Bob Stanleys "Yeah Yeah Yeah - the Story of Modern Pop" är nästan 800 sidor lång. Men så har han ju arbetat med den i fem år och ämnet är ju ganska maffigt: en samlad historia av pophistorien från 1952 till millennieskiftet.
Att den är så lång gör att jag inte kommer kunna recensera den här på... ett tag. Det beror väl på hur mycket lästid jag lyckas sno åt mig. För jag vill verkligen suga i mig den här boken, redan på de första sidorna har jag lärt mig nya saker och förstått samband.
Å andra sidan är jag lite skraj för att komma till slutet, i rädsla att Stanley verkligen ska behandla digitalisering och Internet som endast skurkar i berättelsen om pop. Att mystiken har försvunnit med tillgängligheten, att sammanhangen och sambanden har försvunnit med löst nedladdade mp3-filer. Det är ungefär så han beskriver det i inledningen.
Det här är däremot inte en bok man börjar läsa framifrån, i alla fall inte om man som jag är intresserad av Bob Stanleys egen subjektiva bild av pophistorien. Jag hoppade direkt till registret för att kolla vilka artister som finns nämnda och i så fall med hur mycket. Jag känner mig nöjd: jodå, den finns med, och den och den och... nej, nu måste jag börja läsa. Det här är en historiebok om pop där Bee Gees får fler sidhänvisningar än Dylan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar