Svenska recensenter brukar inte heller fokusera på deras texter, men till exempel Pitchfork gör gärna det. Så kanske har de ändå något de vill säga.
Det kunde man däremot inte tro av mellansnacket när de spelade på Berns igår. Det handlade enbart om att vi var en så bra publik, att Sverige har varit ett så bra land för Grizzly Bear, att förbandet var så bra, att Stockholm är så vackert.
Sluta snacka - spela i stället. Spela kan de ju verkligen.
Första gången jag såg Grizzly Bear, den enda innan igår, blev jag förundrad över att se hur det såg ut när de spelade. Att Chris Taylor behövde byta instrument under låtarna, vem som sjöng vad, att de kunde återskapa det mesta av studioarbetet så att det lät live som på skiva.
Igår på Berns var jag inte lika fascinerad av det. Inte bara för att jag sett det förut, utan också för att Grizzly Bear lyckades sämre. De brötade på lite för mycket och gjorde inte helt rättvisa åt senaste albumet "Shields", som jag tycker mycket om.
Kanske spelar de artiga männen i Grizzly Bear för att de tror att publiken vill ha det så. Rockpublik uppskattar och uppmuntrar bröt. En låt där någon har slagit hårt och mycket på trummor och gitarrsträngar får mer applåder. Det kanske handlar delvis om att matcha bandets ljudnivå, men också om att man tror att man har varit med om något intensivt, något känslomässigt starkt. Det är naturligtvis helt fel. Därför var det skönt att Grizzly Bear avslutade småskaligt, tätt ihop spelade de "All We Ask" utan elektriska instrument.
Det var ändå i det stora hela en fin konsert och det var ett fint slut. Jag vet däremot inte alls vad låten handlar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar