Min första skiva med Joni Mitchell var ett lånat CD-exemplar av "Blue".Så klart, höll jag på att skriva.
Det här var ju 90-talet och på 90-talet lånade man skivor av varandra. Och bland Joni Mitchells skivor var det "Blue" som gällde. Den självutlämnande, avskalade, den mest "äkta".
Ändå blev jag inte så drabbad av den. Jag minns mest att jag fastnade för titelspåret. Det var så direkt, det gick inte att värja sig.
Kanske träffade det extra hårt eftersom ryktet om Joni Mitchell, den allmänna bilden, var att hon var svår. Komplicerad. Krånglig. Ungefär "hon var okej i början när hon var folksångare och sen bra när hon var singer/songwriter, men sen fick hon för sig att göra asså typ *jazz* och då blev hon dålig". Jag vet inte om någon sa så rakt ut, men det är vad jag kan efterhandskonstruera som min kunskap om Joni Mitchell på nittiotalet.
Det finns väl ett uns av sanning i det. Men att därför inte ta sig längre än till "Blue" är som att tro att Woody Allen var bäst i sina "early, funny ones".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar