lördag, mars 30

onsdag, mars 27

Mitt emellan karriärsammanfattning och lyteskomik



VARNING TILL KÄNSLIGA: att titta på mer än 44 (fyrtiofyra) minuter av Woody Allen som stakar sig och stammar har en stark hallucinatorisk effekt. (Samt ger stark lust att se alla hans filmer igen.)

måndag, mars 25

I'll fix myself up, come and be with you

Example

Phosphorescents "Muchacho" är albumet att spela om och om igen under påsken, medan man äter mandelägg och läser noveller.

Kanske särskilt "Muchacho's Tune", där han passande för helgen sjunger om herdar och om att rulla bort stenen.

söndag, mars 24

Musik från FÖRRA ÅRET



Här trodde man att man hittat lite ny musik att tipsa vidare om, men så visade sig Rachel Zeffiras album ha getts ut redan i december. Så varför har jag inte hört det här för länge sedan? Sådana här driviga trummor med sval sång ovanpå, det är ju precis vad jag gillar.

torsdag, mars 14

Hej då, Internet




Nu loggar jag ut och återvänder först när ni har slutat TJATA om att påven påminner om the Killers och att Håkan Hellström påminner om George Bluth.

onsdag, mars 13

And he said "That's good"



Det är väl typ nu det där lägre tempot på bloggen kommer inträffa, när jag ska kombinera jobb och familj. Livspusslet, y'all.

Just nu ägnar jag dessutom mitt fåtal lediga stunder till att läsa Peter Ames Carlins "Bruce", en ambitiös biografi. Hittills bra läsning, men jag är besviken på att inte få veta mer om vad som hände när Springsteen skulle på hälsokontroll för att eventuell inkallas till Vietnamkriget.

Det är det bästa mellansnacket jag hört. Men det har väl väldigt lite att göra med just "The River"?

tisdag, mars 5

Linda Perhacs tillbaka! Som tant!

David Bowie, My Bloody Valentine, Daft Punk och Kaah kan slänga sig i sjön. Årets mest sensationella comeback är Linda Perhacs.

För 43 år sedan kom hennes hittills enda album, det förkrossande lysande "Parallelograms", en samling perfekt balanserade folkpsykedeliska sånger. Det finns få musikstycken som är så tröstande som "Hey, Who Really Cares?", som en varm katt som kommer och lägger sig till rätta på dina kalla fötter.

Perhacs gjorde den enda skivan, sedan: bortglömd, återupptäckt, status som "förlorat mästerverk", återutgiven, inbjuden att göra några gästspel hos andra artister, spelningar. Det är samma historia som för Vashti Bunyan och Sibylle Baier. Nu håller Perhacs alltså på med en skiva, tillsammans med bland andra Julia Holter! Det meddelas på Linda Perhacs nystartade Twitterkonto.

Där och på sin Facebooksida visar hon upp bilder från inspelningsarbetet. Det är svårt att inte rycka till när man får se dagens Perhacs. Efter att ett av få foton man har sett av henne är skivomslaget så får man nu dagens Linda: en pinnsmal, gullig tant med läsglasögon.

Hur Linda Perhacs fantastiska röst från 1970 har åldrats, det får vi höra. Att hon ska nå upp till "Parallelograms" är väl tveksamt. Men Vashti Bunyan lyckades ju bra efter sitt trettioåriga uppehåll, så hopp om storverk finns.

söndag, mars 3

UMO, Paul och Gud

Example

Jag hör Paul McCartney även på Unknown Mortal Orchestras andra album.

Jag försöker se om det går att lyssna på den på andra sätt, som den sparmakade och rockiga skiva det egentligen är, för att se om jag då inte skulle gilla den lika mycket. Ni vet, hur man ibland mest gillar ett sammanhang, inte själva verket.

Men det går inte, knaset och finurligheten bryter igen. Jag får inte McCartney ur huvudet. Jag har lyssnat på det här albumet i en månad nu och jag kommer lyssna på det länge.

Men jag ryckte till första gången i "Monki" som jag verkligen hörde vad Ruban Nielson sjunger: "Who cares what God is / Or what a guitar is / Or that you were born"

Så skulle McCartney aldrig sjunga. Han lämnade Gud åt Lennon. Den enda gång jag vet att han varit i närheten var när han 1989 sjöng om "a god", men då var det just en gud, inte Gud.