McCartney: "The End of the End"

I sin tegelsten "Yeah Yeah Yeah - The Story of Modern Pop" (2013) sammanfattade Bob Stanley den kommande tillbakablicken på Paul McCartneys gärning så här: 

"When he's gone, Paul McCartney will be everyone's favourite Beatle."

Som om han inte redan är det?

Åtminstone alla vuxnas favorit. För ni är väl med på teorin om hur ens favorit-Beatle förändras under livets åldrar? (Jag trodde jag dryftat denna teori tidigare på Extra allt, men hittar den inte just nu.) Små barn föredrar Ringo (kul kille, okomplicerad, "Yellow Submarine", "Act Naturally"), tonåringar föredrar John (rebell, på samma gång cynisk och idealistisk, "God", "Working Class Hero") men en del som ska visa hur de är mer originella går sedan i typ universitetsåldern över till George (svårmodig, underfundig, "All Things Must Pass", "Here Comes the Sun"). 

Och sedan, som vuxen, går man över till Paul (oförställd trots sina brister, ibland larvig, ibland hjärtskärande enkel, "For No One", "Silly Love Songs"). Där stannar man sedan kvar, ända tills döden.

Sin egen dödsdag sjöng Paul McCartney om i "The End of the End" från 2007: "On the day that I die I'd like jokes to be told". Men låt oss inte tänka på det nu. Som Life Magazine uttryckte det i november 1969: Paul is still with us.