måndag, december 30

Spring ut det gamla året

Än finns chans att leva upp till ett år gamla nyårslöften om att jogga oftare - eller att smygstarta nästa år motionerande? Här får ni en spellista med 25 låtar från 2024 som passar för löpning, från en inledande uppvärmning via mer snabba steg till musik att föda den rena viljestyrkan på slutet.

Några låtar har till och med passande titlar: ”Run”, ”All You Can Do Is Try”, ”Rushback”, ”Drip Sweat” - hela vägen till ”My Legs Are Numb”.


Kanske passar den här listan även till ett nyårsdansgolv?Men då finns även delar av årsbästalistan som funkar.

Gott nytt år!

tisdag, december 24

Julkalendern: Nilüfer Yanya

Nilüfer Yanyas låtar har funnits med på Extra allts spellistor förut. Men jag har missat att lyssna på hennes album som helhet. Nu får jag gå tillbaka.

Fjärde albumet "My Method Actor" kom i september. Innan dess hade sex av spåren, fler än hälften, släppts som singlar. Och några av de bästa låtarna är albumspår. Så bra är den här skivan.

Det som håller kvar mig vid "My Method Actor" som album, att lyssna på igen och igen, är inte bara att det är bra, utan också att den är så svår att genrebestämma. Någon sorts indierock, det är det väl men nej. The Cures ”All Cats Are Grey” i högre tempo med en förkyld/bakfull/butter Sade på sång? Och som uttalar alla ”th”-ljud som ”f”, så att titellåten blir ”my meffod actor”. Beats, akustiska gitarrer, slide guitar, gitarrgnissel.

Även varje enskild låt är svår att veta var den är på väg. För även om det här inte är svår musik är det inga tydliga vers-vers-refräng-vers-refräng-kompositioner direkt. Inledningsspåret både börjar och avbruts abrupt. Missade jag nåt? Jag måste lyssna igen. Därför överlever den här skivan, även in i 2025. Tack för det.

Årets album.

måndag, december 23

Julkalendern: Bob Stanley-året

Bob Stanley har i år varit väldigt flitig, inte minst med att med att sätta ihop samlingsskivor utgivna på Ace Records. Så många att Spike har begravts i dem.

Några speglar en tidsanda och musikstil. ”New Jill Swing” är kvinnliga r&b-grupper i skiftet 80/90-tal. Förutom nya upptäckter är det kul att lyssna på sådant som man då hörde överallt med nu mer spetsade öron, som Jades ”Don’t Walk Away”. 

”Fantastic Voyage” är en fortsättning på 2020 års ”Café Exil”, med musik som följde efter Bowies år i Berlin. ”Tomorrow’s Fashion” är library music på synt från 70- och 80-talen. Båda har sina höjdare men också mycket knas.

Flera skivor ägnar sig åt klassika låtskrivare och producenter, varav flera redan har fått en samling tidigare. Ytterligare en John Barry-samling vet jag inte om jag behövde, trots att jag växte upp som Bond-fan. Men man nynnar med i mycket redan första gången, karl’n var ett geni. 

Stanley har också lagt ihop Glen Campbells insjungningar av Jimmy Webb-låtar - en skiva som inleds med ”By the Time I Get to Phoenix” och ”Wichita Lineman” är ju hemma redan där. Samma med Thom Bell-samlingen, det finns så mycket fantastiskt att Stanley gärna får återkomma med en del tre.

Paul Williams låtar skrivna åt andra är fint samlade, bland annat med en svåråtkomlig inspelning från Scott Walker. Man borde inte klaga när Monkees sjunger ”Someday Man” och Kermit ”Rainbow Connection”, men det går inte att komma runt att Carpenters saknas här. Hur mycket pengar ville de ha för att tillåta en ynka låt?

Dessutom har Stanley satt ihop en box med 60-talssångaren Barry Ryan, men den har jag inte (!) köpt.

Stanley har också skrivit och pratat om gammal musik på en ny plattform, Bob Stanley’s Record Room, en Patreonsajt där olika prenumerationsavgift ger olika tillgång. Det är tips om låtar, små texter och filmer där Stanley spelar skivor och säger typ ”that sounds quite nice actually, if it’s your cup of tea”. Förtjusande! 

Det bästa från Bob Stanley i år är däremot Saint Etiennes nya album "The Night", som landade på Lucia. En härligt flytande, nostalgisk skiva, som tål att lyssnas på om och om igen. Nu har gruppen hittat en stil de kan åldras i.

söndag, december 22

Julkalendern: Hej då


I år sa vi hej då och tack för allt till Françoise Hardy, Paul Auster, Quincy Jones, Georg Riedel, Maggie Smith, Alice Munro, Donald Sutherland, Sergio Mendes och Mary Weiss. 

Det sa vi även till Suzanne Osten, James Earl Jones, Kris Kristofferson, Steve Albini, Melanie Safka, Arne Hegerfors, Gena Rowlands, Shelley Duval, Marlena Shaw, Elisabeth Ohlson, M. Emmet Walsh, Teri Garr, Phil Lesh, Ulf Dageby, Shannen Doherty, Lina Selleby, Norman Jewison, Alain Delon, Martin Mull, Carl Weathers, JD Souther, Frankie Beverly, Tito Jackson, Stefan Mählqvist, Angela Bofill, Eric Carmen, Frank Farian, Roger Corman, James Chance, Wayne Kramer, Glynis Johns och Damo Suzuki.

lördag, december 21

Julkalendern: Årets läsning

Det har varit ett bra läsningsår, men jag har nog läst färre helt färska böcker än vanligt. Så vad rekommenderar jag då den som ska springa till bokhandeln för sistaminutenklappar?

De enda nya fackböcker jag läste var Anders Sundelin “Kjell Höglund och hans värld” och Sara Martinssons ”Kvinnor utan barn”, som jag tror att man i båda fallen vet om man är rätt målgrupp för. Är du det så rekommenderar jag dem. (Sundelin har gjort sådan sjukt gedigen research, inklusive att interjua min pappa.)

Av översatt skönlitteratur - alltså egentligen utgiven i original tidigare än i år - läste jag “Rent hus” av Alia Trabucco Zerán, Solvej Balles fjärde och femte delar av “Om uträkning av omfång” och Constance Debrets “Namnet”. Tema: kvinnor i underliga situationer.

Av nytt utländsk läste jag bara en helt ny bekantskap, Ritas Bullwinkel, vars ”Headshot” handlar om en boxningsturnering för tonårstjejer i Nevada. Du kanske tror att du inte är målgrupp för den, men tänk om - den var riktigt bra.

Den gamle bekante Richard Osman gjorde mig tyvärr besviken med “We Solve Murders”. Han tog tyvärr lite för mycket av de dåliga bitarna med Thursday Murder Club (internationell, organiserad brottslighet och pensionärsvinkeln på att allt är konstigt nuförtin) och för få av de bra (hyfsat oväntade vändningar och myshumor). Sally Rooney ”Intermezzo” motsvarade däremot förväntningarna och jag rycktes med oväntat mycket av slutet. Väldigt skickligt skrivna karaktärer. Rycktes med gjorde jag även i Lisa Ridzéns fina men också klyschiga “Tranorna flyger söderut” (pensionärer som tycker allt är så konstigt nuförtin).

Bäst i år var nog Karolina Ramqvist “Den första boken”. Trots att den började långsamt, eller rättare sagt, det var svårt att komma in i att berättelsen hade det tempot. Och även trots eftersmaken att det ju fortfarande finns mycket hon inte berättat, inte i ”More fire” (titelns bok) och inte heller nu. Det hon berättade gjorde hon däremot mästerligt. 






fredag, december 20

Julkalendern: Kulturkriser vi minns

  • Expressen Kultur skriver syrliga krogrecensioner
  • Aftonbladet Kultur sätter betyg på finkultur
  • Pitchfork blir en del av GQ
  • P3 listar världen bästa låtar, men glömmer Dusty Springfield, ”Tracks of My Tears”, Saint Etienne, ”So Sick”, Hot Chip, Zombies …
  • "Lokko i P2" läggs ner
  • PSL läggs ner
  • Är en kulturkanon kanon?


torsdag, december 19

Julkalendern: Årets låtar

2024 var en fint musikår. Väldigt mycket musik har i och för sig låtit som om den helst ville komma från något annat årtal. 

Det märks i den lista med årets 100 bästa låtar som jag har satt ihop. Fonteyn påminner om Carpenters 70-tal, Jalen Ngonda om Marvin Gayes 60-tal, Nia Archives om drum'n-bassens 90-tal, Littel Jinder om All Saints 00-tal och The Cure om sitt eget sena 80-tal.

Det är en ganska spretig lista, som vanligt. Vi uppehåller oss ganska mycket i Storbritannien, men hinner även besöka Kalifornien, Pakistan, Japan, Australien, Texas och Gagnef.

Det är listpop med Billie Eilish och det är heminspelningar med Thomas and the Terrible Truth. Det är gamla trotjänare som Nick Cave, Saint Etienne, Four Tet och Beth Gibbons. Det är nya upptäckter som Edgar Homeros, Nia Smith, Caoilfhionn Rose och Unessential Oils.

Flera i listan kan i någon mån liknas med Sade, som Arooj Aftab, Nilüfer Yanya och Naomi Sharon - men bara Sade är Sade och vilken tur att det kom en ny låt i år.

Flera i listan kan i någon mån liknas med Frank Ocean, som N. Tull, River Tiber, Bruno Berle, Cisco Swank - men bara Frank är Frank och vad synd att det inte kom någon ny låt i år.

Som vanligt är det bara en låt per artist (med några undantag vid gästande) och listan inte rangordnad utan lagd i lyssningsvänlig ordning.

Varsågoda: Extra allt 2024.

onsdag, december 18

Julkalendern: En kändis vi förtjänar

Årets julkalender kommer inte att innehålla någon lista över personer som slagit igenom under året. De år jag gjort det har ändå för många missats - eller inkluderats trots att de tydligen var etablerade.

Men ... en person behöver ändå nämnas, inte som betydelsefull i sig, utan som ett tecken i tiden.

Vet ni vem Haliey Welch är? Nej. Men ni kanske har hört uttrycket "hawk tuah"? Som i ljudet när man harklar sig och spottar.

I en fylleintervju på gatan i Nashville, Tennessee, sa den cirka 22-åriga Welch att det är ett grej som alltid funkar i sängen. "You gotta give 'em that 'hawk tuah' and spit on that thang".

Filmklippet har setts miljoner gånger. I augusti fick Welch göra första pitchen på en match med New York Mets. I september startade hon en pod som var en av Spotifys mest populära, i november en datingapp. I december lanserade hon en kryptovaluta.

Det här måste vara en Joaquin Phoenix-style mockumentärbluff.

tisdag, december 17

Julkalendern: Gubbar

Dagen efter att jag själv (gubbe) bloggat om Taylor Swift behöver jag ta upp det här med att gubbar i år uttalat sig om Taylor Swift och annat samtida. Gubbar som man inte följt sedan innan de var gubbar. Gränserna ritas om.

När Swift spelade i London samtidigt som Foo Fighters tog Dave Grohl upp i mellansnack att Foo Fighters i alla fall spelar live. Som om någon bryr sig, som om The Eras Tour var en del av Gärdetfesten. Han sa “That’s because we actually play live. What? Just saying. You guys like raw, live rock ‘n’ roll music, right? You came to the right fucking place.” Otroligt töntigt sagt.

Värre var när någon man tänker sig som evigt modern uttalade sig, Pet Shops Boys Neil Tennant. Han kom väl i och för sig mer med en filosoferande fundering än ren kritik när han i våras sa: “I was looking at the chart today and it is all Taylor Swift. She sorts of fascinates me as a phenomenon because she is so popular. But then I listen to the records and I think, ‘Where are the famous songs? What is Taylor Swift’s Billie Jean?’ Shake It Off? I listened to that the other day and it is not Billie Jean, is it?” 

Men det är ju det som är tiden, Neil! Vi kan sörja hur mycket som helst att musik har devalverats och idoldyrkan och grupptillhörigheten bygger mer på annat, men så är det. Välj inte gubbsidan, Neil, bara för att du gjort en Mott the Hoople-cover.

En annan gubbe som var ute och vevade vad Jerry Seinfeld. Han sa i våras att komedier på tv hade förstörts av “the extreme left and PC crap, and people worrying so much about offending other people.” Men i oktober hade han det goda omdömet att ta tillbaka det. “I did say that. That’s not true. (...) I’m taking it back officially.” 

Det var i alla fall en mer uppriktig ursäkt än den hans gamle kompis (och gubbe sedan 90-talet) Larry David gav till Elmo...

måndag, december 16

Julkalendern: Omväxling

2024 blev inte året för en Taylor Swift-backlash, vilket hade varit helt begripligt efter hennes dominans 2023. I stället fortsatte hon att vara nästan överallt. Kolla bara i tidningshyllan.

Men nog måste man räkna in en Swift-faktor när man tolkar den entusiasm som andra kvinnliga soloartister har mötts av i år? Få slut på dominansen! Allt kan inte bara vara Taylor och Beyoncé!

Därför skapades det i år direkt även tidningar om Sabrina Carpenter och Chappell Roan.

Det känns också som en delförklaring till att Charli XCX fick ett sådant lyft, efter att ha jobbat på länge. Förutom att "Brat" var en bra popskiva och förutom att pr-kampanjen var bra, så finns det också ett behov.

söndag, december 15

Julkalendern: Konserter

Igår såg jag Frida Hyvönen göra julkonsert på Nordiska museet. Det var väldigt gemytligt, som att vara inbjuden i ett vardagsrum där vännerna med musikalisk talang spelade vad de hade lust till: en egen låt om vintern, en Suzanne Vega-låt från barndomens julklappsskiva, "O Helga Natt", en egenöversatt julklassiker, en egenöversatt Nick Cave-låt, "Christmas in Prison", en psalm från 1100-talet... De hade kunnat få hålla på hur länge som helst.

Det får avsluta en mycket magert konsertår. Det inleddes nästan med Hyvönens föreställning på Orionteatern. Jag fick intrycket att hon tröttnat på allt som liknar "vanliga" konserter, vill gå över till att göra performance eller teater. Det funkade om man hade hög tolerans för pretentioner.

Men redan tidigare på året hade jag sett Fever Ray på Cirkus, vilket väl delvis får räknas som teater med tanke på hur mycket Karin Dreijer måste vara in character för att leva ut så på scen?

Arooj Aftab var nog bara sig själv i Uppsala. Liten sliten kanske, eller bara nonchalant cool. Hon hade bara med sig tre musiker, varav ingen spelade harpa, som förekommer mycket på senaste skivan. Så jag var lite orolig, men gitarristen vägde upp det. 

Tindersticks på Göta lejon hade inte heller med sig några andra musiker eller körsångare än sig själva. De var inte publikfriande för samlingen av fans som lyssnat på dem i minst tjugofem år, de spelade enbart nya låtar. Men de är i god form, som i en tredje (fjärde, femte?) akt av karriären. Stuart Staples sjunger fortfarande fantastiskt, men sa väl knappt mer än "tack" någon gång.

Bättre mellansnack hade Shabaka Hutchings på Slaktkyrkan. Han hade inte bara med sig en rejäl samling flöjter och två harpister (hör du det, Arooj?) utan också ett litet kort tal om hur musik kan sprida kreativt tänkande - och det behövs för att lösa alla problem i världen. Mycket fint. Hans tandgluggiga leende behövdes i höstmörkret.

I år hann jag också se Benjamin Ingrosso i Linköping, där han slog Gyllene Tiders publikrekord på Stångebrofältet. Det var inte konstigt, eftersom varenda generation var där, från pensionärer till barn, inklusive mina egna. Ingrossos taktik är ju att ge lite till alla, inklusive ett för långt parti i mitten med pianoballader på svenska.

Bland missade konserter fanns:
  • Slowdive på Münchenbryggeriet 
  • Alabaster dePlume och Lonnie Holley på Fasching (inte samma kväll)
  • Julie Byrne, El Perro del Mar och Helado Negro på Kulturhuset (inte samma kväll)
  • Cat Power på Cirkus
  • Amanda Bergman i Grängesberg 
  • Adrianne Lenker på Berns 
  • Li'l Yachty på Fryshuset
  • Massive Attack med Liz Fraser på Rosendal 
  • Popsicle på Slaktkyrkan 
  • Nick Cave & the Bad Seeds på Hovet
  • Ezra Collective på Vasateatern 
  • Sven Wunder på Maximteatern 
  • Richard Hawley på Nalen
Taylor Swift var tydligen i Stockholm också i våras, det märktes inte över huvud taget...

Jag hade även gärna velat se Blur på Coachella, där Damon skällde ut publiken. Eventuellt hade jag kunnat genomleva delar av en Coldplay-konsert för att få se Michael J. Fox gästa dem på Glastonbury.

lördag, december 14

Julkalendern: Adrianne Lenker

Det är fint med artister som kan vara både väldigt allvarliga och väldigt tramsiga. 

Adrianne Lenker har i år släppt en låt med en refräng som går så här:

This whole world is dying / Don’t it seem like a good time for swimming / Before all the water disappears? 
 
Och en annan låt med en trallig refräng som går så här:

Half a margarita, have a little dance / Let's fine dine the demons and give peace a chance

Viss spännvidd.

Eftersom jag kör på en (ganska) strikt en-låt-per-artist-regel på årssammanfattande spellistor så behöver jag inom några dagar välja vilket ben jag ska stå på...

fredag, december 13

Julkalendern: Fredagsdrink

Äntligen fredag! Arbetsårets näst sista! Det firar vi med en drink, som vi firar varje fredag.

Årets mesta fredagsdrink på Extra allt-redaktionen är återigen Negroni. 

I år utmanades den i viss mån av olika varianter, till exempel årstidsanpassade versioner med smak av jordgubbe, nektarin eller rönnbär. Svårigheten där är att det inte slår igenom för mycket, att få till exakt rätt balans skulle kräva mer experimenterande än jag haft tid med.

Den klassiska Negronin ersattes även vissa fredagar av släktingar av typen Negroni Bianco, Violet Negroni och Cornwall Negroni.

Några fredagar orkade jag tänka utanför boxen och göra något annat, som en Toronto, en Greenpoint eller någon typ av Old Fashioned-variant. Å andra sidan fick det några fredagar även bli något så okomplicerat som ett glas cava eller en Sprite.

torsdag, december 12

Julkalendern: Covers

Ur den flod av covers som släppts i år har jag valt ut 20 stycken som särskilt fastnat och lagt i en spellista - med originalen som bonus.

Varsågoda: Extra allt covers 2024!

Vad som gör en bra cover varierar, så just de här låtarna har hamnat i listan av olika skäl. 

En del gör en fantastisk låt nästan lika bra som originalet, men annorlunda. Andra gör något helt eget. Vissa artister skulle kunna sjunga telefonkatalogen, så när Nick Cave gör "La vie en rose" kan det knappt bli dåligt.

Å andra sidan: jag tog inte med Beyoncés "Blackbird" eller PJ Harveys "Love Will Tear Us Apart" - två rätt blir ibland inte dubbelrätt.

Några instrumentala versioner är med: norska Orions Belte gör en XXXTENACION-cover (inte varje dag), Kamaal Williams fick vara med trots att jag tror att han numera är cancelled och Molly Lewis visslar sig igenom "Porqué te vas?"

Några fick vara med genom att göra covers på sig själv, som Kalle J som spelat in en italiensk version av "En smärta jag är van vid".

Två är från hyllningsalbum där olika artister tolkar Haroumi Hosono respektive Margo Guryan - där hade flera kunnat få vara med. Andrew Bird och Madison Cunningham skar på andra ledden och gjorde cover på hela "Buckingham/Nicks"-albumet. På min spellista fick Stevie Nicks även med en till låt.

Den ende andre originalartist som fick med två var Arthur Russell. "Love Comes Back" är en av Russells mest underskattade sånger. Bruno Berle gör den väldigt fint - så fint att jag utnämner den till årets bästa cover.

onsdag, december 11

Julkalendern: TV-serier jag missat

  • Baby Reindeer
  • Eric
  • Say Nothing
  • Only Murders in the Building
  • Somebody Somewhere
  • Helikopterrånet
  • Shogun
  • The Bear
  • Ripley
  • ... och alla andra


tisdag, december 10

Julkalendern: Arooj Aftab

"Raat ki rani" är nog ändå året låt. Att få se Arooj Aftab framföra den live i Uppsala i augusti var underbart. Tänk hur det hade kunnat bli med ett större band eller en bättre lokal än gatuplanet på Uppsala konserthus?

Det är en ganska slö liknelse, men på "Raat ki rani" är Arooj Aftab som Sade på urdu. Men med mellansnack som en Nooshi Dadgostar från Manhattan.

måndag, december 9

Julkalendern: Broadcasts demos

Det finns ett Trish Keenan-format hål i min skivhylla. All den musik hon aldrig hann göra innan hon gick bort 2011. I ett alternativt universum fortsätter hon och James Cargill att som Broadcast retrofuturistiskt tonsätta drömmar och seanser. 

Men i vår värld finns bara det som givits ut. 

Och i år har Broadcasts demoinspelningar från åren 2000-2009 getts ut på två samlingar, “Distant Call” och dubbelalbumet “Spell Blanket”. De hade gärna fått innehålla lite mer information eller texter, men kanske är det bättre att låta musiken tala? 

Broadcast byggde mycket på sin ljudbild, men de här inspelningarna visar att Keenan och Cargill också hade varit fantastiska som amishtrubadurer, Donovankompisar på sextotalet eller DIY-knasare på sent sjuttiotal. Det är inte svårt att återigen börja fundera på om Trish och James ägde en tidsmaskin och åkte lite fram och tillbaka.

Mycket på ”Distant Call” och ”Spell Blanket” är långt mer färdigt än demos, men även de oborstade inspelningarna är värda guld. Med hostningar och harklingar och allt. 

Hålet av allt Trish Keenan inte fick skapa finns kvar, men det känns numera bättre inramat.

söndag, december 8

Julkalendern: AI-året

Årets roligaste användning av generativ AI är inte lätt att utse. Men det får nog bli Willy’s Chocolate Experience i Glasgow, som inte var någon ”immersive experience” utan bara en halvtom lokal. Man kan tycka att ledtrådarna att biljettpriset på 35 pund inte var rimligt fanns redan i reklambilden med text som ”Cartchy tuns, exarserdrag lollipops, a pasadise of sweet teats”. 

Bättre AI-produkter användes av New York Times som bad Curtis Sittenfeld och ett AI-program skriva varsin novell utifrån samma prompt. Det var inte svårt att se vilken som var den äkta Sittenfeld, men AI-versionen var i alla fall text som hängde ihop. 

Sittenfeld var ju med i leken, men Scarlett Johansson blev sur när hon fick sin röst snodd till ChatGPT. Det känns ju bara slött av OpenAI med tanke på ”Her”, där Johansson är rösten till en mjukvara. 

Ett underligt tjafs uppstod om vem som förtjänar cred för ett AI-skapat konstverk. Det är nog bara att vänja sig, sådana bråk lär bli vanliga framöver. ”Jag promptade först!”  

Andra knasiga saker under 2024 är svåra att veta om de går att skylla på AI. Prinsessan Kates underliga familjebild, var det bara dålig Photoshop eller en AI-bildmanipulering? 

Och epadunklåten i Melodifestivalen, skrevs den av AI eller av människor? Vilket av svaren är mest deprimerande?

lördag, december 7

Julkalendern: N. Tull

Som jag skrev tidigare i höstas, tur att jag lyssnade på N. Tulls musik innan jag förstod vem han är, det hade absolut påverkat mig. Jag hade nog ändå tyckt att det är låter fantastiskt, men ändå. 

Kommer det ett helt album i den här stilen nästa år?

fredag, december 6

Julkalendern: Återföreningar

1995 ringde INTE och ville ha sina rockband tillbaka. Men Oasis och Kent återförenas ändå. Inte för engångsevenemang, utan många konserter. 

Om Jocke Bergs andra projekt hade mottagits med större entusiasm (vilket hade krävt att de var betydligt bättre) hade detta kanske inte behövt hända.

Men ja, det är ju kul för killarna att de vill spela och ha kul. Eller i fallet med Oasis, att de vill tjäna pengar.

Återföreningsfebern drabbade i år även Linkin Park, No Doubt, A*Teens och Ronny och Ragge. Fortsätter det så här så kommer Solstollarna snart åka på turné.

Under tiden meddelade bob hund att de lägger ner, men först efter ett rejält farväl nästa år. Vi får väl se om de verkligen håller vad de sagt, man jag tror faktiskt att det blir så. Det känns som om Öberg och kompani är några av få i rockvärlden som är tillräckligt tjurskalliga för att inte återförenas.

torsdag, december 5

Julkalendern: Baby Rose

Retrosoulen fortsätter, det är många som vill släppa musik som låter exakt som om den kom från 1965-68. När jag för en bilresa hade gjort en spellista med bra låtar från 2024 reagerade min vän med "är det här från I ÅR?!?" mer än en gång. Jalen Ngonda, Liam Bailey, Don West - jag tittar på er

Ibland blir man ju fundersam, är det kanske i själva verket en återutgivning jag har hittat?

Baby Rose samarbete med BADBADNOTGOOD är helt klart från i år. De sex låtarna på EP:n "Slow Burn" de släppte i våras känns däremot som från en annan tid, klassiker med hjärta och smärta. Och Baby Rose själv låter som en gammal själ, men fyllde bara 30 i somras.

onsdag, december 4

Julkalendern: Gnagarmännen

Att det i år blev möjligt att anses snygg som man även om man påminde lite om en gnagare, det var väl fantastiskt. 

Underligt dock att någon tycker att Jeremy Allen White (från "The Bear") skulle tillhöra denna grupp - han är väl väldigt långt från en gnagare?

tisdag, december 3

Julkalendern: Beef


Det var härligt med en rejäl rap beef, som visserligen pågått i mer än ett decennium men kulminerade i år. Och oavsett om man orkat sätta sig in i vad det egentligen handlat om så var det väl lätt att välja sida: Kendrick går före Drake när som helst.

För den som vill påminna sig om alla turer så är Wikipediaartikeln om bråket så pass lång att den räcker som läsning ända fram till dopparedagen.

PS: Som illustration - när årets julvärd Spike första gången dök upp i Peanuts, utsvulten. Och Lucy tycker att han ska få en stek, alltså biff, alltså beef.

måndag, december 2

Julkalendern: Break it down

Det var länge sedan någon gav breakdance mer uppmärksamhet än Raygun. Genom att få noll poäng på OS i Paris för något som mer liknade charader än dans lyckade Rachael Gunn bryta igenom bruset på det mest effektiva sättet: att bli ett meme. 

Om det var med mening eller inte är oklart. Ville akademikern Gunn göra en markering om bedömningssporters subjektivitet och hade hon myglat sig till Australiens olympiska plats? Kanske inte, men det var lätt att bli konspiratorisk - framträdandet var så udda. 

Att breakdance inte skulle återkomma till OS 2028 var bestämt redan innan Paris, så det var väl tur att den enda olympiska tävlingen märktes. Vem vann? Ingen minns. Nollpoängaren blev däremot oförglömlig.

söndag, december 1

Julkalendern: Little Jinder

I dag börjar Extra allt sammanfatta 2024! Och årets julvärd är så klart Spike, Snobbens ökenboende bror.

I den här strippen från augusti 1985 tror Spike att han hittat ett sätt att tjäna pengar på sin konst. En som under 2024 först hade svårt att göra det var Little Jinder, i alla fall utan att sälja ut sina ideal. 

Hon hade därför fått skaffa ett vanligt jobb, skrev hon i Expressen, som man gör. Så nu kunde hon slippa betalda samarbeten och företagsgig. I stället fick hon kollegor, kaffeautomat och möten.

Men hon gjorde också fin musik i år. Tillsammans med bland andra Johan "HNNY" Cederberg fick hon till catchy pop på svenska, som visar att man inte behöver låta som Miss Li.

"Blundar" var årets bästa All Saints-produktionen med en text 00-talets Stockholm. Ideal lönar sig.

söndag, november 24

Extra allt sammanfattar 2024

Om en vecka inleds Extra allts julkalender. För tjugonde året i rad sammanfattar vi vad som har hänt, en lucka i taget.

Det blir 24 exempel på årets bästa och konstigaste i populärkulturen, kanske också några av årets sämsta saker. Allt presenterat av årets julvärd, som än så länge bara visar upp sin skuggbild. Ser ni vem det är?

lördag, oktober 26

Morgonrock - höst 2024

Har ni höstlov? Det har inte jag. Jag har bara höstlöv.

Och så lite höst-love. Jo, en viss kärlek för den här årstiden finns väl, men kanske mest för att man har anledning att hålla sig inomhus och gå runt i tofflor och morgonrock. Gärna med en kopp te, som kan bli flera.

Höstens musik tycker jag också mycket om. Det murriga och lågmälda, med texter om regn och dimma och att vi ska nog klara oss igenom mörka tider också. 

Därför har jag återigen satt ihop en spellista med det man kan kalla morgonrock, musikstilen alltså. Det är mycket sjuttiotal, mycket lugnt - men också nyare och en del med mer tempo.

Jag tror alla kan hitta något här. Hade ni kanske som jag missat Gena Rose Bruces nästa två år gamla duett med Bill Callahan? Har ni lyssnat på samlingsskivan "Someone Like Me" med egenutgivna sjuttiotalslåtar, där jag har plockat Ritchie Tierneys låt? Har ni listat ut hur man uttalar Caoilfhionn Rose?

Varsågoda: Morgonrock höst 2024.

PS: för den som vill ha mer så har jag tidigare gjort Morgonrock höst 2022Morgonrock - hösten 2021Morgonrock - hösten 2020 och Morgonrock vol 2.



måndag, oktober 21

Extra allt 20 år

I dag fyller Extra allt 20 år. På något sätt borde vi kanske ha firat det, kanske dubbelt så mycket som tioårsjubiléets sammanfattande spellista?

Eller så blir firandet bara hälften så viktigt?

Allt det som för tio år sedan kändes avlägset med 2004 känns nu bara fullständigt... underligt. "Everybody Loves Raymond", vem tänker ens på den serien? 

En blogg är inte längre lika nödvändig eller ens relevant. Det är inte nya inlägg här flera gånger i veckan, maximalt någon gång i månaden och vissa år inte ens ens det. Men jag tror att Extra allt kan överleva ännu ett decennium.

I värsta fall får vi väl outsourca bloggandet igen. Men nuförtin betyder det ju att AI skulle göra jobbet. Jag vågar dock inte tro att ChatGPT kan göra en sanningsenlig ranking av Bob Stanley-året.

torsdag, oktober 17

Musikåret 2024 - tredje kvartalet

När höstmörkret lägger sig är det lite underligt att minnas tillbaka när man första gången hörde Michael Kiwanukas "Floating Parade" i juli. Jag hängde upp tvätt för att den skulle torka i sommarbrisen.

Eller duetten mellan Jessie Ware och Romy, som till och med släpptes på junis sista dag. Den fick dock ändå vara med i den musikaliska sammanfattningen av årets tredje kvartal. 

Det fick också MJ Lenderman, Leon Bridges, Rosie Lowe, Nia Smith - och Nilüfer Yanya, vars album ju är toppen.

Och N. Tull - en artist jag är glad att jag först lyssnade på och därefter tog reda på vem han var, så det inte påverkade mig. Hans "Jag tror jag behöver dig" förtjänar fler än 2 754 lyssningar på Spotify. Så lyssna du med och försök sedan gissa vilken grupp han varit med i samt vilka som är hans mamma och morbror.

Varsågoda: Extra allt 2024 Q3.

tisdag, september 24

Quiza på onsdag!

Som Randy Crawford sjöng: ”Quizlife, it’s the only life I know”. För vad skulle man göra om man inte gissade låtar? Omförhandla bolånet? 

På onsdag den 2 oktober är det laget jag är med i, Dan Reed Social Network, som ställer frågorna i månadens upplaga av huvudstadens roligaste, svåraste och trevligaste musikfrågesport: Stockholms musikquiz.

Bilda lag på max fyra personer, förbered dig på all musik från fyrtiotalet till i förrgår och kom till Bar Brooklyn i Hornstull. Dörrarna öppnar klockan 17, första frågan ställs klockan 19 och innan kvällen är över har vi korat segrarna.

fredag, september 20

Negroni Friday

 

Det är Negroni Week - ett restaurangjippo som samlar in pengar till välgörenhet, på något sätt.

Hur som helst är det en bra anledning att fira Negronin och att dricka den. Fredagsdrinken är mer given än någonsin.

Negroni är ju inte bara en av de bästa drinkarna - kanske den allra bästa - utan också en av de enklaste. Lika delar gin, Campari och röd vermouth (jag rekommenderar Cocchi Storicho Vermouth di Torino). Häll över is, garnera med apelsinskal. Skål!

Men Negroni är en så pass bra drink att man inte kan låta bli att försöka sig på varianter. Det finns hur många recept som helst, se till exempel här.

I en del fall handlar det om att ändra väldigt lite. Genom att byta ut ginen mot lite sodavatten får man föregångaren Americano. Tar man i stället mousserande vin får man en Negroni Sbagliato. Man kan också strunta i ginen helt och få en Milano Torino. 

Man kan gå så långt som att strunta i både gin och vermouth och bara dricka Campari med is, som om man var en av de överhettade, uttråkade semesterfirarna i Marguerite Duras "De små hästarna i Tarquinia".

Sedan kan man ju byta ut mer och kanske samtidigt skruva i proportionerna. I stället för gin kan man ta bourbon och få en Boulevardier. Man kan också ta rom för att få en Kingston Negroni eller mezcal för att få en - ja, Mezcal Negroni.

Man kan börja byta ut ännu fler saker eller blanda in en fjärde eller även en femte ingrediens som Punt e Mas eller Aperol eller Amaro Montenegro - men var går gränsen? Är en Cornwall Negroni, Tunnel Negroni eller en Montenegroni egentligen en Negroni? Eller en Negroni des Charentes med konjak, Pineau des Charentes och Campari?

Man kan också testa en av de många olika försöken att få till en vit Negroni. Alltså inte alkoholfri (sådan finns att köpa på burk under namnet Nejgroni), utan en genomskinlig. Då rekommenderar jag att skippa varianterna med Lillet utan i stället göra en Negroni Bianco genom att ta lika delar gin, Luxardo Bitter Bianco och Martini Bianco. Häll över is och garnera med citronskal.

Skål!

fredag, augusti 30

Whatever

Om det är något man har en så gammalmodig sak som en blogg till så är det väl att kommentera 90-talsband som återförenas?

Kom ihåg att Extra allt har funnits sedan ungefär från när "Definitely Maybe", som nu firar 30 år, bara hade tio år på nacken. 

Det gör mig dock varken till eller från om bröderna Gallagher återförenas. Om jag skulle ha en lista över artister jag under någon period lyssnat väldigt mycket på (köpte deras tidiga CD-singlar trots att det var sjukt dyrt) men ändå aldrig såg live (missade Hultsfred 1994 på grund av befann mig "half the world away") så skulle Oasis hamna i subgruppen "Ännu aktiva, men inget jag vill gå och se".*

Jag tror det blir rätt jobbiga konserter - brötig rock och brötig allsång.

Men en sak vill jag säga, till Liam och Noels fördel: de har aldrig någonsin uteslutit en återförening. De har väl aldrig kläckt ur sig "bränn alla kort av oss" eller "when hell freezes over" eller "det här blir vår sista spelning". Eller fått ett kommunalråd att hålla tal inför sin "sista" konsert.

De hamnar därför inte på listan med till exempel Refused, Eldkvarn, Kiss, LCD Soundsystem och Smashing Pumpkins.

Snarare har det väl varit tydligt att om bröderna Gallagher får tillräckligt med pengar så kan de förbise vilket gammalt groll som helst. 


*I subgruppen "Ännu aktiva och som jag gärna vill se någon gång" finns till exempel Joni Mitchell, Carole King, Tracey Thorn, Unknown Mortal Orchestra, Brian Wilson, Andy Shauf, Mary J Blige, Roisin Murphy, Jorja Smith, Tame Impala, Sampha, Tirzah, Cass McCombs, Sufjan Stevens, PJ Harvey, Troye Sivan, Courtney Barnett, Aldous Harding.... Subgruppen "Skulle gärna se dem live men tyvärr är de avlidna" är ju tyvärr rätt omfattande.

fredag, juli 5

Musikåret 2024 - andra kvartalet

Det har varit ett väldigt bra musikkvartal! April, maj och juni fullkomligt översvämmades av bra grejer. Att försöka få ner det till enbart 25 låtar i en lyssningsvänlig spellista var svårt.

Jag har nästan slitit ut Arooj Aftab, Baby Rose och Bruno Berle - men det kanske inte ni har? Och har ni hört Joe Ghatt, Brijean och Cisco Swank? Eller Unessential Oils (bra bandnamn) och Brainstory (dåligt bandnamn).

Sedan utgår jag från att ni följt att Channel Tres, Joe Goddard, Beth Gibbons och Jamie XX har släppt nytt?

Varsågoda: Extra allt 2024 Q2

söndag, juni 30

En spellista med 2024 + retro

Inom kort ska jag sortera fram de 25 bästa låtarna från musikårets andra kvartal. Men som en försmak på det tänker jag ge er en spellista med bra låtar från i år och låtar som de - kanske - har inspirerats av.

Ni får 24 låtar från 2024 och var och en av dem paras ihop med en gammal låt som åtminstone jag tänker på.

I vissa fall är det ganska självklart. Trumintrot i Jessica Pratts "Life Is" är från "Guess I'm Dumb" med Glen Campbell, Little Jinder och Johan Cederberg har lyssnat på All Saints, Bill Ryder-Jones kan sin Lou Reed, Thandii har tidigare jobbat med Sault, Fonteyn döljer inte sin faibless för sjuttiotalets Carpenters.

I andra fall är det väl mer jag, att Liam Baileys "Dance With Me" leder tankarna till Aretha Franklins "One Step Ahead". Men det är ju aldrig fel att lyssna på mer Aretha.

Och som ni märker så får väldigt mycket musik mig att tänka på Frank Ocean. Det kan ha mindre med den nya musiken att göra och mer att göra med att jag saknar Frank.

Varsågoda: Extra allt 2023 & retro

Och så klart: alla tips om nya låtar som påminner om gamla mottages tacksamt! Även korrigeringar eller förbättringar av den här listan...

tisdag, maj 28

Vad jag läst de tio senaste åren



Ursäkta ett inlägg om mitt privatliv. Men det går inte bortom min bokhylla.

Jag tänkte nämligen ge er en uppdaterad överblick över vilka böcker jag har läst de tio senaste åren.

Det här är en uppdatering av den sammanställning jag för fem år sedan gjorde över min läsning åren 2009-2019. Här överlappar alltså tioårsperioderna, men man kan ändå se vissa förändringar.

Under de här senaste tio åren har jag totalt läst 409 böcker, vilket ju är något fler än de 387 böckerna 2009-2019. "Bok" är så klart en trubbig måttenhet. Jag har inte noterat sidantal och tänker heller inte göra det, någon måtta på sifferexercisen får det vara. 

Mest läser jag romaner, som synes nedan. Genren mitt emellan fakta och fiktion är kanske på uppåtgående, med en del lite oklara autofiktionverk som jag inte lyckats (eller orkat) kategorisera. Poesiläsandet är så litet att det knappt syns i tårtdiagrammet.

De flesta böckerna är skriva av kvinnor, vilket är ett skifte sedan 2009-2019. Jag skulle inte säga att det beror på någon medveten justering, utan det har nog att göra med att jag läser många böcker från bokhandelns "nyinkommet"-hylla och där känns kvinnliga författare vanligare.


Den amerikanska dominansen fortsätter, men är svagare än tidigare. Jag läser mycket mer franskt och brittiskt numera. Världen utanför Europa är till stor del i lässkugga, även om jag ju till exempel läst "Kärlek i kolerans tid" (Colombia), "The Houseguest" (Mexiko), "Vegetarianen" (Sydkorea) och "The Seven Moons of Maali Almeida" (Sri Lanka).



I språk är det faktiskt exakt 50/50 mellan svenska och engelska, så ni får inte ens ett tårtdiagram där.

Jag läser fortfarande allra mest nytt. Om man inte går på decennier som i diagrammet nedan utan ser till böcker utgivna de senaste tio åren (alltså 2015 till nu) så utgör det 43 procent. Kanske borde tid jag lägger på halvkassa debutanter hellre ägnas åt världslitteraturens GIGANTER, men jag tror på något sätt att ännu en Tinderroman kan ge mer än av andra halvan av "Don Quijote".




De 409 böckerna är skrivna av 276 olika författare. Av 409 böcker var bara 22 stycken omläsningar och inte en enda bok läste jag två gånger under dessa tio år. Borde jag starta en sådan tradition, att läsa "Sommarboken" varje sommar?

Nej det vet jag inte om jag har ro till. Just nu håller jag på med "Headshot" av Rita Bullwinkel, en amerikansk roman från 2024. Väldigt typiskt mig.