tisdag, mars 31

Supermix V

Example

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl 19-00.

Den första vårsolen gör lätt att man tar av sig tjockjackan lite för tidigt. Då riskerar man förkylning. För att skydda sig behöver man en rejäl drink med riven ingefära. Det kan man få på El Mundo. (De har öl också.)

Dessutom är musiken bra. Den här veckan har Sara siktat in sig på nya Pink Mountaintops medan Fredrik vill blanda den keltiska harp-popen i Clannads "I See Red" med något från Lindström & Prins Thomas kommande rymdkrautdiskobalearica-album.

Jag tänker spela Bart Davenport, Donovan och annat som jag tycker är underskattat, med den vanliga risken att musiken blivit kallad underskattad så ofta att den egentligen inte är det längre. Och kanske kan Super Furry Animals räknas som underskattade också. Den här, från deras nya, är fin, i kombinationen gubbfunkighet och autotunad stämsång:

Super Furry Animals - "Moped Eyes" (2009)

söndag, mars 29

Humor jag gillar...



...är riktiga skådisar som rör sig som Muppar, hoppigt, överdrivet, löst hängande armar. Det förekommer inte så ofta, så därför njöt jag av att se Tina Fey muppstrutta fram i korridoren i senaste "30 Rock", sist i ihopklippet ovanför.

Relaterat: "Sesame Street"-parodin "30 Rocks". Och så nåt som kanske inte borde vara Tina Feys stoltaste stund; ett försök att få amerikanska, "Pirates of the Caribbean"-besatta barn att läsa mer böcker, genom att klä ut sig till pirat och sjunga "Read, read, read, read, we're pirates who love to read". Bästta ordskämt: "Pirates of the Care-to-be-readin'".

fredag, mars 27

Medelklassens diskreta förutsägbarhet

Fredrik Strage misstänker i sin roliga DN-krönika i dag att den egentliga anledningen till att jag gav upp min biljett till Antony and the Johnsons var att jag insett hur medelklassig konserten skulle bli.

Men i så fall, om det var av medelklassigt självhat, hade jag i stället för att gå till Cirkus gjort något så medelklassigt som att äta kalvlever på Frippe och se senaste ”Dollhouse”-avsnittet tillsammans med lite Ben & Jerry´s?

Eller förresten, är det förutsägbart medelklassigt? Jag vet inte. Jag tror inte det egentligen.

Strage har självklart rätt i att den kulturintresserade medelklassen mer än några andra älskar att diskutera sin egen förutsägbarhet, men jag måste påpeka en annan självklarhet. Att det ofta handlar om att diskutera saker som egentligen inte alls är särskilt förutsägbara. Medelklassmänniskor vill låtsas som att de gör förutsägbara saker, låtsas kväva en gäspning, för att visa att de själva har gått vidare till något nytt, oväntat.

Allra roligast är det när någon, och här är jag inte utan synd, upplever sig ligga lite efter resten av den kulturintresserade medelklassen. Någon läser Richard Yates inte förrän nu eller ser inte ”Mad Men” förrän nu (eller nåt annat på Stuffwhitepeoplelike) och så ber de om ursäkt – ”jag är typ sist i HELA VÄRLDEN!” Ibland får jag för mig att de verkligen menar det. Att det i deras huvuden inte är en överdrift. De tror verkligen på fullt allvar att alla andra, varenda en, har läst Richard Yates, för länge sedan.

Kanske inser de att asbetsaneraren som Strage skriver om inte har gjort det, men asbetsaneraren är inte heller medelklass och därför inte någon att jämföra sig med. Egentligen kan man bara jämföra sitt eget läsande av Yates med de som har läst Yates, och de som säger att ”nej, jag har inte tagit itu med Yates än, jag vet, jag är typ SIST PÅ BOLLEN!”

När man står där och säger ”Åh, jag läser ’Easter Parade’ – så himla medelklass!”, då har man missuppfattat sin egen lilla bubbla och tror att den är hela medelklassen. När man inte ens se utanför den egna kretsen, hur kan man då se sin plats i hela samhället? Hur ska man då kunna diskutera om klass spelar roll?

Det är meningslöst med en definition som går ut på att de som är medelklass är just de som älskar att diskutera sin egen medelklassiga förutsägbarhet. Då har man slutit cirkelresonemanget alldeles för hårt och spätt ut det redan urvattnade medelklassbegreppet långt bortom användbarhet.

tisdag, mars 24

Nytt ställe, samma Supermix

Example

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl 19-00.

Imorgon kör vi Supermix igen, men den här gången på Restaurang Matkulturs väldigt trevliga bakficka El Mundo.

Det betyder att ni på onsdagkvällen kl. 19-00 hittar mig, Sara Martinsson och Fredrik Bergh vid skivspelarna på Erstagatan 21. Nytt ställe, samma skarpa musikmix - kom förbi så fort ni betalat hyran och ätit upp våfflorna!

Veckans förhandstitt: Sara spelar först Prefab Sprout-edits, inspirerad av Prins Thomas på Tranan, sedan kommer resten av hennes kväll att vara en ren audition för att hon ska få vara dj på Rasmus Elms grillskiva i sommar. Det verkar redan bra men kan bli ännu bättre, mer info här. Kalmar FF goes Jethro Tull! (Jag tror att det här är sportreferenser, troligen fotboll.)

Fredrik kommer bjuda på såväl Asha Puthlis stöndiskodänga "Lies" som det bästa från Stockholmsduon Bandjos senaste 3-spårssingel. Själv kommer jag spela remixer på Supermix-standards och lite av Arthur Russells gitarrpop, ni vet från den där skivan med Carl-Einar Häckner på omslaget.

söndag, mars 22

Biblisk grabbkomedi



Harold Ramis gör i sommar comeback som filmregissör efter fem år, med Bibelkomedin "Year One". Ramis har ju tagits in i gänget kring Judd Apatow, som skådis i "Knocked Up" och "Walk Hard". Apatow är också en av producenterna bakom "Year One", så ja, det är samma grabbgäng skådisar som i alla andra filmer, minus Jonah Hill och Seth Rogen.

Det är högst troligt att den här två minuter långa trailern innehåller alla roliga delar av filmen. Och då är inte ens allt i trailern kul, till exempel känns skämt om steningar uttömda av Monty Python.

Men dynamiken mellan duon Jack Black och Michael Cera kan räcka en bra bit. För att inte tala om David Cross och Paul Rudd som Kain och Abel, en briljant rollbesättning. I rollen som deras far, Adam, har Ramis satt sig själv. Egon Spengler, den förste människan?

lördag, mars 21

Har jag hittat på det här?

Example

Apropå torsdagens överhoppade konsert, så känns det väldigt underligt att jag skulle ha hittat på en lustighet, som egentligen inte är så lustig i sig, det lustiga är mer att man inte har hört den förut, trots att den är så självklar.

Eller är det gammal? Har någon hört den här förut:

Nya queerföretagsgruppen Antonia & the Ax:son Johnsons

torsdag, mars 19

What can I do?

I ett häpnadsväckande drag av spontanitet sålde jag på eftermiddagen min biljett till kvällens väldigt slutsålda Antony & the Johnsons-konsert till en vän.

Det kändes bara som om hon skulle uppskatta det så mycket mer än jag.

Jag har sett honom tre gånger förut, i och för sig senast i sällskap av just den här vännen. Och ikväll... nej, det kändes inte, för att använda PO Tidholms ord, "nödvändigt".

Det kan ha varit det dummaste jag gjort på ett tag. Men i så fall dumt som i korkat, bättre än dumt som i elakt. För det var det inte. Och kanske var det egentligen det enda jag ville åt, att få känna mig snäll.

tisdag, mars 17

Supermixin' it up

Example

Le Bar Rouge, Österlånggatan 17, Stockholm. Onsdag kl 21-01.

Den här veckan kommer Sara spela sånt som har att göra med Jeremy Jay, Lisztomania (jag tror hon menar den nyligen läckta Phoenix-låten, men det kan vara Ken Russells film från 1975) och Alstermo. Kalla det gärna "Uppvidingesoundet".

Fredrik ska se till att få med sig det han glömde hemma förra veckan, nämligen Lissvik-remixen på Fever Ray och det bästa från Honest Jon's-samlingen "Marvellous Boy - Calypso from West Africa".

Jag svarar med Sade-remixer, Josh Rouse samt en Joy Division-cover (gissa vilken). Och den här:

Almond Marzipan - ”Summer Love” (1970)

Femtio ord

Example

Smakminne
Jag och treåringen tittar ut genom fönstret. Hon tar persiennsnöret och suger på det. Bara lite snabbt, sedan erbjuder hon mig att pröva. Nej tack, skrattar jag.
Men lägger till att jag faktiskt redan vet hur persiennsnöre smakar. Jag minns det.
Jag känner mig ändå hedrad av att tillfrågas.

måndag, mars 16

Medelklassens Frida

Example

Lite mer om Frida Hyvönen, apropå att PO Tidholm i DN-recensionen har skrivit om lördagens Dramtenkonsert som en bild av medelklassens kulturkonsumtion. (Är det jag nu tänker skriva inget annat än ett försvarstal?)

Att för första gången gå på popkonsert på Dramaten gjorde att det kändes mer som en societetsbjudning, ett "alla var där", på ett sätt som teaterföreställningarna som normalt hålls där inte är, möjligen premiärerna. Och visst satt jag innan konserten och vinkade till vänner och bekanta. Det var ungefär samma människor som går på alla sådana här konserter, de är alla ungefär medelklass. På torsdag kommer jag vinka till ungefär samma vänner och bekanta på Cirkus innan Antony & the Johnsons.

PO Tidholm i DN hyllar visserligen Frida Hyvönen ("en av vårt lands mest begåvade artister"), men beskriver henne som en accesoar för publiken. Och så är det ju för många artister, men Tidholm menar också att Frida Hyvönen inte bara har råkat bli den här accesoaren, utan har skapat sig själv till att bli den.

Jag vet inte hur han har kommit fram till det. På det sätt som texten på nätet är indelad i stycken så verkar han mena att scenografins plattformar är bevis för att Frida Hyvönen har omfamnat möjligheten att ge hopp åt medelklassen. Tja, läs själva.

Sedan skriver Tidholm att "det finns en intellektuell kyla i medelklassens smakpreferenser som Frida Hyvönen svarar mot". Jo visst, vi som var där var medelklassiga och efteråt stod vi ett tag i Marmorfoajéen och drack vi vitt vin och lyssnade på hur popsångar-DJ:s valde Animal Collective-skivor och visst, vi delade "smakpreferenser" med varandra lite på lördagskvällen. Men det var inte därför vi var där, det var inte därför vi ville se Frida Hyvönen.

I alla fall var jag där för att till exempel "N.Y." från debutalbumet alltid tar tag i mig. Det där med "the smell of winter makes me sick for love". Det är en helt annan kyla, som inte alls är intellektuell.

söndag, mars 15

Hyvönen och guldet

Ett allseende öga i en liksidig triangel, allt i guld, hänger över Dramatens stora scen. Har Frida Hyvönen blivit frimurare?

Troligen inte. Men ögat ges ingen förklaring, inget annat heller. Man hade kunnat vänta sig mer koncepttänkande av Frida Hyvönen när hon igår intog stora scenen, som första svenska popartist någonsin. Nu var det en vanlig konsert, med tillagt guld. Det är verkligen inte fy skam, men vi som såg henne i december på Södra teatern hade hoppats på ännu mer, något alldeles extra.

Nu fick vi i och för sig en trumpetare, Sarah Assbring på kör och en ny låt. Varje gång Frida Hyvönen presenterar en ny låt gör det att nästa skiva känns alldeles för långt borta. Som nu, något som kanske heter "Running in the Blood". Och när Sarah Assbring stod högst upp, guldklädd, och mässade "it's run, run, run, running in the blood", då ledde guldögat mer tankarna till egyptiska pyramider. Och därifrån till "Stargate". Så det kanske var något extra.

torsdag, mars 12

Vem annars?

Example

En låt som heter "Daniel", som Bat for Lashes nya singel heter, gör ju så klart att man tänker på Ralph Macchios rollfigur i "Karate Kid"-filmerna.

Och då måste man så klart be någon måla av honom på sin rygg så att man kan bli fotograferad vid Brightons strand för singelomslaget. Så klart.

onsdag, mars 11

Supermix # 2

Example

Le Bar Rouge, Österlånggatan 17, Stockholm. Ikväll kl 21-01.

Ikväll ordnar vi Supermix igen. Platsen är Le Bar Rouge, en Gulddrakevinnande bar med så mycket röd sammet att ett besök känns som att få en kram av en greve i rökrock. Eh... förra veckan dök det för övrigt upp en kille i just rökrock och fluga.

Dessutom ska vi spela bra musik, dock inte rökrock (hoho, men kanske skulle det faktiskt kunna vara en lämplig svensk översättning av "stoner rock"?). Fredrik kommer varva sirapsdisco och skogskraut med Eurythmics. Sara har sagt att hon ska välja musik som påminner om Johan "Swischman" Wissman - nämligen snabb, uthållig, lagom muskulös och vinnande.

Själv känner jag mig just nu lite långsam och skulle helst ordna ett enda långt Sade-maraton. Eftersom det knappast kan kallas blandning ska jag även spela det marimbaälskande 70-talsbandet Starbuck och de minst deppiga delarna av nya Grizzly Bear. Lär er de här två, så kan ni nynna med:

Grizzly Bear - ”Two Weeks” (2009)
Starbuck - ”A Fool In Line” (1977)

måndag, mars 9

Ur dagens SvD

Example

Ingen hade förklarat för Passion Pit-kille längst till höger att för att stå längst fram får man bara ha skägg och för att stå längst bak får man bara ha glasögon. Om man ska envisas med att ha både och, då får man snällt bilda ett eget mittenled. Jävla individualist, ska jämt ha en "egen grej"...

För övrigt, låten "Sleepyhead" med Passion Pit, som hela artikeln handlar om, är skitdålig. Man ska ha en astronomisk Avalanchesabstinens för att ens orka lyssna klart på den.

Tron 2 med Daft Punk



Om ni inte har hört det förut så kommer en uppföljare på dataspelsfilmen "Tron" från 1982, ett av de tidigaste exemplen på dataanimation i en spelfilm. Så tidig att specialeffekterna inte ens blev Oscarsnominerade, det ansågs som fusk att få hjälp av datorer.

Förra veckan avslöjades att musiken görs av Daft Punk, vars robotimage passar perfekt i den här neonvärlden.

Den suddiga filmen ovan är det enda som läckt, en trailer som visades på Comic Con i somras. Kvalitén är usel, så man kan bara ana hur hela Tron-utseendet har uppdaterats. Men det är ändå okej att det är en avfilmad bioduk, för man kan känna sig som en i nördpubliken och tjoa. Mest av allt åt det bekymrade, skäggiga ansikte som dyker upp vid 1.50.

Så okej, skägg har hunnit växa på åttiotalets unga hjältar och dataspel är snyggare nuförtiden, det var inga nyheter. Men det verkligt intressanta blir hur "TR2N" kommer att behandla datorutvecklingen de senaste 25 åren. Kommer det åkas lightbike över hela Internet och kraschas genom brandväggar? Och gör Johnny Depp en cameo som nätpirat?

söndag, mars 8

Colins manager

Bara en grej till, sen ska jag sluta tjata om the Zombies på ett tag.

Jag försökte få till en intervju med Colin Blunstone, utan att lyckas. Jag tappade lite sugen. En som däremot fick en intervju var Harry Amster på SvD, deras ständige 60-talsreporter. Där ger Blunstone skulden för att Zombies inte slog större på sextiotalet på dålig managers.

Kanske har inte mycket hänt sedan dess.

Efter att ha bollats runt mellan lite olika människor fick jag till slut mailadressen till Colin Blunstones manager. Jag mailade honom och frågade om det gick att klämma in en intervju. När jag kollade min inbox hade jag väldigt snabbt fått två svar från managern, det verkade ju bra. Det första visade sig vara ett mail avsett för Blunstone, med frågan "Colin, do you want to do this interview, since he's asking about the new CD?". Det andra mailet var en ursäkt: "Sorry, wrong address".

Sedan hörde jag ingenting på några dagar. Så jag mailade igen. Igen fick jag ett snabbt svar: "Colin, do you want to do this over the phone?"

lördag, mars 7

The Zombies, Debaser Medis

Det finns mycket att klaga på med the Zombies spelning på Debaser Medis i torsdags, så mycket att jag måste börja med att säga att jag ändå är nöjd.

Det var värt det. Colin Blunstone har fortfarande en sagolik röst, trots att åren gått. Han rör sig fortfarande vid mikrofonen på ett underligt och underbart sätt, precis som här. Några av deras låtar var det alldeles otroligt att höra live, som ”Beechwood Park” och ”Care of Cell 44” och så klart ”Time of the Season”.

Mycket av konserten var däremot en uppvisning i abnormt dålig smak. Trummisen satt och bankade, vilket väl passade fint i Argents sjuttiotalsrockare "Hold Your Head Up", men sämre i ”Time of the Season”.

Än värre var gitarristen, som slängde in virtuosa pudelsolon så fort han fick chansen. Alla skräpmätare slog i taket när han i sitt solo i ”She's Not There”, som i original ju är helt utan gitarrsolo, tyckte att det var lämpligt att efter att ha spelat lite på gitarrhalsen även inkorporera ”Smoke on the Water”-riffet.

Det är en stor kontrast till Arthur Lees sista besök i Stockholm. Han framträdde som Love, men det var bara han kvar av originalmedlemmarna. De andra var betydligt yngre kompmusiker, ur en generation som vuxit upp med, kanske till och med lärt sig spela till ”Forever Changes”. Där ändrades ingenting. Låtarna, arrangemangen och Arthur Lees röst fick stå i centrum. Nostalgiskt och bakåtblickande, visst. Men det är ju vad det ska vara. Framför allt ska det vara fritt från Deep Purple.

Precis som jag förutspått drog Rod Argent fram ”God Gave Rock'n'Roll To You” på slutet. Jag har aldrig tänkt på the Zombies som rock'n'roll, men som tur var slapp det bli det sista vi fick höra från Colin Blunstones stämband. I stället avslutade de med den allra första låt the Zombies spelade in, "Summertime".

Det var ett värdigt avslut. Det var så finstämt att trummisen för en gångs skull lät bli att banka och gitarristen avstod från ett pudelsolo.

fredag, mars 6

Fredagsgnäll


Varför kan man inte få en riktigt bra hamburgare i Stockholm? Detta har naggat mig ett längre tag nu. Jag har fört diskussionen på tal i olika konstellationer, fått tips och testat av marknaden. Men faktum kvarstår. Det går ej att köpa en bra hamburgare i stockholm. End of story.

Men innan vi ger oss ner i detaljerna så skall vi väl ha en liten definition över vad en god hamburgare är, eller snarare vad den inte får vara.

- En hamburgare ska serveras mellan två bröd. Detta utesluter alla jävla restaurang fin-burgare som annars brukar uppfylla krav två:

- Riktig köttfärs. Ingen förbannad frys-pseudo-kött skiva på exakt 148g. Alla ställen som saluför dessa borde kalla sin produkt för någonting annat. Det skall vara riktigt kött och man skall kunna få den stekt efter önskemål och man skall känna köttsaften blöta ner brödet så det blir sådär saggigt.

- Sallad. Helst bara på sidan men här är jag väl lite puritansk av mig så kravet är att den skall vara någotsånär färsk och kännas lite nyplockad.

Om en ställe i stockholm hade uppfyllt dessa tre enkla krav så hade jag varit nöjd och denna bloggpostning hade istället varit ett inlägg med titeln Stockholms bästa köttmacka.

Men... Har jag missat något ställe?

----------------------------------------------------------

Mer läsning och hamburgerporr: A hamburger today

----------------------------------------------------------

Situationen är precis lika dålig vad det gäller Kebab, men det är ett anna inlägg.

torsdag, mars 5

Gitarrsolo


Jobbig kille i skinnväst spelar jobbigt solo. Jag tar mig tid att blogga...

Just nu på Debedis


Antal grånade hästsvansar observerade: Tre. Hittills.

Night of the Zombies

Ikväll tar jag med mig några fyrtiotalister och ser de här männen (nåja, två av dem och kompmusiker) spela på Debaser Medis. Kanske kommer jag blunda, slippa se Rod Argents skägg, låtsas att det är Kvarnsveden 1966. (Eva, maila mig på extraallt(at)gmail.com, jag vill veta mer om den där efterfesten med Colin Blunstone!)

Enligt den här setlistan från förra året och diverse Youtube-klipp kan det bli en blandning av tidiga Zombies, sena Zombies, Colin Blunstones sololåtar (men för få) och några nyskrivna.

Tyvärr kan avslutningslåten mycket väl bli "God Gave Rock'n'Roll To You", som Rod Argents grupp Argent gjorde och som ju sedan blev en hit med Kiss. Tydligen har Rod Argent någon sorts iver att ta tillbaka den från de sminkade pyroteknikrockarna, att få credit för den. Men varför vill man att alla ska veta att man skrivit just den låten, när man skrivit "She's Not There"?

EDIT: Det blir ännu underligare av att det ju inte ens är Rod Argent som skrev "God Gave...", det var Argentmedlemmen Russ Ballard. Som för övrigt också skrev Colin Blunstones solohit "I Don't Believe In Miracles". Och "I Know There's Something Going On" åt ABBA-Frida.

tisdag, mars 3

Le Bar Rouge, le vendredi

Example

I lördags spelade jag och Fredrik Bergh skivor i Spy Bars gubbrum. Mestadels höll vi oss till den musikaliska plan vi hade, som i och för sig var väldigt lös. Sedan gled vi helt plötsligt ifrån det slicka sjuttiotalet och kom på oss själva med att välja Snoop Dogg och Ol' Dirty Bastard och Erasure. Men ordningen återställdes och Fredrik spelade Sutherland Brothers innan vi knöt ihop påsen med Wendy Renee och Fleet Foxes.

Hur som helst, imorgon onsdag spelar jag, Fredrik och Sara Martinsson (P3 Pop) skivor på Le Bar Rouge i Gamla stan, typ kl 20-01. Ingången är från Österlånggatan, tror jag.

Vi gör det under namnet Supermix, för blandning är målet. Det blir El Perro Del Mar, Colin Blunstone, Django Django och sånt som han den lille i Hot Chip spelar, plus valda hiphophits.

Som om inte det vore nog ger vi bort en väldigt fint blandskiva med den hittills bästa musiken från 2009 till de första som kommer och säger hej. Lägg det på minnen, det hemliga lösenordet är alltså "hej".

PS: Vi finns på Facebook.

måndag, mars 2

Att begripa teh Internets

Jag måste säga att jag sympatiserar lite, lite med Rolf van der Brink.

Alltså det här med att "inte begripa Internet".

Jag begriper väl Internet och det gör RvdB också. Men vi vill båda nästan låtsas som om vi inte begriper det, ställa oss på den stackars sidan, för att hindra att det ska bli ett skällsord. För använder man det för mycket, fortsätter man att dela in allt i svart och vitt, i "bloggosfären" (modern, god) och "gammelmedia" (unken, ond), då blir man till slut som Pirate Bay-killarna och gör det onödigt svårt för sig själv att få sympati.