Igår såg jag Frida Hyvönen göra julkonsert på Nordiska museet. Det var väldigt gemytligt, som att vara inbjuden i ett vardagsrum där vännerna med musikalisk talang spelade vad de hade lust till: en egen låt om vintern, en Suzanne Vega-låt från barndomens julklappsskiva, "O Helga Natt", en egenöversatt julklassiker, en egenöversatt Nick Cave-låt, "Christmas in Prison", en psalm från 1100-talet... De hade kunnat få hålla på hur länge som helst.
Det får avsluta en mycket magert konsertår. Det inleddes nästan med Hyvönens föreställning på Orionteatern. Jag fick intrycket att hon tröttnat på allt som liknar "vanliga" konserter, vill gå över till att göra performance eller teater. Det funkade om man hade hög tolerans för pretentioner.
Men redan tidigare på året hade jag sett Fever Ray på Cirkus, vilket väl delvis får räknas som teater med tanke på hur mycket Karin Dreijer måste vara in character för att leva ut så på scen?
Arooj Aftab var nog bara sig själv i Uppsala. Liten sliten kanske, eller bara nonchalant cool. Hon hade bara med sig tre musiker, varav ingen spelade harpa, som förekommer mycket på senaste skivan. Så jag var lite orolig, men gitarristen vägde upp det.
Tindersticks på Göta lejon hade inte heller med sig några andra musiker eller körsångare än sig själva. De var inte publikfriande för samlingen av fans som lyssnat på dem i minst tjugofem år, de spelade enbart nya låtar. Men de är i god form, som i en tredje (fjärde, femte?) akt av karriären. Stuart Staples sjunger fortfarande fantastiskt, men sa väl knappt mer än "tack" någon gång.
Bättre mellansnack hade Shabaka Hutchings på Slaktkyrkan. Han hade inte bara med sig en rejäl samling flöjter och två harpister (hör du det, Arooj?) utan också ett litet kort tal om hur musik kan sprida kreativt tänkande - och det behövs för att lösa alla problem i världen. Mycket fint. Hans tandgluggiga leende behövdes i höstmörkret.
I år hann jag också se Benjamin Ingrosso i Linköping, där han slog Gyllene Tiders publikrekord på Stångebrofältet. Det var inte konstigt, eftersom varenda generation var där, från pensionärer till barn, inklusive mina egna. Ingrossos taktik är ju att ge lite till alla, inklusive ett för långt parti i mitten med pianoballader på svenska.
Bland missade konserter fanns:
- Slowdive på Münchenbryggeriet
- Alabaster dePlume och Lonnie Holley på Fasching (inte samma kväll)
- Julie Byrne, El Perro del Mar och Helado Negro på Kulturhuset (inte samma kväll)
- Cat Power på Cirkus
- Amanda Bergman i Grängesberg
- Adrianne Lenker på Berns
- Li'l Yachty på Fryshuset
- Massive Attack med Liz Fraser på Rosendal
- Popsicle på Slaktkyrkan
- Nick Cave & the Bad Seeds på Hovet
- Ezra Collective på Vasateatern
- Sven Wunder på Maximteatern
- Richard Hawley på Nalen
Taylor Swift var tydligen i Stockholm också i våras, det märktes inte över huvud taget...
Jag hade även gärna velat se Blur på Coachella, där Damon skällde ut publiken. Eventuellt hade jag kunnat genomleva delar av en Coldplay-konsert för att få se Michael J. Fox gästa dem på Glastonbury.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar