Det är häftigt att gilla tv och att ha sett de senaste avsnitten från USA. That’s old news, för det står i senaste numret av Elle. Men what the heck, Karin Ström måste dra in frilanspengar och Elles läsare får stå ut med det mesta, även att exemplen hon tar upp är serier som nu faktiskt går på vanlig tv i Sverige.
En tv-serie det däremot inte är så häftigt att skriva om är ”Veronica Mars”. Jag tror inte Kjell tittar på det alls. (Vid närmare efterforskning: jo, såklart.)
Men jag gillar ”Veronica”. Fast man vill – likt han i ”Adaptation” och Konrad – skrika om överdrivet användande av berättarröst. Jag får ”Sex and the City”-rysningar.
En som inte behöver någon berättarröst är sidokaraktären Dick Casablancas, förlåt ”Richard” (uttala franskt). Det finns ingen inre röst i hans huvudet. Det finns kanske inte så mycket alls där. Och han är inte ledsen för det:
Logan
Dick: I try not to be.
Han är den ständigt snett leende, beer bongande, kalsongryckande, surfblonde, rike skitstöveln som kommer undan med allt.
Och det behövs verkligen en enkel, comic sidekick i en tv-serie. Det är inte värt att se ett avsnitt av ”Absolutely Faboulous” om inte Bubbles är med och ”Ugly Betty” utan fikussystersonen Justin är mest en moralkaka. Men Dick (spelad av Ryan Hansen) vinner, han var årets bäste sidekick.
I första avsnittet av tredje säsongen – de följande avsnitten som kommit blir nog julens tv-nöje – finns antydningar till en mer känslosam, tragisk sida av Dick. Jag hoppas de inte utvecklar det. Försök inte göra trasigt det som inte behöver lagas, för att göra om talesättet.
Man hoppas att de i stället Ryan Hansens styrka: konsten att först se allvarlig ut, mötas av en frågande blick – ”Är Dick verkligen allvarlig nu?” – och sedan spricka upp i ett brett flin.
Kolla på Dick-collage här på Youtube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar