Jag har ju bara sett Paul McCartney spela live en enda gång, i Globen för nästan elva år sedan. Min avsky för hans brötiga kompmusiker och framför allt hårdslående trummis ekar kvar likt basen i den där bollen.
Men ändå var det ett av de där konserttillfällena när jag kom på mig själv att tänka att "jag är i samma rum som (artisten)!" och "det enda mellan mig och (artisten) är luft!" - det spelade ingen roll att det var tiotusentals andra där. Eller att det var ett konsertår när jag även sett Prince, Sade, Tame Impala, Crosby & Nash, Alexis Taylor i extrem närbild...
Underligt nog skrev jag på Extra allt då inte så mycket om själva konserten, utan mest om hur jag fick en flashback till en viktig musiklektion på mellanstadiet. Det är fortfarande ett viktigt minne. Men jag har fortfarande inte lärt mig spela minsta lilla på gitarr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar