onsdag, oktober 31
Like a tremor or a spark
I den otåliga väntan på El Perro Del Mars "Pale Fire" kan man lyssna på Dusty Springfield från 1990.
Det var Art Decade som tipsade om "Arrested By You" och de senaste dagarna har jag haft den på repeat. De första trevande femton sekunderna låter så mycket 2012 att en El Perro-cover skulle kunna sno soundet rakt av.
Den var med på "Reputation", Dustys comebackalbum med flera samarbeten med Pet Shop Boys. "Arrested By You" skrevs däremot av Jeanette Obstoj och Rupert Hine, som också arbetar med bland andra Tina Turner, Stevie Nicks och Kevin Ayers.
Förresten, Rupert Hines egen originalinspelning av "Arrested by You" från 1985 innehåller oljefat. Det låter alltså ännu mer 2012. Eller om nu oljefat egentligen peakade 2010?
måndag, oktober 29
Jag mötte Terry
Jag hade backstagepass till Lollipopfestivalen 1997 för att göra intervjuer till vårt fanzine. Inget blev särskilt bra (Richard Fearless, vilken tönt) och inte såg jag röken av Sarah Cracknell heller.
Däremot sprang jag in i Terry Callier, som precis som jag hade villat bort sig, in på någon avkrok på området, en återvändsgränd av staket och baksidor av bajamajor.
Vi letade oss tillbaka och pratade en liten stund, han var väldigt trevlig. Jag kan inte ha hört mycket av hans musik vid det laget, men jag visste vem han var. Han var en återupptäckt soullegend. Jag tog fotot som ni ser ovanför, men sedan fick han virra vidare, jag ville inte störa honom för länge. Inte ens en autograf bad jag om, så mycket tyckte jag att den här farbrorn vill jag inte klänga på.
I helgen gick han bort, 67 år gammal.
När jag träffade Terry Callier på ett friluftsområde i Tullinge hade han inte släppt ett album på 19 år. Efter sin musikkarriär på 60- och 70-talen lade han av på 80-talet. Han jobbade med datorer på universitetet hemma i Chicago, men återupptäcktes av brittiska DJ:s. Samplingar ledde till gästinhopp ledde till spelningar på Jazz Café i London. Och på Lollipop.
I dag har jag lyssnat på Terry Calliers tidiga skivor och återigen slagits av hur varierad musik han gjorde: omvartannat folkigt, funkigt och flytande. Ibland i samma låt, som i "Dancing Girl". Hans röst passade in överallt, men var omisskännelig, även när han blev äldre. En cover jag föredrar över originalet är "Lean On Me", gospeltröstaren från 1972 som Callier spelade in igen med Beth Orton. Den kom ut hösten 1997, så där bland bajamajorna hade jag inte hört den.
I studion frågade Beth Orton hur de skulle göra för att sjunga duett. Terry Callier svarade som Miles Davis hade svarat Wayne Shorter: "you try and sound like me and I'll try and sound like you". Men ingen kunde ju låta som Terry Callier.
söndag, oktober 28
Grizzly Berns
Be mig berätta vad en enda Grizzly Bear-låt handlar om, jag kan inte. (Det finns en som handlar om en kniv.) Och då har jag ändå lyssnat på allt de har gjort intensivt, gillat det
och bryr mig normalt väldigt mycket om texter.
Svenska recensenter brukar inte heller fokusera på deras texter, men till exempel Pitchfork gör gärna det. Så kanske har de ändå något de vill säga.
Det kunde man däremot inte tro av mellansnacket när de spelade på Berns igår. Det handlade enbart om att vi var en så bra publik, att Sverige har varit ett så bra land för Grizzly Bear, att förbandet var så bra, att Stockholm är så vackert.
Sluta snacka - spela i stället. Spela kan de ju verkligen.
Första gången jag såg Grizzly Bear, den enda innan igår, blev jag förundrad över att se hur det såg ut när de spelade. Att Chris Taylor behövde byta instrument under låtarna, vem som sjöng vad, att de kunde återskapa det mesta av studioarbetet så att det lät live som på skiva.
Igår på Berns var jag inte lika fascinerad av det. Inte bara för att jag sett det förut, utan också för att Grizzly Bear lyckades sämre. De brötade på lite för mycket och gjorde inte helt rättvisa åt senaste albumet "Shields", som jag tycker mycket om.
Kanske spelar de artiga männen i Grizzly Bear för att de tror att publiken vill ha det så. Rockpublik uppskattar och uppmuntrar bröt. En låt där någon har slagit hårt och mycket på trummor och gitarrsträngar får mer applåder. Det kanske handlar delvis om att matcha bandets ljudnivå, men också om att man tror att man har varit med om något intensivt, något känslomässigt starkt. Det är naturligtvis helt fel. Därför var det skönt att Grizzly Bear avslutade småskaligt, tätt ihop spelade de "All We Ask" utan elektriska instrument.
Det var ändå i det stora hela en fin konsert och det var ett fint slut. Jag vet däremot inte alls vad låten handlar om.
Svenska recensenter brukar inte heller fokusera på deras texter, men till exempel Pitchfork gör gärna det. Så kanske har de ändå något de vill säga.
Det kunde man däremot inte tro av mellansnacket när de spelade på Berns igår. Det handlade enbart om att vi var en så bra publik, att Sverige har varit ett så bra land för Grizzly Bear, att förbandet var så bra, att Stockholm är så vackert.
Sluta snacka - spela i stället. Spela kan de ju verkligen.
Första gången jag såg Grizzly Bear, den enda innan igår, blev jag förundrad över att se hur det såg ut när de spelade. Att Chris Taylor behövde byta instrument under låtarna, vem som sjöng vad, att de kunde återskapa det mesta av studioarbetet så att det lät live som på skiva.
Igår på Berns var jag inte lika fascinerad av det. Inte bara för att jag sett det förut, utan också för att Grizzly Bear lyckades sämre. De brötade på lite för mycket och gjorde inte helt rättvisa åt senaste albumet "Shields", som jag tycker mycket om.
Kanske spelar de artiga männen i Grizzly Bear för att de tror att publiken vill ha det så. Rockpublik uppskattar och uppmuntrar bröt. En låt där någon har slagit hårt och mycket på trummor och gitarrsträngar får mer applåder. Det kanske handlar delvis om att matcha bandets ljudnivå, men också om att man tror att man har varit med om något intensivt, något känslomässigt starkt. Det är naturligtvis helt fel. Därför var det skönt att Grizzly Bear avslutade småskaligt, tätt ihop spelade de "All We Ask" utan elektriska instrument.
Det var ändå i det stora hela en fin konsert och det var ett fint slut. Jag vet däremot inte alls vad låten handlar om.
lördag, oktober 27
torsdag, oktober 25
tisdag, oktober 23
En Wolfe i Floridakläder
Nu har Tom Wolfes nya roman "Back to Blood" släppts. Det är hans första sedan 2004 års "I am Charlotte Simmons", som inte blev någon särskild framgång.
Den här gången har Wolfe åkt till Miami, för att med staden som bakgrund skildra ras- och klassmotsättningar i USA. Det låter ju lite som en nutida "Fåfängans fyrverkeri", bara med en glidning söderut längs Atlantkusten. Och ja, det tycker jag låter som en fantastisk förutsättning.
Tyvärr var utdraget om Art Basel Miami Beach i novembernumret av Vanity Fair inget vidare. Förväntas man verkligen förfasas av att illa klädda miljonärer köper väldigt dyr konceptuell konst bara för att jäklas med varandra? Förväntas man uppskatta Wolfes stil även om det inte längre känns banbrytande med bisatser med utropstecken -kablonk!- mitt i meningarna?
Men trots det, given höstläsning. Efter det är det väl bara att boka en biljett till Miami.
Den här gången har Wolfe åkt till Miami, för att med staden som bakgrund skildra ras- och klassmotsättningar i USA. Det låter ju lite som en nutida "Fåfängans fyrverkeri", bara med en glidning söderut längs Atlantkusten. Och ja, det tycker jag låter som en fantastisk förutsättning.
Tyvärr var utdraget om Art Basel Miami Beach i novembernumret av Vanity Fair inget vidare. Förväntas man verkligen förfasas av att illa klädda miljonärer köper väldigt dyr konceptuell konst bara för att jäklas med varandra? Förväntas man uppskatta Wolfes stil även om det inte längre känns banbrytande med bisatser med utropstecken -kablonk!- mitt i meningarna?
Men trots det, given höstläsning. Efter det är det väl bara att boka en biljett till Miami.
måndag, oktober 22
Burgess och burret
Jag tänkte att jag skulle gå bortanför ytan och verkligen skriva om musiken.
Men jag kommer inte orka lyssna på Tim Burgess andra soloalbum "Oh No I Love You" tillräckligt många gånger och tillräckligt noga för att säga något av värde. Den är inte det mästerverk som den här mannen möjligen har inom sig. Visst finns det fina pianoballader, men inte så pass att de kan vara mer än sex minuter långa.
I stället går jag på ytan: Tim Burgess föränderliga frisyr. Ett allt mer bisarrt burr, som inte riktigt kan bestämma sig om det är blont eller brunt, tunt eller tjockt, symmetriskt eller tilltufsat.
Som ni ser ovanför har han under de senaste åren gått igenom alla lookar från Kurt Cobain och Ariel Pink till Beatles och Harry Potter, via Jared Leto och Marian Gold. Det senaste budet är den rödblonda luggpagen längst ner till höger.
Kanske är det bara ingen som sagt åt Tim att han måste sluta ge sin frisör fullständig frihet. Någon behöver säga till honom. Som han själv har sjungit: "A man needs to be told".
fredag, oktober 19
Tre timmar höst
Idag tar vi ledigt och drar till landsbygden. Tydligen ska det bli brittsommar, men jag vill hellre ha en regnig helg. Jag vill sitta inne, rita med mina nya tuschpennor och lyssnar på tystlåten musik.
För att ni ska kunna göra det också har jag satt ihop en spellista för småruggig höst. Det är idel gamla Extra allt-bekanta. Hemtam känsla.
Bridget St John, Sandy Denny, Shelagh Macdonald och Beverley Martyn tar med sig lukten av fuktig brittisk ulltröja.
Paul McCartney finns ju inte på Spotify, så det fick bli en cover. Claudine Longet vill bara stanna hemma. Som Brandy, hon sitter hemma en kall dag, lyssnar på Coldplay och gråter.
Beach Boys modell 2012 sörjer att sommaren är borta, Stevie Wonder sörjer att han sitter ensam på hösten.
Sixth Great Lake sjunger den bästa sång jag vet om flyttfåglar. Catherine Spaak tror jag sjunger om att tänka på dig. Vad Shugo Tokumaru sjunger om vet jag inte.
El Perro Del Mar går vidare och nynnar Massive Attack. Grace Jones går i regnet. Frank Ocean tar en taxi och biktar sig.
Alex Chilton och Malcolm Middleton är bittra. The xx och Yo La Tengo är försiktigt förälskade. Rhye gör en "La Ritournelle"-pastisch.
Skymningen sänker sig över Sibylle Baier och Medicine Head. Det börjar bli sent, säger Françoise Hardy och valsar med Frank Sinatra, Richard Hawley och Bill Fay. Vem vet, när det blivit mörkt ler du kanske igen, som Sandy Denny tror.
Sandy säger att man ska vara fri som höstlöven. Så nu blåser vi iväg.
torsdag, oktober 18
onsdag, oktober 17
Deluxe edition
När kände jag senast för att lyssna på en Death in Vegas-remix? Eller en gjord av Lionrock, Paul Van Dyk eller Secret Knowledge?
Aldrig. Så det måste vara ett tecken på att jag håller på att förvandlas till en Saint Etienne-komplettist när jag känner att nya 4CD-utgåvan av "Casino Classics" måste inhandlas.
tisdag, oktober 16
It'll be okay
Det här med att Loreens album heter "Heal", det är ju anspråkslöst.
Då lyssnar jag hellre på Bill Fays "Healing Day".
måndag, oktober 15
Vi tippar Gradvalls Brandy-recension!
När Jan Gradvall recenserar Brandys nya album "Two Eleven" i DI Weekend på fredag, då kommer han nämna låten "Let Me Go". Det kan vi vara säkra på.
Men vad kommer han utgå ifrån? Att den samplar Lykke Li eller att Brandy sjunger om Twitter? Blir det Lykke Li så kommer Gradvall mena att låten bevisar att Lykke Li är bra och att amerikansk R&B är öppen för nya influenser. Blir det Twitter så kommer Gradvall mena att låten bevisar att Twitter är bra och att amerikansk R&B är öppen för ny teknik.
Det finns visserligen en möjlighet att "Let Me Go" inte kommer vara huvudnumret i recensionen. Kanske kommer Gradvall lyfta fram att albumet innehåller både R&B-världens mest älskade man och den mest hatade: Frank Ocean och Chris Brown. Då kommer albumet enligt Gradvall bevisa att amerikansk R&B alltid har varit beroende av två ytterligheter: sexuell sårbarhet och destruktiva parförhållanden.
lördag, oktober 13
Muppjakt
Det är skönt med en sådan här nyhet.
Oavsett hur själsdödande torftigt eller kroppsdödande stressigt de kan ha det på Goldman Sachs så har de anställda åtminstone skickat cirka 3 960 mail om Mupparna.
Jag kan tänka mig meddelanden som ”Just den där tiden för mergermötet funkar tyvärr inte för mig, jag ska se ’Mupparna’ på en matinéföreställning”.
Jag ser också framför mig att en del av mailen inte handlade om just filmen, utan om mupparna i allmänhet. Som tröst till en kollega. Det gör ingenting att den där storaffären inte blev av, eller att miljontals dollars precis sumpades. Mupparna finns ju. Glädjen finns.
måndag, oktober 8
Vad är älgen?
Skrev Jonas Gardell tv-manuset till "Torka aldrig tårar utan handskar" eller boken först?
Något hade ju hänt på vägen. Allra tydligast: scenen med den vita älgen i skogen var inte likadan i tv-serien som i boken. Hälften så lång fick den en helt annan betydelse. Den värmländska pappans "det som inte är naturligt ska inte få finnas", var det något som fick strykas till tv-versionen eller som kunde läggas till i romanversionen?
Det är sådan fördjupning som gör att jag vill vänta till de ytterligare böckerna kommer, i stället för att slå på tv:n nästa vecka också. För även om huvudrollsinnehavarna gjorde fint ifrån sig och det var väldigt snyggt löst med dokumentärbilder från åttiotalets Stockholm, så hanns det inte med så många nyanser.
Och när jag läser böckerna, då talar alla från Koppom värmländska. I tv-serien: ingen.
söndag, oktober 7
Solange dansar loss
Hon är energisk, Beyoncés lillasyrra. Jag satt och tittade på henne dansa i minst en kvart, men hon bara fortsatte. Så gick jag från datorn, gjorde annat, men när jag kom tillbaka HÖLL HON FORTFARANDE PÅ!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)