torsdag, april 24

Vinyl så in i Viken



Den gäst i fantastiska podden DJ 50 Spänn som väljer att göra sina fem skivköp på Röda korset i Valdemarsvik, den får pengar över till en fika.

En enda krona för ett vinylalbum är ju så lite att det är larvigt. Ändå köpte jag faktiskt inget. Närmast var det på basmiraklet Pierre Isacssons "Pierre!" (med "Då går jag ner i min källare"), som jag redan för ett par år sedan köpte på kassett. På Röda korset i Valdemarsvik.

I momentet "random access vinyl" (med slumpvis tagen skiva) skulle man på detta inköpsställe väldigt troligt dra en Démis Roussos. Den som ville skulle faktiskt på bara sex backar vinyl kunna få ihop en hand med kåk av Démis, se nedan för bildbevis.



PS: Jag har även för fyra år sedan recenserat vinylbackar i Valdemarsvik, då på konkurrenten Vikens auktionsbyrå.

onsdag, april 23

Jason Segel i bandana = DFW



Jag hade missat att Jason Segel ska spela David Foster Wallace i en kommande film, tills Jan Gradvall nu retweetade att DFW:s alla nära tar avstånd från filmen.

Det görs på ett så där omständligt sätt som bara amerikaner med lite för många advokater kan få till: "have no connection with, and neither endorse nor support" etc etc.

Och när man har sett den här bilden av hur Segel ska se ut i rollen så blir man ju nervös. Motspelare är Jesse Eisenberg - och han gör mig alltid nervös.

torsdag, april 17

Glad påsk, Magistern



Precis som vanligt är det Marcie som framför hälsningarna om en trevlig påskledighet till alla er från oss här på Extra allt .

Nej just det: Egg-stra allt.

Glad påsk!

torsdag, april 10

En mörk strand



Nej, fransmannen Joakim har inte förvandlat Neil Youngs "On the Beach" till "something completely different" (som han skriver på Soundcloud). Det som redan från början är ett långsamt grubblande med elgitarr är här ett långsamt grubblande med elektronik.

Neil Young-covers med vocoder, det gjorde ju förresten Neil Young själv redan 1982.

Men även med avdrag för felaktig självuppfattning så är det verkligen en väldigt fin version av Joakim.

Till och med den där saxofonen mot slutet tycker jag om.

Via Dollar Bin Jams.

tisdag, april 8

Årets album hittills



Varje december brukar jag i årsbästalistorna upptäcka minst ett par album som gått mig förbi. Det vill jag gärna slippa och tar därför gärna emot löpande tips.

För att få behöver man ge (gammalt ordspråk, mer elegant uttryckt av andra), så här är vad jag har lyssnat på i albumformat.

Neneh Cherrys Four Tet-producerade "Blank Project" har nog ledarpositionen hittills. Angel Olsens "Burn Your Fire For No Witness" ligger kanske tvåa, åtminstone lyssnar jag på den ofta, kanske för att den med sina olika stilar är som en blandskiva i sig själv. Det samma gäller för Moodymans nya självbetitlade.

Mac Demarco och Real Estate har levererat svajiga respektive jangliga gitarrerna och War on Drugs har blivit stadiumrock.

Damien Jurados nya var bra men inte lika bra som föregångaren, lite för murrig och mörk. Bonusskivan med alternativa, luftigare versionen var nästan att föredra. För ännu mer luft går jag till "Have Fun With God", Bill Callahans dubversion av sitt förra album.

Avey Tare's Slasher Flicks och St Vincent var lite av besvikelser. Det gällde även Todd Terje, som jag tycker har slängt in lite väl mycket muzak.

Becks senaste tog jag mig igenom en enda gång, fruktade för att falla i koma och undrar om jag kommer orka sitta ner och verkligen lyssna på. Samma med James Vincent McMorrow, som gör samma låt om och om igen.

Vad som har hänt inom hiphopen vet jag inte, i alla fall inte mer än vad jag hört snuttar av i senaste Jenny & Vänner.

Närmast ser jag däremot fram emot Damon Albarn och How to Dress Well och Yumi Zouma och Woods.

Vad har ni tyckt varit bäst hittills?

söndag, april 6

20 år och en dag sedan

Jag skrev aldrig om tjugoårsdagen av Kurt Cobains död igår. Jag började skriva, men förlorade mig i en tillbakablick på nittiotalet och hur min egen musiksmak utvecklats. Till slut insåg jag att det var mer intressant för mig själv som terapi än för någon annat att läsa.

Det är ju inte heller som om ni har haft brist på minnestexter.

Jan Gradvall (en av dem som ofta, irriterande ofta, nämner Kurt Cobain) skrev i DI Weekend i fredags att innan "Smells Like Teen Spirit" kom hade elgitarren i princip försvunnit, utkonkurrerad av hiphop och house. Slutsats: Kurt Cobain "räddade" elgitarren. Eller snarare: Kurt Cobain var så bra att han trots elgitarr som instrument kunde slå igenom och bana väg för fler elgitarrer.

Gradvall skriver också om Cobain som loser, som inte hade passat in i dagens vinnarkultur. Själv tänker jag mest på honom som en mjukis i en värld av hårdingar, en kuf. Ingen annan i den spretiga genren grunge tog på sig klänning. Ingen annan gillade Daniel Johnston och Vaselines. När Cobain sedan tog livet av sig blev det lite som ett tecken på att det inte gick att överleva i den här musiken som annat än macho.

Kanske var det därför som många av oss lämnade den hårdare rockmusiken bakom oss efter Nirvana. Det blev en pyrrhusseger för elgitarren.

PS: Min "hur jag fick veta att Kurt Cobain var död"-historia har jag för övrigt redan skrivit här, med koppling till en annan och betydligt större tragedi som startade samtidigt.

onsdag, april 2

Today I said some things to you...



Det har varit rätt tyst om att de två forna giganterna Toni Braxton och Babyface har släppt ett duettalbum. Ett sångpar där kvinnan tar de lägre stämmorna.

I och för sig är det inget lysande album. Låtarna hade kunnat vara bättre (hämndtexten på Braxtons sololåt "I Wish" är snarare komisk) och produktionen inte helt uppdaterad. Den inledande "Roller Coaster" är däremot ett fantastiskt bidrag till alla spellistor med ångerfull, bitter eller svartsjuk r'n'b.