lördag, februari 12

Månadens musik: "Byrdmaniax"

Jag tänker sluta köpa skivor varje vecka, men i stället varje månad köpa en skiva som jag inte hört alls eller i varje fall väldigt lite. Lyssna in mig på något. Se vad jag missat. 

I projektet #veckansskiva  köpte jag lite för ofta klassiska album som jag redan kunde utan och innan, men inte ägde fysiskt. Jag tog hem dem, de fick en snurr och sedan ställdes de in i hyllan. Nu tänker jag försöka använda öronen mer.

Först ut, som lyssning under januari, köpte jag "Byrdmaniax" av The Byrds från 1971. Jag har aldrig lyssnat på det, även om jag älskar albumet innan, "Untitled". Den studioinspelade delen är ju fantastisk, med "Truck Stop Girl", "Yesterday's Train" och "Chestnut Mare".

"Byrdmaniax" är ett kritiserat album, inte minst av Byrds själva. De tyckte att producenten Terry Melcher saboterat genom att i efterhand och utan deras tillåtelse lägga på stråkar och blås. Melcher försvarade sig med att han gjorde vad han kunde för att rädda dåliga låtar och dåligt spelande... "Kathleen's Song" och "Pale Blue" har sedan dess getts ut i rensade versioner.

Men genom att ha så dåligt rykte har "Byrdmaniax" även kvalificerat sig till att kallas "underskattat", till exempel av Hot Chips kompis Rob Smoughton. Och jo, "Glory Glory" är ganska härlig countryrockgospel. "Pale Blue" och "Kathleen's song" är fina, även med påläggen, man gillar ju barockpop. Men det låter inte jättemycket Byrds. "I Trust" är kanske den mest Byrdsiga låten, med stämsången ersatt av gospelkör.

Och så en fin version av Jacksons Brownes "Jamaica Say You Will", som Browne gav ut i egen inspelning först året efter.

Däremot är "I Wanna Grow Up to Be a Politician" trams och "Green Apple Quick Step" är bortom min toleransnivå för banjoekvilibrism.

"Byrdmaniax" finns inte på Spotify, vilket kanske är ett medvetet val från McGuinn för att kväva Melchers stråkpålägg, kanske inte. Albumet efter, "Farther Along", finns däremot. Tyvärr har det samma problem som "Byrdmaniax" med varannan låt dålig.