Jag hade backstagepass till Lollipopfestivalen 1997 för att göra intervjuer till vårt fanzine. Inget blev särskilt bra (Richard Fearless, vilken tönt) och inte såg jag röken av Sarah Cracknell heller.
Däremot sprang jag in i Terry Callier, som precis som jag hade villat bort sig, in på någon avkrok på området, en återvändsgränd av staket och baksidor av bajamajor.
Vi letade oss tillbaka och pratade en liten stund, han var väldigt trevlig. Jag kan inte ha hört mycket av hans musik vid det laget, men jag visste vem han var. Han var en återupptäckt soullegend. Jag tog fotot som ni ser ovanför, men sedan fick han virra vidare, jag ville inte störa honom för länge. Inte ens en autograf bad jag om, så mycket tyckte jag att den här farbrorn vill jag inte klänga på.
I helgen gick han bort, 67 år gammal.
När jag träffade Terry Callier på ett friluftsområde i Tullinge hade han inte släppt ett album på 19 år. Efter sin musikkarriär på 60- och 70-talen lade han av på 80-talet. Han jobbade med datorer på universitetet hemma i Chicago, men återupptäcktes av brittiska DJ:s. Samplingar ledde till gästinhopp ledde till spelningar på Jazz Café i London. Och på Lollipop.
I dag har jag lyssnat på Terry Calliers tidiga skivor och återigen slagits av hur varierad musik han gjorde: omvartannat folkigt, funkigt och flytande. Ibland i samma låt, som i "Dancing Girl". Hans röst passade in överallt, men var omisskännelig, även när han blev äldre. En cover jag föredrar över originalet är "Lean On Me", gospeltröstaren från 1972 som Callier spelade in igen med Beth Orton. Den kom ut hösten 1997, så där bland bajamajorna hade jag inte hört den.
I studion frågade Beth Orton hur de skulle göra för att sjunga duett. Terry Callier svarade som Miles Davis hade svarat Wayne Shorter: "you try and sound like me and I'll try and sound like you". Men ingen kunde ju låta som Terry Callier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar