan har fått en samling tidigare. Ytterligare en John Barry-samling vet jag inte om jag behövde, trots att jag växte upp som Bond-fan. Men man nynnar med i mycket redan första gången, karl’n var ett geni.
Stanley har också lagt ihop Glen Campbells insjungningar av Jimmy Webb-låtar - en skiva som inleds med ”By the Time I Get to Phoenix” och ”Wichita Lineman” är ju hemma redan där. Samma med Thom Bell-samlingen, det finns så mycket fantastiskt att Stanley gärna får återkomma med en del tre.
Paul Williams låtar skrivna åt andra är fint samlade, bland annat med en svåråtkomlig inspelning från Scott Walker. Man borde inte klaga när Monkees sjunger ”Someday Man” och Kermit ”Rainbow Connection”, men det går inte att komma runt att Carpenters saknas här. Hur mycket pengar ville de ha för att tillåta en ynka låt?
Dessutom har Stanley satt ihop en box med 60-talssångaren Barry Ryan, men den har jag inte (!) köpt.
Stanley har också skrivit och pratat om gammal musik på en ny plattform, Bob Stanley’s Record Room, en Patreonsajt där olika prenumerationsavgift ger olika tillgång. Det är tips om låtar, små texter och filmer där Stanley spelar skivor och säger typ ”that sounds quite nice actually, if it’s your cup of tea”. Förtjusande!
Det bästa från Bob Stanley i år är däremot Saint Etiennes nya album "The Night", som landade på Lucia. En härligt flytande, nostalgisk skiva, som tål att lyssnas på om och om igen. Nu har gruppen hittat en stil de kan åldras i.
söndag, december 22
Julkalendern: Hej då






lördag, december 21
Julkalendern: Årets läsning
De enda nya fackböcker jag läste var Anders Sundelin “Kjell Höglund och hans värld” och Sara Martinssons ”Kvinnor utan barn”, som jag tror att man i båda fallen vet om man är rätt målgrupp för. Är du det så rekommenderar jag dem. (Sundelin har gjort sådan sjukt gedigen research, inklusive att interjua min pappa.)
Av översatt skönlitteratur - alltså egentligen utgiven i original tidigare än i år - läste jag “Rent hus” av Alia Trabucco Zerán, Solvej Balles fjärde och femte delar av “Om uträkning av omfång” och Constance Debrets “Namnet”. Tema: kvinnor i underliga situationer.fredag, december 20
Julkalendern: Kulturkriser vi minns
- Expressen Kultur skriver syrliga krogrecensioner
- Aftonbladet Kultur sätter betyg på finkultur
- Pitchfork blir en del av GQ
- P3 listar världen bästa låtar, men glömmer Dusty Springfield, ”Tracks of My Tears”, Saint Etienne, ”So Sick”, Hot Chip, Zombies …
- "Lokko i P2" läggs ner
- PSL läggs ner
- Är en kulturkanon kanon?
torsdag, december 19
Julkalendern: Årets låtar
onsdag, december 18
Julkalendern: En kändis vi förtjänar
tisdag, december 17
Julkalendern: Gubbar
Dagen efter att jag själv (gubbe) bloggat om Taylor Swift behöver jag ta upp det här med att gubbar i år uttalat sig om Taylor Swift och annat samtida. Gubbar som man inte följt sedan innan de var gubbar. Gränserna ritas om.
När Swift spelade i London samtidigt som Foo Fighters tog Dave Grohl upp i mellansnack att Foo Fighters i alla fall spelar live. Som om någon bryr sig, som om The Eras Tour var en del av Gärdetfesten. Han sa “That’s because we actually play live. What? Just saying. You guys like raw, live rock ‘n’ roll music, right? You came to the right fucking place.” Otroligt töntigt sagt.
Värre var när någon man tänker sig som evigt modern uttalade sig, Pet Shops Boys Neil Tennant. Han kom väl i och för sig mer med en filosoferande fundering än ren kritik när han i våras sa: “I was looking at the chart today and it is all Taylor Swift. She sorts of fascinates me as a phenomenon because she is so popular. But then I listen to the records and I think, ‘Where are the famous songs? What is Taylor Swift’s Billie Jean?’ Shake It Off? I listened to that the other day and it is not Billie Jean, is it?”
Men det är ju det som är tiden, Neil! Vi kan sörja hur mycket som helst att musik har devalverats och idoldyrkan och grupptillhörigheten bygger mer på annat, men så är det. Välj inte gubbsidan, Neil, bara för att du gjort en Mott the Hoople-cover.
En annan gubbe som var ute och vevade vad Jerry Seinfeld. Han sa i våras att komedier på tv hade förstörts av “the extreme left and PC crap, and people worrying so much about offending other people.” Men i oktober hade han det goda omdömet att ta tillbaka det. “I did say that. That’s not true. (...) I’m taking it back officially.”
Det var i alla fall en mer uppriktig ursäkt än den hans gamle kompis (och gubbe sedan 90-talet) Larry David gav till Elmo...
måndag, december 16
Julkalendern: Omväxling
Men nog måste man räkna in en Swift-faktor när man tolkar den entusiasm som andra kvinnliga soloartister har mötts av i år? Få slut på dominansen! Allt kan inte bara vara Taylor och Beyoncé!
Därför skapades det i år direkt även tidningar om Sabrina Carpenter och Chappell Roan.
Det känns också som en delförklaring till att Charli XCX fick ett sådant lyft, efter att ha jobbat på länge. Förutom att "Brat" var en bra popskiva och förutom att pr-kampanjen var bra, så finns det också ett behov.
söndag, december 15
Julkalendern: Konserter
Igår såg jag Frida Hyvönen göra julkonsert på Nordiska museet. Det var väldigt gemytligt, som att vara inbjuden i ett vardagsrum där vännerna med musikalisk talang spelade vad de hade lust till: en egen låt om vintern, en Suzanne Vega-låt från barndomens julklappsskiva, "O Helga Natt", en egenöversatt julklassiker, en egenöversatt Nick Cave-låt, "Christmas in Prison", en psalm från 1100-talet... De hade kunnat få hålla på hur länge som helst.
Det får avsluta en mycket magert konsertår. Det inleddes nästan med Hyvönens föreställning på Orionteatern. Jag fick intrycket att hon tröttnat på allt som liknar "vanliga" konserter, vill gå över till att göra performance eller teater. Det funkade om man hade hög tolerans för pretentioner.
Men redan tidigare på året hade jag sett Fever Ray på Cirkus, vilket väl delvis får räknas som teater med tanke på hur mycket Karin Dreijer måste vara in character för att leva ut så på scen?
- Slowdive på Münchenbryggeriet
- Alabaster dePlume och Lonnie Holley på Fasching (inte samma kväll)
- Julie Byrne, El Perro del Mar och Helado Negro på Kulturhuset (inte samma kväll)
- Cat Power på Cirkus
- Amanda Bergman i Grängesberg
- Adrianne Lenker på Berns
- Li'l Yachty på Fryshuset
- Massive Attack med Liz Fraser på Rosendal
- Popsicle på Slaktkyrkan
- Nick Cave & the Bad Seeds på Hovet
- Ezra Collective på Vasateatern
- Sven Wunder på Maximteatern
- Richard Hawley på Nalen
lördag, december 14
Julkalendern: Adrianne Lenker
Adrianne Lenker har i år släppt en låt med en refräng som går så här:
This whole world is dying / Don’t it seem like a good time for swimming / Before all the water disappears?fredag, december 13
Julkalendern: Fredagsdrink
Några fredagar orkade jag tänka utanför boxen och göra något annat, som en Toronto, en Greenpoint eller någon typ av Old Fashioned-variant. Å andra sidan fick det några fredagar även bli något så okomplicerat som ett glas cava eller en Sprite.
torsdag, december 12
Julkalendern: Covers
Varsågoda: Extra allt covers 2024!
Vad som gör en bra cover varierar, så just de här låtarna har hamnat i listan av olika skäl.
En del gör en fantastisk låt nästan lika bra som originalet, men annorlunda. Andra gör något helt eget. Vissa artister skulle kunna sjunga telefonkatalogen, så när Nick Cave gör "La vie en rose" kan det knappt bli dåligt.
Å andra sidan: jag tog inte med Beyoncés "Blackbird" eller PJ Harveys "Love Will Tear Us Apart" - två rätt blir ibland inte dubbelrätt.
Några instrumentala versioner är med: norska Orions Belte gör en XXXTENACION-cover (inte varje dag), Kamaal Williams fick vara med trots att jag tror att han numera är cancelled och Molly Lewis visslar sig igenom "Porqué te vas?"
Några fick vara med genom att göra covers på sig själv, som Kalle J som spelat in en italiensk version av "En smärta jag är van vid".
Två är från hyllningsalbum där olika artister tolkar Haroumi Hosono respektive Margo Guryan - där hade flera kunnat få vara med. Andrew Bird och Madison Cunningham skar på andra ledden och gjorde cover på hela "Buckingham/Nicks"-albumet. På min spellista fick Stevie Nicks även med en till låt.
Den ende andre originalartist som fick med två var Arthur Russell. "Love Comes Back" är en av Russells mest underskattade sånger. Bruno Berle gör den väldigt fint - så fint att jag utnämner den till årets bästa cover.
onsdag, december 11
Julkalendern: TV-serier jag missat
- Baby Reindeer
- Eric
- Say Nothing
- Only Murders in the Building
- Somebody Somewhere
- Helikopterrånet
- Shogun
- The Bear
- Ripley
- ... och alla andra
tisdag, december 10
Julkalendern: Arooj Aftab
Det är en ganska slö liknelse, men på "Raat ki rani" är Arooj Aftab som Sade på urdu. Men med mellansnack som en Nooshi Dadgostar från Manhattan.
måndag, december 9
Julkalendern: Broadcasts demos
söndag, december 8
Julkalendern: AI-året
Bättre AI-produkter användes av New York Times som bad Curtis Sittenfeld och ett AI-program skriva varsin novell utifrån samma prompt. Det var inte svårt att se vilken som var den äkta Sittenfeld, men AI-versionen var i alla fall text som hängde ihop.
Sittenfeld var ju med i leken, men Scarlett Johansson blev sur när hon fick sin röst snodd till ChatGPT. Det känns ju bara slött av OpenAI med tanke på ”Her”, där Johansson är rösten till en mjukvara.
Ett underligt tjafs uppstod om vem som förtjänar cred för ett AI-skapat konstverk. Det är nog bara att vänja sig, sådana bråk lär bli vanliga framöver. ”Jag promptade först!”
Andra knasiga saker under 2024 är svåra att veta om de går att skylla på AI. Prinsessan Kates underliga familjebild, var det bara dålig Photoshop eller en AI-bildmanipulering?
Och epadunklåten i Melodifestivalen, skrevs den av AI eller av människor? Vilket av svaren är mest deprimerande?
lördag, december 7
Julkalendern: N. Tull
Som jag skrev tidigare i höstas, tur att jag lyssnade på N. Tulls musik innan jag förstod vem han är, det hade absolut påverkat mig. Jag hade nog ändå tyckt att det är låter fantastiskt, men ändå.
Kommer det ett helt album i den här stilen nästa år?
fredag, december 6
Julkalendern: Återföreningar
Om Jocke Bergs andra projekt hade mottagits med större entusiasm (vilket hade krävt att de var betydligt bättre) hade detta kanske inte behövt hända.
Men ja, det är ju kul för killarna att de vill spela och ha kul. Eller i fallet med Oasis, att de vill tjäna pengar.
Återföreningsfebern drabbade i år även Linkin Park, No Doubt, A*Teens och Ronny och Ragge. Fortsätter det så här så kommer Solstollarna snart åka på turné.
Under tiden meddelade bob hund att de lägger ner, men först efter ett rejält farväl nästa år. Vi får väl se om de verkligen håller vad de sagt, man jag tror faktiskt att det blir så. Det känns som om Öberg och kompani är några av få i rockvärlden som är tillräckligt tjurskalliga för att inte återförenas.
torsdag, december 5
Julkalendern: Baby Rose
Retrosoulen fortsätter, det är många som vill släppa musik som låter exakt som om den kom från 1965-68. När jag för en bilresa hade gjort en spellista med bra låtar från 2024 reagerade min vän med "är det här från I ÅR?!?" mer än en gång. Jalen Ngonda, Liam Bailey, Don West - jag tittar på er
Ibland blir man ju fundersam, är det kanske i själva verket en återutgivning jag har hittat?
Baby Rose samarbete med BADBADNOTGOOD är helt klart från i år. De sex låtarna på EP:n "Slow Burn" de släppte i våras känns däremot som från en annan tid, klassiker med hjärta och smärta. Och Baby Rose själv låter som en gammal själ, men fyllde bara 30 i somras.
onsdag, december 4
Julkalendern: Gnagarmännen
Att det i år blev möjligt att anses snygg som man även om man påminde lite om en gnagare, det var väl fantastiskt.
Underligt dock att någon tycker att Jeremy Allen White (från "The Bear") skulle tillhöra denna grupp - han är väl väldigt långt från en gnagare?
tisdag, december 3
Julkalendern: Beef
Det var härligt med en rejäl rap beef, som visserligen pågått i mer än ett decennium men kulminerade i år. Och oavsett om man orkat sätta sig in i vad det egentligen handlat om så var det väl lätt att välja sida: Kendrick går före Drake när som helst.
För den som vill påminna sig om alla turer så är Wikipediaartikeln om bråket så pass lång att den räcker som läsning ända fram till dopparedagen.
PS: Som illustration - när årets julvärd Spike första gången dök upp i Peanuts, utsvulten. Och Lucy tycker att han ska få en stek, alltså biff, alltså beef.
måndag, december 2
Julkalendern: Break it down
Om det var med mening eller inte är oklart. Ville akademikern Gunn göra en markering om bedömningssporters subjektivitet och hade hon myglat sig till Australiens olympiska plats? Kanske inte, men det var lätt att bli konspiratorisk - framträdandet var så udda.
Att breakdance inte skulle återkomma till OS 2028 var bestämt redan innan Paris, så det var väl tur att den enda olympiska tävlingen märktes. Vem vann? Ingen minns. Nollpoängaren blev däremot oförglömlig.
söndag, december 1
Julkalendern: Little Jinder
I dag börjar Extra allt sammanfatta 2024! Och årets julvärd är så klart Spike, Snobbens ökenboende bror.
I den här strippen från augusti 1985 tror Spike att han hittat ett sätt att tjäna pengar på sin konst. En som under 2024 först hade svårt att göra det var Little Jinder, i alla fall utan att sälja ut sina ideal.
Hon hade därför fått skaffa ett vanligt jobb, skrev hon i Expressen, som man gör. Så nu kunde hon slippa betalda samarbeten och företagsgig. I stället fick hon kollegor, kaffeautomat och möten.
Men hon gjorde också fin musik i år. Tillsammans med bland andra Johan "HNNY" Cederberg fick hon till catchy pop på svenska, som visar att man inte behöver låta som Miss Li.
"Blundar" var årets bästa All Saints-produktionen med en text 00-talets Stockholm. Ideal lönar sig.
söndag, november 24
Extra allt sammanfattar 2024
Det blir 24 exempel på årets bästa och konstigaste i populärkulturen, kanske också några av årets sämsta saker. Allt presenterat av årets julvärd, som än så länge bara visar upp sin skuggbild. Ser ni vem det är?
lördag, oktober 26
Morgonrock - höst 2024
Och så lite höst-love. Jo, en viss kärlek för den här årstiden finns väl, men kanske mest för att man har anledning att hålla sig inomhus och gå runt i tofflor och morgonrock. Gärna med en kopp te, som kan bli flera.
Höstens musik tycker jag också mycket om. Det murriga och lågmälda, med texter om regn och dimma och att vi ska nog klara oss igenom mörka tider också.
Därför har jag återigen satt ihop en spellista med det man kan kalla morgonrock, musikstilen alltså. Det är mycket sjuttiotal, mycket lugnt - men också nyare och en del med mer tempo.
Jag tror alla kan hitta något här. Hade ni kanske som jag missat Gena Rose Bruces nästa två år gamla duett med Bill Callahan? Har ni lyssnat på samlingsskivan "Someone Like Me" med egenutgivna sjuttiotalslåtar, där jag har plockat Ritchie Tierneys låt? Har ni listat ut hur man uttalar Caoilfhionn Rose?
Varsågoda: Morgonrock höst 2024.
PS: för den som vill ha mer så har jag tidigare gjort Morgonrock höst 2022, Morgonrock - hösten 2021, Morgonrock - hösten 2020 och Morgonrock vol 2.
måndag, oktober 21
Extra allt 20 år
Eller så blir firandet bara hälften så viktigt?
Allt det som för tio år sedan kändes avlägset med 2004 känns nu bara fullständigt... underligt. "Everybody Loves Raymond", vem tänker ens på den serien?
En blogg är inte längre lika nödvändig eller ens relevant. Det är inte nya inlägg här flera gånger i veckan, maximalt någon gång i månaden och vissa år inte ens ens det. Men jag tror att Extra allt kan överleva ännu ett decennium.
I värsta fall får vi väl outsourca bloggandet igen. Men nuförtin betyder det ju att AI skulle göra jobbet. Jag vågar dock inte tro att ChatGPT kan göra en sanningsenlig ranking av Bob Stanley-året.
torsdag, oktober 17
Musikåret 2024 - tredje kvartalet
När höstmörkret lägger sig är det lite underligt att minnas tillbaka när man första gången hörde Michael Kiwanukas "Floating Parade" i juli. Jag hängde upp tvätt för att den skulle torka i sommarbrisen.
Eller duetten mellan Jessie Ware och Romy, som till och med släpptes på junis sista dag. Den fick dock ändå vara med i den musikaliska sammanfattningen av årets tredje kvartal.
Det fick också MJ Lenderman, Leon Bridges, Rosie Lowe, Nia Smith - och Nilüfer Yanya, vars album ju är toppen.
Och N. Tull - en artist jag är glad att jag först lyssnade på och därefter tog reda på vem han var, så det inte påverkade mig. Hans "Jag tror jag behöver dig" förtjänar fler än 2 754 lyssningar på Spotify. Så lyssna du med och försök sedan gissa vilken grupp han varit med i samt vilka som är hans mamma och morbror.
Varsågoda: Extra allt 2024 Q3.
tisdag, september 24
Quiza på onsdag!
På onsdag den 2 oktober är det laget jag är med i, Dan Reed Social Network, som ställer frågorna i månadens upplaga av huvudstadens roligaste, svåraste och trevligaste musikfrågesport: Stockholms musikquiz.
Bilda lag på max fyra personer, förbered dig på all musik från fyrtiotalet till i förrgår och kom till Bar Brooklyn i Hornstull. Dörrarna öppnar klockan 17, första frågan ställs klockan 19 och innan kvällen är över har vi korat segrarna.
fredag, september 20
Negroni Friday
Det är Negroni Week - ett restaurangjippo som samlar in pengar till välgörenhet, på något sätt.
Hur som helst är det en bra anledning att fira Negronin och att dricka den. Fredagsdrinken är mer given än någonsin.
Negroni är ju inte bara en av de bästa drinkarna - kanske den allra bästa - utan också en av de enklaste. Lika delar gin, Campari och röd vermouth (jag rekommenderar Cocchi Storicho Vermouth di Torino). Häll över is, garnera med apelsinskal. Skål!
Men Negroni är en så pass bra drink att man inte kan låta bli att försöka sig på varianter. Det finns hur många recept som helst, se till exempel här.
I en del fall handlar det om att ändra väldigt lite. Genom att byta ut ginen mot lite sodavatten får man föregångaren Americano. Tar man i stället mousserande vin får man en Negroni Sbagliato. Man kan också strunta i ginen helt och få en Milano Torino.
Man kan gå så långt som att strunta i både gin och vermouth och bara dricka Campari med is, som om man var en av de överhettade, uttråkade semesterfirarna i Marguerite Duras "De små hästarna i Tarquinia".
Sedan kan man ju byta ut mer och kanske samtidigt skruva i proportionerna. I stället för gin kan man ta bourbon och få en Boulevardier. Man kan också ta rom för att få en Kingston Negroni eller mezcal för att få en - ja, Mezcal Negroni.
Man kan börja byta ut ännu fler saker eller blanda in en fjärde eller även en femte ingrediens som Punt e Mas eller Aperol eller Amaro Montenegro - men var går gränsen? Är en Cornwall Negroni, Tunnel Negroni eller en Montenegroni egentligen en Negroni? Eller en Negroni des Charentes med konjak, Pineau des Charentes och Campari?
Man kan också testa en av de många olika försöken att få till en vit Negroni. Alltså inte alkoholfri (sådan finns att köpa på burk under namnet Nejgroni), utan en genomskinlig. Då rekommenderar jag att skippa varianterna med Lillet utan i stället göra en Negroni Bianco genom att ta lika delar gin, Luxardo Bitter Bianco och Martini Bianco. Häll över is och garnera med citronskal.
Skål!
fredag, augusti 30
Whatever
Kom ihåg att Extra allt har funnits sedan ungefär från när "Definitely Maybe", som nu firar 30 år, bara hade tio år på nacken.
Det gör mig dock varken till eller från om bröderna Gallagher återförenas. Om jag skulle ha en lista över artister jag under någon period lyssnat väldigt mycket på (köpte deras tidiga CD-singlar trots att det var sjukt dyrt) men ändå aldrig såg live (missade Hultsfred 1994 på grund av befann mig "half the world away") så skulle Oasis hamna i subgruppen "Ännu aktiva, men inget jag vill gå och se".*
Jag tror det blir rätt jobbiga konserter - brötig rock och brötig allsång.
Men en sak vill jag säga, till Liam och Noels fördel: de har aldrig någonsin uteslutit en återförening. De har väl aldrig kläckt ur sig "bränn alla kort av oss" eller "when hell freezes over" eller "det här blir vår sista spelning". Eller fått ett kommunalråd att hålla tal inför sin "sista" konsert.
De hamnar därför inte på listan med till exempel Refused, Eldkvarn, Kiss, LCD Soundsystem och Smashing Pumpkins.
Snarare har det väl varit tydligt att om bröderna Gallagher får tillräckligt med pengar så kan de förbise vilket gammalt groll som helst.
*I subgruppen "Ännu aktiva och som jag gärna vill se någon gång" finns till exempel Joni Mitchell, Carole King, Tracey Thorn, Unknown Mortal Orchestra, Brian Wilson, Andy Shauf, Mary J Blige, Roisin Murphy, Jorja Smith, Tame Impala, Sampha, Tirzah, Cass McCombs, Sufjan Stevens, PJ Harvey, Troye Sivan, Courtney Barnett, Aldous Harding.... Subgruppen "Skulle gärna se dem live men tyvärr är de avlidna" är ju tyvärr rätt omfattande.
fredag, juli 5
Musikåret 2024 - andra kvartalet
Det har varit ett väldigt bra musikkvartal! April, maj och juni fullkomligt översvämmades av bra grejer. Att försöka få ner det till enbart 25 låtar i en lyssningsvänlig spellista var svårt.
Jag har nästan slitit ut Arooj Aftab, Baby Rose och Bruno Berle - men det kanske inte ni har? Och har ni hört Joe Ghatt, Brijean och Cisco Swank? Eller Unessential Oils (bra bandnamn) och Brainstory (dåligt bandnamn).
Sedan utgår jag från att ni följt att Channel Tres, Joe Goddard, Beth Gibbons och Jamie XX har släppt nytt?
Varsågoda: Extra allt 2024 Q2
söndag, juni 30
En spellista med 2024 + retro
Ni får 24 låtar från 2024 och var och en av dem paras ihop med en gammal låt som åtminstone jag tänker på.
I vissa fall är det ganska självklart. Trumintrot i Jessica Pratts "Life Is" är från "Guess I'm Dumb" med Glen Campbell, Little Jinder och Johan Cederberg har lyssnat på All Saints, Bill Ryder-Jones kan sin Lou Reed, Thandii har tidigare jobbat med Sault, Fonteyn döljer inte sin faibless för sjuttiotalets Carpenters.
I andra fall är det väl mer jag, att Liam Baileys "Dance With Me" leder tankarna till Aretha Franklins "One Step Ahead". Men det är ju aldrig fel att lyssna på mer Aretha.
Och som ni märker så får väldigt mycket musik mig att tänka på Frank Ocean. Det kan ha mindre med den nya musiken att göra och mer att göra med att jag saknar Frank.
Varsågoda: Extra allt 2023 & retro
Och så klart: alla tips om nya låtar som påminner om gamla mottages tacksamt! Även korrigeringar eller förbättringar av den här listan...
tisdag, maj 28
Vad jag läst de tio senaste åren

Ursäkta ett inlägg om mitt privatliv. Men det går inte bortom min bokhylla.
Det här är en uppdatering av den sammanställning jag för fem år sedan gjorde över min läsning åren 2009-2019. Här överlappar alltså tioårsperioderna, men man kan ändå se vissa förändringar.
Under de här senaste tio åren har jag totalt läst 409 böcker, vilket ju är något fler än de 387 böckerna 2009-2019. "Bok" är så klart en trubbig måttenhet. Jag har inte noterat sidantal och tänker heller inte göra det, någon måtta på sifferexercisen får det vara.
Mest läser jag romaner, som synes nedan. Genren mitt emellan fakta och fiktion är kanske på uppåtgående, med en del lite oklara autofiktionverk som jag inte lyckats (eller orkat) kategorisera. Poesiläsandet är så litet att det knappt syns i tårtdiagrammet.