söndag, december 11

Julkalendern: Konserter långt bort och nära

Example

Minns trogna läsare hur jag förr om åren brukade lista årets missade och omissade konserter? Nu finns det knappt någon poäng med sådana listor, jag missar de flesta.

Kanske inte de där konserterna som det pratas om nu, de där stora, men jag missar de små. Jag köper biljett till de där ”biljettsläppskonserterna”, de etablerade, eller ännu oftare: comebackerna. Därför sitter jag här redan nu och vet att jag 2012 kommer se Todd Rundgren, Feist och D’Angelo (om han inte ställer in, ta i trä).

I år såg jag Sonja Åkesson-konserten på Södra teatern, Saint Etienne på Strand, Tame Impala på The Fillmore och About Group på Park Lane, men mest stora saker som Sade på Globen, Prince i Slottsskogen, Crosby & Nash på Stockholm Waterfront och Paul McCartney på Globen igår. Jag såg My Morning Jacket på Münchenbryggeriet, men få tidiga konsertbesök som om sju år kommer vara lika omtalade som My Morning Jacket på Kägelbanan för sju år sedan. Det är dem man vill se, de små spelningarna. Som Dave Haslam sa till Jan Gradvall ”Musikhistorien skrivs aldrig på arenor. Den skrivs på små klubbar.”

Jag grämer mig därför bara lite över att jag i år missade Rihanna i Globen, Bob Dylan i Borlänge och i Globen, ESG på Strand, Raphael Saadiq på Göta källare, Jens Lekman på Södra teatern, The Charlatans i Uppsala eller Bill Callahan på Södra teatern.

Det är värre att jag av olika anledningar inte såg Kurt Vile på Strand, How to Dress Well på Etablissemanget, James Blake på Södra teatern eller i Annedalskyrkan, War on Drugs på Debaser eller Com Truise på Debaser. Och sedan alla de där andra, de som jag till och med har glömt bort.

Mest grämer jag mig över att inte ha tagit tillfället i akt att se Dirty Beaches, som spelade i Silverlake samma majkväll som vi anlände till Los Angeles. Jag får väl se honom om tio år på någon comebackturné.

I kväll ska jag däremot gå och se Real Estate på Debaser Slussen. Blir det historiskt? Nja, kanske inte.

En liten, möjlig historisk spelning såg jag i år i alla fall: Idiot Wind på vår egen Släpp fångarna loss-festivalen i Midsommarkransen. Att höra Amanda Bergman sjunga i en så liten lokal som Tellusbiografen är nästan förrädiskt. Man går på allt. Om hon rabblade det finstilta på en ölflaska skulle det låta fantastiskt. Därför har jag tyvärr inte heller någon aning om vad hon sjöng om, jag lyssnade bara på rösten.

Redan när vi sitter där kan vi konstatera att det är en milstolpe i Släpp fångarna loss-festivalens femåriga historia, redan innan hon tar upp Tallest Man on Earth-Kristian Matsson (hennes "kompis", som hon uttrycker det). Han tonar ner sitt Dylanknarr för att sjunga duett. Mikrofonstativet är draget så långt sladden tillåter och Kristian sitter längst ut på pallkanten, nästan så att han halkar av. Jag sitter på första raden, men jag lutar mig också framåt.

Det är alltid bra att komma närmare.

Inga kommentarer: