Julkalendern: Midlake

Inte trodde jag att en skiva med nybyggarromantiska texter skulle göra mitt år.

När jag för första gången hörde Midlakes ”Roscoe” trodde jag den var ett undantag i sitt hyllande av stenhuggare och takbyggare. Men på Midlakes andra album ”The Trials of Van Occupanther” finns fler låtar där vikten av ett välbyggt tak framhävs. En dag fylld av hederligt arbete och ett tak som aldrig läcker, det är tillräckligt, tycker Midlake.

Midlake sjunger om att bli bestulen på allt man äger av rövare medan man är ute och jagar. De sjunger att det inte är så jobbigt, man får börja om med de grejer man fick ihop på jakten. Och så hjälper ju bönder varandra. Midlake sjunger om snöskor. De sjunger om att jaga rådjur. Och så sjunger de om välbyggda tak igen.

Kanske hade det blivit outhärdligt om kompet hade bestått av vevlira, banjo och countrymössa. Men efter versen om att fånga en oxe i nybyggarskogen kommer ett gitarrsolo och lite stämsång direkt från en solig eftermiddag på den jazzrockiga västkusten. Och när det dyker upp en fiol, som i ”Young Bride”, vägs den upp av pådrivande trummor och bas.

Men titta inte på hur killarna i Midlake ser ut, de är ett av de där menlösa banden jag skrev om förra veckan, som nidbilden av Pitchforkmesar. Leta fram valfri bild, titta, blunda i två sekunder och försök sedan beskriva medlemmarna i Midlake ser ut. Det går inte. Man minns dem inte.

Midlake ser inte ut som någonting, de är världens tristaste band. Å andra sidan tror jag inte att de bryr sig om det, så länge de har ett välbyggt tak och ett gitarrsolo och lite stämsång från västkusten. Jag vet i alla fall att jag inte bryr mig.