Mark Kozelek är som en konstant. Stämningen hans musik bär med sig, som en moln av damm. Hans gitarrspel. Hans röst, som fortfarande låter fantastisk, den ger nästan rysningar.
Men tyvärr också hans förmåga att ägna mellansnack till att dissa södra Europa och hans allt mer tilltagande vana att spela in och släppa varenda låt han skriver.
I alla fall verkar det så. Bara i år har han släppt tre album.
När han i måndags spelade på Södra teatern för sjuttielfte gången framförde han väl tre-fyra låtar som handlade om livet på Europaturné. Hur han längtar hem till San Francisco. Vilka stolsnummer han haft på flygplan. Hur vädret varit i Malmö. Att Scandic i Stockholm har ett bra gym.
När jag var sjutton började jag lyssnade på Mark Kozelek för att han sjöng om olycklig kärlek, ibland om lycklig kärlek och ofta om trasiga familjerelationer. Jag har fortsatt för att han berättar historier.
Nu för tiden sjunger han alltså om att Scandic har ett bra gym.
Han kommenterar att han inte är samma person som på Red House Painters-tiden, så därför har han lämnat de sångerna bakom sig (utom covern på Cars "All Mixed Up"). Men han kan väl inte helt ha tappat självinsikten?
Att hålla sig i form kanske helt enkelt har blivit viktigare för honom, han verkar han vara inne i en ålderskris. Han berättar att på tåget från Göteborg hade han ett långt samtal med en 62-årig kvinna men har inget att säga till 20-åringar han träffar på turné.
Han är bara 46, men det näst vanligaste texttemat är vänner som har dött. Tredje vanligast är minnen från barndomen. Hans mor får en sång, hans far en sång.
Det fjärde vanligaste texttemat är bisarrt nog hur mycket han ogillar Nels Cline, gitarristen i Wilco. I två sånger sopar han till honom. På fråga från publiken säger Kozelek att han inte ha något emot Cline, det var bara ord som råkade passa till musiken.
Så sjung inte alla ord som kommer till dig, Mark Kozelek. Jag vill inte få anledning att sluta rysa av din röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar