måndag, oktober 27

Jag har...

ExampleExampleExample

...varit på blixtvisit i Tyskland. Jag förstod grejen med Moseldalen, den var vacker. Och jag insåg att tyska är ett ganska lättlyssnat språk.

...undvikit att säga något om Alexis Taylors cover på ”Coming Up”. Kombinationen Paul McCartney och Hot Chip kan ju verka som något jag drömt ihop. Men tyvärr, det är inte mycket mer än ännu en struttig melodi avskalad till en folksång med röst och gitarr. Det gamla vanliga. Trist. (Och tänk hur egen Red House Painters gjorde struttiga Wingslåten ”Silly Love Songs”.) Men det finns annat fint på Taylors första soloalbum, som ”I Thought This Was Ours”, men kanske är den lite ogreppbar och det kan vara det som gör att det skrivs om McCartney-covern.

...trillat dit på Colin Blunstone igen. Enligt en uppgift utan källa på Wikipedia jobbar Colin igen med Christopher Gunning, arrangören bakom de svepande stråkarna på de tidiga sjuttiotalsskivorna ”One Year” och ”Ennismore”.

...sett så mycket gamla ”Arrested Development” på sistone att jag hör Ron Howard som berättarröst i mitt eget liv. För att få ombyte såg jag de senaste ”Entourage” och vem dyker upp där om inte Jeffrey ”George Sr” Tambor?

...länge känt att jag stryker mig för tunt, men ännu inte listat ut om det egentligen heter så på svenska. ”Brer mig själv för tunt”? Ja, ni förstår. Och det enda som är bra tunt utbrett är Vegemite och Marmite. Allt annat bör hellre vara tjockt brett.

...läst Gun-Britt Sundströms ”För Lydia”, hennes version av ”Den allvarsamma leken” från kvinnans perspektiv, flyttat till 1960-talet. Men till besvikelse var det inte mycket mer än en förstudie, en skiss inför ”Maken”. Det vanliga misstaget, att man först tar sig an mästerverket men sedan inte kan hålla sig från att ta del av angränsande verk och får bara en sämre eftersmak. Nu måste jag tvätta bort den med ”Bitar av mig själv”.

...inte ätit vingummi idag. Ovanligt.

4 kommentarer:

Olle sa...

Själv läste jag För Lydia först, och har tagit mig an Maken nu. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag gillade För Lydia, även om huvudpersonen framställs som något av ett våp. I Maken har jag iofs bara hunnit till sidan 164, och jag stör mig lite (bara lite) på alla svåra ord i talspråket (pratade man så på 60-talet?), samt på det faktum att hon beskriver så många händelser på så få sidor.
Jag tror jag föredrar hennes Hjalmar Söderberg-cover.

karin sa...

"I feel thin, Gandalf. Sort of stretched, like butter scraped over too much bread." Jag håller med om att uttrycket behövs i svenskan. Undra hur det översätts i boken?

Anonym sa...

Har du varit i Mosel utan att informera Nick Shay först?½½§§1! Jag skulle skickat med en A4-lång inköpslista på viner.

Vilka producenter besökte du? Egon Mûller? Fritz Haag? Dr. Loosen?

Jonas sa...

Dr Oetker.