onsdag, juni 27

Debattera mig gul och blå!

Jag sitter här och läser olika åsikter om den här ”Dunka mig gul och blå”. Och, precis som med Ronnie Sandahl och hans horor, så kommer jag bara med ett metainlägg om själva debatten.

Jag har knappt hört låten. Jag lyssnar inte på musik jag inte valt själv, på gott och ont. I det här fallet på gott. Fast jag hörde lite när jag var på Gröna lund för några veckor sedan och hon Frida soundcheckade inför ”Sommarkrysset” i bakgrunden medan vi drack öl.

Men det har ju blivit en riktig debatt, som väntat när någon står i ”Sommarkrysset” och sjunger att hon vill ”se ut som svenska flaggan när du är klar”. (Jo, jag har läst låttexten.)

Tyvärr verkar bara kvinnor delta i debatten. Synd. (Och själv bättrar jag ju inte på könsbalansen, eftersom det här som sagt bara är ett metainlägg.) I DN Kultur säger Carina Rydberg att det är moralpanik att klaga på låten, att den handlar om samma sak som ”Varning på stan” med Magnus Uggla för trettio år sedan. Och då börjar jag tänka att jag nog aldrig lyssnat på den låten. (Det är fnissroligt när Rydberg kallar Ugglas låt för en ”svensk rockklassiker”, en sån sak säger så mycket om den magra, svenska rockhistorien.)

Och Elin Alvemark svarar att Rydberg ska allmänt vara tyst för hon är 40 år (45 faktiskt) och vet inte hur det är att vara ung idag.

Så både Rydberg och Alvemark säger att man ska vara tyst (Rydberg: ”det här är inget att diskutera, det är bara en låt om sex”, Alvemark: ”tyst om du är för gammal”), men det är ju egentligen inte vad de menar. De gör så att det blir debatt och det är lysande.

Bara av att läsa Rydberg och Alvemark så känns det värt att Frida skrev den där låten. Det är värt att alla andra, de som inte väljer sin egen musik, ska tvingas lyssna på den om och om igen i sommar. Det blir debatt. Unga kvinnors sexlust, samtycke, fyllesex, hur påverkar en låt om hårdför sex ”Sommarkryssets” barnpublik, det är intressanta grejer. Olika åsikter förs fram, bryts mot varandra. Det är ju det vi har konst och kultur till. Det är bra med moralpanikdebatter. Man ska inte – som Rydberg – säga att ”året är 2007, vi borde ha kommit över det här”.

Någonstans mitt i sitter kanske hon den där Frida och tycker att alla drar för stora växlar eller riktar debatten åt fel håll, ungefär som Sisela Lindblom verkar tycka om väskdebatten. Frida kanske bara ville skriva en låt, inte bli tolkad av vare sig Rydberg eller Alvemark. Men, som sagt, hon får nog skylla sig själv.

tisdag, juni 26

Frankrikes Roland Cedermark

Example

Vem är hetaste dragspelaren i Frankrike?
Jean Harduin
Arnaud Guimard
Zinzin
Free polls from Pollhost.com

La France

Nyss hemkommen från La France, där jag gick och nynnade på La France, eller närmare bestämt France Gall med ”Laisse Tomber Les Filles” från 1964.

Hon har haft bättre hårdagar än den här.

torsdag, juni 21

John Martyn

ExampleExample

Nästa gång ni ser en gråskäggig gammal tjockis med väst sitta och bluesa sig, som han till höger, tänk då på att han en gång var en brunskäggig kille vars uppknäppta skjorta inte alls framstod som äcklig, bara bohemisk, som han till vänster.

Och tänk på att den där gamle tjockisen kanske gjort bra musik och att en del av anledningen till att du inte har hört så mycket av den, trots att du har hört så mycket av tjockisens kompis Nick Drake, är att den unge bohemen hann bli en gammal tjockis utan att dö.

Tänk på det och gå snabbt iväg från den gamla tjockisen som bluesar sig, gå raka vägen hem och lyssna på musiken han gjorde när han var yngre:

John & Beverley Martyn - "Stormbringer"


PS: John Martyn, den åldrande tjockisen, har bara ett halvt högerben efter att en cysta tvingat fram en amputation. Men jag skrev inte "Nästa gång ni ser en gråhårig gammal tjockis med väst med bara ett halv högerben" eftersom chanserna för att ni ser en sådan tjockis känns rätt små.

tisdag, juni 19

Filmer jag ibland låtsas ha sett

ExampleExample
  • ”En kärlekshistoria”
  • ”Deer Hunter”
  • ”The Shining”
  • ”Psycho”
  • ”Fåglarna”
  • ”Den sista färden” (”Deliverance”)
  • ”Riket”
  • ”Gudfadern III”

Vänd Gessle ryggen

Läser i SvD att Per Gessle har svårt att sälja biljetter till sin turné. 744 biljetter sålda i Jönköping. Av 17 600 släppta.

Och för en sekund ser jag den världen framför mig. När kvällstidningarna inte ställer upp på slentrian och pumpar upp gratisreklamhysteri.

När publiken faktiskt säger att det där har vi hört förut, Gessle får skärpa sig om han tror vi ska pröjsa ur vår semesterkassa för det där, du får klara dig utan det succésegertåg du trodde var självskrivet.

När vi bara rycker på axlarna och vänder ryggen åt det.

Men sen skrev jag ju det här. Och då har jag inte vänt ryggen åt det. Då har jag i stället uttryckt rakt ut den skadeglädje, på gränsen till missunsamhet, som väl fanns mellan raderna i SvD-artikeln.

Dessutom är det sex veckor kvar till konserten i Jönköping. Folk kommer nog hosta upp ur semesterkassan. Och Per kan skratta åt min förhastade skadeglädje hela vägen till banken.

fredag, juni 15

Ur anteckningsboken

ExampleExample

Ett. Akta er, ordet ”modernt” är tydligen tillbaka. Både Nöjesguiden och Aftonbladet använde det när de recenserar Kockys album ”Kingdom Come”. ”Modern” är det omodernaste ord jag vet.

Två. Kocky själv verkar dock styra undan för ordet ”modern”, det hedrar honom. I SvD sa han däremot ”att vad man än gör så ska man försöka göra något nytt. Det finns ingen poäng i att göra om en skiva som redan har gjorts, att upprepa en känsla som kanske var logisk på 70-talet.” Så jag antar att han inte lyssnar så mycket på The Chromatics ”In the City” eller Findlay Browns ”Losing the Will to Survive” dårå. Där kan man snacka om musik som låter gjord för länge sedan, vilket jag var övertygad om vid första lyssningen. Här kan ni lyssna själva, på en längre version av Chromatics och en remix av Findlay.

Chromatics - ”In the City” (12” Version)

Findlay Brown - ”Losing the Will to Survive” (Beyond the Wizards Sleeve Mix)

Tre. Kocky lyssnar nog inte heller särskilt mycket på Wilcos nya. Kolla bara på bilderna ovan. Kocky är modern, för han har neonfärger och en finne mellan ögonbrynen på sitt PMKFA-omslag. Det enda omoderna är att han är väldigt lik Janne Kask. Wilco är däremot helt omoderna, för de har rutiga skjortor och gillar rum helt byggda i furu. Men Gradvall har helt rätt när han i dagen DI Weekend utser ”Impossible Germany” till en av årets hittills bästa låtar.

Wilco - ”Impossible Germany”

Fyra. Ett rätt gammalt tema inom populärmusiken är det här ”det var länge sedan vi gjorde slut och jag vet att du har en ny, men tänker du inte på mig då och då?” Ne-Yo har snöat in på det rejält. På sin förra skiva hade han ”It Just Ain’t Right” och på senaste är det ”Do You”. Även om jag älskar hur Ne-Yo sjunger ”promise” (det blir liksom ”Praw-MUUUHS”) så önskar jag mig lite större fantasi. Och samma önskan riktar jag till Jay-Z, som när han gästar på Ne-Yos ”Crazy” rappar om ”Da Vinci koden” och Bluetooth. Sådana referenser kommer försvåra när man i framtiden ska datera den låten. Man kommer i alla fall inte gissa 2007.

Fem. Har ni hört Paul McCartneys nya ”Dance Tonight”? Tyvärr är det inte en cover på Lucy Pearl-låten, det hade kunnat bli nåt. Det måste vara härligt att vara så där rik och aningslös som Macca är, han kan släppa ifrån sig en liten larvig mandolinlåt med visslingssolo. I den här ”making of the video”-filmen får man också lära sig att spökeffekterna i Michel Gondrys video är helt analoga, gjorda med reflektioner i stora glasskivor. Tyvärr inget förklarande snack om jammandet på slutet av videon. Varför gör McCartney inte mer sånt?

Sex. Hur kan de ha tagit ända tills idag innan jag nåddes av nyheten att Shugo Tokumaru har spelat in en cover av ”Young Folks”. Den låten har oförklarligt blivit en folkrörelse. Visst, den svänger, men kan inte någon musikolog förklara varför den griper tag i folk över hela jorden. Eller behöver man kalla in en hipsterolog?

onsdag, juni 13

Det underligaste…

…med de Anton Corbjin-aktiga bilderna på Per Gessles nya skiva är att de faktiskt är tagna av Anton Corbjin. Något som, enligt Gessle, kostade mer än det gjorde att spela in skivan.

Kjell

Example

Om jag säger ”Kjell Höglund” – vad säger du då?

Tydligen säger många ”bläh”. Det var i alla fall den reaktion jag fick av två från varandra oberoende vänner vid två från varandra oberoende tillfällen när jag förra veckan berättade att jag köpt en Kjell Höglund-samling.

Men eftersom båda tillfällena var vid högljudda fester orkade jag inte pressa dem att förklara sina reaktioner. (Det var en underlig upplevelse att stå på Neu en lördagsnatt, iklädd My Morning Jacket-tröja, och ovanpå det technopumpande untz-untz-untz:et prata om Kjell Höglund. Jag blev inte fotograferad av Stureplan.se, om man säger så.)

Kan det vara att det enda de minns med Kjell Höglund är ”En stor stark” från 1989? Eller tycker de att han har en irriterande röst? Kjell Höglund har alltid varit en kuf, men samtidigt för jordnära för att bli någon sorts Daniel Johnston. Det är många som drar öron åt sig åt alla som kan räknas som vissångare eller proggare. Om han nu är det. Han har i alla fall det typiska draget för svenska 70-talssångare att inte backa för det konkreta och jordnära, det som finns innanför det poetiska.

När Morrissey beskriver en ensam fredag är det en poetisk ensamhet, även när han beskriver en klubbkväll, som i ”How Soon Is Now?”: ”There's a club, if you'd like to go / You could meet somebody who really loves you / So you go, and you stand on your own / And you leave on your own /And you go home / And you cry / And you want to die”.

Morrisseys gråt är inte samma som på Kjell Höglunds ensamma fredag i ”Man vänjer sig”, den bästa och roligaste låten som gjorts om mördande vardagstristess, från 1974: ”Och på kvällen kommer gråten / Det är skönt att våga bli förtvivlad / Känna sig verklig / Man köper lite porr i en tidningsautomat / Och går hem och onanerar / Det är outsägligt torftigt / Men man vänjer sig / Man får lov att vänja sig”.

Egentligen beskriver detta samma scen. För ingen skulle påstå att Morrissey inte onanerade när han låg där och grät, eller att Morrissey inte kände att han fick lov att vänja sig.

Så Morrissey och Kjell hade liknande fredagskvällar. Men Kjell sa som det var.


Lyssna här: Kjell Höglund ”Man vänjer sig”

tisdag, juni 12

Graffitigrattis

Example

Extra allt ska inte bli någon renodlad födelsedagsblogg, men jag kan ju inte låta bli att gratulera Adrian när han idag fyller jämt. Grattis!

Och denna bemärkelsedag firar vi med att titta på en fin målning som Adrian gjorde till vår högstadieskolas café. Det här var väl 14-15 år sedan. Undrar om den hänger kvar?

måndag, juni 11

Applåderna för Hedda

Nu kommer jag låta som någon som aldrig varit på teater förut. Men en av de sociala sederna kring teater drabbade mig igår hårdare än tidigare: applåderandet.

Det är så skönt att man inte måste applådera på bio. Tänk om Ulrick Thomsen, Paprika Steen och Henrik Mortizen hade kommit ut på duken under eftertexterna till ”Festen”, hand i hand och bockat? Det hade brutit illusionen. Å andra sidan är det rätt många som prompt ska kolla extramaterial på dvd:n ögonblickligen efter filmen, så jag är väl överkänslig om illusioner.

Jag såg ”Hedda Gabler” på Stadsteatern igår och eftersom jag var helt oförberedd blev slutet väldigt överrumplande och starkt. När scenljuset släcktes hade jag tappat andan.

Och så mitt i överrumplingen tändes ljuset igen och man var tvungen att applådera. Länge. För det är så man visar att man tyckte det var bra. Sådan är konventionen. När jag egentligen bara ville sitta där och suga på karamellen. En bitter karamell, visst, men om jag inte hade velat ha den eftersmaken skulle jag väl inte gått in i en teatersalong en solig söndag.

Nu var det inklappning och bruten illusion. Helena af Sandeberg, Magnus Krepper, Frida Hallgren, de stod där allihopa, vid liv, hållandes varandra i handen. Som en tröst för oroliga i publiken. ”Det var bara en saga”.

Jag fick gå direkt på toa i stället. Låste in mig där och smälte intrycken så länge att man flickvän undrade om jag spolat ner mig. Men jag kunde ta upp ett bås i onödan utan dåligt samvete. Det var ju inte så många i publiken som skulle till herrarnas, det var ju Stadsteatern.

torsdag, juni 7

Femtio ord

Example

Såsmetafor
Man står där och doppar fingrarna i lite alla möjliga såser, lite varstans, olika konsistenser, olika smaker. Men så krymper köket och grytorna blir större, men samtidigt färre. Så har man brunsås till armbågarna och skulle aldrig ens våga smaka en béarnaise, om man möjligen skulle se till någon.

onsdag, juni 6

Hej då, Povel

Nu har media dragit fram sina sedan länge färdigskrivna minnestexter om Povel Ramel, de där som de officiellt måste hävda inte finns. Kvar i samma mapp ligger nu texterna om Bergman, Alfredsson, Josephson och Carlsson (Sickan, alltså).

Om jag säger så här: jag har växt upp med både kompletta LP-boxar av HassåTages och Povel Ramels produktioner och ni kan väcka mig mitt i natten och fråga om citat ur "Lådan" och "88-öresrevyn", men jag kan påminna mig maximalt om ett par fem Knäppupp-grejer. (EDIT: Okej, det var en överdrift. Jag kan nynna med i ganska många Ramelsånger.) Jag kunde lyssna om och om igen på HasseåTages oftast politiska sketcher, fyllda av referenser till 70-talsmänniskor jag absolut inte kände till (Lars Madsén? Lennart Geijer?), men jag lyssnade väldigt sällan på Povel och hans opolitiska saker. Och jag antar att det var för att Knäppupp var äldre än HasseåTage. Kanske är det verkliga beviset på att man har varit banbrytande att man efter 30 år framstår som väldigt föråldrad. Då har man verkligen hjälpt till att öppna upp slussarna.

Men bara för att jag tycker att HasseåTage är roligare, så kunde ju Povel Ramel vara rolig. Bäst tycker jag han var när han inte försökte vara så rolig och så "halsbrytande". När han inte klämde in så fruktansvärt många ord i varje textrad, när det inte skulle vara så jäkla mycket musikaliska finurligheter.

Som i "Den sista jäntan" från 1966, som skrevs för och delvis tillsammans med Monica Zetterlund. Det är det bästa Povel Ramel gjorde. Det är en kommentar till avfolkningen av landsbygden, det är buskis, det är finstämd ömhet och det är en fantastisk melodi, framlyft av ett fantastiskt arrangemang. Det är musikaliska finurligheter jag älskar, som den där valsvändningen vid 3:53.

Så därför: lyssna på den här och tänk inte bara på Povel Ramel som en överrolig pianofarbror i mössa.

Monica Zetterlund - "Den sista jäntan"

söndag, juni 3

Antony dansar i Dalhalla

Example

Håkan Ivarsson, chefen för Dalhalla, var förvånad att Antony and the Johnsons hade sålt slut samtliga 4000 biljetter.

– Han är ju inte lika känd i de breda folklagren som Björn Skifs, kommenterade Ivarsson i Mas-Pravda.

Och det har han ju rätt i. Antony Hegarty är inte Björn Skifs. Det går att sälja ut Dalhalla utan att ha legat etta på USA-listan och Svensktoppen, utan att ha varit programledare för ”Kryzz”. Man vill gärna påminna Dalhallachefen om alla andra som inte är lika kända som Björn Skifs. Till nästa Dalhallasommar önskar vi att R. Kelly får ta över kalkbrottet. Eller Sade! Eller – mer realistiskt – Radiohead.

Antony Hegarty hade lämnat tryggheten bakom flygeln och sjöng nu stående framför bandet. Tack vare detta fick vi se Antony spastiskt, taffligt dansa runt. Det var som att bjudas in i pojkrummet hos en trettonåring som fyllts upp av musiken. Någon som försöker känna efter hur man kan röra sig till den, utan att ännu ha hjärntvättats med poser. Det var charm som fyllde hela gropen. Och antagligen behövs den charmen, när sångerna i sig mest handlar om masochism och utanförkänsla. Även Beyoncés ”Crazy in Love” blir i Antonys tolkning en berättelse om beroende och underkastelse.

Tillfällena att dansa var fler än tidigare. Bland annat nya ”Kiss My Name” och covern på Millie Jacksons ”Child of God (Hard to Believe)” pekade i den riktning som ”Fistful of Love” pekade ut. Mer soul, med samma förebilder som Tindersticks. Nästa skiva kommer bli bra. Det är bara att vänta på att han gör klart den.

Slutligen bara ännu en publikbild: de två på femte raden som bestämt sig för att stå upp och klappa vid varje möjligt tillfälle. Beundransvärd entusiasm. Men till och med jag, som satt på rad 29, såg lite väl mycket av killens vickande ass cleavage. Hur var det för den stackare som hamnat precis bakom?

Example

fredag, juni 1

Två frågor om SvD:s bloggar

1. Varför kan de inte ha rimliga adresser?
Martin Gelins nya blogg, som tydligen har ämnet ”New York”, borde ju kunna heta www.svd.se/blogg/martingelin eller liknande, men det gör den inte. Den heter http://www.svd.se/dynamiskt/blogg/did_15274120.asp.

2. Kan inte någon ändra rubriken ”Kristin Lundell bloggar om nöje”?
För det första för att ”nöje” är ett begrepp som inte har någon som helst spridning i samhället utanför dagstidningarnas redaktionsindelningar. Att säga att hennes blogg handlar om ”nöje” är att behandla henne som en knattereporter.
För det andra för att hon ändå enbart skriver om musik (indie, närmare bestämt), med något kort om tv eller film en gång i veckan. Ämnesvalet speglar tydligt vad hon har något att säga om. Hon har något att säga om musik, men här kommer autentiska citat från film- och tv-bevakningen: ”Den där konståkningsfilmen ’Blades of glory’ med Will Ferrell verkar rolig” och ”Det är ju en mindre heltidssysselsättning att planera in sitt tv-tittande”. Tack för att vi fick dela dina tankar, Kristin, får du betalt för det här? Hon efterlyser också fjärde säsongen av ”Entourage” på dvd, men jag tycker nog att hon borde vänta tills åtminstone första avsnittet av säsongen över huvud taget har sänts i USA.